Integritetsskyddet
Ett försök till internationell lägesbestämning
Av professor STIG STRÖMHOLM
1. Inledning
1.1. Den 13 maj 1966 bemyndigades chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för utredning angående förstärkt integritetsskydd på personrättens område, och den 4 augusti s. å. tillsattes den utredning som sedermera antagit namnet "integritetsskyddskommittén". I det yttrande till statsrådsprotokollet i maj 1966 där den blivande kommitténs direktiv framlades uppehöll sig statsrådet Kling först vid de risker för den enskildes skyddade privatlivsom uppkommit genom den tekniska utveckling som möjliggjort avlyssning, smygfotografering och liknande intrång utan fysiskt inträngande. Statsrådet konstaterade, att befintliga lagregler icke lämnade erforderligt skydd mot dylika åtgärder och förordade som första objekt för utredningens verksamhet en översyn av brottsbalkens bestämmelser om fridsbrotten. Han föreslog vidare som tänkbar en kriminalisering av olika former för obehörigt offentliggörande av information angående enskilda personer. Särskild uppmärksamhet ägnades frågan om offentliggörande av bildmaterial som framkommit vid obehörig fotografering. Även processuella, särskilt straffprocessuella aspekter borde behandlas. Slutligen uttalade departementschefen, att de sakkunniga borde vara oförhindrade att behandla även andra frågor om en förstärkning av integritetsskyddet på personrättens område, särskilt i den mån frågorna hade samband med den tekniska utveckling som föranlett utredningsuppdraget.1
1.2. Den svenske lagstiftarens initiativ stod i nära samband med en internationell rättsutveckling, som visserligen på sina håll kan spåras långt tillbaka i tiden men som framför allt under 1960-talet tagit mycket stor omfattning. Man vågar kanske rentav påstå att vid sidan av den fysiska miljövården knappast något juridiskt problemkomplex uppmärksammats och studerats så intensivt under de senaste tio åren som skyddet av den mänskliga integriteten och i synnerhet privatlivets skydd. Mellan de båda komplexen föreligger uppenbara förbindelselinjer, om inte rättstekniskt och systematiskt så åtminstone ideologiskt och rättspolitiskt. Personlighetsskyddet i en allt trängre
värld kan uppfattas som en "psykisk" miljövård, en direkt motsvarighet till kampen för uthärdliga fysiska livsbetingelser i en allt hårdare exploaterad fysisk omgivning. På det internationella planet ingår de båda problemgrupperna, men främst — med ålderns rätt och på grund av sin nära anknytning till traditionella, oftast offentligrättsliga frågeställningar — den som avser integritetsskyddet bland de"mänskliga rättigheter" som upplevt en sådan renässans efter det andra världskriget.
Den internationella utvecklingen och de nationella ansträngningarna på integritetsskyddets område har vid det här laget avsatt en oöverskådlig litteratur, ett myller av texter — konventioner, lagar, resolutioner — en väldig domstolspraxis framför allt i U. S. A. och de västeuropeiska huvudländerna och en utredningsverksamhet som likaledes är ytterst svår att överblicka.
1.3. Syftet med dessa anteckningar är att ge en helt summarisk överblick över några av de viktigaste internationella och nationella resultaten av denna utveckling sådana de förelåg vid årsskiftet 1970—71. Någon reell problembehandling eftersträvas icke inom denna ram. Ämnesområdet synes alltjämt, trots framstående insatser på många delområden, i trängande behov av en ingående vetenskaplig behandling på komparativt underlag. Inte blott detaljerade intresseanalyser som bas för områdets avgränsning och för sakliga lösningar utan även grundläggande systematiska och terminologiska frågor förtjänar att studeras. Det är f. n. inte utan att "integritetsskydd" och "privatlivets helgd" — på samma sätt som "miljövård" — blivit ett av dessa värdeladdade men oanalyserade honnörsord som utgör en plåga i allsaklig debatt.
2. Ämnets indelning. Det rättsliga utgångsläget i några viktigare länder
2.1. Som ett blygsamt första utkast till en över hela ämnesområdet spännande komparativ analys var förf:s bok "Right of Privacy and Rights of the Personality" (Stockholm 1967) avsedd att tjäna. Arbetet tillkom såsom "working paper" för den nordiska konferens som Internationella juristkommissionen anordnade i Stockholm i maj 1967 kring temat privatlivets rättsskydd. Bland otaliga internationella initiativ har den nordiska konferensen, som antog en omfattande resolution angående lämpliga åtgärder på detta rättsområde,2 kommit att intaga en särskilt uppmärksammad plats, och dess förslag har av såväl internationella som nationella organ upptagits som bas
för studiet av integritetsskyddsfrågorna.
2.2. Den helt pragmatiskt grundade avgränsning av ämnesområdet och systematisering av detta som kom till användning i det ovan angivna arbetet må göra tjänst även i förevarande sammanhang. Bakgrunden till denna avgränsning och systematisering var framförallt nödvändigheten att i en jämförande översikt frigöra sig från de högst varierande teoretiska, systematiska och terminologiska principer som är företrädda i de olika stora rättssystemen.3 I mycket allmänna ordalag kan sägas, att medan man i nordamerikansk rätt i huvudsak genom domstolspraxis men också med stöd och ledning av konstitutionella principer och viss lagstiftning utvecklat ett ganska omfattande skydd mot privatlivskränkningar främst inom skadeståndsrättens ram, tysk rätt — det andra stora rättssystem som lämnat väsentliga bidrag till rättsområdets utveckling — laborerar med idén om en "allmän personlighetsrätt" (historiskt sett inspirerad av de immaterialrättsliga ensamrätterna till "okroppsliga nyttigheter"), inom vilket större område integritetsskyddet blott är en del. Andra rättssystem intar i regel en förmedlande hållning, så t. ex. den franska rätten, där idén om "personlighetsrätter" (men inte om en allmän sådan rätt) sedan ganska länge spelat en betydande roll i doktrinen, medan domstolarna löst flertalet förekommande konflikter med hjälp av skadeståndsrättsliga regler utan några hänvisningar till någon speciell "subjektiv rätt". De angivna skiljaktigheterna skall inte överbetonas, när det gäller praktiska problemlösningar, men de har lett till betydande terminologiska differenser och till olikheter i allmän "optik", som stundom medfört olikartade praktiska lösningar. Härutöver visar det sig vid närmare betraktande, att det ena rättssystemet behandlar integritetskränkningarna inom privaträttens, det andra inom straff- eller processrättens ram, allteftersom frågorna enligtden nationella erfarenheten först ställts på det ena eller andra området. Med hänsyn härtill framstod det som nödvändigt att såsom underlag för komparativ behandling finna avgränsnings- och klassifikationskriterier som är "neutrala" både i förhållande till de olika nationella rättssystemen och i relation till uppdelningen i juridiska specialdiscipliner.
Som dylika kriterier kunde det måhända i första hand förefalla naturligt att använda de äventyrade eller kränkta intressena, vederbörligen analyserade och systematiserade. Det visar sig emellertid, att intresseanalysen — förutom av sociologiskt betingade och ofullständigt undersökta variationer i inriktning och tyngdpunkt — påverkas av nationella analys- och systematiseringsvanor (och nationella er-
farenheter av olika typer av konflikter) i så hög grad att icke heller denna utgångspunkt är lämplig.
Den lämpligaste metoden att för komparativa syften få grepp om det vaga ämnesområdet "skydd för privatlivet" eller "integriteten" (de båda begreppen är självfallet inte synonymer, även om de ofta behandlas så; här skall i första hand talas om "privatliv", medan termen "integritet" undvikes i möjligaste mån) syntes vara att helt enkelt söka precisera vilka konkreta åtgärder som vid en liberal tolkning av termen "privatliv" principiellt kan anses som kränkningar. Denna metod för avgränsning och systematik samt dess konkreta resultat, som med obetydliga justeringar accepterades i den nordiska konferensens resolution, förefaller mig alltjämt vara välmotiverade och lämpliga. I varje fall har jag inte påträffat någon klart bättre. Metoden har fördelen att kunna nyttjas oberoende av sådana frågor som huruvida kränkningen äger rum enskilda emellan eller emanerar från myndighet. En lista över tänkbara kränkningar — kompletterad med preciseringar angående de olika kränkningarnas upphovsmän, syfte o. s. v. — synes väl ägnad att nyttjas som "frågeschema" när man vill undersöka vilket skydd ett givet rättssystem tillförsäkrar privatlivet. Huruvida listan är ofullständig, eller bör avkortas, är en fråga som kan besvaras endast efter ingående analys av ett empiriskt material.
2.3. Kränkningarna synes kunna indelas i tre huvudgrupper: intrång, vare sig i fysisk eller annan mening, i en persons privata sfär; insamlande av uppgifter om en persons privata förhållanden; offentliggörande eller annat utnyttjande (t. ex. som bevis inför rätta, som medel för utpressning) av material om en persons privata förhållanden. Mer konkret kräver följande grupper av handlingar beaktande:
1. tillträde till och genomsökande av privata lokaler eller annan egendom;
2. kroppsundersökning;
3. medicinska undersökningar, psykologiska tests o. s. v.;
4. intrång i en persons privata sfär genom skuggning, spionerande, telefonterror o. d.;
5. som ett särfall till grupp 1 och 4: ofredande genom företrädare för massmedia;
6. olovlig ljudupptagning, fotografering eller filmupptagning;
7. brytande av brevhemligheten;
8. telefonavlyssning;
9. utnyttjande av elektronisk avlyssningsapparatur;
10. spridande av förtrolig information (t. ex. genom advokater, läkare, själasörjare o. d.);
11. avslöjande inför offentligheten av annans privata förhållanden;
12. olika former av nyttjande av annans namn, bild eller liknande identifieringsmedel;
13. missbruk av annans ord eller meddelanden (t. ex. genom förvrängda eller uppdiktade intervjuer);
14. angrepp på annans heder och ära.
Om denna lista, vars utformning i enskildheter — det må ännu en gång betonas — ej gör anspråk på slutgiltighet, kan sägas, att medan vissa av de angivna ingreppen i annans personliga förhållanden — t. ex. de under 1—3, 7 och 14 — tidigt uppmärksammats av lagstiftare och jurister, oftast i samband med regleringen av offentliga organs befogenheter i straffprocess och liknande förhållanden eller i tryckfrihetsrätten, flertalet övriga här avsedda kränkningar före 1960-talet endast i ringa omfattning sanktionerats genom uttryckliga lagregler. Som ett ytterligare gemensamt karakteristiskt drag kan anföras, att ehuru skyddet mot sådana kränkningar på sina håll i rättspraxis och rättsvetenskap utformats som "absoluta" rättigheter, en närmare analys visar, att uppställda regler — framför allt i fråga om de under 11—14 avsedda typerna av kränkningar, som regelmässigt begås av massmedia och aktualiserar konflikten mellan informationsfrihetens krav och den enskildes skyddsanspråk — genomgående har karaktären av allmänna grundsatser, som lämnar domstolarna stor frihet i avvägningen mellan motstående legitima intressen. Hållpunkter för en sådan avvägning förekommer bl. a. i 1950 års Europarådskonvention om de mänskliga rättigheterna, vars art. 8 förpliktar signatärmakterna att vidmakthålla respekten för privat- och familjeliv, korrespondenshemligheten och hemfriden och samtidigt relativt ingående uppräknar de grunder på vilka avsteg från principen må göras.
Det skall vidare påpekas, att trots betydande olikheter i rättsskyddets tekniska konstruktion, sanktionerna för personlighetskränkningar i relationer mellan privata rättssubjekt — där sådana överhuvudtaget är sanktionerade — företer en tämligen enhetlig bild: förbuds- och skadeståndstalan torde kunna betecknas som de viktigaste reaktionerna; vid otillåtna offentliggöranden spelar åtminstone i kontinentalrätt olika former av genmälesrätt och rätt till beriktigande en framträdande roll. Den offentligrättsliga (administrativa, straffprocessuella och civilprocessuella) reglering som förekommer är betydligt mer varierande.
Karakteristiskt för de olika här avsedda kränkningarna är slutligen att i den mån de överhuvudtaget är föremål för rättslig regle-
ring, denna återfinnes splittrad över ett stort fält av systematiskt osammanhängande regler. Sammanförande av de olika fallen under den gemensamma nämnaren "integritetsskydd" framstår, i förhållande till sedvanlig rättssystematik, i hög grad som ett teoretiskt konstgrepp.
Som bakgrund till den följande framställningen av den senaste tidens initiativ och utvecklingstendenser skall — i yttersta korthet, med utnyttjande av framställningen i "Right of Privacy and Rights of the Personality", till vilken generellt hänvisas — redogöras för "utgångsläget" i några västliga huvudländer. Bland dessa medtages, förutom England, Frankrike och Västtyskland, även föregångslandet U. S. A., ehuru jag i det följande inte kommer att beakta den på grund av många samverkande faktorer ytterligt svåröverskådliga amerikanska utvecklingen.
