KJELL Å. MODÉER. Hovrätten över Skåne och Blekinge. En överrätts tillkomsthistoria. Malmö 1971. Allmänna förlaget. 128 s.

 

Hovrätten över Skåne och Blekinge har år 1971 fyllt 150 år. Den förste presidenten och övriga ledamöter av den första omgången installerades i sina ämbeten genom en högtidlig akt på Stockholms slott den 24 maj 1821. Den 4 juli följde så en invigning i Kristianstad, där hovrätten, som åtminstone alla litet äldre jurister väl vet, hade sitt säte i närmare hundra år eller till den 1 oktober 1917.
    Jubileet har naturligen i lämplig omfattning firats med personlig samvaro och vederbörliga orationer. Ett beständigare monument har emellertid också rests i samband med minnesfirandet. Justitiedepartementet har nämligen med anledning av hovrättens 150-åriga tillvaro utgivit det här anmälda arbetet, författat av jur. lic. Kjell Å. Modéer. Detta bör hälsas med livlig tillfredsställelse. Modéers arbete är av stort värde och belyser på ett fängslande sätt hovrättens tillkomst mot bakgrunden av tidsläget, särskilt de rådande politiska förhållandena. Sällan är en minnesskrift lika läsvärd som denna.

 

1 Se min internationellt privat- och processrättsliga lärobok, 4 uppl. 1971, s. 57 samt mitt arbete "Produktansvaret", likaledes 1971, s. 18. 

Karl Sidenbladh 753    Modéer beskriver inledningsvis hovrättsorganisationens uppkomst och utveckling före 1809 och behandlar särskilt hur man redan på 1600-talet satte i fråga, huruvida Göta hovrätt borde vara hovrätt för de skånska landskapen eller om dessa borde få en egen hovrätt. I ett senare kapitel framhålles hur arbetsbelastningen i Göta hovrätt kom att kraftigt öka under 1810-talet och hur man sökte möta olägenheterna med detta genom organisatoriska förändringar inom hovrätten och genom att från ingången av år 1816 lägga Värmland under den mindre arbetstyngda Svea hovrätts jurisdiktion. Förf. försummar emellertid inte att redan dessförinnan, under rubriken "Lagkommittén och hovrättsorganisationen vid 1815 års riksdag", avhandla de på flera håll starka strävandena att genom en decentraliserad hovrättsorganisation göra hovrättsprocessen lättare tillgänglig för de rättssökande. Bl. a. nämner han, att den dynamiske och allmänintresserade biskopen i Härnösand Eric Abraham Almquist var positiv till en sådan reform — "ur sin egen lokala synvinkel".1 För en sentida norrlänning ligger det nära till hands att något fundera över vilken betydelse det kunde ha haft, kanske inte bara för Norrland utan också för överrättsprocessens utveckling i allmänhet, om en norrländsk hovrätt, säkerligen förlagd till Härnösand, skulle ha inrättats redan i detta skede.2
    Decentraliseringssträvandena vann emellertid framgång blott såvitt rörde rikets sydligaste del, och detta främst på grund av Carl XIV Johans personliga insatser. Förf. beskriver hur konungen vid upprepade konseljer under 1820 drev frågan framåt trots motstånd från statsrådets flertal, däribland justitiestatsministern Fredrik Gyllenborg. Hovrätten över Skåne och Blekinge kan onekligen på goda skäl kallas en "kungl. hovrätt". I samband härmed behandlar Modéer också konungens inställning till hovrättsorganisationen över huvud och till den förste presidenten, Casper W. M. Ehrenborgh.3 Härvidlag må nämnas, att förf. till synes med all rätt ansluter sig till dem som anser att Carl Johan hade mera respektabla skäl att inrätta hovrätten än att — såsom gjorts gällande ännu i sen tid — giva Ehrenborgh en lämplig reträttplats i närheten av hans stora gods Wegeholm.
    Förf. redogör vidare för hur beslutet att inrätta hovrätten verkställdes, däribland hur hovrättsinsignierna kom till. Han underlåter dock taktfullt att ur konstnärlig synpunkt kritisera hovrättens sigill, vars Fru Justitia enligt anm:s ringa mening har erhållit en väl spolformad gestalt. Självfallet får läsaren också en livfull skildring av högtidligheterna kring hovrättens tillkomst. Bl. a. berikas litteraturhistorien med en redogörelse för hur "Professor Tegnér" måhända halvt motvilligt förmåddes medverka med några skålverser.
    Ett intressant kapitel, bokens sista, rör reaktionen, i press och minnesanteckningar såväl som vid 1823 års riksdag, mot konungens enligt mångens åsikt både sakligt oriktiga och konstitutionellt något äventyrliga beslut att inrätta hovrätten.

 

1 Att Almquist emellertid även i andra avseenden hade en förhållandevis modern syn på rättsväsendet framgår bl. a. av Bohlin, Eric Abraham Almquist, Stockholm 1945, s. 108 f.

2 Såsom bl. a. påpekats av Gerhard Hafström i hans anmälan av Modéers arbete i Svenska Dagbladet den 4 juli 1971 väckte Carl XIV Johan 1841 förslag om att inrätta en hovrätt i Härnösand.

3 Stavningen Ehrenborgh synes böra föredragas, eftersom den blivande presidenten 1817 blev friherre med namnet stavat på detta sätt. 

48—713005. Svensk Juristlidning 1971

 

754 Anm. av Kjell Å. Modéer: Hovrätten över Skåne och Blekinge    Som läsaren torde veta, fann Tegnér vid svenska akademiens femtiåra minneshögtid, att där låg ett skimmer över Gustaf III:s dagar. Detta skall visst inte förnekas. Anm. vill emellertid hävda, att för den som inte helt anakronistiskt fördömer all kunglig maktutövning vid denna tid måste det ligga åtskilligt av ett skimmer också över Carl Johans framträdande på den svenska scenen. Är det inte berättigat att påstå, att han vid sin landstigning på svensk jord företrädde mycket av det bästa av vad den stora franska revolutionen fört med sig och att detta innebar en särdeles nyttig injektion i det i många avseenden ålderdomliga och kraftlösa svenska samhället? Ingen torde i dag betvivla det bestående värdet av den nya hovrättens tillkomst. Man borde då också allmänt vara beredd att uppskatta Carl XIV Johans insatser för dess inrättande.

Karl Sidenbladh