Svensk rättspraxis
Bolags- och föreningsrätt 1964—1968
Av professor HÅKAN NIAL
Aktiebolag
Enligt 75 § andra stycket aktiebolagslagen (AL) kan en aktieägarminoritet i viss ordning påkalla utdelning av högst en femtedel av vinsten enligt den fastställda balansräkningen, dock i intet fall mer än hälften av årsvinsten eller mer än fem procent av bolagets behållna förmögenhet. Vid beräkning av nämnda del av vinsten enligt balansräkningen skall från vinsten avdrag göras för avsättning till reservfonden eller skuldregleringsfond med viss i lagrummet angiven begränsning. I NJA 1965 s. 157 förelåg till avgörande frågan huruvida bolagsstämmans majoritet har möjlighet att genom andra dispositioner än avskrivningar minska den utdelning som minoriteten kan kräva. Domstolarna ansåg att belopp som bolagsstämman beslutat avsätta till investeringsfond för konjunkturutjämning skall vid bestämmande av minoritetens rätt till utdelning inräknas i årsvinsten. I högsta domstolens motivering framhålls följande. Investeringsfond kan ej hänföras till skulderna eller anses såsom värdeminskningskonto, utan en strikt tillämpning av bestämmelserna i 101 § AL om aktiebolags balansräkning leder till att fonden är att anse som vinstmedel. Visserligen företer verkningarna i skatteavseende av att belopp avsätts till investeringsfond betydande likheter med dem som regelmässigt följer av avskrivningar. Det kunde därför ifrågasättas huruvida icke vid tillämpning av AL belopp som avsätts till investeringsfond skulle behandlas på likartat sätt som belopp som uppförs på värdeminskningskonto. Men det föreligger betydande skillnader. Avskrivning innebär minskning av viss post på tillgångssidan och medför vissa inskränkningar i möjligheten att förfoga över vad som avskrivits. Belopp som avsätts till investeringsfond saknar anknytning till post på tillgångssidan, och avsättningen medför ingen inskränkning i bolagets förfoganderätt över vad som avsatts, låt vara att en disposition på annat sätt än tillämnat har vissa från skattesynpunkt ogynnsamma konsekvenser. Sedan en tillgångspost avskrivits, kan den ej längre ligga till grund för ytterligare avskrivning. För avsättning till investeringsfond saknas motsvarighet till sådan begränsning. Bokföringsgrunder och köpmannased, som kan begränsa majoritetens möjlighet att genom obefogade avskrivningar beskära minoritetens rätt till utdelning, synes ej lämna ledning för en rimlig begränsning av avsättning till investeringsfond. Om sådan avsättning ej anses som vinstdisposition, måste därför anses föreligga ökad risk för att minoritetens berättigade anspråk på utdelning skulle kunna åsidosättas. Det föreligger därför ej bärande skäl att frångå den bedömning vartill den strikta tilllämpningen av 101 § AL leder.
Förslaget till ny aktiebolagslag (SOU 1971: 15) har på skäl som närmare utvecklas i betänkandet s. 319 stannat för vad man kan kalla en kompromiss: vid utdelningens beräkning skall nettovinsten ökas med minst hälften av den avsättning till investeringsfond som minskat årets nettovinst. Denna regel skall enligt förslaget gälla beträffande även andra skattefria avsättningar till fond över vilken bolagsstämman kan förfoga. Vilka dessa fonder för närvarande är anges i betänkandet s. 319.
Aktieägarlån. I rättspraxis har det ansetts strida mot reglerna om högsta tillåtna utdelning att ägare av alla aktierna i ett aktiebolag i samband med aktiestockens försäljning tillgodogjort sig bolagets medel utöver utdelningsbar vinst mot det att bolaget erhållit motsvarande fordran mot köparen, som var insolvent, NJA 1951 s. 56. I rättsfallet NJA 1966 s. 475 hade köparen av aktiestocken tagit lån hos bolaget och med lånemedlen betalat aktierna. Sedan bolaget gått i konkurs och köparen befunnits sakna medel att återbetala lånet, uppkom fråga huruvida säljaren var skyldig att återbetala det lånade beloppet till den del det överstigit utdelningsbar vinst. Högsta domstolen fann det ej styrkt att det förelåg någon överenskommelse mellan säljaren och köparen att likviden skulle erläggas på sätt som skett eller att säljaren insett eller bort inse att köparen ämnade fullfölja aktieköpet genom uttag från bolaget, varför han ej kunde anses ha medverkat till köparens uttag på sätt i 73 § 2 mom. AL sägs. Då det ej heller kunde anses styrkt att han ens vid tiden för betalningen — då han ej längre var styrelseledamot eller aktieägare i bolaget — fått vetskap om köparens uttag ur bolaget, kunde han ej genom att mottaga beloppet ha ådragit sig återbäringsskyldighet.