2.4.1. Situationen i U.S.A. är av flera skäl tämligen speciell och svår att jämföra med europeiska förhållanden. Vad först beträffar den faktiska förekomsten av ovan angivna kränkningar, synes såväl massmedia som konkurrenterna i näringslivet och den organiserade brottsligheten här tidigare och med större intensitet än annorstädes ha utvecklat hänsynslösa metoder för insamlande och nyttjande av konfidentiell information. Kampen mot kriminaliteten liksom det "kalla krigets" speciella förhållanden har medfört, att också vissa myndigheter gått mycket långt i samma riktning. Även offentliga och privata arbetsgivare har i större omfattning än som torde vara vanligt i Europa sökt med stundom anmärkningsvärda metoder skaffa information om sina anställda.
2.4.2. Vad härnäst gäller rättsreglerna, förtjänar två fenomen särskilt beaktande. Konstitutionella regler har av domstolarna gjorts till föremål för delvis mycket vittgående tolkningar för att skydda medborgarna i första hand mot illojala metoder av myndigheterna vid anskaffandet av bevis (elektronisk avlyssning och bandupptagning, telefonavlyssning o. d.). Alltifrån sekelskiftet har domstolarna i huvudsak utan stöd i lag under inflytande av vissa rättsvetenskapliga författare inom skadeståndsrättens ram erkänt en allmän "right of privacy" av mycket omfattande innehåll, som kan sägas utgöra det viktigaste skyddet för personligheten i amerikansk rätt. Det kan sammanfattningsvis hävdas, att U. S. A. vid sidan av Västtyskland är det land där personlighetsskyddet är mest effektivt och omfattande. "Privacy"-institutets ohämmade växt i de femtio amerikanska rättskretsarnas praxis liksom de komplikationer som ofta uppstår emedan flertalet fall berör mer än en rättsordning och därför aktualiserar internationellt privaträttsliga regler har emellertid medfört betydan-
de rättsosäkerhet. En framstående amerikansk domare har betecknat rättsområdet som en "höstack i en orkan".
2.4.3. Hävdvunna straff- och skadeståndsrättsliga regler samt en omfattande judikatur på konstitutionens grund (framför allt i fråga om myndigheters agerande), kompletterade med principen om skydd för den enskildes "privacy", synes i amerikansk rätt ge ett tämligen effektivt skydd mot olovligt tillträde till och genomsökande av privata lokaler eller annan egendom. Kroppsvisitation i samband med myndighetsingripanden av olika slag synes här som annorstädes vara föremål för tämligen ingående legislativ och judiciell reglering; även i dessa konflikter spelar den federala konstitutionen en viktig roll i fråga om myndigheters handlande, och i ett fåtal rättsfall har "right of privacy" åberopats (visitation i varuhus o. d.).
Användningen av medicinska undersökningar och tests genom myndigheter har diskuterats flitigt, bl. a. ur konstitutionell synpunkt, i U. S. A. På det straffprocessuella och offentligrättsliga området har en viss praxis etablerats — i ungefärlig överensstämmelse med läget i flertalet västliga länder — och utanför detta fält har i åtminstone något fall "right of privacy" ansetts kränkt av här avsedda ingrepp.
2.4.4. Den svårdefinierade grupp av intrång som upptagits under punkt 4 i listan ovan är föremål för blandad behandling. Viss lagstiftning förekommer (bl. a. mot s. k. "peeping Toms" — fönstertittare och tjuvlyssnare), de traditionella skadeståndsrättsliga anspråken från engelsk common law ger skydd i vissa situationer, men området tillhör dem där "right of privacy" kan sägas ha avrundat det ofullständiga skydd som äldre straff- och civilrättsliga regler skänkte. I mycket grov sammanfattning kan denna rätt anses effektivt skydda mot de förfaranden som här avses, dock att skyddet icke torde gälla beteende på offentliga platser (skuggning o. d.) och att sådana förfaranden som systematiskt insamlande av uppgifter om en person knappast är åtkomliga. Överhuvudtaget synes tillämpningen av de amerikanska "privacy"-reglerna — till skillnad från motsvarande tyska — präglas av en viss mekanisk stelhet i åtskillnaden mellan "offentligt" och "privat", som stundom kan medföra, att även beaktansvärda intressen blir eftersatta. Exempel finns emellertid i praxis på bedömningar som i första hand ser till de berörda intressena. Ofredande genom företrädare för massmedia synes icke intaga någon särställning i amerikansk rätt.
2.4.5. Frågor om olovlig ljudupptagning, fotografering och filmning — till skillnad från utnyttjandet av sålunda erhållet material — har i relativt ringa grad berörts i den amerikanska diskussionen. Det torde kunna förmodas, att sådana förfaranden är tillåtna på offent-
liga platser men däremot icke om de sker i privata förhållanden och utan de berördas vetande. Mot brytande av brev- och telegrafhemligheter finnes lag och praxis som väsentligen överensstämmer med motsvarande reglering i europeisk rätt. Även telefonavlyssning är på motsvarande sätt reglerad; generellt är sådan avlyssning förbjuden utom i särskilt angivna undantagsfall i samband med straffprocessuella undersökningar.
2.4.6. Det "privacy"-problem som diskuterats flitigast i U. S.A. rör avlyssning med elektronisk apparatur. Här är rättsläget icke helt klart ens i vad gäller myndigheternas rätt att med sådana metoder anskaffa bevis. Federal och statlig lagstiftning förbjuder i princip dylika förfaranden, som sker med radiotekniska medel (till skillnad från tråd), och tendensen synes åtminstone vara att i kraft av konstitutionella regler underkänna bevisning som skaffats på sådant sätt. Säkert kan också "right of privacy" åberopas, om nu avlyssningen överhuvudtaget kan upptäckas. Det förekommer även lokal lagstiftning om kontroll över tillverkning och försäljning av avlyssningsapparatur, men tydligen är rättsreglernas effektivitet ringa.
Reglerna om sekretessplikt för vissa anställda i offentlig tjänst och rätten för advokater m. fl. att vägra vittna står åtminstone i huvuddrag i överensstämmelse med europeiska rättsprinciper.
2.4.7. Den av praxis uppställda "right of privacy" ger ett tämligen effektivt skydd mot avslöjande inför allmänheten av privata förhållanden. Ett stort antal rättsfall har bekräftat principerna. Å andra sidan inskränkes den enskildes skyddsanspråk av hänsyn till allmänhetens informationsintresse, som bestämmes mycket liberalt. Skyddet för offentliga personer, som frivilligt beträtt den offentliga scenen, liksom för förbrytare, offer för brott och olyckor men även tämligen perifera bipersoner i sådana sammanhang är relativt snävt utmätt. I åtminstone vissa fall har också avslöjanden som kunnat hämtas ur offentliga handlingar ansetts lovliga; motsatsen — t. ex. i fråga om återanpassade brottslingar o. d. — har emellertid också hävdats av ansedda domstolar.
2.4.8. Någon ensamrätt till bärandet av namn känner ej amerikansk rätt men i vissa fall av annat nyttjande, t. ex. i reklam, föreligger en kränkning av "privacy"; på samma sätt har praxis ansett "right of privacy" kränkt om någons bild olovligen publicerats i reklamsyfte; här förekommer också lagstiftning. Äre kränknings- ochliknande regler kan ofta träda in vid mer kvalificerade fall av namn- och bildmissbruk.
Missbruk av annans ord eller meddelanden kan beroende på förhållandena beivras som "infringement of privacy", ärekränkning eller
som bedrägeri- eller förfalskningsbrott. Praxis på "privacy"-området är ringa och medger inga bestämda uttalanden om rättens utformning i detalj.
De amerikanska ärekränkningsreglerna, vilka i likhet med men i något mindre grad än de engelska företer invecklade tekniska drag ärvda från äldre common law, kan som redan antytts komplettera "privacy"-skyddet på enskilda punkter.
2.5.1. Vad i det föregående sagts om rättsläget i U. S. A. sådant detta bestod före praxis anammande av en allmän "right of privacy" äger väsentligen giltighet för Englands del. De skillnader som förekommer i fråga om lagstiftning — denna är genomgående mindre framträdande på här avsedda områden i England — motiverar icke någon närmare beskrivning.
Någon "right of privacy" har icke vunnit insteg i engelsk rätt, och domstolarnas tendens att ge en vidsträckt tolkning åt framför allt ärekränkningsreglerna har icke kunnat fylla luckan. Det synes å andra sidan klart, att "privacy"-problemen hittills icke antagit tillnärmelsevis samma omfattning som i U. S. A.
2.5.2. Beträffande de i listan ovan under 1—5 upptagna typerna av intrång synes det här tillräckligt att hänvisa till översikten av de amerikanska reglerna, varvid emellertid tydligen varken någon federal konstitution eller "right of privacy" finnes tillhands för att komplettera det fragmentariska skyddet. Detsamma gäller punkterna 6 och 7. Telefonavlyssning har vållat vissa bekymmer i engelsk debatt; där sådan kan bedrivas utan intrång synes någon allmän regel mot förfarandet icke finnas. Offentligrättslig radiolagstiftning kriminaliserar innehav och nyttjande av radioteknisk avlyssningsapparatur, men mot sådana anordningar som använder tråd torde ingen regel kunna åberopas. Om tystnadsplikt för vissa kategorier gäller vad ovan sagts beträffande U. S. A.
2.5.3. Mest markant är skillnaden mellan engelsk och amerikansk rätt i fråga om kränkningar av personligheten genom offentliggörande (p. 11—13 ovan): där icke en liberal tolkning av ärekränkningsreglerna eller en tillämpning av vissa andra specialbestämmelser (t. ex. om konkurrensbrott genom förväxling, "passing-off", eller om "contempt of court" genom offentliggörande av uppgifter eller omdömen i samband med brottmål) kan hjälpa, föreligger heller icke något skydd.
2.5.4. Vid ett under Europarådets beskydd hållet kollokvium över ämnet "privatlivets skydd" (Bryssel sept. 1970) ansåg sig en framstående engelsk expert, professor Andrew Martin, kunna konstatera, att de enda rättsregler som med säkerhet kunde åberopas till skydd mot
intrång i privatlivet (till skillnad från frivilligt antagna yrkesetiska regler, t. ex. inom pressen) var de skadeståndsrättsliga "aktionerna" intrång på annans mark ("trespass to land") och ärekränkning. Vid sidan härav kunde skydd ges endast "slumpvis" och indirekt, genom att t. ex. administrativa regler om radioinnehav, telefonavlyssning e. d. åsidosatts.
2.6.1. I Tyskland har frågor om skydd för personligheten mycket länge diskuterats i den rättsvetenskapliga litteraturen. Utgångspunkten har härvid varit idén om en "allmän personlighetsrätt", som skulle ha till uppgift att skydda en rad i huvudsak icke-ekonomiska intressen av ganska olika art. Att man valde konstruktionen med en enhetlig "absolut rättighet" hade icke endast teoretiska grunder; skadeståndsreglerna i den tyska civillagboken (i synnerhet § 823) är så utformade, att — med bortseende från vissa specialfall — ekonomisk gottgörelse kan krävas endast för ingrepp i bestämda subjektiva rättigheter. Under tiden fram till andra världskrigets slut trängde idén om "personlighetsrätten" fram i rättsvetenskapen och vann också på vissa specialområden, främst upphovsrätten (i form av upphovsmans s. k. ideella rätt), insteg i lagstiftning och praxis. Det verkliga genombrottet kom emellertid först efter antagandet av 1949 års grundlag med dess uttryckliga erkännande av rätten till personlighetsutveckling och dess rättighetskatalog. På denna legislativa grund ansåg sig nu domstolarna kunna upptaga den "allmänna personlighetsrätten", och i ett stort antal avgöranden från efterkrigstiden utvecklades denna till ett omfattande och generellt komplement till befintliga specialregler ungefär på samma sätt som den amerikanska "right of privacy". Ehuru den tyska judikaturen laborerar med vissa teoretiska konstruktioner, som är främmande för svensk och nordisk rätt, synes tysk praxis, vilken på det hela taget präglas av mycket omsorgsfulla och välavvägda analyser och intresseavvägningar, kanske utgöra den källa ur vilken man från nordiskt håll har mest att hämta på personlighetsskyddets område. Bundesgerichtshof har i stort sett lyckats uppdraga tämligen klara linjer för skyddets utformning och omfattning.
2.6.2. Som fallet är i kontinental rätt i allmänhet anses frågor om olovligt tillträde till och genomsökande av privata lokaler eller annan egendom, liksom om kroppsundersökning och medicinska undersökningar och tests traditionellt höra hemma på straffrättens område (regler om hemfridsbrott m. m.). I fråga om offentliga myndigheter är hithörande frågor reglerade i ungefär samma ordning som i de nordiska länderna. Ehuru konstitutionella regler stundom åberopats, t. ex. beträffande användning av tests o. d. genom myndigheter, har
dessa spörsmål såvitt bekant icke givit upphov till någon mer omfattande praxis, där den allmänna personlighetsrätten åberopats ehuru denna i rättsvetenskapen anses utgöra ett skydd även på dessa områden.
2.6.3. När det gäller sådana intrång som skuggning, spionerande, telefonterror o. d. ger straffrätten, närmast reglerna om ordningsförseelser ("grober Unfug"), ett skydd, som är ofullständigt på olika punkter, bl. a. beträffande kränkningar som icke stör den allmänna ordningen. Någon nämnvärd praxis där den "allmänna personlighetsrätten" åberopats, synes icke ha förekommit, men man är inom rättsvetenskapen enig om att denna rättighet här bereder skydd i varje fall mot mer allvarliga kränkningar. Icke heller har ofredande genom företrädare för massmedia särskilt beaktats (bortsett från fall av olovlig bildupptagning och inspelning).
