Svensk rättspraxis

 

Internationell privat-, straff- och processrätt 1966-19701

 

Av f. d. justitierådet HJALMAR KARLGREN

 

 

Frågor om svensk domsrätt och om tillämplig lag i föräldrarättsliga mål

 

    Behörighet för svensk domstol att upptaga föräldrarättsliga mål torde i princip kunna grundas på vederbörande barns domicil i Sverige, allra helst om även modern är här domicilierad. Detta har visst stöd i tidigare rättspraxis — bl. a. NJA 1956 s. 410, som kommenteras i SvJT 1961 s. 647 — och bekräftas av rättsfall från nu avsedda period.
    NJA 1969 s. 308: Utomäktenskapligt barn av finsk nationalitet har sedan femårsåldern stadigvarande vistats i Sverige. Talan mot finsk man med hemvist i Finland om fastställande av faderskapet till barnet och om underhållsbidrag har ansetts kunna upptagas av svensk domstol. — I det enhälliga HD-beslutet hänvisades kort och gott till att barnet sedan 1965 stadigvarande vistades här i riket. Hänsyn togs alltså icke, se däremot föredragandens betänkande och 1956 års rättsfall, till att barnet var avlat och fött i Finland samt vistats där de första fem åren.
    NJA 1969 s. 344: Utomäktenskapligt barn, som i likhet med modern är svensk medborgare, vistas alltsedan sin födelse jämte modern stadigvarande här i riket. Svensk domstol har ansetts behörig upptaga talan mot utländsk man om underhållsbidrag till barnet, grundad på faderskapserkännande enligt 3 kap. 4 § FB. — I HD-beslutet står ingenting om att barnets och moderns svenska medborgarskap (som omtalas i rubriken till rättsfallet) tillmätts någon betydelse för domsrättsfrågan. Tvisten gällde som synes enbart underhållsbidrag, icke tillika fastställande av faderskap. Underinstanserna hade avvisat talan mot den utländske mannen, vilken uteblivit vid första inställelsen, då avvisningsbeslutet meddelades. Från vilken synpunkt faderskapserkännandet hade relevans för avgörandet angives ej i HD:s beslut.

 

1 Närmast föregående redogörelse för rättspraxis på området återfinnes i SvJT 1967 s. 513.

I det följande kommenteras icke några rättsfall, som visserligen ha beröring med "internationella rättsförhållanden" men vilkas betydelse i allt väsentligt ligger på det civilrättsliga planet, såsom NJA 1967 s. 508 (om tillämpning av svensk-norska vattenrättskonventionen), NJA 1967 s. 597 (om eventuellt ansvar enligt det internationella fördraget angående godsbefordran å järnväg) samt NJA 1969 s. 285 (om betingelserna för att en formulärrättslig skiljedomsklausul skall anses vara del av partsavtalet). Rörande NJA 1970 s. 487 se nedan. Ett "gränsfall" är NJA 1969 s. 455: Svensk kvinna, bosatt i Sverige, har vunnit skillnad i äktenskap med venezuelansk man, bosatt i Venezuela, och fått vårdnaden om makarnas barn. Fadern har erhållit rätt till umgänge med sonen men med föreskrift, att till dess sonen uppnått viss ålder umgängesrätten finge utövas endast i Sverige.

I ett nyss utkommet nummer av Journal du droit international 1971 (Clunet) har prof. Hilding Eek (s. 641—668) kommenterat ett antal svenska internationellt privaträttsliga rättsfall åren 1965—1969. I anledning därav har jag i efterhand tillagt hänvisningar till Eeks kommentarer på några ställen. 