I ett par särskilda vota i högsta domstolen kom till synes vissa divergenser i uppfattningen om de subjektiva rekvisiten för att säljaren skulle bli ansvarig. En ledamot synes ha menat att säljaren hade blivit ansvarig om han insett eller bort inse att likviden erlades med bolagets medel. En annan ledamot ansåg att det i ett fall som detta, då det ej gällde en formligen beslutad vinstutdelning, kunde åläggas säljaren bristtäckningsansvar endast om det stått klart att bolagsmedel skulle tas i anspråk, d. v. s. om det förelåg uppsåt, åtminstone eventuellt, i detta hänseende.
Föryttring av aktiebolags alla tillgångar. NJA 1967 s. 313. Ett aktiebolag hade enligt bolagsordningen till föremål för verksamheten att driva kvarnrörelse och annan därmed förenlig rörelse. Bolagsstämman beslöt att till viss person försälja de fastigheter med tillhörande vattenfall på vilka kvarnrörelsen bedrevs jämte fasta och lösa inventarier, förmalning, varumärken och goodwill enligt ett kontraktsförslag, vari även ingick en förbindelse av bolaget att ej utan köparens eller hans rättsinnehavares medgivande direkt eller indirekt bedriva handelsförmalning eller stödja eller främja verksamhet som dittills bedrivits av bolaget. Aktieägare, som ägde 80 av bolagets 210 aktier, klandrade bolagsstämmans beslut med yrkande om dess upphävande, enär det vore stridande mot bestämmelserna i AL och mot den i bolagsordningen gjorda preciseringen av föremålet för bolagets verksamhet. Domstolarna biföll käromålet och upphävde beslutet. I högsta domstolens motivering sägs att det klandrade beslutet enligt kärandena åsyftade en fullständig och slutgiltig avveckling av bolagets verksamhet
sådan denna angivits i bolagsordningen och att bolaget ej bestritt att den beslutade åtgärden skulle få denna följd. "Med hänsyn härtill måste beslutet anses strida mot det i 76 § AL stadgade förbudet mot användning av bolagstillgångarna för ändamål som uppenbarligen är främmande för föremålet för bolagets verksamhet. Annan slutsats föranledes ej av att en avveckling kan, såsom bolaget hävdat, ha varit påkallad av företagsekonomiska skäl. Även om så varit fallet, har vid det förhållandet att aktieägarna icke var eniga, för åtgärden krävts antingen ändring av bolagsordningen eller beslut om likvidation. Något sådant avgörande har icke kommit till stånd, och ett godtagande av stämmobeslutet skulle innebära, att AL:s bestämmelser med syfte att bereda en minoritet bland aktieägarna visst medinflytande i ärenden om ändring av bolagsordningen samt om likvidation och förvaltningen därunder åsidosattes."
Högsta domstolens avgörande överensstämmer såväl med tidigare prejudikat (NJA 1924 s. 186) som med uttalanden i rättslitteraturen (Nial: Aktiebolagsrättsliga studier s. 143 ff).
En ledamot i högsta domstolen var emellertid skiljaktig. Han framhöll att förhållandena inom näringslivet ofta framtvingade omfattande strukturförändringar och att bolagsstämman med enkel majoritet kunde ta ställning till frågan huruvida ekonomiska skäl nödvändiggjorde en minskning, nedläggning eller försäljning av rörelsen. Att ett bolags ändamål enligt bolagsordningen vore att driva exempelvis kvarnrörelse betydde ej att bolaget under alla omständigheter och till varje pris skulle driva sådan rörelse.— — — Den ömtåliga avvägningen mellan majoritetens och minoritetensintressen som lagen företagit borde icke rubbas exempelvis genom att en bestämmelse om kvalificerad majoritet i visst fall indirekt finge betydelse utöver sitt tillämpningsområde, så att ett beslut av helt annat innehåll, fattat med enkel majoritet, förklarades olagligt jämlikt bestämmelsens grunder.