2.6.4. Beträffande ljudupptagning, fotografering och filmupptagning har erkännandet av den "allmänna personlighetsrätten" medfört en radikal förändring. Principiellt är sådana förfaranden förbjudna inom den privata sfären, vars gränser här bestämmes icke genom mekaniskt särhållande av "offentlig" och "privat" mark e. d. utan efter de engagerade intressena. Praxis är tämligen omfattande. I ett antal fall rörande bandinspelning har domstolarna ansett, att i vissa allvarliga intressekonflikter, t. ex. när det gällt för enskild att säkra viktig bevisning som ej kunnat erhållas på annat sätt (t. ex. i skillnadsmål), "den allmänna personlighetsrätten" måste vika.
2.6.5. Brytande av brev- och telegrafhemligheten anses utgöra en personlighetskränkning, men här förelåg sedan länge en lagreglering som i huvudsak motsvarar nordiska regler. Den "allmänna personlighetsrätten" står vidare i vägen för telefonavlyssning, som dessutom med vissa undantag faller under särskilda offentligrättsliga regler; någon praxis av intresse föreligger icke. Det är på samma sätt klart, att avlyssning med elektroniska hjälpmedel, även där de offentligrättsliga reglerna om innehav och nyttjande av radiomateriel ej träder in, är en otillåten personlighetskränkning.
2.6.6. Reglerna om sekretessplikt och rätt att vägra vittna för vissa kategorier, såsom läkare och advokater, utformades redan innan den "allmänna personlighetsrätten" erkändes; denna kan dock även här antagas ha en kompletterande funktion.
2.6.7. En omfattande praxis i vilken informationsintressena vägts mot den enskildes anspråk på att lämnas i fred, förekommer beträffande oberättigat avslöjande av privata förhållanden inför allmänheten. Här har den "allmänna personlighetsrätten" fått stor reell betydelse. Generellt kan sägas, att tysk praxis är mindre benägen än den
amerikanska att prisge enskilda intressen till förmån för sensationslystnad och nyfikenhet, att någorlunda klara linjer uppdragits i frågan vilka personer som i större eller mindre grad får finna sig i att deras förhållanden offentliggöres och att praxis även sökt precisera vilka områden som alltid måste betraktas som strängt privata ("Geheim- eller Intimsphäre") och vilka som måste prisges i vissa fall.
2.6.8. Usurpation av namn är förbjuden redan enligt civillagboken; den "allmänna personlighetsrätten" skyddar nu också mot användning av annans namn t. ex. i reklamsyfte. Offentliggörande av någons bild är principiellt förbjudet utan den avbildades tillstånd; principen fastslogs redan i 1907 års lag om upphovsrätt till konstnärliga och fotografiska verk, som i denna del alltjämt är gällande. Frånhuvudregeln gäller en rad undantag i informationens, forskningens och rättsvårdens intresse.
2.6.9. Den "allmänna personlighetsrätten" har i praxis ansetts skydda bl. a. mot förvrängningar av annans uttalanden (insändare i tidningar) och mot förfalskade intervjuer.
2.6.10. Vad slutligen beträffar ärekränkningsreglerna — som här i och för sig saknar självständigt intresse — kan anmärkas, att de intresseavvägningar som kommit till uttryck i de straffrättsliga reglerna, och som bl. a. innebär att ansvar för äreröriga uttalanden kan bortfalla om vissa legitima intressen föranlett sådant uttalande, i stor utsträckning "lånats" vid motsvarande intresseavvägningar på den "allmänna personlighetsrättens" område, främst i fråga om offentliggörande av sådant som principiellt faller inom den privata sfären.
2.7.1. I förhållande till de länder som ovan berörts företer den franska rättens utveckling på det område som här avses vissa karakteristiska olikheter. I fråga om personlighetsskyddets rättsteoretiska konstruktion står Frankrike numera tämligen nära Tyskland, men på franskt område kan utvecklingen fram till denna situation säga sha förlöpt på ett sätt som var rakt motsatt det för Tyskland kännetecknande. I Frankrike kom saken först, namnet sedan: tidigt under 1800-talet tillämpade de franska domstolarna den mycket allmänt formulerade skadeståndsrättsliga huvudregeln i art. 1382 civillagen på de mest skilda kränkningar av icke-ekonomiska intressen — låt vara att skadeståndet ofta bestämdes rent symboliskt (till en franc, "le franc symbolique"). I massan av heterogena rättsfall framträder på det här behandlade området vissa huvudlinjer: praxis utvecklar framför allt tämligen klara principer om rätten till egen bild och om missbruk av annans namn.
När de franska juristerna började sysselsätta sig med personlighetsskyddets systematiska och terminologiska aspekter, skedde det i stor
utsträckning under tyskt inflytande. Vid sidan av andra, mer pragmatiska och kasuistiska klassifikationsmetoder laborerar nu franska teoretiker med ett begrepp "personlighetsrätt", som — jämte annat— i huvudsak omfattar de frågor som här är aktuella.
2.7.2. Beträffande olovligt tillträde till och genomsökande av privata lokaler eller annan egendom, kroppsundersökning, medicinska undersökningar och tests (de sistnämnda synes ej ha nämnvärt diskuterats i fransk rätt) kan här hänvisas till vad ovan sagts om Tyskland. Det bör emellertid tilläggas, att den franska rättens respekt för människokroppens integritet är utomordentligt stor och att myndigheternas möjligheter att med fysiskt tvång genomföra kroppsliga ingrepp (blodprov) är ytterst snävt begränsade. Den kroppsliga integriteten framhålles i Frankrike mer än annorstädes som en "personlighetsrätt".
2.7.3. Mot sådana intrång som skuggning, spionerande, telefonstörningar, sändandet av anonyma brev — och f. ö. en del ganska harmlösa tilltag, t. ex. kolporterandet av anstötliga publikationer i hemmen — står art. 1382 civillagen och i vissa fall också straffrättsliga bestämmelser redo. I den brokiga flora av avgöranden som låter sig uppletas förekommer knappast hänvisningar till några sådana sammanfattande rättsbegrepp som "personlighetsrätt": skadeståndsregeln är nog. Att denna ger ett mycket omfattande skydd är uppenbart. I åtminstone ett omtalat modernt rättsfall synes det ha betraktats som en graverande omständighet att ett i och för sig hänsynslöst intrång i ett barns sjukrum skedde för att skaffa material åt en tidning. Då talan avsåg även det reportage som följde, kan man inte säkert uttala sig om bedömningen av intrånget som sådant.
2.7.4. Försåvitt icke bandupptagning, fotografering eller filminspelning sker vid olovligt intrång eller på plats där uttryckligt förbud gäller (t. ex. i domssal), torde fransk rätt före de legislativa ingripanden som skall omnämnas i det följande icke ha ansett dessa förfaranden som sådana för rättsstridiga. Frågan återkommer emellertid när det gäller offentliggörande av material som nu sagts. Även om här sålunda fanns en skillnad i förhållande till tysk rätt, torde den praktiska olikheten icke vara så stor, utom i fråga om ljudupptagningar, där den tyska rätten var klart strängare. "Rena" fall till denna fråga torde emellertid icke ha prövats av franska domstolar.
2.7.5. Om brev- och telegrafhemligheten gäller, liksom i Tyskland, straffrättsliga och administrativa regler av ungefär samma innehåll som i de nordiska länderna. Telefonavlyssning är föga diskuterad; de fall som bedömts av domstolarna har rört avlyssning genom polisen, vars befogenheter härvidlag icke var lagreglerade — och för-
farandet har förklarats otillåtet av hänsyn till den tilltalades rätt att försvara sig. Det ter sig sannolikt, att både telefonavlyssning och elektronisk övervakning redan före 1970 års lagstiftning (se 8.1. nedan) skulle ha uppfattats som kränkningar enligt art. 1382 civillagen.
Tystnadsplikt, i de fall sådan föreligger, upprätthålles med ytterlig stränghet i fransk rätt.
2.7.6. I en serie rättsfall från de senaste åren har franska domstolar — med eller utan åberopande av "personlighetsrätten", "rätten till privatliv" e. d. — ingripit mot avslöjanden av privata förhållanden, inklusive publicering av olovligen tagna bilder, inför offentligheten. Gränsdragningen kring den "offentliga" och den "privata" sektorn kan liksom definitionen av begreppet "offentlig person", icke sägas slutgiltigt genomförd. Generellt står de franska domstolarnas inställning närmare den stränga tyska bedömningen än den mot massmedia milda amerikanska attityden, men anmärkningsvärda avvikelser förekommer; sålunda ansågs i ett uppmärksammat fall från 1960-talet de intimaste detaljer i Picassos privatliv, prisgivna av konstnärens tidigare älskarinna, angå allmänheten.
2.7.7. Ett namnskydd, dels mot usurpation dels — efter principer som det magra rättsfallsmaterialet ej förmår klarlägga — mot vissa andra former av nyttjande (t. ex. på monument, i kandidatlistor o. d.), dels slutligen mot någorlunda distinkta namns användning som beteckningar för löjeväckande eller klandervärda personer i litterära framställningar, har sedan länge funnits i fransk rätt utan att man hänvisat till någon "personlighetsrätt". Detsamma gäller rätten till offentliggörande av porträtt. I moderna framställningar sammanföres dessa båda ensamrätter gärna såsom "personlighetsrätter".
Art. 1382 civillagen har av domstolarna i några nyligen avgjorda fall ansetts tillämplig på fiktiva eller förvrängda intervjuer.
Ärekränkningsreglerna förtjänar i detta sammanhang ej närmare beaktande.
2.7.8. Trots att de franska domstolarna sålunda ej stått handfallna inför flertalet av de intrång i privatlivet som kommit under deras bedömning, har icke desto mindre behovet av legislativa ingripanden blivit alltmer framträdande. Framför allt har den praxis som utvecklats i fråga om interimistiska åtgärder mot massmedia uppfattats som oförenlig med rättssäkerhetens krav och som diskutabel från konstitutionell synpunkt. I sin arbetsberättelse för domstolsåret 1968—1969 uttalade Cour de cassation, att ehuru bedömningen av olika kränkningar och intressekonflikter visat sig icke alltför svår, sanktionsproblemet berett stora problem, varför ett initiativ av lagstiftaren kanske
skulle vara det säkraste sättet att lösa den föreliggande svårigheten.4 Denna vädjan har också lett till lagstiftning.
3. Det moderna reformarbetet
3.1. Bland de kränkningar som förekommer i den ovan (under 2.3) upptagna katalogen är det två grupper som framför andra rönt internationellt och nationellt intresse, låt vara med högst varierande resultat.
För det första har lagstiftares och internationella organs uppmärksamhet riktats mot de intrång som — i form av avlyssning, övervakning, fotografering eller ljudupptagning — begås med hjälp av moderna tekniska hjälpmedel. I denna intresseinriktning ligger givetvis intet förvånande: det är de nya kränkningstyperna som ansetts förtjäna särskilt intresse och särskilt energiska åtgärder.
Den andra gruppen av intrång som särskilt sysselsatt jurister och politiker är de som — framför allt i form av offentliggörande — begås av massmedia. Även här kan man sannolikt tala om nya metoder, låt vara att de tekniska förfaringssätten inte nödvändigtvis är nytillkomna.
För det tredje har uppmärksamheten i allt större omfattning kommit att riktas mot de potentiella intrång som datatekniken möjliggör, närmast därigenom att datamaskinen kan tillföras en omfångsmässigt och ämnesmässigt praktiskt taget obegränsad informationsmassa rörande enskilda människor och att denna informationsmassa på enkelt sätt kan tillhandahållas obehöriga eller nyttjas på ett för individen kränkande sätt.
I det följande talas för enkelhetens skull om "avlyssningsproblemen", "massmediaproblemen" och "dataproblemen".
De nu nämnda problemgrupperna kan sägas skära över olika poster i vår "kränkningskatalog" men synes icke påverka dennas principiella giltighet. Den moderna övervaknings- och avlyssningstekniken täckes av punkterna 5, 6, 8 och 9; massmedia beaktas såväl under dessa punkter som under 4 samt 11—14. Missbruk av datatekniken i form av obehörigas systematiska insamling av information för elektronisk lagring liksom genom olovlig insyn i sådan information faller under p. 4; spridande, offentliggörande och annat nyttjande av lagrad information med helt eller delvis konfidentiellt innehåll hör hemma under 11. Det egenartade med datatekniken från här relevant synpunkt är ju egentligen den nya möjligheten att i nära nog obegränsad omfattning samla, behålla och tillgängliggöra många olika typer
av uppgifter och uppgifter från många olika källor; var för sig kan dessa uppgifter vara helt ofarliga och rimliga; det är sammanställningen och det sammanställda materialets principiella tillgänglighet som skapar problem.
3.2. De tre områden som sålunda dominerat i de senaste årens debatt och handling på integritetsskyddets område illustrerar detta gebits heterogena prägel både från rättspolitisk och rättsteknisk synpunkt.