Internationell privat-, straff- och processrätt 1966—1970 107    Rättsfallet NJA 1967 s. 300 går åter i viss mån i annan riktning. Barn av tysk nationalitet, fött i äktenskap mellan tysk man och argentinsk kvinna, har hos svensk domstol ansökt om stämning å den tyske mannen,2 som har hemvist i Tyskland, med yrkande att barnet skall förklaras icke ha äktenskaplig börd. Fråga huruvida, även om barnet finge anses ha hemvist i Sverige, svensk jurisdiktionsrätt föreligger beträffande denna talan. — Tvisteföremålet var alltså barnets äkta börd, icke utomäktenskapligt barns faderskap och rätt till underhållsbidrag. Anknytningen till Sverige var, bortsett från barnets förutsatta hemvist, relativt svag, medan anknytningen till Tyskland var stark. Bland annat skulle, om det kommit till en rättegång i Sverige, det tillämpliga statutet principiellt ha varit tysk rätt. I detta läge, med stöd tydligen av ett slags individualiserande bedömning, frånkändes svensk domstol behörighet upptaga barnets talan. I HD-beslutet nämndes, att barnet var tysk medborgare, att ej heller barnets moder var svensk samt att svaranden i rättegången var tysk medborgare med hemvist i Tyskland. I övrigt förklarades blott att, även om barnet finge anses ha hemvist i Sverige, "sådana omständigheter" icke förelåge, att svensk domstol vore behörig. Kanske betyder detta ungefär detsamma som att sådana omständigheter förelåge, att svensk domstol icke hade denna behörighet. Hur som helst förtjänar avgörandet knappast efterföljd. Det är svårt att förstå, varför ej barnets domicil skulle vara tillräcklig grund för jurisdiktion i Sverige. Eek framför ock a. a. s. 646 skarp kritik: "Cet arrêt est peu convaincant. Il semble en contradiction avec les principes fondamentaux en matière de sûreté juridique, que le droit soit refusé à une personne de soumettre son statut personnel à un examen jurisdictionnel dans le pays ou il demeure à titre permanent et où il a l'intention de rester".
    Så långt barnets hemvist som grund för svensk domsrätt. Därutöver kan som behörighetsgrund bl. a. ifrågakomma, att tvisten avser vårdnad om barn i ett äktenskap, rörande vilket svensk domstol tidigare meddelat skillnadsdom (dom å hemskillnad eller äktenskapsskillnad). Att när det gäller tillämplig lag hävda, att skillnads- och vårdnadsstatut böra sammanfalla, har väl icke alltid fog för sig, jfr min lärobok i internationell privat- och processrätt, 4 uppl. 1971, s. 116, men åtskilligt kan helt visst anföras för en sådan uppfattning. Och uppenbart synes vara, att det i varje fall i domsrättshänseende kan vara stark anledning att låta behörigheten i skillnadshänseende inverka till förmån för behörighet även i vårdnadsspörsmål föranledda av den tidigare skillnaden. Se det i SvJT 1967 s. 521 kommenterade rättsfallet NJA 1965 s. 351, jfr ock NJA 1952 s. 471.
    Rättsfallet NJA 1969 s. 145 berör just detta ämne3: Svensk domstol har (genom deldom) dömt till äktenskapsskillnad mellan i Schweiz bosatt schweizisk man och i Sverige bosatt kvinna med svenskt och schweiziskt medborgarskap. Domstolen har ansetts behörig upptaga även frågor om vårdnad av och underhåll till parternas i Schweiz bosatta barn med schweiziskt medborgarskap. Behörigheten har prövats ex officio.
    I HD-beslutet anförs, att domstolens behörighet vid meddelandet av deldomen om äktenskapsskillnaden grundades på 7 kap. 2 § andra stycket

 

2 Enligt rubriken: "fadern".

3 Jämväl rättsfallet SvJT 1969 rf s. 45 kunde synas tillhöra detta sammanhang men är därutinnan, såsom framgår av hovrättens motivering, ej av intresse. 

108 Hjalmar Karlgreni 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption, samt hänvisas till svensk och schweizisk intern rätt i vad angår domstols skyldighet att vid beviljande av äktenskapsskillnad meddela förordnande om vårdnaden av barn i parternas äktenskap. Vidare göres ett antagande om att deldomen och ett i målet framdeles givet förordnande om vårdnaden av parternas barn skulle respekteras i Schweiz, jfr 1936 års konvention mellan de båda länderna om erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar. "Med hänsyn till vad sålunda anförts" ansågs behörighet att pröva frågorna om vårdnaden av och underhållsbidrag till barnen tillkomma svensk domstol. — Som synes vågade sig HD icke på att i domsrättshänseende direkt härleda behörigheten från svensk domstols tidigare befattning med äktenskapsskillnaden utan laborerade tillika med vissa hjälpfaktorer, inkl. innehållet i nämnda interna rätt. Samma försiktighet präglade även en särskild "utveckling" av just.r. Höglund, vilken emellertid med allt fog underströk, att "vårdnads och underhållsfrågorna i fall som det förevarande får sin speciella prägel av att talan i dessa frågor väckts i samband med talan om äktenskapsskillnad." Han menade att även den internordiska lagstiftningen (1931 års förordning) här hade intresse och framhöll slutligen, att nyss berörda antagande om respekten i Schweiz för deldomen och ett tänkt avgörande i vårdnadshänseende visserligen "inverkat på" bedömningen men att han (och HD?) likafullt hållit öppet, huruvida utgången oavsett detta antagande kunnat bli densamma.
    Om sålunda redan i domsrättshänseende praxis icke i allo är fullt klar, är oklarheten än mer besvärande med hänsyn till bestämningen i föräldrarättsliga mål av det statut som i sak skall vara tillämpligt när behörighet att upptaga tvisten tillerkännes svensk domstol. Detta gäller dock icke så mycket, om tvisten avser barns äktenskapliga börd. Här tillämpas med en viss konsekvens nationalitetsprincipen, se mitt a. a. s. 128 med där anförda rättsfall. (Extraturen i NJA 1964 s. 1 är en sak för sig.) Se numera ytterligare — enhälligt i alla instanser — NJA 1970 s. 274: Barn av österrikisk nationalitet, fött i äktenskap mellan österrikiska medborgare, har alltsedan födelsen tillsammans med modern haft hemvist i Sverige. Österrikisk lag har ansetts tillämplig beträffande frågan om barnets äktenskapliga börd, och då barnet enligt österrikisk lag saknat behörighet att självt väcka sådan talan, har dess talan därom ej ansetts kunna upptagas vid svensk domstol. — Medelbart utövade alltså den österrikiska rättens tillämplighet en verkan även i jurisdiktionshänseende. På goda grunder gjordes intet försök att neutralisera hänsynstagandet till den bördsrättsligt avgörande rättsordningen genom åberopande av ordre public eller risk för "déni de justice", jfr det i SvJT 1967 s. 524 och UfR 1965 B s. 72 anmärkta.
    Men när det rör sig om utomäktenskapligt barns talan angående fastställande av faderskap och rätt till underhållsbidrag, är läget fortfarande rörigt. Rättsfallet NJA 1946 s. 310 med dess extrema lex-fori-inställning behöver man väl icke längre taga så allvarligt på; det kan måhända sägas vara "overruled". En ansats till ett principiellt ställningstagande av någon räckvidd gjordes sedan i NJA 1963 s. 489, där HD i ett mål som gällde talan mot nederländsk man angående faderskap till utomäktenskapligt barn förklarade, med förtjänstfullt underkännande av den s. k. individualiserande principens utnyttjande på området, att en nära till hands liggande