Dissidentens mening, enligt vilken bolagsstämma med enkel majoritet kan besluta att bolaget skall upphöra med den i bolagsordningen angivna verksamheten och övergå till att bli blott kapitalförvaltande bolag, synes strida mot AL:s grunder, då som majoriteten framhållit lagens bestämmelser med syfte att ge aktieägarminoriteten visst medinflytande beträffande ändring av bolagsordningen därigenom åsidosättes. Emellertid vill man gärna instämma i dissidentens uttalanden om angelägenheten av att företagen kan anpassa sig efter ändrade förhållanden i näringslivet utan att bolagsordningens bestämmelser om verksamhetsföremålet lägger alltför stora svårigheter i vägen. En sådan anpassning kan enligt gällande rätt i ej obetydlig omfattning ske utan ändring av bolagsordningen, härom kommentaren till AL av Stenbeck m. fl. 6 uppl. s. 188 ff. För att man skall kunna gå längre i denna riktning torde en lagändring vara erforderlig. En sådan har också föreslagits av aktiebolagsutredningen, enligt vars förslag ändring av bolagsordningens bestämmelser om verksamhetsföremålet kan ske med betydligt mindre pluralitet än som föreskrivs i gällande lag.
NJA 1968 s. 375 avser fråga i visst fall om den befogenhet och behörighet att träffa avtal för bolaget som enligt 81 § och 82 § andra stycket AL tillkommer verkställande direktör. Ett fastighetsbolags uthyrning var upplagd efter den principen att fastighetens årliga totalhyra skulle i stort sett mot-
svara de årliga kostnaderna för fastigheten och fördelas på samtliga hyresgäster i enlighet med vad hyresregleringsmyndighet eller skiljenämnd bestämde. Ett restaurangföretag förhyrde vissa lägenheter genom skriftliga låne- och hyresavtal. För hyresavtalet användes tryckt formulär, enligt vilket bolaget förband sig gentemot varje hyresgäst att i huvudsakliga delar använda samma formulär vid avtal med alla hyresgäster. Restaurangföretaget gjorde gällande att fastighetsbolagets verkställande direktör med restaurangföretaget ingått en överenskommelse om annan, lägre, hyra än den som kunde bli bestämd i den ordning som eljest tillämpades vid uthyrningen. Att träffa sådan överenskommelse ansågs ej ha fallit inom ramen för den förvaltning av bolagets angelägenheter som verkställande direktören ägt handha, och då restaurangföretaget särskilt på grund av innehållet i de skriftliga avtalen borde ha insett detta, förklarades någon för bolaget bindande överenskommelse av ifrågavarande slag ej ha kommit till stånd.
Vid klandertalan mot bolagsstämmobeslut kan enligt 138 § 2 mom. AL domstolen, när skäl därtill förekommer, innan slutgiltigt utslag i målet meddelas förordna att beslutet ej må verkställas. Särskild talan mot underrätts inhibitionsbeslut har ansetts medgiven, NJA 1965 s. 466.
Vid moderbolags inlösen av övriga aktieägares aktier i dotterbolag enligt 174 § 2 mom. och 223 § 2 mom. AL skall, om aktiebreven ej inom föreskriven tid efter det lösens belopp blivit genom lagakraftägande beslut fastställt, lösenbeloppet nedsättas hos överexekutor. Därefter anses moderbolaget vara ägare av aktierna och aktiebreven medför, innan de överlämnats till moderbolaget, ej annan rätt för innehavaren än att mot brevens överlämnande till överexekutor utbekomma lösenbeloppet. I rättsfallet NJA 1968 s. 123 presenterades ej vissa aktiebrev för inlösen. Moderbolaget överlät till viss person sin äganderätt till såväl dessa som övriga aktier i dotterbolaget. Sedan mer än tio år förflutit från lösenbeloppets nedsättning ansökte köparen om dödning av de ej presenterade aktiebreven. Högsta domstolen förklarade emellertid att moderbolaget eller dess rättsinnehavare ej kunde påkalla dödning, varvid domstolen åberopade att aktiebrevens företeende utgjorde villkor för rätt vederbörande att hos överexekutor utfå lösenbeloppet.