Frågan om nyttjande av teknisk avlyssningsapparatur innefattar uppenbarligen såväl civilrättsliga som straffrättsliga, straff- och civilprocessuella samt förvaltningsrättsliga spörsmål. "Massmedia" är ett föga precist uttryck, som kan hänföra sig till de mest skiftande tekniska medel och förfaranden; även här är åtminstone både civil- och straffrätt, på vissa områden också konstitutionell rätt, engagerad. Det sammanhållande elementet i "dataproblematiken" är en teknik; både användningsområden och berörda rättsområden är tydligen vittomspännande och sannolikt ännu ej tillfullo analyserade.
Rättspolitiskt företer de tre särskilt uppmärksammade problemgrupperna betydande olikheter. Minst komplicerad är måhända intresseavvägningen när det gäller övervakningsapparaturen; bortsett från sådana fall som polisens brottsbekämpning och vissa speciella intressekonflikter (t. ex. säkrande av eljest svåråtkomlig bevisning) är det svårt att inse vilka legitima intressen som kan åberopas till förmån för användningen av sådan apparatur. Det centrala problemet förefaller här snarast att vara hur rättsordningen skall kunna med tillräcklig effektivitet komma åt den alltmer svårupptäckta rekvisita varom här är fråga.
Massmediaområdet, hur detta nu än i enskildheter avgränsas, kännetecknas däremot av delikata intresseavvägningar. Mot integritetsskyddsintresset står här informationsintresset liksom opinions- och yttrandefrihetens intressen. Strävan att skydda privatlivet får inte leda till "mörkläggning" av i och för sig legitim kritisk debatt. Man kan rentav gå ett steg längre och — med den framstående engelske juristen lord Devlin vid den ovan nämnda Stockholmskonferensen 1967 — hävda, att om man alltför rigoröst och puritanskt bannlyser skvaller och gemenheter från t. ex. pressen, som kämpar med stora ekonomiska svårigheter och erfarenhetsmässigt är för sina upplagesiffror beroende av ett visst kvantum "populära" inslag, den faktiska möjligheten för tidningarna att överhuvudtaget nå fram till den breda allmänheten med mer allvarliga inslag av t. ex. debattkaraktär kan beskäras i oroväckande hög grad. Argumentet — att den seriösa förkunnelsen i massmedia måste förses med ett bete av slask för att sväl-
jas av folket och att enskildas privatliv i någon mån måste offras som åtel — kan förefalla alltför cyniskt. Kvar står dock otvivelaktigt det förhållandet att privatlivets skydd gentemot kränkningar i massmedia kräver svåra intresseavvägningar. Det är också uppenbart att alla försök att till den individuella integritetens fromma söka inskränka — eller ens skapa klarhet om gränserna för — yttrandefriheten i massmedia ter sig ytterligt vanskliga från praktisk-politisk synpunkt. Det mottagande som bestods ett år 1959 framlagt, till sitt innehåll föga långtgående tyskt lagstiftningsförsök (i realiteten en kodifiering av en redan befintlig, allmänt gillad domstolspraxis) illustrerar väl vilket motstånd dylika initiativ kan förväntas möta. Det hjälper föga, att massmediefältet rättstekniskt ter sig relativt lätt att bemästra och att den mycket stora erfarenhet som praxis i de ledande västerländska staterna hunnit samla redan synes tillhandahålla ett fylligt underlag för principiella intresseavvägningar i flertalet viktiga konfliktfall (t. ex. i fråga om gränsdragningen mellan "privat" och "offentlig" sektor i de enskildas liv, mellan "offentliga" och andra personer i olika sammanhang o. s. v.; särskilt den lättillgängliga om också mycket omfattande franska och tyska judikaturen borde här kunna utnyttjas av lagstiftaren i Sverige och Norden, där det användbara empiriska materialet är ringa).
Vad slutligen dataområdet beträffar, förenas här svåra intresseavvägningar — man står i princip inför en i sig själv helt legitim och nyttig verksamhet, där det blott gäller att möta "urspårningar" —med likaledes svåra tekniska, praktiska och organisatoriska frågor.
3.3. Det kan inför de mest "aktuella" integritetsskyddsfrågornas heterogena prägel te sig praktiskt olämpligt eller åtminstone överflödigt att överhuvudtaget försöka anlägga något slags gemensam "optik". Tveksamheten blir ännu större, om man till de nämnda frågekomplexen lägger den brokiga provkarta av möjliga konflikter som de övriga enskilda punkterna i den ovan (under 2.3.) återgivna "kränkningskatalogen" hänför sig till. Man kan fråga sig om det inte är oförnuftigt att sammanföra så blandat gods under rubriken "integritetsskyddsfrågor". Är det inte just fångenskap under de tillfälliga honnörsordens suggestion snarare än rationell analys som motiverar denna sammankoppling?
Svaret på den frågan måste enligt min uppfattning bli nekande. Ser man rättsutvecklingen i historiskt fjärrperspektiv, förefaller det att finnas ett typmässigt begränsat antal genetiska processer, som då och då, oftast punktvis, inneburit reella utvecklingssprång. En sådan typprocess, den ovanligaste, är direkta nyskapelser under trycket av plötsligt uppdykande eller plötsligt insedda behov. Betydligt vanliga-
re, oftast underskattade genom sin skenbara enkelhet, är de processer som innebär antingen att ett tidigare odelat problemkomplex genom analys spaltas upp i mer förfinade regler eller att tidigare spridda lösningar sammanföres under ett gemensamt perspektiv. Man vågar kanske med en naturvetenskaplig bild tala om utvecklingssprång genom klyvning och genom fusion. Sammanförandet av integritetsskyddsproblem på olika områden hör till den senare gruppen. Både för den teoretiska analysen och för den praktiska hanteringen av rättsreglerna ter sig det enhetliga perspektivet som ett principiellt framsteg, en "upptäckt" av signifikanta likheter som kan tjäna till vägledning vid legislativa och judiciella avgöranden.
Från praktisk synpunkt ter sig härutöver den enhetliga "optiken" vid analysen av nationella rättsregler inte blott som ett "framsteg" i största allmänhet. Genom internationella konventioner — för Sveriges del ännu så länge främst 1950 års Europarådskonvention om de mänskliga rättigheterna — har lagstiftaren iklätt sig förpliktelser som måste infrias på nationell nivå. Artikel 8 mom. 1 i den nämnda konventionen ålägger signatärmakterna att respektera och säkra respekten för vars och ens "privat- och familjeliv, hem och korrespondens". Bestämmelsen är vag och allmänt hållen, men det kan icke råda något tvivel om att den innebär reella förpliktelser, som i sista hand kan göras gällande inför internationellt forum. Den i förstone skenbart likgiltiga, enbart terminologiska avgränsningsfråga som här preliminärt besvarats genom "kränkningskatalogen" under 2.3. ovan antager mot denna bakgrund sakligt betydelsefulla implikationer. När det gäller Europarådskonventionen, kan auktoritativt svar på frågan om en viss konflikt eller en viss lösning omfattas av förpliktelserna enligt art. 8 lämnas av konventionens rättstillämpande organ, kommissionen för de mänskliga rättigheterna, ministerkommittén (i viss omfattning) och i sista hand domstolen för de mänskliga rättigheterna. Dessa organs praxis i fråga om art. 8 är hittills föga omfattande och kan endast i begränsad omfattning tjäna till vägledning vid utstakandet av de internationella förpliktelsernas yttergränser. Den här framställda "kränkningskatalogen" har endast partiellt stöd i denna praxis; den bör därför uppfattas i första hand såsom tentativ: som en systematisk inventering över konfliktsituationer, beträffande vilka det åtminstone finns anledning att fall för fall pröva om icke de engagerade integritetsintressena är av den typ som står under konventionens hägn. Den prövningen åligger i praktiken regelmässigt de nationella lagstiftarna — konventionen säger intet om med vilka medel och i vilka former skyddet skall lämnas — men lojal uppfyllelse av de folkrättsliga förpliktelserna synes kräva, att dessa lagstiftare i alla
förekommande fall anlägger det enhetliga perspektiv på konflikter berörande privatlivets skydd som i den internationella rätten kommer till uttryck däri att rätten till ett okränkt privatliv upphöjts till en bland de "mänskliga rättigheterna".
4—5. Internationella initiativ
4.1. Grundvalen för Förenta Nationernas arbete för att främja privatlivets skydd är framför allt två texter, art. 12 i 1948 års universella förklaring om de mänskliga rättigheterna och art. 17 i 1966 års — ännu ej i kraft varande — pakt om de medborgerliga och politiska rättigheterna. Här skall dessa dokument inte beröras närmare.5
4.2. I april och maj 1968 hölls i Teheran en internationell konferens om de mänskliga rättigheterna, vilken antog en resolution (nr XI) om de mänskliga rättigheterna och den moderna vetenskapens och teknikens framsteg.6 Konferensen rekommenderade studier av dessa problem, och FN:s generalförsamling anslöt sig i resolution nr 2450 den 19 dec. 1968 till förslaget. Generalsekreteraren anbefallde satt med hjälp av de specialiserade organen upprätta en rapport över pågående arbete inom medlemsstaterna samt olika internationella organ och föreslå ett arbetsprogram för förverkligande av de undersökningar som föreslagits i Teheran-resolutionen. De problem som särskilt borde uppmärksammas rörde integritetens och privatlivets skydd gentemot nya former för bl. a. upptagningsteknik. Även datateknikens och särskilt de integrerade "databankernas" effekter borde uppmärksammas. Däremot har massmediaproblemen såvitt bekant icke närmare beaktats inom FN.
4.3. Generalsekreteraren förelade på våren 1970 FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna en mycket omfattande studie över de nyssnämnda frågorna och deras behandling i internationella och nationella organ.7 Även inom UNESCO har studier och bl. a. en expertkonferens (Paris jan. 1970) organiserats; verksamheten har också omfattat massmediaproblemen. Organisationens arbetsprogram för 1970—1972 innefattar fortsatt arbete på dessa områden. Inom O. E. C. D. igångsattes år 1969 expertundersökningar på datateknikens område, som låt vara på ett begränsat fält — "databankernas"— berör frågan om privatlivets skydd.8
4.4. Det hittills tillgängliga materialet från de här berörda internationella organisationerna är i huvudsak av kartläggande och probleminventerande natur, och några förslag avsedda eller ägnade att konkretiseras i internationella texter eller i åtgärder på det internationella eller nationella planet föreligger f. n. (mars 1971) icke. Utan att förringa värdet av det stora arbete som nedlägges på integritetsskyddsfrågorna inom Förenta Nationernas ram torde man kunna säga, att vägen fram till konkreta och effektiva åtgärder ter sig mycket lång — så mycket längre som det grundläggande dokumentet, 1966 års pakt, icke trätt i kraft och knappast torde ha utsikt att göra det inom avsevärd tid.
5.1. Som redan påpekats, innehåller 1950 års Europarådskonvention om de mänskliga rättigheterna i art. 8 en allmänt hållen regel om privatlivets skydd, vilken redan i ett antal fall blivit föremål för internationell prövning. Den fortsatta verksamheten inom Europarådet på integritetsskyddets område har avsett såväl avlyssnings- och dataproblemen som massmediaproblematiken.
5.2. Vad först beträffar avlyssningsproblemen antog Europarådets rådgivande församling år 1968 en rekommendation (nr 509), där det föreslogs att rådets expertkommitté för de mänskliga rättigheterna skulle studera frågan om medlemsstaternas lagstiftning i erforderlig mån säkrade respekten för privatlivet gentemot den moderna teknikens metoder och vid behov föreslå lämpliga åtgärder. På hösten 1970 hölls i Bryssel ett kollokvium ägnat åt avlyssnings- och i mindre omfattning dataproblemen.
5.3. På massmediaområdet är att anteckna ett av Europarådet organiserat internationellt kollokvium (Salzburg sept. 1968).9 På grundval av vad där förekom antog den rådgivande församlingen år 1970 en resolution (428) och en rekommendation (582).1 I den förra söker församlingen i allmänna drag angiva den lämpliga avvägningen mellan yttrande- och informationsfrihetens intressen å ena sidan, privatlivets skydd å den andra. I den senare föreslår man ministerkommittén att låta Europarådets expertkommitté för de mänskliga rättigheterna bl. a. studera och avge förslag om tolkningen av konventionens art. 8, ev. i form av ett tilläggsprotokoll, för att säkra integritetsskyddet även mot massmedia.
5.4. Vad slutligen gäller dataproblemen avgav den rådgivande för
samlingen år 1969 en rekommendation (nr 557) som främst behandlar fördelningen av dataresurserna på statliga och kommunala organ men som också något berör integritetsskyddet.
5.5. Europarådets ministerkommitté har upptagit samtliga tre här angivna frågor på rådets arbetsprogram och hänskjutit dem till såväl expertkommittén för de mänskliga rättigheterna som de båda permanenta juridiska kommittéerna (europeiska kommittén för kriminalitetsproblem och kommittén för juridiskt samarbete). Det är ännu förtidigt att yttra sig om de konkreta resultaten av kommittéernas arbete, som ännu pågår. Vid prioriteringen av de olika elementen har expertkommittén för de mänskliga rättigheterna haft att beakta bl. a. en resolution (nr 3) antagen vid den sjätte konferensen av de europeiska justitieministrarna (Haag maj 1970).
