Stiernhööks levnad i bilder
Johan Olofsson Dalkarl — adlad Stiernhöök — föddes i Rättvik 1596. Hans fader var kaplan, blev sedermera kyrkoherde i Bro socken. På Hökbacken i närheten av Rättviks kyrka där föräldrahemmet en gång stått restes 1896 till 300-årsminnet av Stiernhööks födelse en minnessten som bär inskriften "svenska lagfarenhetens fader". Själv erinrade han om Hökbacken i det namn han antog vid adlandet.
    Stiernhööks levnad finns nu skildrad i målningar som Rättvikskonstnären Jerk Werkmäster på tingshusdirektionens uppdrag utfört för tingssalen i Rättviks tingshus. Målningarna som gjorts på pannåer täcker en hel vägg. Stiernhööks växlingsrika liv och gärning framställes där i talrika bilder varom fortlöpande text utförligt berättar. Från barndomens Rättvik kan vi följa honom över studieåren i Västerås och Uppsala och utrikes resor till berömda universitet fram till den centrala ställning inom rättsväsendet och rättshistorisk forskning som han kom att intaga.
    Jerk Werkmäster, född 1896, fullföljer med detta stora bildverk sin mångsidiga insats på det dekorativa området, präglad av anknytningen till den traditionella dalmålningsstilen ("den siste dalmålaren").
    Den tid tingsrätten får glädjas åt konstverket blir inte lång. Från och med 1974 dras Rättviks tingsställe in. Tingssalen blir då plenisal för kommunfullmäktige. Målningarna kommer naturligtvis till sin rätt oavsett för vilket ändamål salen begagnas men otvivelaktigt är de särskilt väl lämpade som fonddekoration åt rättens sammanträden.
    Vid konstverkets invigning i samband med årets första ting i Rättvik den 19 januari 1971 höll professor Georg Landberg, också han bördig från Rättvik, ett föredrag över Stiernhöök vars huvudsakliga innehåll återges här nedan.

Anders Hallström

 

Professor Georg Landberg: Det händer, nog så ofta, att statsmän, vetenskapsmän och skalder på grund av de intryck som de har lämnat i sin samtid genom överskattning med åren får nästan övermänskliga proportioner. Men det händer också, att det kommer en tid, då de så att säga dras ned på jorden, d. v. s. de ställs in i sitt verkliga historiska sammanhang, och det övermänskliga får istället bli det mänskliga. Det kan gälla Gustaf Wasa, det kan gälla Carl von Linné, det kan gälla Erik Gustaf Geijer, men det gäller också förvisso Johan Stiernhöök.
    Genom svenska rättshistoriker sådana som K. G. Westman och främst Jan Eric Almquist kom under 30- och 40-talen just Johan Stiernhööks minne att bli kritiskt-historiskt behandlat på ett annat sätt än tidigare. Det kan finnas ett och annat moment i den forskningen, som gör att det övermänskliga blir det mänskliga, som sagt, men hans förtjänst står fast.
    Det kan av de mest skilda skäl inte här bli fråga om att göra en levnadsteckning. Vi har ju hans levnadsteckning intill oss på väggen i ord och bild, och det vore meningslöst att här dra hela den förvisso växlingsrika historien. Här kommer nu, tyvärr inte en tingsmenighet men en sockenmenighet — jag

 