Den ståndpunkt som sålunda intagits medför onekligen olägenheter för den som äger aktien, d. v. s. moderbolaget eller dess rättsinnehavare. Denne kan ej utfå nytt aktiebrev. Det kan vålla hinder och komplikationer vid försäljning, nyemission m. m. I aktiebolagsutredningens förslag har därför upptagits bestämmelse att om ett aktiebrev ej överlämnats inom ett år sedan moderbolaget blev ägare av aktien nytt aktiebrev kan utfärdas i det ej inlämnade brevets ställe. Det nya aktiebrevet skall innehålla uppgift att det ersätter ett äldre aktiebrev. Denna uppgift hindrar att det nya brevet ger legitimation att lyfta lösenbeloppet.
SvJT 1968 rf s. 77. Likvidator, som förordnats enligt 144 § jämförd med 143 § AL, kan ej, sedan likvidationen enligt 167 § AL nedlagts på grund av bristande tillgångar, få ersättning av allmänna medel. Jfr aktiebolagsutredningens förslag s. 338.
NJA 1967 s. 585. När aktiebolag trätt i konkurs är styrelseledamot, som avgått före konkursen, ej skyldig att edfästa bouppteckningen enligt 91 § konkurslagen, d. v. s. såsom legal ställföreträdare för konkursgäldenären. Däremot kan edgång enligt 93 § konkurslagen åläggas honom på grund av att han haft egendom, som hör till konkursboet, om händer. (Se även NJA 1969 s. 512.)
Registreringsfrågor. Om vid anmälan för registrering i aktiebolagsregistret föreskriven registreringsavgift ej erläggs, vägras registrering. När registreringsavgiften erlades efter beslutet om vägrad registrering har beslutet undanröjts och målet återförvisats till registreringsmyndigheten för ny behandling. RÅ 1967 not H 17. — Vid anmälan för registrering att likvidation avslutats hade ej ingivits bevis om dagen för utfärdande av kallelse åbolagets okända borgenärer, till följd varav registrering vägrats. Vid besvär företeddes dylikt bevis. Regeringsrätten fann skäligt att med undanröjande av överklagade beslutet återförvisa målet till registreringsmyndigheten. RÅ 1964 not H 37.
Tillämpning av straffbestämmelsen i 215 § 1 AL. Vid bolagsstämmor 23 oktober och 8 november 1961 hade beslutats att bolaget skulle gå i likvidation, men på grund av formell felaktighet visade sig dessa beslut ej giltiga, varför bolaget gick i likvidation först den 6 februari 1962. Redovisningshandlingar för räkenskapsåret 1961 hade undertecknats av styrelseledamöterna den 31 januari 1962. I denna redovisning hade ej gjorts erforderliga avskrivningar. Enär redovisningshandlingarna varken, såvitt visats, framlagts på bolagsstämma eller eljest hållits tillgängliga för aktieägarna eller insänts till patent- och registreringsverket, ansåg hovrätten straffbarhet enligt 215 § 1 AL ej föreligga. SvJT 1965 rf s. 34.
Konsortieavtal. Ett konsortieavtal mellan aktieägare i ett bolag ansågs förutsätta förbud för part att utan de övrigas samtycke avyttra sina aktier till tredje man. Med stöd av skiljedomsklausul i avtalet påkallade en part skiljedom för fastställande av att sådant föryttringsförbud gällde. Därjämte påkallade han hos länsstyrelsen interimistiskt förbud för försäljning. Sådant förbud ansågs kunna meddelas. NJA 1964 s. 422.
Handelsbolag
I mål mot handelsbolag har bolagsman ansetts ej äga rätt till självständig intervention eller behörighet att fullfölja talan mot underrättens dom. SvJT 1967 rf s. 39.
Anmälan till handelsregistret såväl om utträde ur handelsbolag som om annan ändring i rörelsen kan ej göras av annan än den som efter ändringen utövar eller är delägare i rörelsen. RÅ 1965 not H 33. Jämför 97 § andra stycket AL.
Klagan över meddelad inskrivning i handelsregistret kan ej mot stadgandet i 6 § lagen om handelsregister, firma och prokura föras i administrativ ordning. RÅ 1968 not H 59.
