Ett par arvsrättsliga spörsmål
I. Är avstående från rätt till arv att hänföra till gåva och arvsförskott?
I 6 kap. 1 § ÄB sägs:
Vad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge skall såsom förskott avräkna så hans arv, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit avsett. Är mottagaren annan arvinge, skall avräkning ske allenast om detta stadgats eller på grund av omständigheterna måste anses hava varit avsett, då egendomen gavs. Är till makars gemensamma bröstarvinge förskott å arv givet av enderas giftorättsgods, skall, såvitt det kan ske, avräkning därför äga rum å arvet efter den först avlidne. Återstoden skall avräknas å arvet efter andra maken.
Jfr härmed 7 kap. 2 och 4 §§ ÄB.
Verkan av att arvinge efter arvfallet avstår från sin rätt har som bekant sedan länge varit föremål för uppmärksamhet vid bestämmande av arvsskatt. I rättsfallet NJA 1931 s. 130 hade arvlåtarens dotter avstått från sin arvsrätt till förmån för egna två barn. Arvskifte vid vilket barnbarnen behandlats som arvingar godtogs vid skatteberäkningen och två lotter beräknades för barnbarnen. I hovrättens av HD fastställda utslag uttalades, att barnbarnen, vid det förhållandet att deras moder avsagt sig sin rätt till arv, vore "att anse såsom arvingar" efter arvlåtaren.
I betänkande SOU 1939: 18 som avgavs av 1937 års arvsskattekommitté (prof. Eberstein och rådman Wilhelmsson) uttalades, att gåva inte var för handen om avstående från arv skedde utan förbehåll. Den avstående hade icke mottagit något arv och därför ej heller tillförts någon skatteförmåga som kan tas i anspråk, utan skattskyldigheten överflyttas på de tillträdande.1
Ståndpunkten har bekräftats i senare rättsfall, se t. ex. NJA 1966 s. 424 och 1969 s. 93.
Det har brukat anses, att prövning av arvsrättsliga spörsmål i arvsskatteärenden bygger på samma principer som prövningen av samma frågor i mål om rätten till arv. (Detta är dock en sanning med modifikation eftersom vid provisoriskt skifte inte tas hänsyn till arvsförskott m. m.) Med nämnda utgångspunkt skulle man vara böjd att anse 1931 års rättsfall innebära, att den avstående arvingen gått helt bort ur bilden i den mån han utan förbehåll avstått från sin rätt till arv. Senare skatterättsfall kan svårligen tillmätas någon självständig betydelse, då man uppenbart följt skattelagstiftarens motiv och inte gärna kunde vara mera fiskalisk än skattelagstiftaren själv velat vara.
Vid en sakenlig bedömning från civilrättsliga utgångspunkter torde det vara klart, att den rätt till arv (andelsrätt) som arvinge fått genom arvlåtarens död är en arvingens tillgång i och med arvfallet.2 Denna tillgång
kan tas i mät för arvingens skulder, och utmätning av arvinges andelsrätt sker inte heller så sällan.3 Veterligen har man ej ifrågasatt, att tillgången skulle vara skyddad mot utmätning innan arvingen förklarat sig villig att mottaga arvet eller godkänt det på annat sätt. Arvingens rätt är ostridigt överlåtbar och därmed utmätningsgill.
Andelsrätt i dödsbo har också ansetts ingå i makes giftorättsgods.4 Detta synes vara ett utflöde av att andelsrätten måste anses vara en rättighet (och inte bara en "behörighet" som Beckman a. a. uttalat) och att denna rättighet är överlåtbar. Rättigheten går alltså in under 6 kap. 1 § första stycket GB.
Det kan inte heller råda någon tvekan om att andelsrätten ingår i en arvinges konkursbo, om arvingen ej avstått från sin rätt innan han kom i konkurstillstånd. Konkursboet förfogar då över andelsrätten på samma sätt som över andra tillgångar och äger deltaga i arvskiftet för utbrytande av arvingen/gäldenärens lott. Vidare synes det säkert, att återvinning till konkursbo kan äga rum enligt 28 § KL, om arvinge avstår från sin andelsrätt och avståendet sker utan eller mot otillräckligt vederlag.
Ett rättsfall NJA 1938 s. 190 kan möjligen åberopas däremot. Där ansågs återvinning ej kunna äga rum, när arvinge godkänt gåvohandling som testamente och därmed blivit utesluten från arv. Rättsfallet är emellertid inte refererat på den nu aktuella frågan och i övrigt dunkelt. HD uttalade endast, att sådana omständigheter inte förelåg att återvinning till konkursboet kunde äga rum. Denna formulering utesluter inte möjligheten av återvinning av avstående. För egen del förmodar jag, att HD på sin höjd ansett att godkännande av testamente — varigenom arvlåtarens vilja respekteras — inte utan vidare bör behandlas som gåva.5 (Även i rättsfallet NJA 1916 s. 269 var det fråga om testamente.) Jag tror, att det är förfelat att med stöd av rättsfallet göra gällande, att avstående från arvsrätt inte innebär förfogande över någon rättighet utan endast utövande av en behörighet, om nu terminologin skulle kunna föranleda någon saklig skillnad. Under alla omständigheter väger bl. a. rättsfallet NJA 1962 s. 294 utomordentligt tungt till förmån för ståndpunkten att avstående från arv innebär förfogande över en förmögenhetsrätt. I fråga om återvinning är det också uppenbart ur konkursboets synpunkt likgiltigt, om avstående sker med förbehåll som anger vem som skall få arvet eller helt utan förbehåll. I förra fallet tycks man utan vidare anse, att avståendet innefattar gåva även ur skatterättslig synpunkt.6
Det rättsliga innehav av andelsrätt som förelåg under tiden mellan arvlåtarens död och arvingens avstående kan enligt vanliga civilrättsliga bedömningar inte retroaktivt utplånas genom att arvingen avstår från sin
rätt till arv (d. v. s. sin andelsrätt).7 När sedan boet skiftas, får de tillträdande ut vissa objekt. Dessa konkreta objekt har de inte fått från den avstående arvingen. De har gått från arvlåtaren via hans dödsbo direkt till de tillträdande arvingarna på samma sätt som om arvingens andelsrätt utmätts och sålts exekutivt, varefter köparen vid arvskifte fått objekten på sin lott. Men andelsrätten kom från arvingen!