 

Internationell privat-, straff- och processrätt 1966—1970 109huvudregel skulle kunna antagas vara, att lagen i det land barnet vid födelsen på grund av sin nationalitet tillhörde borde tillämpas. Men även bortsett från denna besynnerliga hypotetiska utformning av förklaringen fullföljdes icke ens här ansatsen, i det att utgången tillika stöddes på att barnet hade hemvist i den sålunda i enlighet med nationalitetsgrundsatsen utpekade staten — och att barnet även kunde förväntas där förbliva. I ett nytt rättsfall synes nu HD ha löpt ifrån "huvudregeln" och snarast uppställt en motsatt sådan (om man nu skall kunna tala om en regel alls). Det syftas på rättsfallet
    NJA 1969 s. 301: I mål mot finsk man med hemvist i Finland föres talan om fastställande av faderskapet till ett i Sverige av finsk kvinna utom äktenskapet fött barn samt om underhållsbidrag. Svensk lag ansågs tillämplig. — Här gällde det visserligen ett barn som, till nationaliteten utländskt, var nordiskt (finskt). Men så mycket större anledning borde det då, kunde man kanske tycka, vara att låta den utländska nationaliteten få betydelse i förevarande avseende. Så blev det ej. HD tillerkände främst barnets hemvist relevans framför det förhållandet att barnet liksom modern och den som barnafader instämde mannen hade finsk nationalitet. Man utgick därvid tillika från ett föreställt framtida hemvist; barnet skulle "av allt att döma" komma att växa upp i Sverige. Också moderns hemvist i Sverige omnämndes i förbigående. Dessutom togs fasta på att barnet var fött i Sverige. Kanske var synpunkten här närmast den, att hemvistet därigenom fick en särskild tyngd; det hade börjat från barnets första dag. Till sist räckte likväl icke hemvistet med dessa "åtföljder" till för domslutet. Avgörande vikt fick detsamma först i förening med att den nationella lagen (finsk lag) synbarligen ansågs stötande ur ett slags ordre-public-synpunkt eller liknande; användningen av finsk lag skulle betaga barnet faktisk möjlighet att få faderskapet fastställt. En dylik kombination torde vara säregen. Ordre-public-hänsyn åberopades icke som eljest för att in casu utmönstra ett i och för sig enligt antagna internationellt privaträttsliga regler tilllämpligt statut utan för att, vid kvarstående tvekan om vilken av två rättsordningar som kunde vara den riktiga, få ett extra stöd för att man vid lagvalet kommit till ett klokt beslut, satsat på rätt häst så att säga.4

 

Andra domsrättsfrågor och internationellt processrättsliga spörsmål i övrigt
NJA 1966 s. 388. Som bekant är en felaktig dom (eller annat oriktigt domstolsbeslut) sällan en "nullitet" i den meningen att för uteblivande av dess  rättsverkningar icke erfordras något överklagande eller jämförlig reaktion; här bortses då från en eventuell partiell nullitet. På det internationellt privaträttsliga planet anses dock nullitet förekomma i vissa fall, såsom stundom vid överträdelse av "immunitets"-regler. I förevarande rättsfall hade här i riket utsetts förmyndare för utländskt barn i grovt obehörig ordning, med åsidosättande av forumregler och av bestämmelser i 1904 års internationellt privaträttsliga lag. Detta föranledde emellertid icke, när anledning i annat sammanhang uppkom att taga befattning med domstols-

 

4 En ledamot av HD, just.r. Höglund, uttalade sig i sitt votum och ett utförligt tillägg därtill för barnets (och moderns) hemvist såsom bestämmande tillämplig lag, dock endast, såvitt man kan se, för barn med "internordisk anknytning". Motiveringen förefaller delvis vara av de-lege-ferenda-natur. 