Enkla bolag
Frågan om möjlighet att utmäta den andelsrätt delägare i enkelt bolag har i särskild bolagstillgång är omdiskuterad i litteraturen. Nial: Om handelsbolag och enkla bolag s. 394 f, Karlgren i SvJT 1956 s. 620 f. Emot möjligheten att för delägares gäld utmäta hans andel i särskild bolagstillgång har anförts att det ej kan utrönas hur stor andel bolagsman har i särskild tillgång förrän hela rättsförhållandet mellan bolagsmännen är utrett och att därför utmätning endast borde få ske av bolagsmannens andel i hela bolagsförmögenheten. I SvJT 1964 rf s. 34 har emellertid hovrätten — i motsats till underrätten — ansett att andel i särskild bolagstillgång kunde utmätas. Hovrätten ansåg sig kunna med hänsyn till vad i målet framkommit anta att utmätningsgäldenärens andel i den ifrågavarande tillgången, en fordran, uppgick åtminstone till hälften och därför fastställt utmätningen av halva fordringen. Hovrättens ståndpunkt synes ha goda skäl för sig när det verkligen kan i utmätningsärendet fastställas vad vederbörandes andel är och när det, såsom i rättsfallet, är fråga om en sådan lättdelbar tillgång som en fordran. Men därmed är ju inte hela den svåra frågan om utmätning i de i enkelt bolag ingående tillgångarna löst.
Ekonomiska föreningar
Begreppet ekonomisk förening. Såsom ekonomisk förening har registrerats förening med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att förvärva, förvalta och underhålla tomträtten till viss fastighet med därå uppförda anläggningar och anordningar samt att åt medlemmarna upplåta nyttjanderätt till nämnda anläggningar och anordningar. RÅ 1967 not Ju 41.
Däremot har registrering vägrats föreningar med följande ändamål: Att lämna medlemmarna, d. v. s. leverantörer m. fl. inom byggnadsbranschen, fortlöpande informationer, att tillvarata deras intressen vid kunders betalningsinställelser m. m., RÅ 1965 not Ju 2; att omhänderha skötsel av lekplats och parkeringsplatser för medlemmarna, RÅ 1966 not Ju 42; att driva ridhus, RÅ 1966 not Ju 62.
NJA 1966 s. 555. Utfästelse att teckna medlemskap i ekonomisk förening ansågs ej bindande, då i föreningens stadgar föreskrevs avsevärt större förpliktelser för medlem än som uppgivits vid utfästelsens tillkomst. Frågan är av allmänt avtalsrättslig art. Beträffande ekonomiska föreningar gäller ej motsvarighet till den aktiebolagsrättsliga principen att utfästelse att teckna aktier ej är bindande.
NJA 1967 s. 98. Ekonomisk förening, som före ikraftträdandet av lagen den 25 april 1930 om bostadsrättsföreningar tillkommit för att huvudsakligen för sina medlemmar tillhandahålla bostadslägenheter i föreningens fastighet, lyder ej under nämnda lag, om den ej senare vunnit registrering som bostadsrättsförening. En sådan förening, som alltså lyder under lagen om ekonomiska föreningar, uteslöt en medlem i enlighet med bestämmelse i stadgarna. Då bestämmelsen tolkades så att även besittningsrätt till lägenhet skulle genom uteslutning förverkas och lagen om ekonomiska föreningar ej innehåller något som skulle kunna utgöra hinder mot att tillägga
uteslutningen verkan enligt stadgarna, ansågs den uteslutne ha förverkat besittningsrätten.
RÅ 1966 not Ju 63. När domstols tillstånd till verkställande av fusionsavtal ej anmäls för registrering inom den i 97 § föreningslagen föreskrivna tiden, skall fusionsfrågan enligt 103 § 2 mom. samma lag förklaras förfallen.
Besvär över registrering av föreningsbeslut kan ej föras hos regeringsrätten, RÅ 1966 not Ju 14, 1967 not Ju 25.
SvJT 1965 rf s. 49. Länsstyrelse har ansetts ej berättigad att föra talan mot beslut av rådhusrätt om likvidation jämlikt 72 § föreningslagen.
Ideella föreningar
I en mellan fackförening och arbetsgivare träffad skriftlig uppgörelse har arbetsgivaren förbundit sig att till föreningen inbetala ett belopp utgörande arbetstagares lönefordringar. Då beloppet tillkom arbetstagarna och dessa ej såvitt visats överlåtit sina fordringar på fackföreningen, kunde denna ej föra talan såsom part vid lagsökning mot arbetsgivaren. SvJT 1966 rf s. 35.