Det är med hänsyn till det sagda svårt att förstå, att avstående som arvinge utan vederlag gör efter arvfallet inte skulle vara en benefik rättshandling till förmån för de tillträdande arvingarna. Situationen har jämförts med att arvsrätt preskriberas genom ren passivitet från arvinges sida (jfr NJA 1931 s. 130). Sådan passivitet har t. ex. av Winroth betecknats som tyst avstående.8 Om denna passivitet ej beror på gåvoavsikt, kan en benefik rättshandling knappast anses föreligga genom den rättsföljd som ex lege inträder. Skulle däremot passiviteten in casu bero på gåvoavsikt, kan man tänka sig att behandla den som gåva. Det är sålunda inte uteslutet, att även avstående som sker genom passivitet skall räknas som en benefik rättshandling.9
1931 års rättsfall synes ha inneburit en skatterättslig nyskapelse som inte hade hållbar civilrättslig bakgrund. Arvsskattekommittén åberopade som skäl för sin överensstämmande ståndpunkt att den avstående arvingens skatteförmåga inte ökats genom arvfallet. Motivet är uppenbart felaktigt, om han anses vid avståendet redan ex lege vara innehavare av sin andelsrätt. Det är ju hans ensak, om han vill minska sin skatteförmåga genom benefikt avstående.
Det principiellt riktiga i 1931 års fall hade varit, att arvingens avstående från andelsrätten beskattats som gåva motsvarande andelsrättens värde i gåvoögonblicket och att arvskiftet godtagits i arvsskatteärendet men den del som där utlades på barnbarnen till arvlåtaren ur arvsskattesynpunkt behandlats som en lott. Att lotten vid den tidpunkten disponerades av två personer var ej märkvärdigare än om arvingen avlidit och hans andelsrätt delats på arvingens barn, varefter dessa inträtt i arvingens rätt vid arvskiftet. 1931 års rättsfall medförde emellertid en betydande förenkling av skattereglernas tillämpning och välkomnades, med den skattelindring som det medförde, varmt. Det kan anmärkas att rättsfallet ej utsade, att någon gåvoskatt inte fick uttas för avståendet. Man synes emellertid allmänt utgå från att någon sådan gåvobeskattning inte skall ske.10 Detta var också uppenbarligen arvsskattekommitténs ståndpunkt.
Även om rättsfallet och kommittéuttalandet borde följas och även följdes skatterättsligt — godtaget som uttalandet var av riksdagen såsom den för skatten bestämmande statsmakten — kan de svårligen läggas till grund för tillämpning av arvslagstiftningen, lika litet som för tillämpning av KLs regler om återvinning.
Det förtjänar påpekas, att benefika avståenden även i andra fall blivit ur skatterättslig synpunkt behandlade på ett sätt som inte svarar mot civilrättsliga regler. Sålunda beskattas arvsfondens avståenden från arv inte som gåva, se NJA 1938 s. 520. Vidare beskattas inte som gåva att givare betalar gåvoskatt för gåva, NJA 1949 s. 809. I båda fallen föreligger civilrättsligt sett
klar gåva men det har inte hindrat att undantag från gåvoskatt skett utan stöd av uttrycklig lagbestämmelse.
Här bör nämnas, att i rättsfallet SvJT 1971 rf s. 18 har hovrättens majoritet uttalat, att förmyndares avstående från myndlings rätt till kvarlåtenskap inte var "gåva". Jag kan inte biträda den uppfattningen.
Man frågar sig nu om benefikt avstående från rätt till fallet arv skall räknas som arvsförskott från den avstående — se 6 kap. 1 § ÄB. Vid tilllämpning av reglerna härom bör ett civilrättsligt betraktelsesätt anläggas. Mot att betrakta avståendet som arvsförskott kan anföras, att den avstående arvingen valt en form för avståendet som kanske inte av honom själv eller av de tillträdande arvingarna uppfattas som förskott på arv efter honom. Detta kan möjligen leda till att man vid tillämpning av första stycket första punkten i nämnda lagrum visserligen inte förnekar att det är fråga om gåva som omfattas av lagrummet men in dubio antar att gåvan inte skall avräknas på arv — och alltså inte heller räknas som förskott — ehuru den skett till bröstarvingar.
Enligt 7 kap. 2 § ÄB är bröstarvinge pliktig att på sin laglott avräkna vad han av arvlåtaren mottagit i förskott på sitt arv. Orden "förskott å sitt arv" innebär krav på att gåvan redan vid tillämpning av 6 kap. 1 § ÄB skall räknas som förskott på arv.11 Om gåva till barn enligt givarens bestämmelse inte skall räknas som förskott på arv efter honom, blir barnet ej heller pliktigt att avräkna gåvan på laglott efter givaren när denne avlidit.
