HUGO TIBERG. The law of demurrage. 2 uppl. Uppsala 1971. Almqvist & Wiksell och Stevens & Sons. LXXX +676 s. Inb. kr. 140:00.

 

Det är nu tio år sedan (1961) Hugo Tiberg framgångsrikt disputerade på sin doktorsavhandling The Law of Demurrage (utförligt anmäld av Grönfors i SvJT 1961 s. 220 ff. och av Selvig i AfS Bind 4 (1957—61) s. 607 ff.). Detta tillfälle har författaren valt att celebrera med att utge en andra upplaga av sitt arbete. Inte nog härmed. Även författarens särskilda och separat utgivna studie The Claim for Demurrage, Göteborg och London 1962, presenteras nu i sin andra upplaga genom att i reviderat skick ha infogats som ett särskilt kapitel (XIV) i huvudarbetet.
    The law of demurrage är inte densamma idag som för tio år sedan, konstaterar författaren i förordet: specialmonografier i ämnet har utgivits i flera länder och de rättsliga principerna har vidareutvecklats genom ett flertal viktiga domstolsbeslut, framförallt i England och USA.
    I åtskilliga avseenden skiljer sig den nya upplagan från den tidigare. Beträffande uppläggningen lägger man först märke till att författaren övergivit den tidigare uppdelningen av arbetet i en teoretisk och en praktisk del, i mitt tycke ett klart framsteg eftersom den del som tidigare benämnts Theoretical innehåller flera synnerligen praktiska frågeställningar. Framställningen inleds nu liksom i första upplagan med en General Introduction, som med undantag för notapparaten är identisk med författarens tidigare presentation. Därefter följer Part I (General Background), Part II (Lay Time) och Part III (Demurrage and Damages for Detention). Inom ramen för dessa tre avdelningar har författaren, i avsikt att göra framställningen mera överskådlig och lättillgänglig, styckat upp stoffet i kortare avsnitt och numrerat kapitlen en suite tvärs igenom boken. Bland nyheterna märks också ett fullständigare rättsfallsregister med hänvisning till andra rättsfallssamlingar än de, vilka författaren använt sig av, vidare ett författarregister, ett register över central demurragelitteratur samt ett utökat och mycket användbart sakregister.
    Part I upptar liksom tidigare fem kapitel. Kapitel I, som behandlar befraktarens förpliktelser i demurrage-situationen, har inte blivit föremål för någon större förändring till innehållet. I avsnittet som redovisar The hire view har författaren botat en del formella brister i framställningen, och vid behandlingen av The risk line view lanseras en delvis ny terminologi med avseende på de olika risker, vilka kan möta kontraktsparterna. Beklagligtvis har författaren däremot icke funnit anledning att revidera sin framställning i vad den avser att bestämma den ideala liggetiden med hjälp av ekonomiska formler, något som alltjämt gör den mycket svårtillgänglig för icke-ekonomer.
    Kapitel II har lämnats oförändrat, medan kapitel III (Foreseeability) har blivit föremål för en genomgående omskrivning. Författaren finner, att hänsynen till förutsebarheten hos parterna beträffande vissa händelser som kan påverka tiden för fartygets uppehåll i hamn knappast haft någon betydelse vid utformandet av demurrage-reglerna i de undersökta rättssyste-

 