5.6. Även om vägen mellan kommittéarbete och konkreta åtgärder visat sig väsentligt kortare inom Europarådet än i Förenta Nationerna, är det för ögonblicket vanskligt att förutsäga, om och i så fall när någon förstärkning av integritetsskyddet inom medlemsstaterna medelst antagandet av nya bindande texter är att förvänta. Som skall framgå av det följande, har åtskilliga västeuropeiska stater redan vidtagit betydande åtgärder för att i sin interna lagstiftning förbättra detta skydd, framför allt på avlyssningsområdet men även i någon omfattning i relation till massmedia. Dataproblematiken synes däremot vara längre bort från slutliga legislativa lösningar. Det är f. ö. också det fält som torde få vänta längst på konkreta förslag från Europarådets organ.
Eftersom det erfarenhetsmässigt finns en tämligen klar relation mellan staternas vilja att låta binda sig av internationella texter och deras bedömning av den arbetsinsats på den interna lagstiftningens fält som en ratifikation av dylika texter kan medföra, är det måhända inte osannolikt, att avlyssningsproblemen — om de nu anses tillräckligt viktiga — kunde bli föremål för en överenskommelse, sedan den interna lagstiftningen i flertalet medlemsstater nått en sådan nivå att en dylik text ej skulle kräva för mycket. Beträffande massmedia förefaller det — inte minst av praktisk-politiska skäl — befogat atts e mer avvaktande på den internationella utvecklingen. Om dataområdet är det alltför tidigt att uttala sig.
6. Nordiska initiativ
6.1. I Nordiska rådet väcktes redan år 1966 förslag (medlemsförslag A 135/j) om att man i anslutning till det då igångsatta svenska utredningsarbetet på integritetsskyddets område skulle undersöka möjlig-
heterna till enhetlig nordisk lagstiftning i dessa frågor. Sedan lagstiftningsinitiativ tagits även i Danmark,2 framlades år 1968 ett ändringsförslag (medlemsförslag A 135 Ä/j) som innebar att man ville rekommendera regeringarna att inleda lagstiftningssamarbete syftande till att få fram generella regler som i positiv form förklarar den enskilde medborgarens personlighet okränkbar inom vissa i lagen angivna gränser.
Medan det förra förslaget ännu icke är färdigbehandlat, väckte det senare motstånd från regeringarnas sida. Efter överenskommelse på ett nordiskt justitieministermöte på hösten 1967 upptogs emellertid samarbete mellan det danska straffelovrådet (som s. å. fått i uppdrag att studera integritetsskyddets straffrättsliga sida; uppdraget utvidgades till att avse skadeståndsrätten år 1968) och den svenska integritetsskyddskommittén. Från finsk och norsk sida följdes arbetet av observatörer.
Som framgår av det följande har det nordiska samarbetet icke lett till gemensamma förslag ens i de delar där man uppställer regler på samma rättsområde, det straffrättsliga.3
6.2. Som nordiskt "pionjärland" på integritetsskyddets område torde man ha rätt att beteckna Norge. I praxis medgavs redan 1952 i ett uppmärksammat fall skydd mot visande av en film, som medgav identifikation av en sedermera resocialiserad brottsling;4 fallet torde kunna tolkas så att visst civilrättsligt skydd erkännes även utan särskilda lagregler.5 Redan år 1958 infördes kriminalisering av hemlig avlyssning av telefon- och andra samtal och slutna förhandlingar medt eknisk apparatur — oberoende av den plats där samtalet föres — samt av hemlig ljudupptagning med tekniska hjälpmedel och av varje anbringande av avlyssnings- eller upptagningsapparatur (§ 145 as trafflagen). Redan tidigare fanns i strafflagens § 390 förbud mot kränkning av privatlivets fred genom offentliga meddelanden om "personlige eller huslige forhold"; i § 390 a kriminaliseras (sedan 1955) fridskränkningar genom "skremmende eller plagsom opptreden eller annen hensynsløs adferd". Samtidigt med 1958 års straffrättsliga ändringar infördes i § 19 a strafflagens promulgationslagen bestämmelse enligt vilken kränkningar av privatlivets fred, om
de skett vårdslöst eller på straffbart sätt, ger upphov till sedvanliga skadeståndsanspråk men också till ideellt skadestånd, "oppreisning".
De norska reglerna om avlyssning har tjänat till vägledning för den danska utredning som strax skall omnämnas.
6.3. Finsk rätt innehåller regler om bl. a. telefonavlyssning (38 kap. § 8 strafflagen) men är i övrigt fattig på hithörande regler. Någon praxis av intresse torde heller ej föreligga. Några lagstiftningsinitiativ förefaller ej att vara aktuella.6
6.4. Gällande danska regler7 innefattar straffrättsligt skydd för privata brev och förvaringsutrymmen, mot offentligt meddelande om någons rent privata förhållanden och om sådana andra privatlivet tillhörande förhållanden som skäligen kan krävas undandragna offentligheten (§ 263, första st. p. 3 och 4 strafflagen) samt mot olika former av hemfridsbrott och liknande kränkningar (med särbehandling av de fall där någon skaffar sig tillträde till lokaler för att få del av dokument o. d.). Smärre kränkningar, som innebär att någon tränger sig på annan, förföljer honom med skriftliga hänvändelser eller förolämpar honom på liknande sätt, straffas först sedan polisen meddelat varning mot förfarandet (§ 265 strafflagen). Härutöver anses emellertid i dansk rätt gälla en allmän regel om skydd mot ingrepp i privatlivet, som i ett antal fall kommit till uttryck i praxis. Sanktionen är emellertid endast förbud; skadestånd kräver uttryckligt lagstöd.
I ett omfattande betänkande har det danska straffelovrådet i maj 1971 föreslagit en väsentlig förstärkning av skyddet mot integritetskränkningar; områdets såväl straff- som civilrättsliga problem har här upptagits till samlad behandling.
På det straffrättsliga området8 föreslås först och främst kriminalisering av avlyssning eller upptagning av samtal mellan andra med hjälp av dold apparatur. Den ovan berörda norska regleringen har här tjänat som förebild. Vidare föreslås straff för fotografering och bespejande med kikare o. d. utan tillstånd av personer som befinner sig på icke allmänt tillgängligt område samt för vidarebefordran av avbildning av annan under förhållanden som uppenbart kan krävas undandragna offentligheten. Även den som icke medverkat i själva gärningen men senare skaffar eller utnyttjar material som erhållits genom denna föreslås bli underkastad straffansvar. Viss straffskärpning förordas också.
På grund av sin samlade bedömning av integritetsskyddsproblemen
föreslår straffelovrådet — utökat med civilrättslig expertis — vidare en förstärkning av det privaträttsliga skyddet i form av en utvidgad skadeståndsskyldighet för icke-ekonomisk skada.9 Utvidgningen föreslås ske i den formen att den enligt strafflagens "ikrafttrædelseslov", § 15, gällande regeln att icke-ekonomiska kränkningar kan ge upphov till skadeståndskrav endast om de är straffbara upphäves och ersättes med krav på att gärningen skall ha varit "rättsstridig" samt begåtts ovarsamt eller med uppsåt. Det skulle ankomma på praxis att närmare fixera rättsstridighetskriteriets innebörd.1
Det danska förslaget, som i viktiga hänseenden skiljer sig från den svenska integritetsskyddskommitténs förslag på avlyssningsområdet,2 är ett bidrag till nordisk rättslikhet på det ifrågavarande området. Såtillvida kan det sägas stå i harmoni med det i Nordiska rådet framkomna önskemålet om en enhetlig nordisk ordning på integritetsskyddets område.
7—13. Lagstiftningsåtgärder i enskilda västeuropeiska stater
7. Om engelsk rätt kan i största korthet antecknas, att några legislativa resultat ännu icke är att inregistrera trots att integritetsskyddsfrågorna varit föremål för intensiv diskussion och icke mindre än ett tiotal underhusmotioner under de senaste åren; av dessa har flera täckt alla de områden som här diskuteras och några innehållit kompletta textförslag.3 Särskild uppmärksamhet förtjänar en av internationella juristkommissionens engelska nationalavdelning, "Justice", år 1970 utgiven skrift, "Privacy and the Law", som innehåller en klargörande framställning av rättsläget och en rad förslag. Smärre lagändringar avseende bl. a. radioinnehav förtjänar icke att omnämnas här.
I svar på en enkel fråga i Underhuset sommaren 1968 förklarade dåvarande premiärministern Wilson, att engelsk rätt i stora drag stod i överensstämmelse med de principer som kommit till uttryck bl. a. i art. 8 Europarådskonventionen och att lagstiftning på området icke hade någon plats i regeringens legislativa program för den närmaste framtiden. Frågan hade emellertid redan år 1967 diskuterats, låt vara i högst preliminär form, av företrädare för den engelska "lagberedningen", the Law Commission.4
En ny vändning tog frågan om lagstiftning i april 1970 då den nyakonservativa regeringen tillsatte en utredning med uppdrag att "överväga, om lagstiftning erfordras för att ge ytterligare skydd åt enskilda medborgare samt åt handelns och industrins intressen mot intrång i privatlivet begångna av enskilda, organisationer eller företag, samt att inkomma med förslag". Kommittén har såvitt bekant ännu icke avgivit något betänkande.
8.1. Den franska lagstiftaren har med förvånande snabbhet formulerat lösningar på avlyssningsproblemet men också tagit ställning till massmediaproblematiken på en rad punkter. Ett omfattande lagförslag framlagt år 1955 hade lagts till handlingarna utan hopp om snar bearbetning.5 Under intryck av bl. a. kassationsdomstolens farhågor synes regeringen ha handlat snabbt. Genom lag nr 70-643 den 17 juli 1970, som avses förstärka skyddet för de medborgerliga rättigheterna — och som för övrigt innefattar betydande reformer på straffprocessrättens område — införes som artikel 9 i Code civilen lakonisk text, som enligt förarbetena avses ge stöd åt existerande praxis;6 dess första stycke proklamerar rätten för envar till skydd för sitt privatliv; det andra stycket "legaliserar" den praxis som utbildats i fråga om beslag av kränkande material genom interimistiskt förordnande.
8.2. Lagen av den 17 juli 1970 innehåller härutöver en serie ändringar i Code pénal (art. 368—372). Sålunda straffas enligt den nya art. 368 envar som utan den berördes samtycke med hjälp av någon apparat av vad slag det vara må avlyssnat, upptagit eller överfört ord uttalade på privat plats liksom envar som utan samtycke medelst något tekniskt hjälpmedel fixerat eller överfört avbildning av en person som befinner sig på privat plats.
Det kan förefalla överraskande, i varje fall beträffande avbildningar, att offrets befintlighet på privat plats (ett begrepp som inte synes vara klarare definierat i fransk än i nordisk rätt) skulle vara avgörande för förfarandets otillåtenhet. Det bör emellertid observeras, att den ovan (8.1.) nämnda civilrättsliga regleringen ju närmast har karaktären av generalklausullagstiftning och att de straffrättsligareglerna använts endast beträffande klara och grava fall. Rätten till egen bild existerar sedan mycket länge som civilrättsligt institut, oberört av nyregleringen på det straffrättsliga området.
Från kriminaliseringen i art. 368 göres undantag för det fall att de normalt straffbelagda gärningarna ägt rum vid ett möte, sam-
manträde e. d. i de närvarandes åsyn och med deras vetskap; i dylika fall presumeras samtycke föreligga.
I kraft av art. 369 kriminaliseras i mycket allmänna ordalag nyttjandet av material som erhållits på sätt som avses i den föregående artikeln. Icke blott åtgärden att offentliggöra eller låta offentliggöra sådant material, att meddela det till tredje man (även i fall där man inte kan tala om "offentlighet") utan också handlingar som innebär att någon "bevarar" eller "offentligen eller på annat vis utnyttjar "materialet kriminaliseras. Det kan inför denna omfattande kriminalisering — vars rättfärdigande kanske är mest uppenbart som ett försök att med största möjliga effektivitet komma åt den särskilt svårfångade avlyssningsrekvisitan — återigen vara anledning fråga sig om den mekaniska hänvisningen till "privat plats" i art. 368 icke är ägnad att motverka syftet med den straffrättsliga regleringen. Det kan också ifrågasättas om denna, försåvitt avser art. 369, icke utsträckts alltför långt. Det torde bli nödvändigt för domstolarna att beakta en rad intressekonflikter i strid mot bestämmelsens lydelse, t. ex. i fråga om säkrande av bevisning eller utnyttjande av bevisning som åtkommits på sätt i art. 368 sägs.
Art. 369 innehåller vissa specialregler beträffande de straffrättsligt ansvariga vid materialets nyttjande för publicering i press och andra massmedia.
Den tredje typen av straffbelagd gärning beskrives i art. 370 och hänför sig till en form av en kränkning som icke spelat någon större roll i den internationella diskussionen men som uppmärksammats åtskilligt i fransk praxis, nämligen missbruk av en persons ord eller andra uttryck även som av en persons bild.7 Den nya bestämmelsen straffar var och en som med vetskap om förhållandena på något sätt offentliggjort "montage", d. v. s. arrangerad uppställning eller sammanställning, som utförts utan den berördes samtycke med användning av någons ord eller bild. Straffbarheten bortfaller om det är uppenbart att fråga är om "montage" eller detta uttryckligen omnämnes.
