Betänkande om trafiknykterhetsbrotten. Kommittén för lagstiftningen angående trafiknykterhetsbrott (ordf. f. d. hovrättspresidenten Maths Heuman) har avlämnat sitt betänkande "Trafiknykterhetsbrott — Förslag 1970" (SOU 1970: 61).
    En ledstjärna i kommitténs arbete har varit att söka i så stor utsträckning som möjligt få fram empiriskt underlag för ställningstagandena. Kommittén har därför gjort ett antal undersökningar som belyser trafiknykterhetsbrottsligheten. Sålunda har kommittén undersökt antalet dödsolyckor där föraren har varit alkoholpåverkad samt utvecklingen av trafiknykterhetsbrottsligheten under tiden efter 1950 och trafiknykterhetsbrottsklientelets beskaffenhet.
    I fråga om brottskonstruktionerna föreslår kommittén den ändringen att gränsen för rattfylleri sänks från 1,5 till 1,2 0/00. Skärpningen har sin grund i de undersökningar som har gjorts om olycksrisker vid olika blodalkoholhalter. Enligt nuvarande lag ådöms ansvar bara om det kan visas att blodalkoholhalten under färden har nått den aktuella promillegränsen. Då blodprovet tas först en tid efter det att färden har avslutats, avser provet alltså en senare tidpunkt än den som är rättsligt avgörande. För att konstatera om blodalkoholhalten har överstigit promillegränsen vid tiden för färden krävs därför en

 

ofta invecklad tillbakaräkning. För att begränsa olägenheterna med tillbakaräkning föreslår kommittén en konstruktion av innebörd att ansvar skall inträda om den alkoholförtäring som har skett före färdens slut har lett till att blodalkoholhalten har uppnått promillegränsen under eller efter färden. Ibland förekommer det att förare för att göra blodprovet odugligt som bevismedel förtär alkohol efter färdens slut, s. k. eftersupning. Kommittén sätter i fråga om inte ett sådant förfarande i vissa fall bör kriminaliseras som ett särskilt brott, såsom ett slags bevisförvanskning. Kommittén lägger fram förslag till ensådan straffbestämmelse.
    Enligt kommitténs förslag skall trafiknykterhetslagstiftningen i sin helhet avse alla slag av motordrivna fordon. I förhållande till gällande rätt innebär detta den utvidgningen att traktor utan släpfordon samt motorredskap kommer att omfattas även av promillereglerna. För att en person skall kunna fällas till ansvar för trafiknykterhetsbrott krävs att han fört fordonet. Kommittén har ingående övervägt frågan om man bör införa en legaldefinition av förandebegreppet men har stannat för att man måste avstå från en sådan definition.
    Av väsentlig betydelse är de förslag som kommittén lägger fram om en nyansering av påföljdsbestämningen vid trafiknykterhetsbrott, särskilt vid rattfylleri där man nu i regel dömer till fängelse.
    Kommitténs undersökningar visar att en mycket betydande del av de personer som döms för trafiknykterhetsbrott har alkoholproblem. För att effektivt kunna bekämpa trafiknykterhetsbrottsligheten har kommittén ansett det angeläget att få till stånd en nykterhetsvårdande behandling för rattfyllerister med alkoholproblem. Kommittén har tänkt sig att på dem skall tillämpas en särskild behandlingsform inom kriminalvårdens ram, nämligen skyddstillsyn med föreskrift om nykterhetsvårdande behandling. Kommitténs mening är att denna påföljd skall kunna utvecklas till en verklig behandlingsform, och kommittén har i betänkandet dragit upp närmare riktlinjer för hur systemet skall fungera. För att den allmänna laglydnaden skall tillgodoses bör böter ofta ådömas jämte skyddstillsynen. Om rattfylleribrottet är av svårare karaktär eller det är fråga om återfall bör skyddstillsynen i många fall inledas med nykterhetsvårdande behandling i särskild tillsynsanstalt.
    I många fall där alkoholproblem föreligger kan det vara svårt att visa att så är förhållandet. Detta hänger samman med att personer med alkoholproblem i många fall i det längsta utåt försöker dölja dessa problem och upprätthålla ett sken av social anpassning. Kommittén har därför lagt fram förslag om en kvalificerad personundersökning för att underlätta klarläggandet i varje enskilt fall av frågan om alkoholproblem föreligger.
    För sådana rattfyllerister som inte har alkoholproblem och inte heller i övrigt har behov av individualpreventivt inriktad behandling bör enligt kommitténs mening valet stå mellan å ena sidan villkorlig dom i förening med höga böter och å andra sidan fängelse. Om rattfylleribrottet är mindre allvarligt bör i de flesta fall väljas villkorlig dom i förening med höga böter.
    Kommittén förordar att rattfylleri med moped i regel skall hänföras till ringa fall av rattfylleri och att påföljden då i allmänhet skall stanna vid böter. Mopedisterna är enligt vad kommitténs undersökningar visar till skillnad från bilrattfylleristerna bara i mindre grad trafikfarliga. I huvudsak utgör de enfara enbart för sig själva.
    Sammanfattningsvis hävdar kommittén att det inte torde vara nödvändigt

 

att i samma utsträckning som hittills använda fängelsestraff. Den allmänna laglydnaden torde kunna tillgodoses genom höga böter samt i fråga om förare med alkoholproblem genom den skyddstillsyn av ingripande karaktär som kommittén föreslår. Härtill kommer den allmänpreventiva betydelsen av körkortsingripandena.
    Kommittén har ingående utrett frågan om att införa fordonsförverkande eller annan särskild ekonomisk sanktion vid rattfylleri. Kommittén har funnit att denna väg inte är framkomlig. Huvudskälet när det gäller fordonsförverkande är att hur man än konstruerar förverkandet kommer det att drabba alltför ojämnt.
    Kommittén konstaterar att om man vill effektivt bekämpa trafiknykterhetsbrottsligheten är det nödvändigt att öka upptäcktsrisken. I dagens läge får polisen ta utandningsprov bara på förare som verkar misstänkt påverkade t. ex. därför att de luktar sprit från andedräkten. Kommitténs undersökningar har visat att omkring hälften av förare med blodalkoholhalter mellan 0,5 och 1,5 0/00 undgår upptäckt trots att deras nykterhetstillstånd granskas av polisen. Viktigare är kanske att sådana prov kan antas få en stark avhållandeeffekt. I förslag till lag om alkoholutandningsprov på förare av motordrivet fordon lägger kommittén fram den rättsliga regleringen av utandningsproven.
    När det gäller läkemedel och andra droger med trafikfarliga verkningar har bruket av dessa ökat bland motorfordonsförarna. År 1969 inkom till statens rättskemiska laboratorium för analys av läkemedel cirka 1 000 fall, alltså 5 % av samtliga misstänkta trafiknykterhetsbrott. Svårigheten när det gäller att tillämpa den nuvarande ansvarsbestämmelsen om drograttfylleri ligger i att man inte ännu har metoder så att man lätt kan göra kvantitativa bestämningar av olika drogers förekomst i kroppen. Kommittén framhåller att forskningen på detta område måste intensifieras.

Å. I.