Hovrätten över Skåne och Blekinge 150 år
Av hovrättspresidenten BJÖRN KJELLIN
I det Sverige som bestod efter 1809 fanns två hovrätter, Svea och Göta. Redan när Skåne, Blekinge och Halland hade tillförts Sverige i mitten av 1600-talet, hade det förekommit propåer att man skulle få en särskild hovrätt för dessa landskap. Riksstyrelsens strävanden gick emellertid i en annan riktning. Svensk rätt infördes efter någon tid i de nya landskapen och dessa skulle höra under Göta hovrätt. I början utsågs några ledamöter särskilt från Skåne men i fortsättningen gjordes ingen sådan skillnad. En händelse kan kanske ses som ett förebud till en uppdelning. År 1811 förekom oroligheter på olika håll i Skåne — de s. k. skånska bondeupploppen — vållade av ett riksdagsbeslut om inkallande av förstärkningsmanskap i händelse av krig. Åtskilliga yngre personer upprördes över det sätt på vilket beslutet skulle tillämpas och samlades för att protestera. Det kom till en strid mellan dem och trupper från Malmö, vilken har kallats för "slaget vid Klågerup". Karl Johan som hade kommit till Sverige året innan var personligen intresserad av hur dessa händelser avvecklades. För det rättsliga efterspelet fick, efter förslag av generalbefälhavaren i Skåne J. C. Toll och på Karl Johans tillskyndan, en avdelning av Göta hovrätt bege sig till Lund, där den höll ett högtidligt intåg med militäreskort. Den gjorde dock undan sitt arbete så snabbt och effektivt att det blev en helt kort visit i Skåne.
Den mera omedelbara anledningen till inrättandet av en ny hovrätt var att arbetsbördan i Göta hovrätt steg snabbt under 1810-talet, något som har ansetts stå i samband med rådande lågkonjunktur. Man fick öka ut hovrätten med en fjärde division men det räckte inte. Arbetsbalansen fortsatte att stiga. I december 1819 begärde hovrätten att få inrätta ännu en division. Ärendet föredrogs i konselj den 20 januari 1820 och framställningen bifölls då av Karl Johan. Det märkliga var emellertid att han samtidigt till statsrådsprotokollet förklarade att han hade för avsikt att utöka antalet hovrätter. Han angav tre skäl för sin mening: större bekvämlighet för de rättssökande, ökad skyndsamhet i ärendenas handläggning och en mera regelbunden och noggrann tillsyn av underrätternas verksamhet. Till en början ville han inrätta en hovrätt i Kristianstad för Skåne, Blekinge och Halland. Innan han fattade slutligt beslut ville han dock höra högsta domstolen om vad som var att iakttaga i anledning av beslut i frågan. Man finner sålunda av dessa formuleringar att kungen re-
dan från början hade bestämt sig. Efter en del ytterligare utredningar drev han också igenom sin vilja trots ett kompakt motstånd. Högsta domstolens flesta ledamöter avstyrkte och detsamma blev resultatet i statsrådet. En ny remiss till statskontoret framkallade ett påpekande att frågan borde underställas riksdagen. Intet av detta rubbade kungen. Han gav justitiestatsministern Gyllenborg, som var den som mest motarbetat projektet, i uppdrag att se till att det genomfördes. Formligt beslut om hovrättens inrättande fattades i konselj den 27 oktober 1820, varvid området dock begränsades till Skåne och Blekinge. Beslutet blev åtskilligt debatterat och klandrat när riksdagen sedan sammanträdde 1823. Även på annat håll fanns det opposition, inte minst i Malmö där man kanske mest förargade sig över att hovrätten förlagts till Kristianstad. Det uttalades förmodanden om att den inrättats för att Karl Johans förtrogne Casper Ehrenborg skulle få ett presidentämbete i närheten av Vegeholm, som tillhörde honom.
Ungefär vad jag nu har beskrivit var vad jag själv kände till, och kanske andra också, om hovrättens tillkomst. Professor Gerhard Hafström påpekade emellertid vid ett samtal för flera år sedan att hovrättens tillkomsthistoria vid en närmare undersökning kunde rymma en del andra synpunkter och kasta ljus över de politiska förhållandena och över nya strömningar och idéer under Karl Johans första regeringsår. Vi utverkade därför justitieministerns medgivande att på departementets bekostnad få göra en sådan undersökning för att därigenom på ett lämpligt och samtidigt nyttigt sätt fira de 150 åren. På Hafströms förslag fick vi en yngre rättshistorisk forskare Kjell Åke Modéer att åta sig uppgiften. Han har åstadkommit en utmärkt skicklig och trevlig skrift, där materialet är noga genomgånget och diverse vanföreställningar avlivade (Kjell Å. Modéer: Hovrätten över Skåne och Blekinge. En överrätts tillkomsthistoria. Malmö 1971).