men. Det är egentligen endast vissa marginella regler i skandinavisk rätt som präglas av sådana hänsyn, medan själva kärnan i demurrageproblematiken, nämligen lastnings- och lossningssituationerna, lösts praktiskt taget oberoende därav. Författaren hävdar nu (s. 109), att man skulle kunna åstadkomma en förkortning av liggetiderna och en fraktsänkning, om parternas förpliktelser och därmed riskernas placering bestämdes med utgångspunkt från förutsebarheten. Man känner sig emellertid knappast övertygad om att denna slutsats är korrekt och ej heller ger de praktiska erfarenheterna av de ofta förekommande "f. i. o" och "free loading" klausulerna belägg för att de av författaren förutspådda effekterna skulle uppkomma.
    Kapitel IV behandlar liksom tidigare hamnkutymernas betydelse i demurragesituationer. Framställningen har grundligt bearbetats och visar i jämförelse med undersökningen i första upplagan en breddning och fördjupning, samtidigt som en del tidigare föreliggande motsägelser i texten nu eliminerats. Det är ej svårt att instämma i författarens uppfattning att det kontraktuella tolkningssystemet och det normativa systemet i praktiken ofta leder till samma resultat ifråga om handelsbrukens relevans såsom normerande för parternas mellanhavande. Man frågar sig emellertid mot bakgrund av författarens presentation, om det ens föreligger några större teoretiska skillnader i de olika rättssystem som behandlas. Det synes tvärtom finnas anledning att förmoda, att t. ex. kontinentala domstolar har varit starkt influerade av partsviljan sådan denna kommit till uttryck i avtalen, när de i sina avgöranden låtit kutymer vara normerande. Det förefaller vidare icke alldeles klart, att just den av författaren förfäktade tolkningsmetoden skall behöva utgöra startpunkten i det starkt nyanserade rekvisitschema, som han uppställer för att tillerkänna handelsbruken genomslagskraft. Samma nyansering kan säkerligen göras även om man väljer det normativa systemet som utgångspunkt. Måhända ger båda systemen alltför snäva ramar för att innesluta författarens uppfattning i denna fråga. Man hade nog också önskat sig, att författaren här gjort läsarens uppgift lättare genom att framlägga en schematisk redovisning av de förutsatta rekvisiten för handelsbrukens genomslagskraft, ty det är i denna del som författarens budskap är synnerligen framåtsträvande och angeläget.
    I kapitel V, som till största delen är nyskrivet och nu erhållit rubriken Applicable law, undersöker författaren i vilken utsträckning den för fraktavtalet tillämpliga lagen skall vara tillämplig också på demurrageproblematiken. Han hävdar (s. 170), att ett enhetligt regelsystem såvitt angår materiella frågor är väsentligt för att man skall få en följd riktig demurragereglering att fungera, och han avvisar därmed tanken på att låta lokala rättsregler vinna tillämpning såsom separat rättskälla för sådana frågors lösning. Detta hindrar emellertid icke, framhåller författaren, att lokala hamnföreskrifter i viss utsträckning måste ges utrymme att verka och att t. ex. lastnings- eller lossningsortens lag kan bli tillämplig på frågor av formell natur, såsom huruvida och på vilket sätt anmälan om lastklarhet skall avges.
    Part II, som bär rubriken Lay Time, upptar sex kapitel. Tillsammans med Part III har denna avdelning underkastats en mycket långtgående omarbetning. Detta är helt naturligt med hänsyn till att liggetiden utgör kärnan i hela demurrageproblematiken och att liggetidens bestämmande är väsentlig för demurrageproblemens uppkomst. Det är därför givet att

 