Till stöd för att avstående från rätt till arv som sker efter arvfallet skall avräknas på bröstarvinges arvs- och laglott talar principiellt, att avstående från andelsrätt enligt det förut sagda är en benefik rättshandling och att det är vanskligt att vid tillämpning av 6 kap. 1 § och 7 kap. 2 § ÄB eller 13 kap. 11 a § GB göra skillnad mellan olika slag av benefika rättshandlingar.
Bestämmelsen i 6 kap. 1 § första stycket första punkten ÄB bygger enligt motiven på uppfattningen att i vårt land inte bara barnens rätt till arv utan även deras rätt till lika arvslotter i utomordentlig omfattning respekteras.12 Om en arvinge avstår från andelsrätt som tillfaller hans bröstarvingar påverkas likafördelningen av arvet efter honom mellan bröstarvingarna endast om han senare får barn eller adopterar barn. Det är naturligtvis tveksamt, om en avstående arvinge räknar med flera bröstarvingar än dem som redan finns och enbart fördenskull bör presumeras åsyfta att avståendet skall räknas som förskott på arv (d. v. s. som "en förutbetalning på det blivande arvet").13 Man måste emellertid söka fastställa huruvida det in casu får antas vara avsett att gåvan skulle avräknas på arv efter den avstående arvingen. Bedömningen försvåras av att en avstående, om han vill bevara den skatterättsliga förmånen av arvsavsägelse (som alltjämt består ehuru i mindre mån än förut), inte gärna kan uttryckligen bestämma att avräkning ej skall ske. Han får ju inte göra något förbehåll. Däremot skulle han möjligen kunna utan risk uttryckligen förklara att avräkning skall äga rum, eftersom det överensstämmer med 6 kap. 1 § första stycket ÄB.14
Viss hänsyn måste också tas till mottagarnas uppfattning. Av 1 kap. 8 § lagen den 5 mars 1937 om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo
framgår, att lagstiftaren där ansett sig böra ta hänsyn till förhållandena vid gåvas mottagande, om givarens arvsstatut växlat efter gåvans fullbordan. En gåva som skett på villkor att avräkning ej skall ske torde inte efteråt kunna ändras så att villkor därom tilläggs.
Slutligen bör anmärkas, att avstående från arv kan tänkas bli angripbart enligt 7 kap. 4 § ÄB — kanske särskilt i sådana fall då den avstående direkt avsett att gåvan inte skulle avräknas. I sistnämnda fall är det emellertid endast laglottsberättigad arvinge efter den avstående som kan föra talan.
Det förtjänar påpekas, att om makes avstående — under giftorättsgemenskapens bestånd — från fallet arv som skolat ingå i makens giftorättsgods utgör otillbörligt förfarande mot andra maken, blir den senare enligt 13 kap. 6 § GB berättigad till vederlag av makarnas giftorättsgods. Se vidare ang. avstående efter giftorättsgemenskapens upplösning NJA 1962 s. 294.
Antas att avstående från fallet arv utgör en benefik rättshandling till förmån för de tillträdande och bör behandlas som arvsförskott, kan frågas, huruvida man bör generellt tillämpa den möjlighet till undantag som 6 kap.1 § första stycket första punkten ÄB ger och som torde gälla även med avseende på frågan om 7 kap. 2 § ÄB kan åberopas av testamentstagare. Kan man m. a. o. i fråga om avstående från rätt till fallet arv anse underförstått att "annat — — — med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit avsett".
Ganska vägande skäl kan anföras för att avstående från rätt till arv borde typiskt sett anses innebära, att andelsrättens värde inte skall avräknas på kommande arv efter den avstående. Sådant avstående rubbar i allmänhet inte likadelningen mellan bröstarvingar (eller grenar av bröstarvingar). Det ter sig rent terminologiskt främmande, att As avstående från arv efter B räknas som förskott på arv efter A. Avräkning som förskott på arv efter A förutsätter ett dubbelspel från A:s sida. På ena sidan förklarar han sig ej vilja ha med arvet att göra. På andra sidan vill han att det skall räknas som förskott på arv efter honom. Slutligen kan möjligen sägas att avräkning såsom förskott på arv skulle åstadkomma en rättsverkan som avviker från det fallet att arvinge under arvlåtarens livstid avstår från rätt till arv efter arvlåtaren, om han därvid betingat att hans avkomlingar skall ha arvsrätt efter arvlåtaren. (Se 17 kap. 2 § ÄB.) Avstående enligt 17 kap. 1 § ÄB är ju inte civilrättsligt någon gåva. På andra sidan är det inte alldeles uteslutet, att man vid tillämpning av 6 kap. 1 § och 7 kap. 2 § ÄB kan analogiskt likställa avstående före arvlåtarens död med avstående som sker efter arvlåtarens död.
I valet mellan den ena och den andra ståndpunkten synes emellertid avgörande vikt böra fästas vid den omständigheten att den avstående troligen inte vid avståendet närmare övervägt frågan om avräkning på arv efter honom. Det förefaller då — trots de skäl som nyss anförts — vanskligt att på grund av en typisering anse att den avstående avsett att avräkning inte skulle ske. I en förklaring om avstående från arv som har skatterättslig bakgrund kan inte med någon säkerhet inläggas någon viss ståndpunkt i fråga om avräkning som förskott vid framtida arvfall.15
II. Eventuellt subjektivt rekvisit för tillämpning av 7 kap. 4 § ärvdabalken
Lagbestämmelser
Enligt 7 kap. 2 § ÄB är bröstarvinge pliktig att på sin laglott avräkna vad han mottagit i förskott å sitt arv eller på grund av testamente, om icke annat föranledes av detta. För utfående av laglott äger bröstarvinge enligt 7 kap. 3 § ÄB påkalla jämkning i testamente.