110 Hjalmar Karlgrenavgörandet (överflyttning av förmynderskapet), att detsamma ansågs "utan vidare ogiltigt".
    NJA 1966 s. 450: Fråga om tillämpning av 10 kap. 3 § RB angående förmögenhetsforum. Rättsfallet kommenteras av Welamson i SvJT 1969 s. 920 f. Märkligt är att HD helt allmänt, icke blott i det avseende som var aktuellt i målet, uttalade sig om hur man skulle handskas med nämnda stadgande: åt detsamma kunde icke i alla lägen givas den vidsträckta räckvidd som synes följa av ordalagen. Alltså ett slags obiter dictum. — Även i rättsfallet NJA 1970 s. 487 rörde det sig om huruvida utländsk svarande i tvist rörande betalningsskyldighet hade egendom i Sverige, så att tvisten enligt anmärkta lagrum kunde upptagas vid svensk domstol. Rättsfallet skall dock, ehuru av betydande intresse, icke behandlas här, emedan tvistefrågan i huvudsak var av civilrättslig art (enbart panträtt eller panthavares äganderättsförvärv?) och den internationellt privaträttsliga konklusionen kan sägas ge sig av sig självt, så snart det civilrättsliga bedömandet är klart.
    NJA 1966 s. 453. Beträffande fakta i detta rättsfall må hänvisas till referatet i NJA. Tvist rådde därom, huruvida förutsättningarna för fastställelsetalan enligt 13 kap. 2 § RB vore uppfyllda. Till dessa förutsättningar torde höra, förutom att ovisshet råder om visst rättsförhållande och att denna länder käranden till förfång, att ovissheten kan genom domen i fastställelsemålet undanröjas (eller åtminstone avsevärt minskas?). HD avvisade nu fastställelsetalan, såvitt gällde den tvistiga sakens prövning här i riket, på den grund att det av visst angivet skäl icke kunde å kärandens sida föreligga något beaktansvärt intresse att erhålla den yrkade fastställelsen, och i övrigt, d. v. s. i vad angick prövningen av det stridiga rättsförhållandet i Tyskland, på den grund att ett avgörande i en svensk fastställelserättegång icke kunde antagas få sådan betydelse i den tyska rättegången, att käranden ägde åberopa förfång till följd av den rådande ovissheten om rättsförhållandet. Gentemot det förra kan dock möjligen invändas, att sagda lagrum ej ger stöd för att prövning får ske huruvida käranden i det enskilda fallet har dylikt beaktansvärt intresse. Enklare hade väl varit att uttala, rörande rättsläget i Sverige att det av ifrågavarande skäl överhuvud ej förelåg någon ovisshet om hur saken vore att rättsligt bedöma, och beträffande rättsläget i Tyskland att det visserligen kunde föreligga ovisshet om hur den rättsliga bedömningen å den tyska domstolens sida kunde komma att utfalla men att denna ovisshet icke kunde förväntas bli undanröjd eller ens nämnvärt minskad genom vad den svenska domstolen i ett fastställelsemål hade att komma med.
    Rättsfallet NJA 1967 s. 327 avsåg frågan vilken inverkan det skulle ha å ett i Sverige anhängigt hemskillnadsmål mellan fransk man och svensk kvinna, tillika fransk medborgare — i vilket mål talan fullföljts endast angående rätten till umgänge med barn — att i Frankrike dömts till äktenskapsskillnad mellan parterna genom en dom, som enligt 3 kap. 4 § och7 kap. 2 § första stycket i 1904 års lag skall lända till efterrättelse här i riket. HD fann att, enär parterna sålunda ej längre vore förenade i äktenskap, grund saknades för att meddela föreskrifter om umgängesrätt under hemskillnadstid samt att de i högsta instansen väckta frågorna om vårdnad och underhåll efter äktenskapsskillnaden ej kunde prövas i målet. Den fullföljda talan blev alltså avvisad, med förklaring att vad domstolarna uttalat om umgängesrätten under hemskillnadstiden numer saknade betydelse.

 

