H. H. KIRCHHEINER. Ombudsman en democratie. Alphen aan den Rijn 1971. Samson Uitgeverij N. V. 342 s.

 

Den numera världsberömda nordiska ombudsmannainstitutionen har blivit föremål för uppmärksamhet i en nyligen publicerad nederländsk doktorsavhandling. Författare är H. H. Kirchheiner, som även i tidigare sammanhang har spritt kunskap om nordiska rättsförhållanden för en nederländsk publik (se bl. a. SvJT 1966 s. 721 f).
    I avhandlingen behandlar Kirchheiner den svenske justitieombudsmannen och hans danska motsvarighet, folketingets ombudsmand. I ett sista avsnitt söker han besvara frågan huruvida det finns behov av en ombudsman i Nederländerna samt ange vilka uppgifter och vilken kompetens som borde tillläggas en sådan ombudsman.
    I själva boktiteln "Ombudsman en democratie" (Ombudsman och demokrati) ligger en antydan om en av Kirchheiners huvudteser, nämligen att ombudsmannainstitutionen inte primärt bör ses som ett medel att komplettera övriga rättsmedel och därigenom bereda den enskilde medborgaren ett ökat rättsskydd utan fastmera som ett utflöde av den demokratiska samhällssyn, som ställer den enskilda människans rättssäkerhet i förgrunden och ålägger ämbetsmännen ett personligt ansvar gentemot de medborgare som drabbas av deras myndighetsutövning.
    Kirchheiner framhåller att ombudsmannainstitutionen har sin naturliga ram i Sverige, där den historiskt vuxit fram som ett led i en demokratisk utveckling och där dess funktionsduglighet förstärks genom andra karakteristiska drag i rättssystemet — ämbetsmännens självständiga ställning och stränga straffansvar, principen om allmänna handlingars offentlighet osv. Kirchheiners skildring av den demokratiska samhällsandan i Sverige och av det sätt, på vilket relationerna mellan medborgare och överhet här har organiserats, får ibland ett drag av panegyrik, och en svensk läsare kan ställa sig frågan om verkligen allt är så väl beställt som i Kirchheiners beskrivning. På en punkt finner dock Kirchheiner framtidsutsikterna oroande. Med hänsyn till den betydelse, som enligt hans mening det straffrättsliga ämbetsansvaret har för den enskildes rättssäkerhet, är han motståndare till en begränsning av detta ansvar, och han ställer sig därför kritisk till de direktiv som utfärdats för ämbetsansvarskommittén (se SvJT 1966 s. 570 f).
    Kirchheiner är en varm anhängare av tanken på att tillsätta en ombudsman även i Nederländerna. Fastän han i och för sig finner den svenska om-

 

budsmannainstitutionen överlägsen den danska, är han inte främmande för uppfattningen att den danska modellen är en bättre exportvara eftersom den lättare låter sig inympa i främmande rättssystem. Den ombudsman, som han förordar för Nederländernas del, bär därför många danska drag.
    I en promemoria, som de nederländska justitie- och inrikesministrarna förelade parlamentet under dess session 1968—69, tecknades bilden av en nederländsk ombudsman vars kompetens skulle vara mycket begränsad och som skulle stå i ett sådant beroende av parlamentet att det kunde föra tankarna till den brittiske Parliamentary Commissioner for Administration. Kirchheiner, som på goda grunder kritiserar dessa tankegångar, torde senare med tillfredsställelse ha noterat att flertalet ledamöter av parlamentets andra kammare, när frågan debatterades i februari 1971, inte accepterade de båda ministrarnas förslag utan önskade ge ombudsmannen större självständighet och vidgad behörighet. Det var den danska modellen snarare än den engelska, som vann kammarens sympatier.
    Av Kirchheiners framställning och de många hänvisningarna till dansk och svensk litteratur och till olika fall som behandlats av JO eller folketingets ombudsmand framgår att Kirchheiner grundligt har satt sig in i det rättsområde som han valt att behandla. Det positiva helhetsintrycket av avhandlingen rubbas inte av att den på några punkter innehåller felaktiga sakuppgifter, t. ex. då det anges att presidenten i en hovrätt numera kallas hovrättslagman (s. 15), att Högsta domstolens ordförande är president i riksrätten vid åtal mot statsråd (s. 38) och att remissyttranden över lagförslag regelmässigt offentliggörs i Statens Offentliga Utredningar (s. 202). Inte heller är det en särskilt tungt vägande anmärkning mot avhandlingen, om man konstaterar att svenska ord och uttryck i text och fotnoter ofta är felstavade eller eljest återgivna på ett felaktigt sätt.

Hans Danelius