Dessa bestämmelser kompletteras av föreskrift i 7 kap. 4 § ÄB, enligt vilken vad i 2 och 3 §§ är stadgat om testamente skall äga motsvarande tilllämpning i avseende på gåva, som arvlåtaren i livstiden bortgivit under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente. Genom 7 kap. 4 § ÄB skapas alltså ett ökat skydd för laglott. Bestämmelsen bygger på lagberedningens betänkande SOU 1925: 43. Beredningens förslag jämkades dock något efter hemställan av lagrådet.1 Bl. a. fogades till huvudregeln "om ej särskilda skäl däremot äro". En motsvarighet till 7 kap. 4 § ÄB finns i 8 kap. 4 § ÄB.
En liknande bestämmelse finns i 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen (ändrad genom lag den 5 december 1969). Där sägs beträffande återkalleligt förmånstagarförordnande, att om försäkringstagaren efterlämnat make, bröstarvinge, adoptivbarn eller dess bröstarvinge, skall försäkringsbeloppet, såvitt fråga är om efterlevande stärbhusdelägares giftorätt, rätt enligt 13 kap. 12 § andra stycket GB, rätt till vederlag eller laglott, behandlas så som om beloppet tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. Bestämmelsen är ej tillämplig på tjänstegrupplivförsäkring. — Oåterkalleligt förmånstagarförordnande räknas som gåva, fullbordad när förordnandet blev oåterkalleligt. På motsvarande sätt bör fullbordad gåva anses föreligga, om återkalleligt förmånstagarförordnande utfaller under försäkringstagarens livstid och förmånstagaren därigenom får ovillkorlig rätt till försäkringsbeloppet (jfr em. 106 § FAL).
Av de citerade lagrummen framgår, att det för att testamente skall få vika för laglott ej krävs, att testator haft någon speciell avsikt med testamentet utöver dess eget innehåll. Det ligger i testamentets begrepp, att förordnandet sker mortis causa. "Syftet" med testamente är sålunda endast att viss förmån skall efter testators död utgå ur dennes kvarlåtenskap. För att laglottsberättigad skall kunna ingripa mot testamente krävs ej, att testator avsåg eller ens räknade med att laglotten kränktes genom testamentet.
För att förmånstagarförordnande skall få vika för laglott krävs ej heller, att försäkringstagaren haft någon speciell avsikt med förordnandet utöver dess eget innehåll. Syftet med förmånstagarförordnandet är endast att visst belopp skall utgå till viss person vid försäkringsfall. När 104 § andra stycket FAL uttalar, att beloppet skall i fråga om bl. a. laglott behandlas såsom om beloppet tillagts förmånstagaren genom testamente, innebär det tydligen ej att därigenom uppställs något nytt subjektivt rekvisit för att förmånstagarförordnandet skall få vika.2
Inte heller bestämmelsen om gåva i 7 kap. 4 § ÄB uppställer enligt ordalagen för sin tillämplighet något rekvisit, enligt vilket givaren måste ha avsett att kränka bröstarvinges laglott. Lagrummet förutsätter endast att gåvan skett under sådana omständigheter eller på sådana villkor att den var att till syftet likställa med testamente. Med "omständigheter" måste språkligt sett åtminstone i första hand åsyftas yttre omständigheter. Med "villkor" åsyftas självfallet de gåvobestämmelser som getts.
Gåva likställs alltså enligt lagrummet med testamente, om den "till syftet" är att likställa därmed. Eftersom testamente väl syftar till att vid testators död göra avsteg från den legala arvsordningen men inte enligt sitt begrepp förutsätter något syfte (i vanlig mening) att kringgå laglottsreglerna måste ordalagen i 7 kap. 4 § ÄB, rent språkligt sett, betyda att gåvan förutsätts i realiteten (enbart eller väsentligen?) syfta till att vid testators död åstadkomma en annan egendomsfördelning än som, om gåvan uteblivit, skolat följa av den legala arvsordningen.
Gåva kan medföra även annan effekt, t. ex. att egendomen undandras borgenärer eller att förmånligare skatteförhållanden uppnås. Att gåvan på sådant sätt tjänar flera ändamål torde inte i och för sig utesluta, att den kan vara att till syftet likställa med testamente. Man kan här vara mer eller mindre sträng. Det förefaller sannolikt, att en gåva, som tillkommit dels för att vinna skatteförmåner vid givarens död dels för att påverka egendomsfördelningen vid hans frånfälle, kan enligt lagrummet vara att tillsyftet jämställa med testamente. Som skäl för en sådan ståndpunkt kan åberopas, att skyddsregeln för bröstarvinges laglott inte rimligen bör sättas ur funktion enbart därför att testator vill påverka även ett annat vid hans död tillämpligt regelsystem än det arvsrättsliga. I övrigt torde man, när två eller flera ändamål varit i blickpunkten, böra försöka bedöma vad som varit det väsentliga.3 Då bestämmelsen i 7 kap. 4 § ÄB ingriper mot redan fullbordade rättshandlingar synes — alldeles frånsett vad motiven innehåller — viss försiktighet vara påkallad så att man vid den nu aktuella bedömningen avstår från bestämmelsens tillämpning, när det är tveksamt om syftet att påverka den legala arvsordningen varit utslagsgivande för gåvans tillkomst.
Det kan i detta sammanhang förtjäna nämnas, att de regler om vederlag som i 13 kap. GB ges till skydd för giftorätt lika litet som giftorättsskyddet i 104 § FAL förutsätter, att make med den transaktion som angrips avsett att kränka andra makens giftorätt.