Internationell privat-, straff- och processrätt 1966—1970 111    Vad som här vållade svårigheter var, att erkännandet av en utländsk dom i sådana fall endast lär omfatta själva skillnadsavgörandet (Eek a. a. s. 651 synes dock vara av annan mening). En dylik upplösning av äktenskapet förutsätter alltså icke, att tillika förordnas om vårdnaden av parternas barn, vilket naturligtvis i och för sig är otillfredsställande. När nu HD ändå hade uppe hemskillnadsprocessen, låt vara blott i ett begränsat hänseende, kunde det synas som om något borde åtgöras i fråga om vårdnaden av barnen i och med att det blev klart att parterna voro skilda i äktenskapet. Men att i en rättegång som gällde hemskillnad övergå till att meddela ett förordnande, om än blott provisoriskt, om vårdnad efter äktenskapsskillnad kunde ej gärna vara förenligt med reglerna i rättegångsbalken. Att ge provisoriskt förordnande om vårdnad av barn är för resten ofta en allvarlig sak, då det i praktiken är ägnat att utöva stort inflytande på den definitiva vårdnadsregleringen.
    NJA 1968 s. 78: Svensk domstol har icke ansetts behörig att pröva köpares talan om ogiltigförklaring av ett i Sverige ingånget avtal om köp av fast egendom i främmande stat. — Detta överensstämmer med tidigare rättspraxis, såsom framgår av rättsfall anmärkta under rubriken.
    Frågan om tillämpning av motsvarande regel i fråga om nyttjanderätt till fast egendom i utlandet uppkom i rättsfallet NJA 1970 s. 267: Tvist mellan ett grekiskt bolag, som driver hotellrörelse i Grekland, och svenskt resebyråföretag om skyldighet för det senare att på grund av avtal, avseende reservation av visst antal hotellrum m. m., betala för gästers vistelse på hotellet samt att utgiva skadestånd och vite för avtalsbrott. Tvisten ansågs icke vara undandragen svensk domsrätt. — Utgången var väl egentligen rätt självklar. Synbarligen hade emellertid HD viss möda med motiveringen. Det ifrågavarande avtalet var, utvecklades det, av en särskild typ, som betingats av den nutida organisationen för anordnande av sällskapsresor. Det togs också med i domen, att resebyråföretaget var ett svenskt aktiebolag, vars styrelse hade sitt säte i Stockholm. Principiellt samma spörsmål kan emellertid givetvis möta, även om avtalet icke är av denna som nutida betraktade typ. Avgörande synes fasthellre vara, att tvisten, trots att den gällde rum på hotell i Grekland, icke hade den fastighetsrättsliga och särskilt sakrättsliga prägel, som eljest utgör förklaring till att man ej vill tillerkänna svensk domstol behörighet att upptaga talan om fast egendom i utlandet. Man påminnes om det utslitna spörsmålet under vilka förhållanden avyttring av växande skog eller gröda ej behöver uppfattas som upplåtelse av nyttjanderätt till fastighet utan kan ses som köp av lös egendom.
    NJA 1969 s. 179: Stadgandet i 54 kap. 7 § RB — enligt vilket talan ej må föras mot hovrätts beslut, varigenom hovrätten funnit underrätten behörig att upptaga mål, med mindre invändningen mot underrättens behörighet grundas å omständighet, som vid fullföljd högre rätt haft att självmant beakta — har icke ansetts tillämpligt på fråga huruvida svensk domstol överhuvud är behörig att upptaga viss talan till prövning. — Som bekant kan det vara så, att forumregler eller andra processuella regler endast ha "intern" räckvidd och således icke få utnyttjas för slutsatser rörande den internationellt processrättsliga behörigheten. Se närmare min a. lärobok s. 159 ff.
    NJA 1969 s. 529: Enligt bestämmelse i köpeavtal mellan tysk säljare

 

112 Hjalmar Karlgrenoch svensk köpare skulle viss tysk domstol vara exklusivt forum för alla ur avtalsförhållandet uppkommande tvister. Fråga huruvida bestämmelsen hindrade svensk domstol att upptaga talan av säljaren mot köparen om utfående av köpeskillingen. — Med en rätt utförlig och "nyanserad" motivering kom HD liksom underinstanserna till resultatet, att bestämmelsen måste föranleda avvisande av den tyske säljarens talan.
    Rättsfallet bekräftar, att klausuler av ifrågavarande art principiellt äro giltiga, jfr NJA 1949 s. 724. Vad det gällde var emellertid i första hand, om klausulen hade så stor räckvidd att den hindrade säljaren att utkräva köpeskillingen i Sverige. Till stöd för ett nekande svar kunde i och för sig åberopas, att den tillkommit i säljarens intresse och icke med tanke på fall där köparen utan att någon tvist råder mellan kontrahenterna underlåter att betala godset; ofta göres för resten uttryckligt förbehåll om att en sådan indrivningsrätt alltid skall tillkomma säljaren. Denna tolkningsfråga avgjordes emellertid så, att klausulen icke var underkastad berörda begränsning utan måste förstås i enlighet med sin lydelse, alltså även till förmån för köparen. Härmed borde man, kunde det synas, direkt vara "framme" vid att säljarens talan måste avvisas (åtminstone om reservation gjordes för möjligheten av att behörig domstol för en talan om utsökande av köpeskillingen saknades i Tyskland). Ty om klausulen ej gjorde undantag för berörda fall av köpeskillings indrivande, vore det väl självklart, att säljaren icke ägde bestämma huruvida densamma skulle tillämpas eller ej, och det är också svårt att förstå, varför köparen skulle behöva visa eller göra sannolikt, att det för honom hade betydelse att avtalsklausulen lände till efterrättelse. HD inlät sig emellertid på både det ena och det andra.
    Ytterligare må anmärkas rättsfallet SvJT 1968 rf s. 51, rörande skyldighet för utländsk man, jämlikt 1886 års lag i ämnet, att i rättegång mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada. Yrkande härom, som framställdes efter det dom i underrätten meddelats och överklagats och som avsåg kostnaderna i hovrätten, avvisades. Se slutligen SvJT 1968 rfs. 6, där vid ifrågasatt tillämpning av 2 kap. 1 § 1937 års lag om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo amerikansk medborgare ansågs icke äga hemvist i Sverige trots mantalsskrivning härstädes, detta med stöd av vissa uppgifter som godtogos om avsikten med vistelsen i Sverige och anledningen till mantalsskrivningen. Se Eek a. a. s. 643.