Det må tillkomma den rättshistoriska sakkunskapen att objektivt granska Modéers arbete. I denna tidskrift anmäles det särskilt.1 Mig har skriften givit en intressant inblick i samtiden. Jag skall inte förstöra nöjet för någon genom att mera utförligt referera den. Vare nog sagt att Karl Johan framstår som höjd över förtalet, därigenom att han var väl informerad om den samtida lagstiftningsdebatten och säkerligen också personligen intresserad av att föra vidare de franska lagreformer som vid denna tid var på modet och hade fått efterföljd i andra länder i Europa. Att han skulle ha inrättat en ny hovrätt enbart för att ge en gunstling ett välbetalt ämbete är blott ett
förargelsens hugskott. Ehrenborg hade dåliga affärer men utnämningen förbättrade dem inte avsevärt. Karl Johans sätt att gå till väga och den opposition detta väckte i riksdagen fick i varje fall konsekvenser för domstolsorganisationen. Tanken att flytta ut hovrätter i orterna fullföljdes inte. Det kom att dröja 115 år innan man på nytt slog in på denna väg genom att inrätta hovrätten för Övre Norrland.
Den nya hovrätten bestod från början av, utom presidenten, två hovrättsråd och fyra assessorer. Härtill kom hovrättssekreterare och advokatfiskal, några fiskaler, notarier, aktuarie, kanslister och vaktpersonal. Hovrätten installerades högtidligen på Stockholms slott den 24 maj 1821, då ledamöterna fick avlägga ed inför konungen och kyssa hans hand. Modéer påpekar att ceremonielet från Vasa hovrätts instiftelse 1775 kopierades men att Karl Johan på ett märkbart sätt reducerade omfattningen av akten genom att icke hålla den i rikssalen utan i Karl XI :s galleri. Hovrätten höll sin högtidliga invigning i Kristianstad och sitt första sammanträde på kronprins Oscars födelsedag den 4 juli 1821. Kronprinsen kom själv tillstädes från Bäckaskog, där han bodde. Man begav sig i procession till kyrkan, där biskop Wilhelm Faxe förrättade gudstjänst. Sammanträde hölls i hovrättshuset och därefter åts middag i landshövdingresidenset, varvid dikter av Esaias Tegnér sjöngs i anslutning till skålar för konungen, för kronprinsen och för hovrätten.
Vad hände sedan? Vi har inte haft krafter att också utforska hovrättens fortsatta historia genom 150 år. Det är en omfattande uppgiftsom får ställas på framtiden. Litteraturen kring hovrätten är sparsam. Några få personliga minnesanteckningar och Axel Borgströms biografiska anteckningar för tiden 1821—1900 är allt som kan uppletas. Jag skall i det följande endast försöka ge några korta notiser om hovrättens hus och om personer som verkat i hovrätten.
En av de frågor som hade vållat bekymmer var hur man skulle få lokaler för hovrätten. Det fanns ett par hus att köpa i Kristianstad som man reflekterade på, ett vid Stora torg och ett vid Lilla torg. Statskontoret hade dock sagt att det inte fanns några pengar att köpa hus för. Frågan var känslig. Så småningom framträdde därför en annan tanke, nämligen att man skulle tillsvidare ta i bruk något hus som kronan redan ägde i avvaktan på att det längre fram kunde byggas ett lämpligt hus för hovrätten. Ehrenborg stödde denna tanke, som vann Karl Johans gillande. Trots generalernas protester fick militären utrymma det s. k. fortifikationshuset, Västra Storgatan 11. Det är alltjämt ett av Kristianstads märkligaste byggnadsminnen, delvis tillkommet redan 1630 och tillbyggt på 1700-talet. Det ligger snett bakom kyrkan och rymmer idag Södra militärområdets intendentur-
förvaltning. I detta hus hade hovrätten sina lokaler de första 20 åren. Därefter flyttade hovrätten till det s. k. kronohuset vid norra sidan av Stora torget i Kristianstad. Hovrätten hade den östra delen med ingång från torget och resten av huset användes av Vendes artilleriregemente. Inskriften "Legibus et armis" på frontespisen minner om att huset byggdes för båda dessa ändamål. Här höll hovrätten till i 77 år men även här blev utrymmena otillräckliga. Redan tidigt hade en flyttning till Lund varit på tal, närmast för att stimulera universitetet som höll på att dö av tvinsot. Därav blev intet. Men 1908 tog advokatsamfundets södra avdelning upp frågan om hovrättens flyttning till Malmö och efter många stridigheter blev det beslutat att hovrätten skulle flytta dit. Malmö stad lät bygga huset för 260 000 kronor. Det blev färdigt 1917 och arkitekt var Ivar Callmander. Han åstadkom ett mycket enhetligt verk som förenar stramhet och monumentalitet. I den tidens national-romantiska stil måste det sägas vara en ovanligt lyckad skapelse. Senare tillbyggen på 1950-talet har givit sessionssalar och fler arbetsrum.
