Fusk med färdskrivare — urkundsförfalskning?

 

I SvJT 1970 s. 592 har Madeleine Löfmarck redogjort för den västtyska strafflagens behandling av manipulationer med tekniska apparater för automatisk framställning av uppteckningar. Sådana uppteckningar betraktas inte såsom fallet är i Sverige som urkunder. I fråga om svensk rättstillämpning hänvisar Madeleine Löfmarck bl. a. till att såsom framgår av en uppsatsav mig i SvJT 1960 s. 354 Svea hovrätt i två domar betraktat uppteckningar från färdskrivare i bil (jfr 3 § 6 mom. VTF) som urkunder. Hovrätten har därvid som urkundsförfalskning bedömt sådana åtgärder med färdskrivarna som medfört att uppteckningar blivit oriktiga. Därigenom har såsom framhållits i uppsatsen avvisats den eljest näraliggande uppfattningen att gärning av detta slag skulle utgöra intellektuell handlingsförfalskning och därmed inte vara straffbar som förfalskningsbrott.
    I en för någon tid sedan meddelad dom har Svea hovrätt frångått sin tidigare ståndpunkt i fråga om den straffrättsliga bedömningen av fusk med färdskrivare. En förare hade vid upprepade tillfällen utsatt färdskrivaren i en lastbil för åverkan, varigenom uppteckningarna blivit oriktiga i frågaom hastighet och arbetstid. Svartlösa domsagas häradsrätt dömde föraren till ansvar för urkundsförfalskning. Svea hovrätt fann däremot, i dom den 26 februari 1970, att föraren inte kunde anses ha genom gärningen framställt falsk urkund eller falskeligen ändrat eller utfyllt äkta urkund. Ansvar för urkundsförfalskning kunde således inte komma i fråga. Ej heller eljest var förarens av gärningsbeskrivningen omfattade förfarande belagt med ansvar. Åtalet lämnades därför utan bifall. — Domen var inte enhällig. En ledamot fann ej skäl göra ändring i häradsrättens dom.
    Av hovrättens domskäl framgår inte otvetydigt om uppfattningen att uppteckning från färdskrivare är att betrakta som urkund vidhållits. Men man torde kunna utgå från att om motsatsen varit fallet detta skulle ha kommit till klart uttryck. Det får därför antagas att uppteckningarna väl fortfarande bedömts som urkunder men att framställandet av de oriktiga uppteckningarna inte ansetts utgöra straffbart förfalskningsbrott.
    I skrivelse till åklagarmyndigheten framhöll riksåklagaren att hovrättens dom visserligen stod i strid med tidigare avgöranden av hovrätten och att frågan om hur gärningen skulle bedömas också var av inte oväsentlig betydelse. Det skulle därför vara av intresse att få frågan prövad i högsta instans. Men vissa skäl talade mot att fullfölja åtalet, bl. a. den omständigheten att frågan om alternativt ansvar för överträdelse av bestämmelsernai 3 § 6 mom. samt 65 § 1 och 3 mom. VTF inte aktualiserats under rättegången. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt ansåg riksåklagaren inte synnerliga skäl föreligga att fullfölja talan till HD.
    I min förut nämnda uppsats diskuterades även den straffrättsliga behandlingen av överträdelse av den i 3 § 6 mom. VTF stadgade skyldigheten att under viss tid bevara färdskrivaruppteckning. I 65 § 1 mom. andra stycket stadgas straff för bl. a. sådan överträdelse. Med den uppfattningen

 

762 Fusk med färdskrivare — urkundsförfalskning?att uppteckning av detta slag är att hänföra till urkund skulle den som underlåter att bevara uppteckning därigenom även kunna ha gjort sig skyldig till undertryckande av urkund. Enligt 72 § VTF viker förordningens straffbestämmelser för trafikbrottslagens men inte för brottsbalkens. Frågan har numera inte samma praktiska betydelse som tidigare. Efter ändringarår 1967 i 3 § 6 mom. VTF har nämligen den tid under vilken uppteckningar skall bevaras begränsats från ett år till en vecka.
    Det straffrättsliga begreppet urkund borde måhända begränsas så att uppteckningar av automatiskt verkande apparater faller utanför. Vad Madeleine Löfmarck anfört synes utgöra goda skäl för att detta överväges och såsom skett i Västtyskland särskilda brottsbestämmelser införs om fusk med sådana apparater.

Nils Hj. Egedal