utvecklingen under tio år kan medföra stora förändringar i värderingar och uppfattningar. En genomgående förändring i denna och tredje avdelningen är att författaren på ett bättre sätt än i sin tidigare upplaga tillvaratagit synpunkter och resultat som framkommit i Part I och inarbetat dem i framställningen. En annan anmärkningsvärd förändring är att presentationen av den kontinentala rätten givits ökat utrymme vid behandlingen av olika detaljproblem. I samband härmed har det material, som författaren rör sig med, vuxit avsevärt. Sålunda har framställningen tillförts cirka 300 anglo-amerikanska rättsfall, ett 40-tal tyska, ett 90-tal skandinaviska samt ungefär 80 rättsfall från det rättsområde som representeras av belgisk, fransk och italiensk rätt. Även på litteratursidan har det använda materialet utökats, inte minst när det gäller skandinavisk doktrin, något som bl. a. kommer till synes i den imponerande notapparaten.
    De sex kapitel, som ingår i Part II, behandlar alltså liggetidsproblem: liggetidens rättsliga innehåll (kap. VI), liggetidens början (kap. VII), liggetidens beräkning (kap. VIII), verkan av hinder för lastnings- och lossningsoperationernas genomförande (kap. IX), samt de kortare avsnitten om beräkningen av Despatch money (kap. X) och frågan om när befraktarens förpliktelse att betala demurrage upphör (kap. XI). Det är på de nu nämnda kapitlen som författaren koncentrerat sin väsentliga arbetsinsats. Bearbetningen är märkbar rakt igenom denna avdelning, men kommer framförallt tillsynes i VII och VIII avseende liggetidens början resp. beräkning. Långa stycken är helt nyskrivna, såsom stora delar av avsnittet Arrival (s. 226—312) i kapitel VII, samt avsnitten som behandlar facklausulen (s. 354—382) och utredningen av begreppen days, running days, working days, weather working days etc. (s. 396—431) i kapitel VIII.
    Det kan inte undgås att man i en så problemspäckad framställning kan ha en annan uppfattning än författaren i de olika detaljfrågor som behandlas. Här skall några sådana punkter redovisas. Enligt engelsk rätt har befraktaren ett strikt ansvar för att den kontraherade liggetiden icke överskrids. I amerikansk rätt har man med stöd av rättsfallet Crossman v. Burrill ((1900) 179 U.S. 100) gjort gällande, att befraktaren kan åberopa force majeurehändelser såsom ursäkt för ett överskridande av tiden. Författaren menar nu (s. 180 f.), att detta rättsfall feltolkats och att det icke kan uppfattas som stöd för en sådan tes. Emellertid ger ett omsorgsfullt studium av fallet vid handen att man här har ett klart uttalande till förmån för principen att force majeure kan utgöra en godtagbar ursäkt till befrielse från ansvar för demurragekrav, må vara att möjligheten att åberopa denna ursäkt endast kan ifrågakomma i exceptionella fall (jfr Ramberg, Cancellation of contracts of affreightment, Göteborg 1970, s. 384 f.).
    Ett frågetecken måste också sättas för författarens påstående (s. 206), att det engelska rättsfallet Leonis Steamship Co. v. Rank ((1908) 1 K. B. 499) ger uttryck för uppfattningen att fartyget ej behöver vara färdigt att intaga last när anmälan om lastklarhet avges, blott det kan göras färdigt i tid för liggetidens början. En sådan uttolkning av rättsfallet går stick i stäv med den i engelsk rätt allmänt hävdade meningen, att fartyget måste vara såväl "arrived" som "ready" när notis avges, en mening som också bekräftas av senare rättsavgöranden (t. ex. Christensen v. Hindustan Steel Ltd. (1971) 1 Ll. L. R. 395 Q. B. på s. 399) och då under hänvisning till bl. a. det av författaren behandlade rättsfallet.

 