En domstols vardag är, när den är som bäst, slit, möda och bekymmer. Flertalet mål är inte alls uppseendeväckande. Likväl kan avgörandet ej sällan ha kostat många kvällar och nätter. Om hovrätten under de 150 åren har fyllt sin uppgift på ett godtagbart sätt, så bör hyllningen i första hand gå till alla dem, utan nämnda namn, som genom hängivet arbete och med förvärvad skicklighet har gjort ett sådant resultat möjligt. Hovrättens ledamöter och personal har också haft andra intressen och andra talanger. Samhällsengagemang har icke saknats. Under Kristianstadstiden spelade hovrättens jurister en framträdande roll i stadens politiska och kulturella liv. Men även på riksplanet har hovrätten lämnat märkliga bidrag. Till högsta domstolen har hämtats åtskilliga som har fått sin utbildning i den skånska hovrätten. Politiskt märkliga insatser har gjorts av många. Från äldre tid kan nämnas Louis De Geer, Axel Bergström och Arvid Posse. Framstående publicister på det juridiska området har vi haft flera. Bland dem som var med från början kan nämnas Karl Schmidt, sedermera justitieråd och under ett 30-tal år utgivare av Juridiskt Arkiv.
När man står inför någon juridisk knäckfråga på handelsbalkens område kan man ännu idag finna att den ende som har tänkt över saken och skrivit något om den är Berndt Hasselrot. Det har omvittnats att han var en redbar och god människa med mycken viljestyrka. I hovrätten var han president 1913—1929, dock med uppehåll under åren 1914—1917, då han var justitieminister i Hjalmar Hammarskjölds ministär.
Hovrättsbyggnaden i Malmö
Bland märkliga jurister som har tillhört denna hovrätt framstår Karl Schlyter som den märkligaste. Han var sällsynt vital, uppslagsrik och rastlös. Han var en charmerande människa, han ägde ett hjärta för sina medmänniskor och en lidelsefull vilja att reformera. Mycket av det som vi idag finner vara självklart och omistligt har Schlyter till upphovsman. Hans radikala läggning och intensiva reformvilja fick göra sig gällande under ett tidsskede då samhället och de rättsliga institutionerna snabbt förändrades. Hans andel häri har varit och är alltjämt betydande.
Schlyter var redan under sin studietid i Lund politiskt intresserad och anslöt sig till en radikal åsiktsriktning. När vi i dagens organisationssamhälle finner det vara tämligen självklart att också juristernas anställningsförhållanden tillvaratas av en fackorganisation vid löneförhandlingar kan det vara skäl att erinra sig att det första ursprunget härtill var den förening av yngre jurister i Skåne och Blekinge som bildades av den nyblivne fiskalen Schlyter på hösten 1906. Man kanske kan förstå äldre häradshövdingars förskräckelse när de i december samma år fick en skrivelse från föreningen med uppmaning att betala lön till sina notarier. Det dröjde något årtionde innan tanken alls förverkligades och först på 1940-talet steg lönen till skäliga belopp. Schlyters första stora insats inom lagstiftningsarbetet kom att ligga inom det processuella området. Under den tidigare delen av processkommissionens arbete deltog han i att utarbeta riktlinjerna för det kommande reformverket och även i en rad partiella reformer. Den fria rättegången från 1918 var i hög grad Schlyters verk. Hans reformarbete på det straffrättsliga området har blivit mera känt. Redan tidigt kom intresset till synes. År 1908 satt han som adjungerad ledamot i hovrätten i det bekanta målet om dyna-
mitattentatet i Malmö hamn mot strejkbrytare ombord på skonerten Amaltea. Han voterade på att det skulle göras en personutredning och en sinnesundersökning av gärningsmännen. Övriga ledamöter i hovrätten, liksom högsta domstolen, fann detta vara obehövligt. Att vi idag finner denna inställning vara närmast obegriplig visar hur långt vi har kommit på vägen från den klassiska straffrättsskolan mot en individualiserad kriminalvård. Under sin tid som justitieminister i början av 1930-talet lade han fram ett utarbetat straffrättsligt reformprogram, som därefter punkt för punkt kom att genomföras. Påföljdssystemet i nya brottsbalken utgjorde till sist en sammanfattning och kodifiering av de föregående decenniernas reformer. Schlyter var inte minst betydande som publicist. Hans skrifter är många. Svensk juristtidning bär, vid sidan om Tore Almén, hans namn såsom grundare. Det kan tilläggas att han också ledde utgivningen ett 30-tal år. Han hörde till det fåtal svenska jurister som har gjort sig kända i andra länder.
Ivar Wieslander var en personlighet av ett annat slag. Om honom stod icke någon strid. Hans lugna måttfullhet och klokhet uppskattades av alla. Som militieombudsman under krigsåren, när hela svenska folket drogs in i beredskapstjänst och försvarsarbete, gjorde han en förnämlig insats. Som president i hovrätten ledde han därefter skickligt övergången till den nya rättegångsordningen och ombyggnaden av hovrättens hus.
Ett domstolsjubileum kan vara ett tillfälle att ägna en tacksam tanke åt dem som verkat i domstolen men ger icke anledning till några stora orationer. Hovrättens 150 år firades, i justitieministerns närvaro, med en enkel mottagning väsentligen för dem som har sitt arbete vid hovrätten eller såsom domare i tingsrätterna, såsom åklagare eller advokater har anknytning till denna.