 

Tillämpligt statut beträffande äktenskaps rättsverkningar
NJA 1968 s. 126: Vid äktenskapsskillnad mellan makar, vilka ingått äktenskap i Tyskland 1926 såsom tyska medborgare, flyttat till Sverige 1939 och 1950 blivit svenska medborgare, har numera gällande tysk lag, vilken trätt i kraft efter medborgarskapsväxlingen, ansetts tillämplig i fråga om förmögenhetsordningen i äktenskapet (1 § 2 i 1912 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar).
    Rättsfallet beröres i mitt a. a. s. 76 noten, vartill må hänvisas. Ett mycket klargörande utlåtande i målet hade avgivits av prof. Hilding Eek, vars mening pluraliteten i HD lyckligtvis följde. Två dissentierande ledamöter intogo den ståndpunkten, att betydelse visserligen skulle tillerkännas ändringar i den ifrågavarande tyska lagstiftningen men endast om dessa ändringar tillkommit före den tid makarna vunnit medborgarskap i annat land än

 

Internationell privat-, straff- och processrätt 1966—1970 113Tyskland, här Sverige (se även föredragandens betänkande, där i första hand förordades tillämpning av tysk rätt med det innehåll denna hade vid tiden för äktenskapets ingående). Vid avgörandet tycks ej ha tagits någon hänsyn till den tyska rättens internationellt privaträttsliga reglering i sammanhanget (se dock hovrättens dom i den delen). Återförvisningsläran applicerades alltså icke. — I kvalifikationshänseende märkes HD:s uttalande, att de tyska reglerna om "Zugewinngemeinschaft" (tillökningsgemenskap, förmögenhetsutjämning) icke kunde anses medföra, att egendomsordningen i makarnas äktenskap vore att jämställa med giftorättsgemenskap enligt giftermålsbalken. Se om 1957 års tyska lagstiftning Josef Fischler i SvJT 1958 s. 481, enligt vilken den nya legala ordningen i Tyskland innebure en reglering, som kan karakteriseras som ett slags begränsad giftorätt.

 

Fråga om införsel till gäldande av underhållsbidrag vid tillämpning av utländsk rätt beträffande skyldighet att utge sådant bidrag
NJA 1968 s. 372: Vid införsel till gäldande av underhållsbidrag, fastställt av svensk domstol, har i fall, där främmande rätt är tillämplig på frågan om skyldighet att utgiva underhållsbidraget, svensk lag om automatisk höjning av vissa underhållsbidrag funnits icke äga tillämpning.
    I föreliggande fall hade alltså svensk domstol fastställt visst underhållsbidrag till barnet. Det hade skett i enlighet med i Österrike ingånget partsavtal och tydligen med tillämpning av österrikisk rätt. Denna öppnar möjlighet till senare ändringar av utdömt underhållsbelopps storlek, dock blott under vissa förutsättningar (se referatet s. 374). Nu innebär ifrågavarande svenska lagstiftning, att underhållsbidragen ändras automatiskt. HD:s utslag synes vara så att förstå, att just med hänsyn till att den österrikiska rätten här var, trots den svenska domstolens fastställelse av underhållsbeloppet, tillämplig rörande skyldigheten att utge underhållsbidrag till barnet, kunde sagda ändring genom svensk lagstiftning icke appliceras här. Domstolen uttalade nämligen, sedan fastslagits att österrikisk rätt var tillämplig i sammanhanget, att i förevarande fall, där bidraget fastställts av svensk domstol, visserligen tillämpningen av främmande lag ej utesluter beviljande av införsel till bidragets gäldande men att svensk lag om automatisk höjning av fastställt bidrag ej blir tillämplig. Man tycks alltså ej ha gått frampå den linjen att, om än sagda lagstiftning som följd av den svenska domstolens fastställelse primärt gällde även här, den enligt sitt eget innehåll ej omfattade underhållsbidrag fastställt i enlighet med främmande rätt (det skulle ha varit ett slags "främlingsrättslig" inskränkning).

 

Utomobligatoriskt skadeståndsansvar
NJA 1969 s. 163: I mål om ersättning för skador, vilka vid en bilolycka i Nederländerna vållats av bilförare, som var svensk medborgare med hemvist i Sverige, och tillfogats passagerare, som likaledes var svensk medborgare med sådant hemvist, har nederländsk rätt ansetts tillämplig.
    Den vedertagna regeln om "lex loci delicti" vid utomobligatoriskt skadegörande handlande har alltså icke frångåtts trots den synnerligen starka anknytning till Sverige som i förevarande fall förelåg; talet om "vissa omständigheter" som pekade på svensk rätt var, kan man gott påstå, en un-

 

8—723005. Svensk Juristtidning 1972

 

114 Hjalmar Karlgrenderstatement. I HD-domen ställdes dock i utsikt, egentligen rätt självklart, att spörsmålet om tillämplig lag i fall av denna typ kommer i annat läge, om internationell överenskommelse kan ernås rörande reglering av nämnda fråga vid skada i anledning av trafikolycksfall med anknytning till flera länder (jfr min a. lärobok s. 110). Beträffande andra stycket i HD-domen samt en i målet framställd ordre-public-invändning se Eek a. a. s. 662 f.
    Tanken att det skulle inverka på lagvalet, att enligt nederländsk internationell privaträtt svensk lag skulle gälla i ämnet, avfärdades fränt. Förhållandet är, hette det, enligt svensk internationell privaträtt utan betydelse. Det riktades alltså en spark mot återförvisningsläran, och det är gott och väl. Men även om denna principiellt avvisas, vore det väl icke otänkbart, att sagda faktor kunde vara en faktor att räkna med vid en sådan individualiserande bedömning, som under senare tid förordats på åtskilliga håll och som HD tydligen icke ville taga helt avstånd från.