    På s. 228—231 uppmärksammas och diskuteras den i anglo-amerikansk rätt tillämpade regeln att fartyget måste ha kommit inom "the commercial area" i kontraktshamnen för att anses som ankommet i samband med liggetidsberäkningen. Av författarens framställning, särskilt hans redovisning av rättsfallen The "Aello" och The "Angelos Lusis" (s. 230), får man lätt intrycket att ett fartyg som ännu befinner sig "in the roads" icke kan anses ha kommit inom "the commercial area of the port". Det finns emellertid all anledning att uppmärksamma, att bestämningen om vad som skall anses utgöra "the commercial area" varierar kraftigt med hänsyn till bl. a. hamnarnas storlek, konstruktion och belägenhet. I ett nyligen avgjort rättsfall, (1971) 1 Ll. L. R. 506, C. A. (The "Delian Spirit"), ansågs sålunda ett fartyg, som i väntan på lastningsplats ankrat upp ca. 2 kilometer utanför de vågbrytare som omgav hamnen men inom gränsen för "the outer roads", såsom "arrived" i denna tekniska mening.
    En helt annan bedömning blir det fråga om när man skall tillämpa den i resecertepartier vanliga klausulen angående befraktarens skyldighet att (on arrival of the vessel) anvisa lastnings- eller lossningsplats. En sådan klausul syftar till att skydda redaren från förluster på grund av väntan på kajplats. Allt som här behövs är att fartyget ankommit "off the port", färdigt att fortsätta in till kajplats. Författaren påpekar nu (s. 263 f.), att befraktaren gör sig skyldig till kontraktsbrott och kan bli skadeståndsskyldig, om han dröjer med att anvisa kajplats. Det är emellertid viktigt att i detta sammanhang uppmärksamma, att skadeståndsskyldighet för dröjsmål endast uppkommer under förutsättning att fartyget icke anses som "arrived" i teknisk mening (The "Delian Spirit" på s. 509). Är fartyget ankommet i sist angiven mening börjar nämligen liggetiden att löpa och när denna löpt ut är befraktaren skyldig att betala demurrage. Någon "extra" skadeståndsskyldighet för underlåtenhet att i tid anvisa kajplats blir då icke aktuell, eftersom befraktaren anses ha köpt en viss liggetid och därmed är berättigad att använda den som han vill, särskilt för att radera ut eller minskade dröjsmål som uppkommit och som ligger inom hans ansvarsområde (The "Delian Spirit" på s. 509 f.).
    I Part III återfinner man de tre kapitlen: Demurrage, Damages for Detention och The Claim for Demurrage. Den väsentliga omarbetningen från författarens sida ligger här på det sistnämnda kapitlet (XIV) om demurragekravet, som enligt vad som redan antytts tidigare utgivits såsomen separat studie. Veterligt har denna undersökning icke förut anmälts i någon skandinavisk tidskrift och det finns därför anledning att något dröja vid innehållet.
    Författaren söker här svaret på framför allt tre huvudfrågor: vem är ansvarig för demurragekravet, på vilket sätt kan kravet realiseras och hur kan det gå förlorat? Han visar, att det i första hand är befraktaren som gentemot redaren är ansvarig för demurrage enligt certepartiet, men att i andra hand innehavaren av konossementet normalt kan påvältras ett sådant ansvar när han mottager godset; förutsatt att konossementet innehåller uppgift om påvilande krav och i relevanta delar hänvisar till eller återger certepartiets villkor (s. 584 ff.). Ansvaret genomgår tre olika faser. I den första fasen, som i tiden sträcker sig mellan kontraktets ingående och utfärdandet av konossement, ansvarar befraktaren ensam (s. 598). Under den andra fasen, som börjar när konossement utfärdas eller möjligen när lasten

 