Till 1970 års lagstiftning må ytterligare nämnas, att en administrativ reglering av tillverkning, import, utbjudande och försäljning av integritetsfarlig apparatur förutses i art. 371. Den följande artikeln — den sista i strafflagdelen av den nya lagstiftningen — innehåller
bl. a. bestämmelse om att försök straffas som fullbordat brott i de härovan berörda fallen, att åtal väckes endast efter angivelse samt att förverkande kan utdömas i de fall som avses i art. 368—371.
8.3. Det återstår att nämna datateknikens behandling i fransk rätt. Diskussion om datalagringens faror för den personliga integriteten har pågått i åtskilliga år, men år 1970 framlades i Assemblée nationale ett lagförslag — visserligen i form av en motion, vilket gör förslagets öde ovisst, men en motion av en inflytelserik grupp, deputeraden Poniatowski och de oberoende republikanerna — som innefattar konkreta lösningar på de omskrivna problemen.8
I sin inledande "exposé des motifs" erinrar motionsställaren om datamaskinernas kvantitativa utveckling (265 anläggningar i bruk i Västeuropa år 1959, 19 000 anläggningar år 1969; förväntat antal år 1975 mellan 72 000 och 128 000) och om de problem som enligt amerikansk erfarenhet uppkommer redan när man vill söka fastställa vem som är ansvarig för den ena eller andra åtgärden i samband med datahantering. Motionären föreslår en särskild definition av rätten till "privatliv" i relation till datamaskinerna, nämligen rätten att avgöra vilka uppgifter om den egna personen som får delas med andra. Grundidén i förslaget är att regeringen och riksdagen skall utnämna en kontrollkommitté (Comité de surveillance) med förpliktelse att avge årsberättelse till parlamentet och med en omfattande inspektionsrätt. Kommittén skall pröva alla klagomål som organisationer eller enskilda må anföra mot varje nyttjande av datalagrad information, som påstås vara "felaktigt, tendentiöst, illojalt eller ägnat att kränka privatlivet eller individens frihet". Varje klagomål som kommittén finner berättigat skall underställas en "datadomstol" (Tribunal de l'informatique), som ingår i det etablerade förvaltningsdomstolssystemet och handlägger ärendet i enlighet med förvaltningsrättsliga regler. Sista instans skall vara högsta förvaltningsdomstolen (Conseil d'Etat).
Kontrollkommitténs befogenheter skall avse alla dataanläggningar, även privata, och det skall åligga alla innehavare av sådana anläggningar en omfattande uppgiftsskyldighet beträffande anläggningens omfattning och nyttjande samt den ansvariga personalen ävensom skyldighet att hålla fortlöpande egen registrering, som på begäran skall ställas till kontrollkommitténs förfogande; kommittén skall vidare äga infordra avskrift av varje från dataanläggning utgiven handling samt påfordra avbrytande av sådan verksamhet som innefattar missbruk. Uppgifter som är föremål för anmälan till kommittén skall intagas i ett för allmänheten tillgängligt register. Enskild
skall hos kommittén kunna begära avskrift av handling som rör honom och påfordra ändring om så befinnes skäligt. Det mest radikala och från praktisk synpunkt mest krävande inslaget i Poniatowskis motion är att varje enskild skall få del av varje uppgift rörande honom, som avses lagras i datamaskin, innan lagringen ägt rum. Hur detta skall tillgå framgår icke av den föreslagna lagtexten, som förutsätter komplettering i form av administrativa tillämpningsbestämmelser.
Vid sidan av den i det följande berörda hessiska "Datenschutzgesetz" förtjänar det franska förslaget intresse såsom det första konkreta lösningsförslaget i europeisk rätt. Samtidigt är dess slutliga öde alltför osäkert för att det skall vara någon mening med att f. n. underkasta det någon mer ingående kritisk bedömning. Den största reella svårigheten torde ligga i genomdrivandet av förpliktelsen att tillställa varje enskild uppgifter om sådan information beträffande honom som avses ingå i datalagring. Det är anledning räkna med ett franskt regeringsinitiativ inom kort; i ett omfattande (opubl.) dokument har Conseil d'Etat nyligen angivit riktlinjerna för en allmän"dataskyddslagstiftning".
9.1. Vad som fällde det redan år 1959 framlagda tyska regeringsförslaget till en omfattande och detaljrik civilrättslig lagreglering av integritetsskyddet på avlyssnings- och massmediaområdena9 var framför allt en enhällig och kraftfull pressopinion. Reaktionen var så mycket egendomligare som förslaget knappast innebar mer än en kodifikation av efterkrigstidens praxis, som under åberopande av en "allmän personlighetsrätt" byggt ut ett tämligen effektivt skydd på bl. a. dessa båda områden. Denna praxis har f. ö. fortsatt att utvecklas längs redan valda vägar; kan man tala om någon speciell tendens i de senaste årens utveckling, är det möjligen en ökad återhållsamhet när det gäller att utdöma ekonomisk ersättning för integritetskränkningar.
9.2. Den tyske lagstiftaren har hittills kunnat genomföra en lagändring, som uteslutande hänför sig till avlyssningsproblematikens straffrättsliga behandling. Genom en lag av den 22 dec. 19671 kriminaliserades (§ 298 Strafgesetzbuch) varje upptagning (på band eller annorledes) av annans i icke-offentligt sammanhang uttalade ord, varje användning av sådan upptagning liksom åtgärden att vidarebefordra den till tredje man samt slutligen varje avlyssning med tekniska hjälpmedel av icke offentligt och icke för den lyssnande avsedda ord. Försök straffas som fullbordad gärning. Straffet är
böter eller i grava fall — karakteriserade framför allt av vinningssyfte eller avsikt att tillfoga skada — fängelse. Brottet beivras endast på grund av angivelse, som må återtagas. En särskild regel (§ 353 d Strafgesetzbuch) riktar sig mot överträdelser av offentliga tjänstemän.
Den sedan länge förberedda men ännu icke genomförda tyska strafflagreformen ("Entwurf 1962") innefattar en systematisering och utbyggnad av det straffrättsliga integritetsskyddet i allmänhet.2 Presslagstiftningen — som är en angelägenhet för delstaterna — företer trots omfattande legislativ verksamhet under senare år inga nyheter som förtjänar att särskilt beaktas. En rätt till genmäle och ett system med beriktigande ingår sedan länge i den tyska pressrätten.
9.3. Det synes däremot vara anledning uppmärksamma en delstatlig lagstiftning — i landet Hessen — som utgör ett försök att komma till rätta med dataområdet i integritetsskyddshänseende.
Den hessiska dataskyddslagen ("Datenschutzgesetz") av den 7 oktober 19703 har sitt tillämpningsområde begränsat till allt för mekanisk databearbetning framställt material, alla lagrade data och alla resultat av databearbetning hos offentliga organ och hos inrättningar som i övrigt är underkastade den offentliga rättens regler. Privat datahantering faller sålunda utanför regleringen. "Dataskydd" i lagens mening anges i allmänna termer innebära, att allt material som omfattas av lagstiftningen skall inhämtas, vidarebefordras och förvaras så att obehöriga genom lämpliga personella och tekniska åtgärder hindras från att ta del av, ändra, rekvirera eller förinta materialet. Denna generella regel, som sålunda lämnar åt de berörda organen att själva lösa förekommande organisatoriska och tekniska problem, preciseras i lagtexten på några punkter. Sålunda ålägges all med datahanteringen sysselsatt personal tystnadsplikt och förpliktelse att ej lämna någon tillträde till materialet; förpliktelserna är emellertid underkastade så allmänt hållna undantag, att det även här torde vara nödvändigt med detaljerade tillämpningsföreskrifter. Särskilda bestämmelser gäller till förmån för uppbyggandet av data-
banker och informationssystem och för statistisk bearbetning. Försåvitt gäller datainformation som ej medger identifiering av enskilda, får den principiellt vidarebefordras fritt inom ramen för databankers och informationssystems verksamhet; övrig information får tillställas endast instanser som har saklig kompetens att handlägga den.
Speciella regler tillförsäkrar lantdagen och de kommunala representationerna tillgång till sådan datainformation som inte medger individuell identifiering.
Den enskildes rättsskydd gentemot överträdelser av lagreglerna säkras dels genom en föreskrift, som ger var och en rätt att kräva beriktigande av oriktig datainformation, som berör honom, dels genom regler som möjliggör talan inför domstol om undanröjande av kränkningen och om vitesförbud mot fortsatt kränkning. Dessa i och för sig naturliga och rimliga skyddsreglers praktiska verkan torde inte böra överskattas. Det är säkert tämligen sällan som den drabbade någonsin får reda på att "dataskyddet" åsidosatts till hans nackdel, och bevissvårigheterna, när en läcka misstänkes, är säkerligen högst betydande. Praktiskt viktigare är därför sannolikt den kontrollapparatur som den hessiska lagen tillskapar genom att inrätta ett ämbete som "dataskyddsombudsman" (Datenschutzbeauftragter). Denne funktionär, som skall väljas av lantdagen för en tid motsvarande dennas egen valperiod, har den allmänna uppgiften att övervaka lagens efterlevnad, att följa utvecklingen på databearbetningens område, att föreslå lämpliga åtgärder och att årligen framlägga en berättelse över sin verksamhet. Envar har möjlighet att vända sig till ombudsmannen. Någon talerätt mot felande organ tillerkännes dock inte denne; hans handlingsmöjlighet är att fästa vederbörande överordnade myndigheters uppmärksamhet på konstaterade missförhållanden. Lagens regler är emellertid, genom hänvisning till den allmänna s. k. Ordnungswidrigkeitsgesetz, straffsanktionerade.
10. Flera av de mindre västeuropeiska länderna har under de senaste åren inlett eller genomfört lagstiftningsverksamhet i fråga om privatlivets rättsskydd. Man kan både beträffande den ordning i vilken frågorna upptagits och de sanktioner som valts konstatera betydande likheter mellan rättsutvecklingen i de berörda staterna. Tendensen är i dessa hänseenden densamma som i de härovan diskuterade huvudländerna.
11.1. I Schweiz antog det federala ständerrådet (Conseil des Etats) år 1967 ett förslag som innebar att man hos förbundsregeringen begärde förberedandet av en revision av art. 28 civillagen i syfte att
förstärka personlighetsskyddet,4 men något konkret resultat av denna översyn föreligger ännu icke (mars 1971). Det bör emellertid tillläggas, att redan gällande regler medger ett tämligen vittgående skydd mot intrång, och det framgår av praxis, ehuru ej särskilt rikhaltig, att denna möjlighet tagits i anspråk av domstolarna.
11.2. Liksom i Tyskland och Frankrike har lagstiftaren i Schweiz redan genomfört straffrättslig lagstiftning på avlyssningsområdet.5 Den nya lagstiftningen (art. 179 bis — septies strafflagen) förbjuder avlyssning ävensom upptagning av privata samtal, även av den som deltager i samtalet, om åtgärden sker med hjälp av tekniskt hjälpmedel, samt iakttagande eller fixering utan den berördes samtycke av förhållanden som hänför sig till en persons privatliv, om optiska hjälpmedel därvid kommer till användning. Förbudet gäller också varje utnyttjande och vidarespridning till tredje man av uppgifter om förhållanden som blivit någon bekanta genom sålunda straffbar gärning ävensom innehav av och tillgängliggörande av upptagning och fotografi som framställts i strid med lagreglerna. Till skillnad från fransk och tysk rätt innefattas i schweizisk rätt omedelbart i strafflagen förbud mot spridning av och reklam för avlyssnings-, upptagnings- och fotograferingsapparatur med tillbehör som kan utnyttjas för kränkningar av privatlivet. Slutligen innefattar lagändringen (art. 179 septies) förbud mot "telefonterror", d. v. s. mot missbruk av telefonapparat för att oroa eller störa annan. I samtliga fall förutsätter åtal angivelse.
Undantag från straffbara området göres för bl. a. avlyssnande och upptagning med hjälp av vederbörligen godkänd sidoapparat samtf ör avlyssnande och upptagning av samtal som överföres trådlöst. Så generellt som reglerna är avfattade, skulle det tydligen eljest vara straffbart för t. ex. en radioamatör att lyssna till samtal som han av slump kommit att höra eller för en sekreterare (ordermottagare o. d.) att avlyssna och upptaga ett telefonsamtal avsett för annan befattningshavare på ett kontor.
12. I Belgien väcktes på hösten 1969 i senaten ett lagförslag (motion) som innefattade tämligen ingående regler om förbud mot missbruk av "audiovisuell avlyssning eller upptagning med vad hjälpmedel det vara må".6 Förslaget har ej lett till lagstiftning (mars 1971); det har upplysts, att ett mer omfattande regeringsförslag är
under utarbetande och förväntas bli framlagt inom den närmaste tiden. Förslaget skulle i första rummet innehålla regler mot undertryckande av och öppnande av meddelanden, avlyssning eller upptagning med tekniska medel av privatsamtal utan samtliga deltagares samtycke samt iakttagande och framställning av bilder av personer som uppehåller sig på privat ställe. Till dessa bestämmelser skulle fogas regler som förbjuder offentliggörande av olovligen åtkommet material, undantagsbestämmelser för avlyssning med hjälp av godkänd telefonapparatur samt bemyndigande för regeringen att i administrativ ordning reglera försäljning, saluhållande, inköp, innehav m. m. av apparatur som kan användas för de kränkningar som avses i bestämmelserna.