 

Arvsskattemål
NJA 1967 s. 175:5 Hos bank i USA innestå för två personer medel å s. k. "joint account". Tillgodohavande å bankkontot har, efter det att ene kontoinnehavaren — som var amerikansk medborgare men hade hemvist här i riket — avlidit, ansetts icke utgöra tillgång i dödsboet, och skyldighet har ej ansetts föreligga för den andre kontoinnehavaren att erlägga arvsskatt för vad denne erhållit på grund av delägarskap i bankkontot. Den förra frågan har bedömts enligt tillämplig lag i vederbörande främmande stat.
    Jämlikt 2 kap. 1 § i 1937 års lag om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo skall boutredning, bodelning och arvskifte efter den som vid sin död hade hemvist här i riket förrättas såsom stadgas i svensk lag och omfatta jämväl boets egendom i utlandet. Men vad var boets egendom i utlandet (USA)? Att nämnda banktillgodohavande icke ansågs utgöra tillgång i dödsboet efter berörda i Sverige bosatta amerikanska medborgare innebar knappast, att i arvsskattemålet tillämpades amerikansk arvs- eller överhuvud kvarlåtenskapsrätt. Säkerligen togs ingen hänsyn till detta medborgarskap som sådant utan vad det gällde synes ha varit, vilken lag som skulle vara bestämmande för bedömningen av den rätt som bankkontot medförde för den som stod som kontots innehavare eller, när han avlidit, hans rättsägare. Det var naturligt att här tillämpa lagen i den stat där egendomen är belägen. Till stöd härför kan åberopas regeln om lex rei sitae som sakrättsligt statut. Man synes bl. a. kunna resonera så, att likaväl som frågan huruvida äganderätt för den avlidne uppkommit till medlen å bankkontot borde avgöras enligt lex rei sitae, likaväl borde denna lags regel om att den av honom förvärvade äganderätten upphört med dödsfallet respekteras. Men möjligen skulle det också kunnat gå för sig att i enlighet med nämnda lagbud i 1937 års lag tillämpa svensk rätt men beakta den amerikanska rätten "som faktum" i den mening som angives av Eek i Internationell privaträtt, 2 uppl. 1967, s. 169 ff., jfr ock NJA 1956 s. 343, kommenterat i SvJT 1961 s. 651. — Vid en prövning enligt sagda rättsordning befanns alltså, att tillgodohavandet å bankkontot icke representerade någon tillgång för den ifrågavarande avlidne kontoinnehavarens rätts-

 

5 Kommentaren inskränkes här till att avse referatet under I, enär referatet under II icke synes ge något därutöver. 

Internationell privat-, straff- och processrätt 1966—1970 115ägare, emedan rätten i och med frånfället som sagt upphört d. v. s. övergått till den som jämte honom stod som kontoinnehavare. Om alltså medlen numera tillhörde kontoinnehavaren nr 2, följde därav, att de icke kunde ingå i den förste kontoinnehavarens dödsbo och av sådan orsak tagas till arvsbeskattning efter honom. — Vad åter angår spörsmålet om beskattningen av kontoinnehavaren nr 2, argumenterades förmodligen så, att denne visserligen gjort ett förvärv i och med den förste kontoinnehavarens död men att detta förvärv ej kunde kvalificeras som arvsskatterättsligt i den svenska arvsskattelagstiftningens mening.
    NJA 1970 s. 420: Makar, som vid äktenskapets ingående voro svenska medborgare, förordnade medan de voro bosatta i Massachusetts och medborgare i USA, att vissa tillgångar skulle innehavas som "joint tenancy with the right of survivorship". Sedermera bosatte sig makarna i Sverige, där ena maken avled. Förordnandet har ansetts innefatta avtal om att svensk egendomsordning mellan makar icke skulle vara tillämplig på dessa tillgångar, och tillgångarna ha, med tillämpning av gällande rätt i Massachusetts, ansetts ej ingå i den avlidna makens kvarlåtenskap.
    Utgångspunkten vid bedömningen var 1912 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar. Enligt 1 § 2 i denna lag skall, såsom refereras i HD-domen, lagen i den stat makarna tillhörde vid äktenskapets ingående, alltså här svensk lag, tillämpas vid bestämmande av äktenskapets rättsverkningar i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden. Stadgandet gäller dock endast "i brist av avtal". Förordnandet betraktades nu som sådant avtal, med verkan till en början att svensk rätt icke blev tillämplig rörande ifrågavarande tillgångar. Men vilken rättsordning borde då i stället gälla i detta fall? Jo, enligt 1 § 5 skulle verkan av avtalet (förordnandet) — som var slutet under äktenskapet vid en tidpunkt då makarna voro amerikanska medborgare — liksom den rättsliga giltigheten av dess innehåll bedömas enligt makarnas hemlands lag, här Massachusetts' lag. Och enligt denna lag övergick vid ena makens död den egendom som han innehaft som joint tenancy till den andra maken och utgjorde alltså icke tillhörighet för den första makens rättsägare (jfr nästföregående rättsfall).