Lagberedningens motiv
Motiven till 7 kap. 4 § ÄB (d. v. s. till motsvarande bestämmelse i 1928 års arvslag) innehåller dels uttalanden som stöder lagtexten dels andra uttalanden som synes mindre väl överensstämma med lagtexten. Efter en diskussion om gåvor i allmänhet anförs i lagberedningens betänkande följande.4
Även om lagberedningen sålunda anser, att bröstarvinges rätt till laglott icke bör i allmänhet skyddas mot arvlåtarens gåvohandlingar under livstiden, har lagberedningen dock icke kunnat undgå att finna ett sådant skydd erforderligt mot förfoganden från arvlåtarens sida, där avsikten är att kringgå laglottsreglerna.5 Erfarenheten har visat, att dylika förfoganden förekomma
i en omfattning, som icke är alldeles obetydlig. Anledningen till åtgärder av detta slag är ofta önskan att på arvingarnas bekostnad gynna exempelvis make i ett senare äktenskap eller barn i en yngre kull. Många gånger är förfogandet tillkommet allenast för att från arv utesluta viss arvinge, mot vilken arvlåtaren fattat agg. Icke sällan handlar arvlåtaren under inflytande av en genom begynnande ålderdomssvaghet möjliggjord obehörig påverkan från den person, som gynnas. I sistnämnda fall skulle många gånger omyndighetsförklaring — — — vara påkallad. Oftast lyckas dock vederbörande fullborda sin avsikt i hemlighet, och sedan gåvohandlingen väl är slutförd, kan den icke göras om intet, med mindre vederbörande handlat under inflytande av rubbning av själsverksamheten, något som merendels icke kan påvisas. Bröstarvingarnas möjlighet att skydda sin laglottsrätt mot uppenbara kringgåenden är således ringa. Med anledning härav och då förfoganden av ifrågavarande slag i regel också verka ytterst stötande för rättskänslan, har beredningen ansett sig böra föreslå ett stadgande, avsett att undanröja de angivna olägenheterna.
Det skydd, som sålunda bör beredas laglottsrätten mot arvlåtarens gåvohandlingar i livstiden, har lagberedningen sökt vinna genom att med testamenten jämställa sådana arvlåtarens gåvor, som i själva verket äro gjorda endast med hänsyn till blivande dödsfall och därför till sin faktiska om än icke till sin rättsliga verkan äro likartade med testamenten. I fråga om dessa gåvor saknas i regel det avhållande moment, som består i att den ekonomiska följden av gåvan går ut över givaren själv. Här komma nämligen företrädesvis i betraktande dels fall, där givaren väntar döden inom jämförelsevis kort tid och därför icke längre har samma intresse av sin egendom, och dels fall, där egendom väl formellt bortgives men detta sker på sådana villkor eller eljest under sådana omständigheter, att arvlåtaren kan beräkna att till sin död få hava nyttan av den bortgivna egendomen. — — — För att man skall kunna antaga, att samma verkan som genom testamente varit avsedd, torde i regel icke allt för lång tid få hava förflutit mellan gåvans givande och dödsfallet. Vad därefter angår den andra gruppen fall, nämligen då arvlåtaren bortgiver egendom under sådana förhållanden, att han kan beräkna att få behålla nyttan av egendomen, komma främst i betraktandegåvor, där givaren för sin återstående livstid förbehållit sig nyttjanderätten till egendomen eller avkastningen därav eller eljest icke själv genom gåvan gör någon kännbar uppoffring. — — — Det fordras dock alltid, att man kan antaga avsikt hos givaren att med gåvan företrädesvis ordna successionen.— — —
Genom att på detta sätt endast beakta gåvor, där arvlåtaren kan antagas hava velat, med kringgående av laglottsbestämmelserna, vinna samma syfte som genom testamente, undvikas även i stort sett de tekniska svårigheter, som, enligt vad ovan anförts, äro förenade med ett mera allmänt laglottsskydd i förhållande till gåvor. Med hänsyn till den avsikt hos givaren, som måste visas, har det icke varit nödvändigt att uppställa särskilda fordringar på ond tro hos mottagaren. — — —
Lagberedningens motiv företer flera glidningar. Beredningen har som upptakt anfört några drastiska exempel och mot denna bakgrund sagt sig vilja "undanröja de angivna olägenheterna". I fortsättningen anger beredningen, att den sökt vinna det skydd som sålunda bör beredas laglottsrätten mot arvlåtarens gåvohandlingar i livstiden "genom att med testamenten jämställa sådana arvlåtarens gåvor som i själva verket äro gjorda endast med hänsyn till blivande dödsfall och därför till sin faktiska om än icke till sin rättsliga verkan äro likartade med testamenten". Detta är alltså den metod beredningen valt.
Av vad som ovan anförts framgår, att testamente inte förutsätter någon avsikt att kränka laglott eller överhuvud att kringgå laglottsreglerna (vilket ej är riktigt detsamma). Testator kan ha varit helt övertygad om att kvarlåtenskapen skulle förslå för laglott och testamentet kan ändå angripas. Det är f. ö. föga bevänt med "avsikt" att genom testamente kränka laglott
eftersom lagen själv förebygger en sådan effekt. Lagrådet påpekade också, att syftet med beredningens förslag i 7 kap. 4 § första stycket första punkten inte kunde mot vad i 2 och 3 §§ stadgats vinnas genom testamente och ansåg "någon jämkning av punktens lydelse önskvärd". Punkten jämkades också i propositionen.