680 Notisertar till ett antikverat uttryck med full avsikt — att kanske århundraden läsa på den här väggen såsom förr i världen sockenförsamlingsmenigheten i kyrkan — utan alla jämförelser i övrigt naturligtvis — i bild läste den heliga historien. Jag tänkte vid detta tillfälle bara dra fram några huvudsynpunkter, som jag tycker är väsentliga och som också för oss sena tiders barn kan något sånär, hoppas jag, konkretisera vilken betydelse Johan Stiernhöök hade i Sveriges historia och även inför eftervärlden.
    Hans bana är på det hela taget ett typiskt klassiskt exempel på äldre svensk ståndscirkulation. Under tre generationer kom han från bönder och bergsmän i Vikmanshyttan över präster i Rättvik och Bro till ämbetsmän av högsta klass fram till adelskap som på den tiden var ett obestridligt krön.
    Jag skulle främst vilja dra fram hans långvariga verksamhet från 1640-talet och till hans död i den förberedelse, som försiggick i Stockholm för avkunnande av högsta dom i rådet. Han var också verksam i Åbo som jurisprofessor. Den platsen misskötte han med förlov sagt, i varje fall ansåg man det i Åbo. Han vistades mest i Stockholm, och där kände han kanske, att han gjorde den största nyttan. Hans oerhörda kunnighet grundad på långvarig domarverksamhet, hans ovanliga minne och hans sunda bondförnuft var en idealisk bakgrund för det arbete han nedlade, då målen i högsta instans skulle förberedas och föredras, och det var han som också organiserade, just när hans personliga krafter tog av, den institution som så småningom ledde fram till vad vi nu kallar för nedre justitierevisionen. Jag skulle nog våga påstå att — det är ett stort ord men jag tar det i min mun — djupast historiskt är det viktigaste i hans livsbana hans stabiliserande, normerande, av omdöme och säkerhet och kunnighet präglade verksamhet i Stockholm.
    Man blir en smula nyfiken på vilken reaktion Johan Stiernhöök visade inför det som under hans sista levnadsår, alltså från 1660-talets slut till mitten ungefär av 1670-talet, var vårt svenska rättsväsendes stora fruktansvärda vansklighet, häxprocesserna. Han kom faktiskt inte att just i den ställning han hade spela någon större roll där såsom domare eller domsberedande, därför att häxprocesserna oftast dömdes i högsta instans av resande kungliga kommissioner. Man jag kom händelsevis att häromdagen läsa om ett brev från den gamle Stiernhöök samma år som han dog, där han tillråder sin son Andreas, som var med i den stora norrländska häxprocesskommissionen att snarast möjligt dra sig tillbaka, "helst", säger han bl. a.: du vet från tillförene "huru svårt det är emellan samvete och den gemena hopens rop och anklagelser". I sin koncentration är detta ett underbart ord, och det vittnar om att Stiernhöök, som man ju för övrigt kunde gissa, hörde till den grupp inom Sverige, som var skeptisk, kritisk och försiktig inför dessa olycksaliga häxprocesser.
    Ytterligare har Stiernhöök gått till eftervärlden, låt vara inte i alltför vida kretsar, men dock jämförbart faktiskt med Carl von Linné, och till utlandet såsom en känd svensk. Liksom Linnés skrifter på sin tid senare blev europeiskt berömda så kom Stiernhööks under hans sista levnadsår definitivt utarbetade De jure sveonum et gothorum vetusto, tryckt 1672, länge att bli ett standardarbete om svensk lagkunskap och laghistoria. Man har sagt, att det kända uttrycket "Stiernhöök, den svenska lagfarenhetens fader" som står på vårt monument här i Rättvik är litet obestämt i kanterna och kanske inte heller motsvarar en full verklighet. Låt oss istället, menar Jan Eric Almquist, kalla honom för "vår förste rättshistoriker". Det är inte dåligt det heller!

 

Notiser 681Konstnären Jerk Werkmäster och professor Georg Landberg.
    Den första delen i detta stora verk handlar om våra rättskällors tidigare historia. Just när det gäller den yttre laghistorien har man, som jag i början antydde, reviderat författarens insats och påvisat, att han verkligen inte, såsom man tidigare har trott, såsom historiker var ett under av förutseende och kritisk skarpblick.
    Han har som Almquist betonar — det är bara ett exempel och det ligger ingen nedvärdering i det — sagt, att våra lagar upptecknades så tidigt som på 800-talet, vilket är nästan bortåt ett halvt tusen år innan det verkligen skedde, alltså på 12- och 1300-talen. Men tyngdpunkten, återigen, ligger på hans analys av faktiskt förefintliga och redan tryckta landskapslagar, där han med sin erfarenhet och sitt sunda förstånd verkligen har gjort tolkningar av ord och ordasätt och lagbestämmelser, som naturligtvis inte, ty också det vore ju orimligt att begära, skulle kunna svara mot dagens vetenskapliga penetrationer av det rättshistoriska materialet men som ändå är tillräckligt skarpsynta för att verkligen åt detta verk ge någonting av historisk helgd. Vi skall väl inte heller nu glömma nämna, att det var dalkarlen Johan Stiernhöök, som det förunnades att såsom "Dalalagen" identifiera en till ursprunget tidigare okänd laghandskrift. Riktigheten har senare betvivlats, men av senare forskning definitivt bekräftats.
    Stiernhöök samlade också omfattande prejudicerande utslag och det berättas, att han under sina sista 15 levnadsår, då han var blind och hade sin son till hjälpare, på grund av sitt veritabla hästminne kunde, när det dök upp ett mål, säga att man haft liknande då och då, och så fick man se efter i skrifterna. Inte sällan kunde man få leta efter rätt datum men det slog aldrig fel att minnet stämde i det väsentliga. En god del av detta material har inarbetats som motiveringar i vissa förslag till nya civillagar som Stiernhöök

