Om straffmätning i trafikmål
Rådmannen K. E. Rosén, min mångårige och föredömligt pedagogiske vän, har i en artikel under denna rubrik i SvJT:s sommarhäfte (s. 486 ff) lämnat en översiktlig redogörelse för de normalstraff som för närvarande tillämpas vid Stockholms tingsrätt. Han har därvid byggt på en promemoria, som upprättats vid tingsrättens trafikavdelning i februari 1971.
Redogörelsen uppkallar mig till en livlig protest. Jag är övertygad om att jag ingalunda är en ropande röst i öknen utan att många och förhoppningsvis de flesta svenska domare håller med mig i mina djupa betänkligheter inför vad som synes vara praxis vid landets största domstol. Min kritik gäller emellertid inte promemorians innehåll i dess helhet. Såvitt jag kan förstå, omfattar den många värdefulla regler. Jag skall kommentera bara några av dess punkter, som alla rör tillämpningen av trafikbrottslagen.
Under p. 7.3—5 behandlar promemorian olovlig körning som är att anse som grov. Härom säger trafikbrottslagen 3 § första stycket andra punkten att, om den olovlige föraren tidigare har innehaft körkort som blivit återkallat eller om brottet skett vanemässigt eller det eljest är att anse som grovt, må dömas till fängelse i högst sex månader.
Det är inte någon medborgerlig rättighet att inneha körkort och att få köra motorfordon. Trafikens olycksfåglar måste bort, om man skall komma någon vart med trafiksäkerheten. De får syssla med något annat än att köra bil eller motorcykel. Man måste få in i det allmänna medvetandet,
att det blir ordentlig påföljd för den som kör utan körkort. Det måste då vara alldeles för menlöst att i enlighet med promemorians rekommendationer inte utnyttja möjligheten att utdöma urbota straff förrän vid återfall, där den tilltalade dömts minst tre gånger för samma gärning under de tre senaste åren. Enligt min mening bör fängelse vara normalstraff redan vid första återfallet i grov olovlig körning, om körkortet är återkallat eller brottet skett vanemässigt.
Normalstraffet för rattfylleri skall enligt p. 10 i promemorian vara fängelse en månad utom vid återfall inom en treårsperiod. Inom de flesta svenska domstolar torde man numera betrakta en sådan åsikt som en övervunnen ståndpunkt. Utan att här gå in på straffmätningen enligt den förestående nya lagstiftningen om trafiknykterhetsbrott måste jag hålla före, att normalstraffet vid förstagångs rattfylleri bör vara fängelse i en och en halv till två månader. Straffet en månad bör reserveras för de fall av rattfylleri, där den tilltalade — utan att omständigheterna medger annan påföljd än fängelse — kan åberopa en för honom förmånlig kombination av ringa trafikintensitet och måttlig körsträcka. Körningen måste också ha varit helt eller i det närmaste anmärkningsfri, och helst bör onykterheten endast vara presumerad på grund av en alkoholkoncentration av 1,5 promille eller däröver.
Av vad jag nu sagt följer, att normalstraffet vid återfall i rattfylleri inom en treårsperiod — om man nu skall räkna med en sådan period, vilket jag lämnar öppet — bör vara fängelse i två till tre månader.
Också när det gäller rattonykterhet måste Stockholms tingsrätts promemoria, här p. 11, anses vara alldeles för mild. Straffet för rattonykterhet är enligt 4 § 2 mom. trafikbrottslagen dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst sex månader. De flesta domstolar torde tillämpa straffskalan så, att man vid de högsta alkoholkoncentrationerna, som närmar sig rattfyllerigränsen och som säkerligen snart kommer att ligga över den, dömer till fängelse en månad. Gränsen mellan böter och fängelse som normal påföljd lär väl i allmänhet dras vid 1,20—1,35 promille. Härmed hänger samman, att de grövsta rattonykterhetsbrotten i allmänhet inte anses höra till sådana s. k. A-mål som är lämpliga att överlämna till tingsnotaries ordförandeskap.
Jag kan inte se någon som helst anledning att överge den av mig nämnda, rimliga praxis i fråga om fängelsestraff vid rattonykterhet. Och, om jag skall säga något om bötesstraffen, jag har svårt att i ett normalfall tänka mig straff under 70—80 dagsböter, om inte alkoholkoncentrationen är ganska låg.
Bland de punkter, där jag inte kan gilla vad promemorian innehåller, återstår så smitning, under p. 12. Jag inser fuller väl, att vi alla, bilförare och andra trafikanter, är ofullkomliga människor som ofta begår fel i trafiken. En olycka händer lätt nog, men händer den, då måste man med all stränghet kräva att den som är inblandad inte smiter. Straffet för smitning är enligt 5 § trafikbrottslagen fängelse i högst ett år eller dagsböter. Det rimmar som jag ser det illa med lagens bud och likaså med en lämplig trafiksäkerhetspolitik att tänka sig ett normalstraff, även vid ringare sakskada, så lågt som ned till 15 dagsböter och att reservera fängelse som normalstraff för fall av smitning vid svår personskada. Enligt min åsikt bör fängelse vara normalstraff för smitning vid icke helt ringa personskada och vid
sakskada av svårare art, medan dagsböter, i regel 40—80, bör vara normal påföljd vid annan smitning. Endast vid mildrande omständigheter borde man ådöma lägre straff än 40 dagsböter.
Så långt min kritik. Det är möjligt, för att inte säga sannolikt, att jag vid närmare studium av promemorian skulle kunna finna andra angreppspunkter, liksom att jag vid ytterligare bearbetning av problemen skulle kunna finna argument och belägg som än mer talar för mina åsikter. Så torde exempelvis en jämförelse med Finlands och Norges och kanske också Danmarks rättstillämpning ge åtskilligt av värde. Jag avstår emellertid från att ytterligare fördjupa mig i ämnet. Det är nämligen mycket angeläget, att ett genmäle till promemorian så snabbt som möjligt kommer under ögonen på SvJT:s läsare, på det att promemorian inte månde vinna okritisk efterföljd. Att följa de riktlinjer, som jag nu har kritiserat, innebär nämligen enligt min mening en otjänst åt det viktiga arbetet på ökad trafiksäkerhet. Att övergå till att följa riktlinjerna skulle också i flera avseenden beteckna ett beklagligt steg tillbaka.
Karl Sidenbladh