Motivens ord "med testamenten jämställa"6 borde därför tyda på att beredningen, med sin metod att genomföra laglottsskyddet, inte avsett att ställa större krav än att gåvan till sin funktion kunde jämställas med testamente. Det är inte något så ovanligt att en lagbestämmelse får en avfattning vilken eventuellt innesluter även en del fall som inte hör till dem som närmast påkallat lagstiftning. Beredningens uttalande, att den sökt vinna skyddet genom att med testamenten jämställa vissa gåvor, rymmer tydligen möjligheten att den metod som valts väl synts tekniskt lämplig men inte i allo anslöt helt till de skäl för lagstiftning som i det föregående åberopats för att övertyga läsaren om behovet av lagbestämmelse.
I fortsättningen har beredningen ånyo understrukit, att för tillämpning av bestämmelsen skulle kunna antas att med gåvan avsetts "samma verkan som genom testamente". Vidare sägs, att det alltid fordras "att man kan antaga avsikt hos givaren att med gåvan företrädesvis ordna successionen". Här påföljer emellertid i ett nytt stycke ett uttalande som synes glida ifrån den karaktäristik av förslaget som beredningen — helt i enlighet med den slutliga bestämmelsens ordalydelse — just gett. Beredningen uttalar att man genom att endast beakta gåvor, där arvlåtaren kan antagas ha velat, med kringgående av laglottsbestämmelserna, vinna samma syfte som genom testamente, i stort sett undvek även de tekniska svårigheter som var förenade med ett mera allmänt laglottsskydd i förhållande till gåvor.
Beredningen ger här ett berömmande omdöme om sitt förslag, men därvid har beredningen till synes, utan stöd av den i föregående stycke givna karaktäristiken av förslaget eller av ordalydelsen, parentetiskt insmugit orden "med kringgående av laglottsbestämmelserna". Beredningen tillägger, att "med hänsyn till den avsikt hos givaren som måste visas" hade det inte varit nödvändigt att uppställa särskilda fordringar på ond tro hos mottagaren.
Enligt min mening bör den största betydelsen tillmätas föregående stycke i motiven. Det är där som den egentliga beskrivningen av lagrummets innebörd ges. Man frestas gissa, att beredningen i en tidigare version av lagtexten uttryckligen krävt avsikt att kringgå laglottsreglerna men frånfallit detta krav därför att det ansågs svårt att kräva bevisning om avsikten eller av något annat okänt skäl samt att motiven (i det stycke som börjar med orden "Genom att på detta sätt") inte fullt ut anpassats till den slutliga versionen av lagtexten. Den av lagrådet påpekade inadvertensen i beredningens förslag gör naturligtvis också, att man är skeptisk till att beredningens uttalande om givarens avsikt överhuvud rimligen kan hänföras till den slutliga lagtexten.
Det kan här erinras om att beredningen tidigare i sina motiv7 kritiserat ett eventuellt subjektivt rekvisit på gåvotagarens sida. Beredningen anför, att "mest tilltalande kunde det synas vara att, såsom i Schweiz, göra frågan om återbäringsskyldigheten beroende av huruvida gåvotagaren insett eller
bort inse, att gåvan inverkade på laglotten. Härvid möta emellertid betydande bevissvårigheter. Också skall laglottens storlek vara beroende av vilka gåvor som skola sammanräknas med kvarlåtenskapen men sistnämnda frågas avgörande vara beroende av om gåvotagaren förstått, att gåvan inkräktade på laglotten". Det skulle vara överraskande, om beredningen verkligen, utan att ge någon ursäktande förklaring, avsett att i lagrummet inlägga ett subjektivt rekvisit på givarens sida som måste vara förenat med samma slags tillämpningssvårigheter som det kritiserade subjektiva rekvisitet på gåvotagarens sida.
Lagtext eller motiv
Frågan är nu, huruvida man bör följa lagtexten och de motivuttalanden som stöder denna (alternativ I) eller om man bör korrigera lagtexten med stöd av de ställen i motiven som talar om avsikt att kringgå laglottsbestämmelserna (alternativ II). Även om det kunde synas att lagtexten utan vidare borde ges företräde kräver försiktigheten, att valet mellan nämnda båda alternativ inte sker utan en granskning av vad de skulle leda till i tillämpningen. Härvid betecknas hithörande gåvor i enkelhetens tecken som "gåvor för dödsfalls skull".
Med alternativ I blir gåva för dödsfalls skull, testamente och återkalleligt förmånstagarförordnande likställda i här aktuellt hänseende. Envar av rättshandlingarna kan angripas utan att det förutsätts avsikt från den avlidne att kringgå laglottsreglerna. Enligt alternativ II gynnas däremot gåva för dödsfalls skull framför testamente och förmånstagarförordnande.
Ex. 1. Antag, att en person, som har tre bröstarvingar (barn), avsett att hans egendom skulle fördelas lika med gåva för dödsfalls skull till A på 100 000 kr., testamente till B på 100 000 kr. och förmånstagarförordnande till C på 100 000 kr. Om gåvan ej skall avräknas som förskott på arv och ej heller skall avräknas på bröstarvinges laglott enligt 7 kap. 4 § jämförd med 7 kap. 2 § ÄB, får A enligt alternativ II rätt att angripa B och C och — utöver sin gåva — få ut laglott med 1/6 × 200 000 kr. (Det bör framhållas, att alternativ II såvitt angår tillämpning av 7 kap. 2 § möjligen även kan tyckas komma i strid med regeln om förskott på arv i 6 kap. 1 § ÄB. Där förutsätts nämligen ej — för att förtida arv skall medföra avräkningsskyldighet — att det förelåg någon avsikt från givarens sida att kringgå laglottsreglerna. Avräkningsskyldigheten beror enbart av vad givaren kan ha avsett: i fråga om avräkning. Det låter sig ej gärna förena att på ena sidan göra gåvotagaren skyldig att enligt 6 kap. 1 § ÄB avräkna gåva för dödsfalls skull på blivande arv och på andra sidan anse honom icke vara skyldig att enligt 7 kap. 2 § avräkna gåvan på sin laglott. Det rätta torde emellertid även enligt alternativ II vara att arvinge som mottagit gåva för dödsfalls skull kan under eljest angivna förutsättningar få finna sig i att den enligt 6 kap. 1 § ÄB räknas som förtida arv och skall avräknas på laglott enligt 7 kap. 2 § även om den ej är till syftet att jämställa med testamente.)