 

682 Notiserutarbetat. De är numera tryckta och kommenterade av J. E. Almquist.
    Det avgörande blir alltså hans ställning i centrum för den högsta rättsskipningen i Sverige genom årtionden. Men minnesvärt är också standardverket De jure som länge i Europa var det enda man hade att tillgå när det gällde att studera svensk rättshistoria. Själv har han sagt att "mitt värv har varit att troget återgiva våra lagar sådana de äro, ty jag bekänner ärligen att framför fäderneslandets ära, som uteslutande och med ängslig småaktighet sökes av andra, är det endast sanningen som är min ledstjärna".
    Såtillvida innehåller De jure en varaktig vinst också för den rättshistoriska forskningen, att författaren gjorde rent hus med det som åsyftas med ängsligt sökande efter fäderneslandets ära, då man hävdade att göter, goter, skyter, alla möjliga folkvandringsfolk, egentligen hade fått sin rätt här ifrån Sverige och att Sverige var någon sorts rättshistoriskt centrum för hela Europa — det var alltså i stil med Olof Rudbecks fantasier. Detta tar Stiernhöök avstånd ifrån direkt, det vet man att han gör, och det är därför han säger med eftertryck det som jag nu har citerat.
    Johan Stiernhööks valspråk från 1640-talet före adlandet var "Vive ut vivas". Det betyder, lev på det att du må leva! Uttrycket kan tolkas på olika sätt; det är inte klassiskt i meningen av att det är hämtat ur den klassiska litteraturen, utan det är "hemmagjort". Det skulle kunna vara ett uttryck för en sorts epikureisk njutningslystnad kanske: lev ut, så att ditt liv blir värt att leva! Det passar inte Stiernhöök. Jag tror alls inte han tänkte på det, när han präglade sitt valspråk. Det kunde ha en mer trivial och låt oss säga snusförnuftig innebörd, lev klokt och försiktigt så att Du får ett långt liv. Det är en tänkbar tolkning. Kanske låg i ordet en religiös innebörd: lev så, att Du får ett evigt liv. Men jag skulle ha lust att nu fantisera över en fjärde tolkning: "ge aldrig tappt, lev utan att mattas i ditt arbete, så att Du må leva länge". Det är i så fall en livsvisdom motsvarande modern åldringsterapi: Man skall aldrig lägga av, man skall hålla ut i det längsta. Ungefär i samma anda var det som vår nuvarande konung viskade till en närvarande, när prins Wilhelm begrovs: "det är bara att fortsätta, ser Du, så gott man kan". Det är ett inofficiellt kungsord, men det är ett imponerande kungsord. Och jag tror, jag vill så gärna tro, att det är den tanken som ligger bakom "vive ut vivas". Så mycket är klart, att särskilt Johan Stiernhööks ålderdom under hans blinda tid, då han aldrig gav tappt, motsvarar exakt denna tydning av valspråket. Men jag inte bara tror utan jag vet, att det också motsvarar konstnären Jerk Werkmästers hela livsföring och konstnärliga gärning. Han är nu i sitt 8 :de decennium och har utfört detta sannskyldiga storverk med uppbåd av en utomordentlig uthållighet och energi. Man kan säga, att hans valspråk förvisso också har varit och alltjämt kommer att bli: vive ut vivas!