tas ombord, inträder konossementsinnehavaren-mottagaren som ny borgenär, och redarens krav är då vanligen säkerställt med panträtt i lasten. Enligt kontinental och skandinavisk rätt kvarstår befraktaren som sekundärt ansvarig, medan enligt anglo-amerikansk rätt befraktarens ansvar är oförändrat primärt. Den tredje fasen börjar när godset utlevererats i lossningshamnen. Enligt anglo-amerikansk rätt, som ej ger redaren någon legal panträtt i godset, fortsätter befraktaren att bära ansvaret gemensamt med den som med stöd av konossementet mottagit godset, medan den redare som uppger sin panträtt och utlevererar godset enligt tysk och skandinavisk rätt förlorar sin talan mot befraktaren. Dessa skillnader i ansvar utjämnas i praktiken vanligen med hjälp av den s. k. cesser-klausulen, vars närmare innebörd och verkningar behandlas på s. 608—617. I fortsättningen redovisas de legala och andra säkerhetsrätter som följer redarens demurragekrav samt påtalas de olika omständigheter, vilka kan föranleda demurragekravets upphörande.
    En förutsättning för att godsemottagaren under ett konossement skall vara ansvarig för demurragekravet är, såsom redan anmärkts, att konossementet innehåller uppgift om redan uppkomna demurragefordringar samt i relevanta delar återger de villkor i certepartiet, som är av intresse för mottagarens ansvar. Denna senare del av förutsättningen ger författaren anledning att närmare skärskåda problemet, vad som skall gälla när certeparti och konossement innehåller olika villkor och villkoren i konossementet är sämre för redaren än de som upptagits i certepartiet. Författaren menar, säkerligen med rätta, att så länge konossementet innehas avbefraktaren och ännu ej omsatts, det i första hand skall betraktas som ett kvitto för lasten, ett kvitto som icke kan förändra kontraktet (certepartiet) mellan befraktaren och redaren (s. 568 f.). Man skulle alltså icke utan vidare kunna göra gällande att konossementet såsom det sist utfärdade dokumentet skall ta över certepartiet och, i den mån olikheter föreligger, låta konossementets villkor bli gällande. En sådan slutsats förefaller vara korrekt även med avseende på de fall där konossementet omsatts, med hänsyn till att konossementets utgivande normalt enligt båda parters avsikt icke skall förändra det dem emellan tidigare ingångna fraktavtalet. Denna ståndpunkt innebär icke ett förnekande av att konossementet i sig innefattar ett transportlöfte som bestämmer den rättsliga regleringen av transporten, nota bene mellan redaren och godsemottagaren efter konossementets omsättning. Det måste sålunda till särskilda skäl för att man i det konkreta fallet skall komma till det resultatet, att konossementet såsom det sist utfärdade dokumentet avlöser certepartiets reglering av ansvarsfrågor i förhållandet mellan redare och befraktare (jfr Falkanger i Six lectures on the Hague Rules, Göteborg 1967, s. 63 ff.).
    Ytterligare en anmärkning skall fogas till författarens framställning om detta problem. Han framhåller att om såväl befälhavaren som avlastaren varit i god tro och ej heller visat vårdslöshet vid konossementets utfärdande och undertecknande — exempelvis den situationen att det är tveksamt om överensstämmelse mellan de båda dokumenten föreligger och frågan måste avgöras av domstol eller den situationen att certerpartiets villkor icke enligt tvingande lag kan tillåtas förekomma i konossementet — detta ej skall gå ut över redaren, som sålunda skall kunna falla tillbaka på certepartiets bestämmelser i förhållande till befraktaren. Häri kan instämmas, trots det

 

norska avgörandet i ND 1961 s. 325. En sådan uppfattning har också kommit till uttryck i kontinental domstolspraxis — det av författaren i not 5 på s. 606 anförda franska rättsfallet, där redarens regresskrav gentemot befraktaren underkändes, har ej vunnit efterföljd i senare avgöranden —och även anglo-amerikansk praxis synes benägen att, med undantag för krav som har sin upprinnelse i fartygets bristande sjövärdighet, godkänna redarens regresskrav. Författaren menar emellertid (s. 607), att detta gäller så mycket mer i fall där befälhavaren enligt certepartiet är skyldig att underteckna konossementet "as presented". Detta är inte alldeles säkert, med mindre certepartiet innehåller en uttrycklig indemnitetsförklaring såsom t. ex. Baltimecertepartiets klausul 9.
    Författarens arbete The Law of Demurrage har redan vunnit internationell uppmärksamhet och uppskattning. Det finns därför all anledning att anta att den nya upplagan kommer att hälsas välkommen med stort intresse av en omfattande internationell publik. Att àjourföra ett arbete med en så bred uppläggning innebär en tung och svårbemästrad börda, beroende på att snart sagt varje förändring eller tillägg får återverkningar i texten på flera ställen. Författaren är värd allt beröm för att han påtagit sig denna uppgift och för att han genomfört den på ett så övertygande sätt. Han säger själv i förordet att "a book is a child which does not improve with age". Författaren har med sin andra upplaga visat hur mycket föräldraomvårdnaden betyder för "barnets" vidareutveckling.
Jan Sandström