Ex. 2. Antag att A, B och C ej är bröstarvingar men att det finns en bröstarvinge D som begär att utfå sin laglott. Han skulle då enligt alternativ II kunna angripa B och C men inte A, med påföljd att B:s legat respektive C :s försäkringsbelopp reduceras till 50 000 kr. för vardera.
Ex. 3. I exemplen 1 och 2 kan tänkas att testamente och förmånstagarförordnande föregått gåva för dödsfalls skull som kanske tillkommit just för utjämning (och utan avsikt att kränka laglott). I så fall blir det kanske särskilt överraskande, att enligt alternativ II testamentet och förmånstagarförordnandet men inte gåvan skall vika.
Ex. 4. Vid successiva gåvor för dödsfalls skull till närstående kan inträffat. ex. att laglott — i den mån saken över huvud kan bedömas — ej är i fara vid första gåvan men att den ligger i farozonen vid andra gåvan och uppen-
barligen kränks vid en tredje gåva osv. Även om givaren avsett att gåvotagarna skulle vara likställda skulle den första och kanske även den andra gåvotagaren gynnas med alternativ II och få behålla sina gåvor, medan den tredje gåvotagaren får vika för laglott.
Redan av dessa exempel framgår, att alternativ II ej jämställer gåva för dödsfalls skull med testamente oaktat lagberedningen mer än en gång uttalat att bestämmelsen hade den innebörden. Beredningen har även om sammanträffande av gåva "som här avses" och testamente uttalat,8 att det skall "fasthållas att gåvan skall behandlas som testamente och den bortgivna egendomen likställas med kvarlåtenskapen. Härav följer, att bröstarvingarnas laglotter skola bestämmas till sammanlagt hälften av kvarlåtenskapen, ökad med gåvan, samt att gåvan och testamentet äro hänvisade att tävla i den andra hälften, varvid proportionell nedsättning sker på samma sätt, som när fråga är om flera testamenten eller flera gåvor". Härefter förekommer en reservation som ej har med det aktuella spörsmålet att göra.
Man kan också konstatera, att en givare som avser att förebygga orättvisor eller laglottskränkning har svårt att enligt alternativ II uppnå detta resultat genom testamente eller förmånstagarförordnande till dem som skulle kränkas.
Om det subjektiva rekvisitet enligt alternativ II skall anses innebära ett krav på att givaren in casu avsett att kränka laglott, bör framhållas, att det är föga rationellt att (som väl i så fall måste ske) hänföra bedömningen till det ögonblick då gåvan äger rum.9 Laglott skall ju beräknas på kvarlåtenskapen och inte efter förmögenheten i gåvoögonblicket. Om gåvan ej sker alldeles före en säker död, kan givaren i gåvoögonblicket ofta inte veta vilka bröstarvingar som han efterlämnar och aldrig säkert veta hur förmögenhetsställningen i hans bo gestaltar sig efter hans död. Vid tillämpning av regeln om laglott contra testamente blir också de efter dödsfallet och inte de vid testamentes upprättande aktuella förhållandena avgörande.
Även om man anser att beredningen i förslagets slutliga utformning velat kräva avsikt att kringgå laglottsreglerna behöver det inte innefatta krav att givaren in casu avsett att kränka laglotten. Det kan från nämnda utgångspunkt vara nog, att han avsett att sätta laglottsreglerna ur spel, d. v. s. hindra dem att vid behov ingripa till bevarande av bröstarvinges laglottsandel. Man kan i övrigt ha olika meningar om vad som i motiven10 åsyftas med "avsikt". Är rekvisitet uppfyllt inte bara om direkt uppsåt utan även om endast indirekt uppsåt eller eventuellt uppsåt föreligger? Om "avsikt" att kränka laglott eller att kringgå laglottsreglerna krävs men därvid eventuellt uppsåt godtas, förflyktigas rekvisitet i sådan grad att det knappast får något större självständigt värde.