 

Internationell straffrätt
NJA 1967 s. 409: Åtal mot svensk medborgare för rattonykterhet vid förande av bil utom riket. Fråga om gärningens straffbarhet enligt svensk lag. Jfr 2 kap. 2 § BrB.
    Rättsfallet ger nytt belägg för att möjligheten att vid svensk domstol beivra utomlands begångna brott av svensk medborgare kan ge upphov till besvärliga spörsmål; se i synnerhet Thornstedt i SvJT 1966 s. 506 ävensom numera kungl. propositionen 1971: 114 med förslag till lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands, m. m. Avfattningen av HD-domen ger intryck av att man haft viss möda att motivera det mycket rimliga domslutet, att förevarande åtal här i Sverige icke borde vinna bifall. Det hänvisades till att enligt departementschefens yttrande vid tillkomsten av straffbestämmelsen om rattonykterhet överträdelse av bestämmelsen vore att "i viss mån" betrakta som en ordningsförseelse. Av vissa anförda skäl får också anses, säger HD, att bestämmelsen bär "mycket av ordningsförseel-

 

116 Hjalmar Karlgrensens prägel". Likafullt kunde icke överträdelsen därav bedömas som en bagatellartad förseelse. Att motsvarighet till stadgandet i allmänhet saknas i utländsk lagstiftning kunde i viss mån, tillägges det, tyda på att stadgandet "skulle vara" speciellt anpassat efter förhållandena i vårt land (var det icke möjligt att bilda sig en bestämd mening i detta centrala hänseende?).6 Slutligen ansågs relevant, att "utomlands förövad gärning av ifrågavarande beskaffenhet" (d. v. s. att bilisten hade högre alkoholhalt än 0,5 promille) "endast mera undantagsvis kan beivras här, eftersom utländsk myndighet merendels torde sakna anledning att bringa saken till svensk myndighets kännedom".
    NJA 1968 s. 336: Tysk medborgare, som sålt narkotika i Stockholm, har dömts härför, varvid en bil, som använts såsom hjälpmedel vid försäljningen, förklarats förverkad. Invändning att bilen på grund av tidigare säkerhetsöverlåtelse i Tyskland tillhörde den tilltalades broder, vilken inträtt som intervenient i målet. (Rättsfallet i övrigt torde här kunna förbigås.)
    HD uttalade, såvitt nu är av intresse, att genom viss åberopad handling icke kunde anses styrkt, att brodern förvärvat äganderätt till bilen. Man kan icke se annat än att vid denna bedömning tillämpats svensk rätt; säkerhetsöverlåtelsen har funnits innebära blott ett slags pantsättning, se mitt arbete "Säkerhetsöverlåtelse enligt svensk rättspraxis", 1959. Någon hänsyn togs alltså icke till huruvida däremot enligt tysk rätt sådan överlåtelse uppfattas som en verklig överlåtelse av äganderätt. Kanske har därvidlag varit avgörande, att målet gällde tillämpning av ett svenskt straffbud inkl. bestämmandet av dess räckvidd. Om tysk rätt hade lagts till grund, skulle det intressanta spörsmålet ha uppkommit, huruvida den svenska domstolen haft fria händer att underkänna äganderättskonstruktionen därest man funnit denna även från tysk rätts utgångspunkt missvisande eller huruvida man bort böja sig för tysk rättsuppfattning därutinnan, om denna vore avvikande. Vad föranledes här av kravet på "lojal" tillämpning av den utländska rättsordning som i ett internationellt rättsförhållande utgör vederbörligt statut?
    NJA 1970 s. 269: Brott mot lotteriförordningen, begånget inom det svenska territorialhavet på tyskt fartyg, chartrat av svenskt företag, i reguljär trafik mellan Malmö och Köpenhamn, har ansetts falla under svensk domstols behörighet. 2 kap. 1 och 7 §§ BrB. — Här var det folkrättsliga hänsyn som kunde ifrågasättas utgöra hinder för straffbarhet i Sverige och svensk domsrätt. Dessa hänsyn befunnos dock icke väga tillräckligt tungt för att motivera undantag från huvudregeln i 2 kap. 1 § samma balk. Det åberopades i HD-domen sammanfattningsvis "de omständigheter under vilka spelet bedrivits". Härmed måste väl vara åsyftade de fakta som nämnas i rubriken till rättsfallet och som också tidigare anmärkts i domen. Men kanske var det även andra "omständigheter" som avsågos?
    Rättsfallet NJA 1967 s. 496 ger exempel på tillämpning av 1963 års lagom samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

 

6 Värdet av dylika hypotetiska funderingar, som numera ej äro sällsynta i HD-domar (se, förutom ovannämnda rättsfall NJA 1963 s. 489, på ett annat rättsområde NJA 1971 s. 69 : "Sålunda kan utvecklingen beträffande förtroendesyssla av visst slag tänkas ha gått därhän" . . .), synes diskutabelt.