13.1. I Holland godtogs på hösten 1970 av parlamentets andra kammare en omfattande straffrättslig lagstiftning,7 som ursprungligen byggde på tre olika regeringsförslag från åren 1966—1968. De nya reglerna avser dels telefonavlyssning, dels avlyssning i allmänhet, dels slutligen den enskildes rätt att bestämma om upptagande och användning av bilder som föreställer honom. Det är framförallt de två senare grupperna av bestämmelser som synes förtjäna intresse.
13.2. Regeringsförslaget beträffande avlyssning8 förutser kriminalisering av följande förfaranden: att med tekniska hjälpmedel avlyssna ett samtal utan de berördas samtycke; att med tekniska hjälpmedel upptaga ett samtal försåvitt man icke deltager i detta eller av någon i samtalet deltagande ombetts att verkställa en upptagning.
Bestämmelserna om avlyssning och upptagning bygger på en distinktion mellan samtal, som föres i någons bostad, på slutet område eller inomhus, och sådana som äger rum på annat ställe. Hålles samtalet på någon av förstnämnda platser är avlyssning och upptagning förbjudna vare sig åtgärderna sker i hemlighet eller ej; i fråga om andra samtal, är det rekvisit för straffbarhet att åtgärderna vidtages dolt.
För att effektivisera skyddet förutser regeringsförslaget kriminalisering av varje installation av teknisk avlyssnings- och upptagningsapparatur i syfte att olovligen uppsnappa eller inregistrera samtal, oberoende av var sådan installation äger rum.
Den vittgående kriminaliseringen avses underkastad vissa noga angivna undantag. Förbudet gäller sålunda icke uppsnappande och upptagning av telefonsamtal (dessa regleras emellertid av det sär-
skilda, i den slutliga lagtexten inkorporerade förslaget om telefonhemligheten).9 Ett särskilt undantag gäller till förmån för sådan avlyssning och upptagning av samtal som sker till förmån för statens säkerhet enligt anvisningar av kompetent ministerium. Från straffbarhet har också uteslutits avlyssning och upptagning som sker i bostad, slutet område eller inomhus, om den tekniska utrustningen installerats av eller på begäran av den som har nyttjanderätt till de ifrågavarande lokalerna eller området; även i dessa fall kan straffbarhet inträda om anordningen installerats i hemlighet eller uppenbart missbrukas.
Det nederländska regeringsförslaget avstår uttryckligen från reglering av handeln med integritetsfarlig apparatur. En sådan reglering, heter det, skulle medföra oöverkomliga praktiska nackdelar; den tekniska utrustning varom här är fråga kan i många fall nyttjas för helt legitima syften.
13.3. Regeringsförslaget om "rätten till egen bild"1 innehåller likaledes straffrättsliga regler. Propositionen förutser kriminalisering av varje åtgärd varigenom någon avsiktligen, med hjälp av teknisk apparatur och med utnyttjande av list eller illojalt förfarande i övrigt, avbildar en person, som uppehåller sig i bostad eller eljest i lokal som ej är tillgänglig för allmänheten, på sådant sätt att avbildningen kan kränka den avbildades intressen.
14—15. Situationen i Sverige
14.1. Mot bakgrund av den europeiska rättsutveckling som här översiktligt skildrats — varvid det måste kraftigt understrykas, att det inte varit möjligt att redogöra för den framför allt i Frankrike och Tyskland mycket omfattande praxis som utbyggt i första rummet det civilrättsliga rättsskydd som domstolarna ansett sig kunna bereda enskilda på grundval av allmänna rättsgrundsatser — är det anledning att återkomma till rättsläget i Sverige. Även här måste vi avstå från diskussion av praxis; försåvitt gäller publicerade överrättsavgöranden är denna f. ö. tämligen tunnsådd.2 Uppmärksamhetenskall i stället riktas mot pågående lagstiftningsverksamhet.
14.2.1. På avlyssningsområdet föreligger redan, som inledningsvis omnämnts, integritetsskyddskommitténs första betänkande, "Skydd mot avlyssning" (SOU 1970: 47). Enligt uppgift sysselsätter sig kom-
mittén f. n. (mars 1971) främst med frågor om skydd mot olovlig avbildning.
14.2.2. Integritetsskyddskommitténs betänkande av år 1970 är, om uttrycket tillåtes, "ett gammalt hederligt kommittébetänkande". Det innehåller sakkunniga översikter över svensk och utländsk rätt samt ingående rättspolitiska och rättstekniska överväganden. Förslaget innebär framför allt tillägg till brottsbalken (i form av en ny paragraf, 4 kap. 6 a §) samt till det alltjämt i kraft varande 6 kap. strafflagen (i form av ett nytt tredje stycke i 3 §) samt härutöver tilläggsregler i radiolagen, kungörelsen om radiosändare och en ny lag,"om näringsrättsliga åtgärder rörande integritetsfarlig apparatur", som innehåller vissa definitioner, grundregler om tillstånd till innehav m. m. av sådan apparatur som avses i lagen och slutligen fullmakt för Kungl. Maj:t att närmare precisera vilka apparater som skall falla under de föreslagna bestämmelserna.
14.2.3. "Typologiskt" står integritetsskyddskommitténs förslag naturligt nog nära de europeiska lagändringar eller lagstiftningsförsök som berörts i det föregående. I den föreslagna 4 kap. 6 a § första st. BrB föreslås straff — böter eller fängelse i högst två år — för den som medelst tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud avlyssnar eller upptager vad som försiggår där annan har sin bostad, om gärningen sker utan bostadsinnehavarens tillstånd. Brottet föreslås få benämningen "olovlig avlyssning". I paragrafens andra stycke utvidgas kriminaliseringen till att avse jämväl plats som avses i 4 kap. 6 § andra st. BrB, försåvitt gärningen sker utan lov av den som förfogar över platsen eller, där fråga är om arbetsplats, utan stöd i avtal mellan arbetsgivare och anställd.
I det föreslagna stadgandets tredje stycke kriminaliseras — med enahanda straff som ovan sagts — åtgärden att inom bostad eller plats som avses i 4 kap. 6 § andra st. BrB olovligen anbringa tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud.
Från tillämpningsområdet för den nya 6 a § föreslås undantagna förfaranden, som äger rum vid sammanträde eller annan sammankomst vartill allmänheten äger tillträde.
Genom omnämnande i 4 kap. 11 § BrB föreslås brott som avses i 6 a § bli angivelsebrott på samma sätt som hemfridsbrott.
Den föreslagna ändringen i 6 kap. 3 § SL innebär, att liksom nu vid brott mot personliga friheten och ärekränkning ekonomisk vedergällning skall utgå för lidande som må ha tillfogats målsäganden genom olovlig avlyssning som avses i första eller andra st. 6 a §.
14.2.4. De övervägande tekniska bestämmelser som i övrigt föreslås i SOU 1970: 47 skall här lämnas därhän. De utgör — från
effektivitetssynpunkt säkerligen önskvärda och lämpliga — förstärkningar av skyddet mot missbruk av modern teknisk avlyssningsapparatur. Icke heller skall i denna översikt göras något försök till detaljdiskussion av integritetsskyddskommitténs förslag. Inom den givna ramen synes detta i stort välbetänkt. Den avslutande diskussionen härnedan skall i stället ägnas frågan huruvida denna ram möjligen kan vara väl snäv.
Det skall emellertid noteras, att den svenska kommittén valt att när det gäller avlyssning inskränka skyddet till sådana fall där gärningen äger rum på område som avses i reglerna om hemfridsbrott och att tillstånd från den som har sin bostad i eller eljest disponerar över lokalen eller området gör handlingen straffri. Här föreligger en betydande skillnad i förhållande till norska och föreslagna danska regler, som icke känner någon dylik begränsning och som inte heller tillerkänner bostadsinnehavares (motsv.) tillstånd avgörande betydelse. Som något skall beröras i det följande aktualiserar denna ganska snäva kriminalisering i det svenska förslaget frågan om icke någon form av civilrättslig komplettering av skyddet för andra fall än des traffbelagda är önskvärd. Det bör å andra sidan tilläggas, att det svenska förslaget icke inskränker skyddet till de fall där avlyssningen sker hemligt.
Huruvida det är lämpligt och befogat att på sätt integritetsskyddskommittén föreslagit låta kollektivavtal avgöra frågan om avlyssning på arbetsplatsen skall få förekomma är en — knappast helt lättbedömd — fråga som här inte skall upptagas.
14.3. Vad härnäst gäller massmedieområdet verkar här f. n. främst två kommittéer (dock med samma ordförande, justitierådet S. Romanus), nämligen kommittén för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet, som emellertid fått i uppdrag att överse vissa specificerade regler, samt utredningen om enhetlig reglering i grundlag av yttrandefriheten i massmedier m. m. av år 1970.3 Det bör erinras om att vid sidan av den legala regleringen förekommer en omfattande "privat" regelbildning, framför allt inom pressen4 men även — iform av det s. k. radioavtalet samt interna publiceringsregler o. d. — inom Sveriges Radio — TV.5
I direktiven till utredningen om enhetlig reglering i grundlag av yttrandefriheten i massmedier m. m. har chefen för justitiedepartementet ålagt de sakkunniga att undersöka behovet av lagregler om rätt till beriktigande av uppgifter i press, radio och television. Be-
träffande vissa frågor, som kommer upp vid en allmän översyn av reglerna om yttrandefriheten i massmedia, hänvisar departementschefen till en tredje kommitté, den år 1969 tillsatta offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén, som bl. a. har att upptaga frågor om avvägningen mellan tystnadsplikt och meddelarskydd samt om anonymitetsskydd. Departementschefen uttalar att de principiella ställningstagandena i dessa frågor borde ske vid den år 1970 igångsatta allmänna översynen av yttrandefrihetsreglerna, varvid emellertid samråd borde ske mellan de båda berörda kommittéerna.
Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén har i förevarande sammanhang särskilt intresse även därför att det fallit på denna utrednings lott att undersöka behovet av integritetsskydd på dataområdet, försåvitt gäller den offentliga sektorn.
I kommitténs direktiv6 synes följande uttalanden här förtjäna speciellt beaktande. Efter en allmän diskussion av gällande regler och konstaterade reformbehov i fråga om avvägningen mellan sekretessbehovet inom den offentliga verksamheten och intresset av skydd för massmediernas informationskällor — en avvägning som vållat speciella problem i vad avser offentliga tjänstemäns tystnadsplikt —fastslår föredragande departementschefen, att den riktiga vägen fram till en lämplig sådan avvägning torde vara att söka sig fram till en bättre samordning än som gäller f. n. av "anonymitetsskyddet och ansvarsfriheten för dem som lämnar meddelanden till press, radio och nyhetsbyråer med handlingssekretessen och reglerna om tystnadsplikt för tjänstemän".
De här berörda direktivuttalandena tyder inte på att integritetsfrågorna skulle vinna ökad eller speciell uppmärksamhet i den reviderade lagstiftning om offentlighet, sekretess och yttrandefrihet som är under förberedelse. Det torde knappast vara anledning förmoda, att de båda kommittéer som nämnts utan särskilda fingervisningar i direktiven skulle ingå i en självständig omprövning av gällande gränsdragning mellan integritetsintresset och informationsintresset i svensk rätt. Den enda konkreta förändring av betydelse som torde kunna förväntas avser den i direktiven för 1970 års massmedieutredning nämnda rätten till beriktigande.
14.4 En klar inriktning på lösandet av integritetsskyddsfrågor ger departementschefen offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén i vad avser dataproblematiken inom den offentliga sektorn.7 Statsrådet konstaterar, att möjligheten att med ADB-teknikens hjälp föra samman stora mängder av information till en enhet och att
sammanställa och analysera detta material har väckt oro för att datateknikens användning i förvaltningen skulle kunna bringa i dagen förhållanden som med konventionell teknik i praktiken är fördolda och som också anses böra vara det. De nya sammanställningsmöjligheterna kan enligt departementschefens uttalande ge anledning till nya sekretessbehov, dikterade bl. a. av integritetshänsyn. Avslutningsvis pekar statsrådet på att frågan om integritetshot genom datatekniken i den privata sektorn skall behandlas av den likaledes i april 1969 tillsatta kreditupplysningsutredningen samt hänvisar offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén till samverkan med dataarkiveringskommittén och samarbetsorganet för ADB inom rättsväsendet, vilka båda var på sitt håll studerar databehandlingens möjligheter och användning.
Kreditupplysningsutredningens direktiv8 inledes med en allmän översikt över kreditupplysningsverksamhetens struktur, utformning och omfattning. Det föredragande statsrådet konstaterar å ena sidan, att det på marknaden finns ett flertal konkurrerande företag, å andra sidan att upplysningsverksamheten skulle kunna effektiviseras betydligt genom en övergång till ADB-teknik, som emellertid kräver stordrift och samordning. Verksamhet av detta slag, heter det, fyller visserligen en nyttig samhällsfunktion men ger anledning till uppmärksamhet från samhällets sida genom de risker som uppgiftsförmedlingen kan medföra från integritetssynpunkt. I sistnämnda hänseende innebär ADB-tekniken ett förändrat läge. Riskerna för integritetskränkningar ökar därigenom att offentliga källor i Sverige i stor utsträckning är allmänt tillgängliga. Dessa risker, fastslår statsrådet, kan motverkas endast genom ett långtgående samhälleligt inflytande över den kommersiella kreditupplysningsverksamheten. Som tänkbara lösningar, vilka de sakkunniga skall överväga, skisseras därefter antingen ett system med monopol för ett enda helt eller delvis statsägt företag eller ett koncessionssystem, som möjliggör samhällelig övervakning och även kan kombineras med "statligt företagande".