Bostadsrättsföreningar
Sedan länsstyrelsen mottagit ekonomisk plan för bostadsrättsförening yrkade medlem i föreningen att länsstyrelsen ville på grund av att planen stred emot stadgarna undanröja sitt beslut varigenom planen mottagits. Länsstyrelsen fann ansökningen ej kunna lagligen bifallas. Regeringsrätten gjorde ej ändring. RÅ 1967 not Ju 37.
I fallet NJA 1968 s. 1 ansågs 12 § i (den numera upphävda) lagen 19 juni 1942 om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. tillämplig, oaktat ekonomisk plan för bostadsrättsföreningens verksamhet ej mottagits av länsstyrelsen.
Skyldighet att ta emot nya medlemmar. NJA 1964 s. 148. Några personer hade erlagt förskott å grundavgifter till bostadsrättsförening samt av föreningen fått bostad i den fastighet som avsetts för upplåtelse av bostadsrätt. Då de ej antogs som medlemmar, instämde de föreningen med yrkande att föreningen skulle förklaras skyldig att antaga dem. Föreningen bestred käromålet under åberopande att enligt 7 § 1930 års lag om bostadsrättsföreningar (som nu ersätts av bostadsrättslagen den 14 maj 1971) inskränkning ej må — i den mån ej annat följer av vad i lagen stadgas — ske i styrelsens befogenhet att pröva fråga om medlems antagande. I sin av överrätterna fastställda dom biföll underrätten käromålet. Såsom domskäl angavs att enligt 11 § lagen om ekonomiska föreningar förening ej må vägra någon inträde som medlem, såframt ej med hänsyn till arten eller omfattningen av föreningens verksamhet eller föreningens syfte eller annan orsak särskilda skäl föreligger. Den allmänna rätten till inträde i ekonomisk förening som stadgas i nämnda lagrum hade icke inskränkts av bestämmelsen i 7 § lagen om bostadsrättsföreningar. Särskilda skäl för att vägra medlemskap hade ej anförts.
Domstolarnas tolkning av 7 § är otvivelaktigt riktig. Bestämmelsens innebörd är att den rätt att pröva medlems antagande som tillkommer föreningen skall utövas av styrelsen. Beträffande föreningens skyldighet att ta emot nya medlemmar gäller i princip 11 § lagen om ekonomiska föreningar. Men i praktiken torde sällan annan än den som förvärvat bostadsrätt kunna tilltvinga sig medlemskap. Jfr Siljeström—Svennegård: Lagen om bostadsrättsföreningar 5 uppl. under 7 § samt Bostadsrättskommitténs betänkande SOU 1969: 4 s. 162 och 176 ff. Enligt 1971 års lag har föreningen fri prövningsrätt, när någon som inte förvärvat bostadsrätt söker inträde i föreningen, KM:s prop. 1971: 12 s. 150.
I 25 § lagen om bostadsrättsföreningar föreskrivs att om bostadsrätt överlåtits till någon som ej är medlem, må inträde ej förvägras honom, såvida han uppfyller de villkor för medlemskap som stadgarna må föreskriva och han skäligen bör tagas för god såsom medlem. Vägras han inträde kan han påkalla skiljedom. Sedan överlåtelse av bostadsrätt skett till en utomstående, påkallade föreningen med stöd av förbehåll i stadgarna enligt 29 § lagen om bostadsrättsföreningar att få inlösa bostadsrätten. Då en av förutsättningarna för tillämpning av 25 § är att utomstående förvärvat bostadsrätt men denna förutsättning bortfaller, om bostadsrätten inlöses av föreningen, förklarade högsta domstolen att sedan inlösning påkallats skiljemannaförfarande enligt 25 § ej kunde inledas, innan inlösningsfrågan blivit avgjord. NJA 1964 s. 486.
Bostadsrättsbevis är ej en sådan handling vars företeende utgör villkor för utövande av bostadsrätten. Beviset kan därför ej dödas enligt lagen om dödande av förkommen handling. NJA 1967 s. 495.
I NJA 1966 s. 1 gällde frågan företräde vid skilsmässa till en makarnas gemensamma lägenhet, innehavd med bostadsrätt. Härom Beckman i SvJT 1968 s. 35.