1956 års klientelundersökning rörande ungdomsbrottslingar (se SvJT 1956 s. 607 och 1957 s. 603) har i en första rapport "Unga lagöverträdare, I" (SOU 1971 : 49) redovisat undersökningens huvudsakliga uppläggning, undersökningsmetodiken och vissa andra principiella frågor. Undersökningen har omfattat ett antal stockholmspojkar, uppdelade i en brottsgrupp och en kontrollgrupp. Brottsgruppen har bestått av 200 pojkar, vilka i åldern 11—15 år debuterat i egendomsbrott som registrerats hos polisen. Kontrollgruppen har utgjorts av 100 pojkar i samma ålder, vilka inte registrerats för brott och som med hjälp av mantalsregistret — i syfte att spåra samband mellan brottslighet

 

och andra variabler — matchats till brottsgruppen med hänsyn till ålder, social grupp, familjesituation och delvis även bostadsområde. Båda grupperna har under åren 1958—62 intensivundersökts i fyra huvudavsnitt, nämligen ett socialpsykologiskt, ett psykiatriskt och ett psykologiskt avsnitt samt ett avsnitt avseende registerdata, skoldata och hemintervjuer. Pojkarnas utveckling har därefter följts i en särskild follow-up-studie fram till år 1971, då den yngste i materialet fyllt 18 år. Undersökningsmaterialet har omfattat ytterligare cirka 400 med de intensivundersökta jämnåriga pojkar. Denna något större grupp har dock endast studerats på avstånd med hjälp av registerdata och inom follow-up-delen, bl. a. för att klarlägga, om intensivundersökningen haft någon behandlingseffekt.
    Den nu föreliggande rapporten innehåller även direkta undersökningsresultat, av vilka dock vissa grundar sig på en preliminär bearbetning av insamlat material och därför inte får anses slutgiltiga. Detta gäller framför allt antydningar om väsentliga skillnader mellan brottsfall och kontrollfall som framkommit av en provundersökning 1958—59 på 50 brotts- och 50 kontrollpojkar. Brottsgruppens hem-, uppväxt- och skolsituation visade sig härvid vara avsevärt sämre än kontrollgruppens och skillnaderna framträdde även i materiellt och kulturellt avseende. Känslorelationerna mellan föräldrar och barn samt föräldrakontrollen föreföll starkare inom kontrollgruppen än inom brottsgruppen. Kamratsvårigheter, skall- och kroppsskador samt psykiska störningar var vanligare inom brottsgruppen. De samlade resultaten av provundersökningen tydde sålunda på att lagöverträdelser och asocialitet vid tidig ålder sammanhängde med en mångfald olika personlighetsfaktorer och yttre förhållanden.
    Debutbrottssituationen redovisas på grundval av den socialpsykologiska intervjun med 150 intensivundersökta pojkar i brottsgruppen. Det registrerade debutbrottet var i intet fall det första. Pojkarna begick i regel brott i lag om 2—3 pojkar och bara 15 procent begick brott ensamma. Flertalet brott förövades före kl. 8 på kvällen. Ytterst få pojkar var vid brottstillfället påverkade av alkohol. Omkring 40 procent togs på bar gärning och i 25 procent av fallen skedde upptäckten först efter en vecka eller längre tid. Brotten var till 60 procent av impulsiv karaktär. Mycket få pojkar räknade med risk för upptäckt. Föräldrareaktionen vid upptäckt var i fråga om de mest belastade pojkarna antingen likgiltig eller rigoröst hård med aga. De mindre belastade pojkarnas föräldrar lät saken stanna vid allvarliga förmaningar.
    I rapporten redovisas också brottsgruppens återfall i brott före 18 års ålder och kontrollgruppens brott fram till samma ålder. Inom brottsgruppen återföll omkring 60 procent av pojkarna, medan av kontrollfallen omkring 15 procent registrerades för brott före 18-årsdagen. De vanligaste brotten för bägge kategorierna var medelsvåra brott av typen stöld el. dyl. med fängelse som normal påföljd. En behandlingseffekt av intensivundersökningen kunde spåras men blev inte med säkerhet belagd genom den preliminära bearbetningen av resultaten.
    Utförligare resultatredovisning skall under det närmaste året följa i särskilda rapporter från de olika avsnitten av undersökningen. Slutligen planeras en sammanfattande analys av undersökningen.

O. Hg