Rättspsykiatri och diagnostik
Inledning. Rättspsykiatrin har på senare tid från skilda håll både inom och utom psykiaterkåren kritiserats för att den som det hävdats uteslutande sysslat med diagnostik. Det har härvid även hävdats att diagnostiken är bristfällig, ja många har ansett att den är onödig, att den t. o. m. motverkar resultatet av en psykiatrisk behandling. Att formulera diagnoser anses av många även vara dumt eller rent av fult, det uppfattas som hinder för en mer nyanserad beskrivning och som en ursäkt för terapeutisk "defaitism" eller ett fastlåsande av patienten i en sjukdomsroll. På senare tid har en diagnos även av några ansetts vara en sadistisk stämpel. Att hävda att psykiatriska differentialdiagnoser motverkar psykiatrisk behandling innebär emellertid en sammanblandning av tillämpningsaspekter och klassificering. En helt obegränsad diagnosobunden uppfattning om psykologisk tillväxt- eller förändringsförmåga hos en person innebär inte bara att man totalt förkastar alla prediktionsmöjligheter. Patienten betraktas bildligt såsom ett omnipotent, icke gendeterminerat ägg, d. v. s. förmögen till vilken utveckling som helst, allt beroende av den yttre sociala och terapeutiska miljön.
Inom kroppssjukvården har tillämpning av vetenskapsläran ofta varit relativt enkel. Behovet av teoretisk skolning för forskning även på tämligen hög nivå har uppkommit först under senare år. Jämfört med kroppssjukvården kan bl. a. följande principiella särdrag framhållas hos psykiatrin. Det empiriska underlaget, d. v. s. patientens beteende och hans egna utsagor om upplevelser och händelser, har ej direkt och omedelbart systematiserats, kodifierats och sammanfattats. Det har i stället karaktären av abstrakta termer, vilka genom sin karaktär av slutledningar starkt kan influeras av bedömarens skolning, av hans terminologiska vanor och av hans intressen. Inom kroppssjukvården mätes patientens tillstånd under jämförelse med normalvärden, i praktiken oftast medelvärden för ett stort antal supponerat friska individer. Genom att psykiatrin rör sig med abstrakta begrepp ärden mera beroende av statistiskt-matematiska kunskaper. Kännedom om innebörden av abstrakta termer, exempelvis intelligenskvot, är därför lika viktig som medicinarens kännedom om utvärderingsmöjligheterna av resultat av röntgen, EKG (avledning av hjärtats aktionspotentialer) eller mikroskopisk cellräkning i blodet. Även dessa utvärderas med utgångspunkt från totala testvärdet hos en grupp "normala" personer. Kvotvidden beräknas därefter med utgångspunkt från abstrakta härledningar. En stor del avden psykiatriska diagnostiken bygger på psykologiska test. Det är därför anmärkningsvärt att även psykiater, såsom inträffat i aktuell debatt, exempelvis ur ett intelligenstest kan ta fram enstaka uppgifter ("items") och bedöma ett helt tests värde utifrån den omedelbara relevansen av att äga kännedom om rätt svar på ett enskilt item, d. v. s. bedöma dettas "facevalidity", och därefter beteckna hela testet såsom "oförståelighet", "meningslöshet" eller "löjlighet". Detta kan te sig journalistiskt bestickande men
avslöjar bristande kännedom om principen för hela testmetodikens uppbyggnad och utvärdering.
Totalism kontra differentiering. Förr var kriminalitet eller missanpassning något som samhället ansågs böra beivra kännbart och urskiljningslöst. Rättspsykiaterns psykiatriska eller psykologiska tolkningar av ett avvikande beteende som betingat brottet betraktades såsom misstänkta: "simulerar dom inte?", "det är så lätt att komma undan", "dom gör vad dom vill", "dom kommer ändå på sjukhus".
Nu har ett nytt schablontänkande efterträtt det förra. Vitt skilda kriminella eller avvikande beteenden pressas in under en enda enhetlig mall kallad sociologisk. Individuell analys av orsaker bakom detta beteende anses rent av vara inte blott överflödig utan även skadlig. Rättspsykiatern är åter starkt suspekt, nu genom sin individualistiska grundsyn. Han uppfattas av många såsom en representant för det straffande samhället och tillskrivs sålunda trots den nya antiindividuella mallen rollen av anklagaren som påvisar den enskildes "skuld".
Rättspsykiatrin. Av rättspsykiatern krävs särskilt på grund av lagfästa samhällsintressen ett flertal mediko-legala avgöranden, vilka innebär besked om var i förhållande till en i lagtexten angiven gräns en viss person befinner sig eller befann sig "vid tidpunkten för brottets begående". Även dessa gränser regleras av abstrakta termer. En i medicinskt språkbruk "patologisk" (sjuklig) sida anges då i termer av exempelvis oligofreni (psykisk efterblivenhet), med sinnessjukdom jämställt tillstånd, farlig för annans säkerhet, oförmögen att ta vård om sig själv, eller allvarlig svaghet.
Vad kritiken av psykiatrisk diagnostik ofta inte inser är att en diagnos är nödvändig i såväl psykiatriskt vårdarbete som en meningsfull fångvård, såvida man inte hävdar att alla patienter eller alla människor är lika, att alla skall ha samma behandling, något som trots ny brottsbalk anmärkningsvärt nog blir fallet enligt alltför många domslut. I realiteten innebär varje ställningstagande beträffande en person ett resultat av en diagnostisk bedömning även om den formuleras enkelt såsom tillståndsbeskrivning: "ful gubbe", "alkoholiserad fader", eller psykologiskt-tekniskt: "deprivation", "traumatisering" (skada), "felinlärning", "överkrav", sociologiskt: "gänginflytelser", "socialgrupp", cerebrogent (betingat av hjärnsjukdom): "morbus Alzheimer" (en form av sjukligt betingad för tidig hjärnatrofi), eller genetiskt: "syndrom XYY" (förekomst av två manliga könskromosomer; detta ger upphov till osedvanligt stor längd samt anses ha inflytande på det psykiska beteendet).
Nyttan av rättspsykiatriska undersökningar. Samhällets rättsapparat definierar vad som är kriminalitet. Rättsapparaten beslutar även om rättspsykiatriska undersökningar. Skall dessa undersökningar bedömas, måste denna bedömning ske ej minst med hänsynstagande till dem som använder sig av utförda undersökningar. Är, kan man sålunda fråga, de rättspsykiatriska undersökningarna nödvändiga, viktiga, av betydelse, eller är de värdelösa för dem som är satta att vårda de personer som dömes för brott? Vad anser juristen, domaren, åklagaren, kriminalvårdsmannen, övervakaren, advokaten eller läkaren vid ett mentalsjukhus om dem?
Lars Lidberg