De sakkunnigas uppdrag skall enligt direktiven icke inskränkas till kreditupplysningsverksamheten utan också omfatta företags ADB-lagring i större skala av information som icke är avsedd att försäljas samt förhållandena inom inkassobranschen. Slutligen ålägges kommittén att samråda med integritetsskyddskommittén och utredningen rörande offentlighet och sekretess.8a
Det bör tilläggas, att även i Danmark och Norge utredningsarbete på dataområdet förekommer och att viss samverkan är aktuell.
15.1. Det har redan framhållits, att de svenska statsmakternas lagstiftningsinitiativ på integritetsskyddsområdet väsentligen liknar motsvarande verksamhet i andra västeuropeiska stater. Man kan iaktta en tämligen klar uppdelning av verksamheten på tre huvudområden: avlyssnings-, massmedie- och dataområdena. Det är också ett genomgående drag, att man kommit längst på det förstnämnda gebitet, att integritetsskyddsaspekterna och ambitionen att beakta dessa medelst lagändringar är minst framträdande på det andra området och att lösningsförsöken inom den tredje sektorn ännu har en ganska trevande karaktär.
Trots den omfattning som lagstiftarens strävanden under de senaste fem åren tagit i fråga om effektivisering av privatlivets skydd och trots de föreskrifter om samverkan som regelmässigt intagits i de härovan berörda utredningarnas direktiv kan man icke underlåta att ställa frågan, om icke lagstiftningsarbetets långtgående splittring på många sinsemellan oberoende kommittéer och andra organ äventyrar lösningarnas inbördes sammanhang eller i varje fall försvåraren på allsidig överblick grundad totalbedömning av integritetsintressenas anspråk på skydd i olika konfliktsituationer och deras relativa vikt i förhållande till motstående intressen. Som påpekats i det föregående förefaller det åtminstone om man anlägger ett internationell rättsligt perspektiv väsentligt att söka uppnå en sådan överblick och genomföra en dylik samlad bedömning. Att man skulle eftersträva något slags allomfattande "integritetsskyddslag", som skulle lösa uppträdande konflikter såväl inom privaträtten som på de straffrättsliga, processuella och offentligrättsliga områdena, förefaller i och för sig av både praktiska och principiella skäl uteslutet. Konflikter och lösningar är säkerligen i alltför hög grad "inkapslade" i omgivande rättsstoff från skilda fält för att kunna lösryckas ur sitt sammanhang och föras ihop på sådant sätt. Så mycket mer nödvändigt blir det då att ett minimum av enhetlighet i bedömningar och rättsliga konstruktioner säkras vid de olika specialförfattningarnas utformning. Den samordnande funktion som vid ett omfattande och splittrat lagstiftningsarbete måste tillkomma justitiedepartementet blir här av särskild betydelse. För de enskilda utredningarna, var och en åtminstone principiellt bunden av tämligen specialiserade direktiv, torde det trots god vilja till samarbete vara i det närmaste omöjligt att säkra ett enhetligt betraktelsesätt och en enhetlig teknik för lösningarna. En kort avslutande blick på de tre särskilt viktiga delområden där integritetsskyddsfrågorna gjort sig särskilt påminda illustre-
rar på en gång samordningsbehovet och risken för luckor och motsägelser.
15.2. I samtliga de länder som här berörts har lagstiftningen på avlyssningsområdet tagit formen av straffrättsliga bestämmelser. Både rättspolitiskt och rättstekniskt kan goda skäl anföras för detta. Vad man vill komma åt är en tämligen klart avgränsad grupp av förfaranden med en ny och åtminstone principiellt klart definierbar teknik. För att reglerna skall få nödig effekt bör de kompletteras med detaljrika och straffsanktionerade administrativa bestämmelser. Både rättssäkerheten och strävan efter effektivitet talar för att de mest tvivelaktiga förfarandena av denna typ kriminaliseras. Likheten mellan genomförda lagregler och föreliggande förslag i de västeuropeiska länderna är vid första påseende mycket framträdande.
Vid en närmare granskning inställer sig emellertid vissa frågor. Det finns mellan de olika här diskuterade straffrättsliga reglerna detaljskillnader, som synes peka på ett icke helt obetydligt problem. En kriminalisering, som fyller rimliga anspråk på rättssäkerhet, måste bygga på tämligen fast avgränsade rekvisit, och lagstiftarna har genomgående, ehuru med variationer, knutit dessa till tämligen mekaniska bestämningar av det olovliga förfarandet. Vanligt är sålunda att de mot avlyssning skyddade samtalen skall äga rum i någons bostad, inomhus e. d. En sådan avgränsning av det kriminaliserade området riskerar emellertid att lämna utan skydd situationer, där skyddsintresset kan vara minst lika starkt som i de av lagstiftaren beaktade fallen men där hållpunkter för en någorlunda preciserad brottsbeskrivning inte är för handen. Avlyssning, bespejande, upptagning och fotografering som sker systematiskt utanför de i lagtext angivna situationerna kan innebära svåra kränkningar. Det är otvivelaktigt lämpligt att kriminalisera endast klart avgränsade särskilt grava fall, och en dylik kriminalisering är säkerligen avnöden, men frågan uppstår likväl om en lagstiftning efter sådana linjer är tillräcklig som enda åtgärd. Det förhåller sig nu så, att i samtliga de europeiska länder utanför Sverige som här berörts en civilrättslig praxis — delvis stödd på bestämda lagregler men merendels grundad på allmänna skadeståndsrättsliga principer — växt upp, som förlänar privatlivet ett visserligen mindre effektivt men betydligt mer omfattande och nyanserat skydd än som kan åstadkommas genom straffrättslig lagstiftning. Mot denna bakgrund och med beaktande av den svenska skadeståndsrättens ytterliga återhållsamhet i fråga om ersättning för icke-ekonomisk skada — en inställning som ej torde ändras i framtiden9 — är rättsläget i vårt land, även om
integritetsskyddskommitténs förslag skulle genomföras, icke så likartat den västeuropeiska rätten i övrigt som en jämförelse mellan de straffrättsliga bestämmelserna kan tyda på. Förhållandet ger också anledning att fråga sig, om icke integritetsskyddets uppdelning på ett flertal utredningskommittéer, var och en med ett specialområde, kan medföra nackdelar för överblicken över problemen. Det är visserligen långtifrån säkert, att en omfattande skadeståndsskyldighet för olika vagt definierade kränkningar är en lycklig lösning — i Tyskland kan man f. n. skönja en viss betänksamhet just på denna punkt — men sambandet mellan ett omfattande skydd för viktiga icke-ekonomiska intressen och skadeståndsrättens allmänna principer är likväl viktigt nog att åtminstone förtjäna ett samlat övervägande. Även frågor om andra civilrättsliga och civilprocessuella sanktioner och talemöjligheter torde, att döma av utländsk erfarenhet, böra övervägas i samband med en förstärkning av personlighetsskyddet. Man vill gärna uttrycka förhoppningen att på grundval av allt det värdefulla kommittéarbete som nu bedrives på skilda håll en dylik prövning över hela fältet äger rum.
I detta sammanhang är det anledning peka på den samlade prövning som förekommer i 1971 års danska betänkande (6.4. ovan) och som resulterat i såväl straffrättsliga som kompletterande civilrättsliga bestämmelser. Den metod som kommit till användning i Danmark redan på kommittéstadiet måste i Sverige sätta in på departementsnivå. Man vill gärna också uttrycka förhoppningen, att den nordiska rättslikheten på detta område — där olikheter i "framstegstakt" eller politisk ideologi knappast kan motivera sakliga skillnader — icke i onödan uppoffras eller rentav äventyras genom sättet för lagstiftningsarbetets bedrivande.
15.3. Massmediaområdet ställer likartade frågor. Den svenska tryckfrihetsrättens traditionella place à part och dess konstitutionella och rättstekniska egenheter — som måhända i en snar framtid kommer
att gälla alla massmedia — försvårar otvivelaktigt den samlade behandling av integritetsskyddsproblemen som här förordats. Rättspolitiskt torde f. n. de starkaste vindarna blåsa i riktning mot vidgad yttrandefrihet och mot ett utsträckande av sådana speciella privilegier som meddelar- och anonymitetsskydd över allt större områden. Sistnämnda specialregler gör massmedierätten särskilt svårhanterlig när det gäller uppställandet av regler mot vissa illojala förfaranden vid inhämtandet av det material som offentliggöres i massmedia. Det kan ifrågasättas, om privilegieringen är befogad i alla situationer, där publicerat gods åtkommits genom kränkning av privatlivet. Publicering i massmedia torde f. n. vara på en gång den vanligaste och den farligaste formen av nyttjande utav sådant material som åtkommits på otillbörligt sätt. Även om man utvidgar ansvaret för publicering av gods som rör privatlivet är det därmed långt ifrån säkert att man kan inom det rådande systemets ram stävja missbruk vid materialinsamlingen, eftersom åtkomstsättet inte alltid framgår direkt av vad som offentliggöres och därmed är undandraget rättsliga påföljder. Sammanknytningen i svensk rätt mellan pressens och radions (och i framtiden kanske alla massmedias) civilrättsliga ansvar med det straffrättsliga ansvaret minskar vidare möjligheterna att utvidga det förra utan att i orimlig omfattning skärpa det senare. Återigen synes man stå inför frågor som ställer svåra samordningsproblem och pekar på önskvärdheten i en samlad prövning av integritetsskyddet.
Flertalet europeiska lagstiftare har — liksom i Sverige — visat en markerad återhållsamhet i fråga om legislativa ingripanden mot massmedia. Skälet torde väl i första hand vara obenägenhet att råka i politiska svårigheter. Det finns emellertid andra principiella och praktiska grunder: informationsfriheten representerar uppenbarligen ett starkt motintresse, och integritetsskyddet får inte lamslå berättigad kritik och debatt; pressens ekonomiska läge kan vara ett skäl mot att alltför strängt förhindra en typ av tvivelaktig men säkert "säljande" underhållning i spalterna; erfarenheter från U. S A., där företagsamma personer kunnat tillskansa sig orimliga skadeståndsbelopp genom föga uppbyggliga skandalprocesser, kan också ha sin betydelse. I regel har de europeiska lagstiftarna hänvisat till massmedias egen "självsanerande" yrkesetiska verksamhet, om vars effektivitet meningarna dock är delade. Man bör emellertid inte glömma, att de allmänna lagstiftningsåtgärder liksom den allmänna utveckling genom civilrättslig praxis som förekommer i de västeuropeiska länderna har ett i huvudsak direkt genomslag på massmediaområdet, som där icke intager en sådan rättslig särställning som i svensk rätt. Tryckfrihetsreglerna
kräver hos oss alltid en samtidig och parallell översyn för att de skyddsbestämmelser som må införas på andra områden skall få full effekt.
15.4. Vad slutligen gäller dataproblematiken, är det vanskligt att på förevarande stadium uttala sig. De lösningsförsök från Frankrike och Tyskland som berörts i det föregående förtjänar omsorgsfull prövning. Även om det inte är anledning att gripas av panik, kan detta område emellertid visa sig vara sådant att det på grund av den snabba tekniska utvecklingen och de stora investeringar som företas snart föreligger periculum in mora. Det vore möjligen lämpligt att redan nu vidtaga vissa "profylaktiska" åtgärder som inte kan befaras föregripa kommande lösningar. Tänkbara sådana åtgärder kunde vara att införa en omfattande och fortlöpande uppgiftsskyldighet rörande användningsmöjligheter, tillgängligt material, normalt nyttjande och anställd personal vid befintliga dataanläggningar, varvid uppgifterna försiktigtvis borde tillställas oberoende offentligt organ som tillförsäkras vana vid hanteringen av sådan information och t. v. inte hållas tillgängliga för andra ändamål än statistik, utredningsarbete på det ifrågavarande fältet och möjligen förekommande förundersökningar som avser påstådda rättskränkningar med utnyttjande av datatekniken.
Man kunde kanske vidare redan nu upprätta ett permanent och oberoende offentligt organ med rättslig och teknisk kompetens, som vid sidan av pågående utredningsarbete fortlöpande hålles underrättat om all offentlig verksamhet på datateknikens fält, samlar och systematiserar inkommande uppgifter om teknikens användning samt studerar de administrativa och tekniska kontrollmöjligheter som skulle kunna användas på detta område. Ett sådant organ, i första hand endast med en passiv roll som studie- och dokumentationscentrum, skulle kunna fylla en allt viktigare funktion i överblickens och samordningens tjänst. Det skulle vidare kunna tjäna som embryo till en framtida övervakningsmyndighet. Ty — och däri stämmer de båda franska och tyska lösningar som här granskats överens, säkerligen på goda skäl — vill man göra allvar av idén om ett effektivt skydd för den enskilde gentemot datateknikens risker, förefaller det oundgängligt att en aktiv och kompetent central instans med vittgående utredningsbefogenheter efter mönster av befintliga ombudsmannaämbeten ställes till allmänhetens tjänst.