Vad angår lagberedningens senare motivuttalande11 att endast sådana gåvor beaktas "där arvlåtaren kan antagas ha velat, med kringgående av laglottsbestämmelserna, vinna samma syfte som genom testamente" kan detta möjligen läsas på ett sätt som bättre överensstämmer med lagtexten än ovan antagits. Det förefaller sålunda ej uteslutet, att orden "med kringgående av laglottsbestämmelserna" inte avser att markera mer än den even-
tuella objektiva effekten av att arvlåtaren sökt genom gåva för dödsfalls skull påverka den legala arvsordningen (d. v. s. uppnå samma syfte som genom testamente). Texten skulle med andra ord kunnat lyda: — — — "där arvlåtaren kan antagas ha velat vinna samma syfte som genom testamente — med bl. a. den effekten att, om inte 7 kap. 4 § ÄB fanns, laglottsregeln i 7 kap. 1 § kunde komma att kringgås". (Jfr vad som ovan anfört som 104 § FAL.) De parentetiska orden "med kringgående av laglottsbestämmelserna" skulle alltså inte behöva ingå i det som arvlåtaren förutsattes ha eftersträvat. På denna väg skulle man nå fram till likställighet med testamente. Man når måhända praktiskt samma innebörd, om man utgår från att det räcker med eventuellt uppsåt i fråga om kringgående av laglottsregeln. Att gåva för dödsfalls skull kan medföra laglottskränkning är teoretiskt möjligt i alla fall och eventuellt uppsåt att kringgå laglottsreglerna skulle alltså teoretiskt alltid föreligga när gåva ges för dödsfalls skull. Att i lagtexten intolka ett dylikt urtunnat subjektivt rekvisit, som ej skulle medföra någon reell skillnad, synes emellertid tämligen meningslöst.
Oavsett tolkningsfrågan vad som kan ha åsyftats med "avsikt", måste det anses vara en påtaglig nackdel att bygga tillämpningen av 7 kap. 4 § ÄB på ett subjektivt syfte att kringgå lagen vilket enligt sakens natur ej kommer till uttryck i något uttalande av givaren, avsett att bevaras för boutredningen.
Litteratur och praxis
Lagberedningens motiv har i väsentliga delar reservationslöst återgetts i Lindhagen—Lind, Arvslagen och återfinns i motsvarande mån även i min utgåva av 1—17 kap. Ärvdabalken, Ärvdabalken I s. 91 f. Detta överensstämmer med den metod som brukat användas vid utgivning av kommentarer till nya lagar. För egen del har jag ej vid utgivandet av kommentaren reflekterat närmare över att motivuttalandena är motstridiga. I rättsfallet NJA 1949 s. 632, där jag deltog, åberopades inte avsikt att kringgå laglottsreglerna. Hult (SvJT 1954 s. 656) uttalar, att 7 kap. 4 § ÄB, "såsom hela konstruktionen av lagbudet ger vid handen, icke kan tillämpas utan att en prövning av det enskilda fallet ger fog för ett antagande, att ett försök att kringgå laglottsreglerna föreligger". Med lagtexten överensstämmer bättre, att prövningen i det enskilda fallet skall avse frågan om gåvan utgör ett försök att ordna successionen efter givaren. (Jfr lagberedningens egna av mig kursiverade ord här ovan.) Av intresse är också ett uttalande i förbigående av Karlgren i rättsfallet NJA 1948 s. 232. Han säger (s. 239 n) "— — —, från det förhållandet att ett förmånstagarförordnande redan i denna sin egenskap kan anses vara en rättshandling 'på sådana villkor' att den till syftet är att likställa med testamente, borde då bortses". Beckman, Svensk familjerättspraxis, 4 uppl. 1968 s. 210, uttalar reservationslöst, att en gåva är att till sitt syfte likställa med testamente, om gåvan tillkommit för dödsfalls skull, t. ex. om givaren väntar döden inom jämförelsevis kort tid eller egendomen väl formellt bortgives men givaren kan beräkna att till sin död få ha nyttan av den bortgivna egendomen. Jfr även Nial, SvJT 1937 s. 298.
Såvitt jag kunnat finna har frågan inte satts på sin spets i något refererat rättsfall. Det synes emellertid påfallande, att domstolarna inte diskuterat om det in casu förelåg någon avsikt att kringgå laglottsreglerna eller ej.
Delvis kan det ha sin förklaring i att gåvotagaren kanske inte försvarat sig med argumentet att sådan avsikt inte förelegat. Intresset synes emellertid ha helt koncentrerat sig på de yttre omständigheterna och gåvovillkoren, förutom frågan huruvida det överhuvud var fråga om rättshandling medgåvoavsikt. Se t. ex. SvJT 1930 rf s. 65 (där Schlyter deltog) och 1932 rf s. 50 (där Lamm deltog) samt NJA 1934 s. 462, 1935 s. 203, 1942 s. 609, 1948 s. 143, 1949 s. 632, 1954 s. 517 och 1963 s. 345.
Tredje stycket i 7 kap. 4 § ÄB
Bestämmelserna i 7 kap. 4 § första och andra styckena hade sin motsvarighet i 1928 års arvslag. Tredje stycket i paragrafen infördes i arvslagen först i samband med skuldebrevslagens tillkomst och den samtidiga lagen angående vissa utfästelser om gåva. I sistnämnda stycke sägs, att om vid dödsfallet "gåvan" ej var fullbordad, får den ej, med mindre särskilda skäl därtill äro, göras gällande, i den mån det skulle lända till intrång i bröstarvinges laglott.
Av den bestämda formen "gåvan" följer, att tredje stycket endast avser gåva som — om den varit fullbordad — skolat falla under första stycket i paragrafen. Om man beträffande första stycket skulle upprätthålla ett tyst rekvisit att givaren åsyftat att kringgå laglottsreglerna, skulle även utfästelse om gåva som annars otvivelaktigt är att likställa med testamente vara avsevärt bättre skyddad mot laglottsanspråk än testamente och återkalleligt förmånstagarförordnande. En sådan diskriminering synes inte bara svårförklarlig utan närmast oacceptabel.
Att lagstiftaren avsett att 7 kap. 4 § ÄB skulle tillämpas ganska restriktivt är klart, men lagtexten ger utrymme däråt utan att man till ordalagen fogar ett tyst rekvisit enligt vilket "avsikt" att kringgå laglottsreglerna skullekrävas. De företrädesvis yttre omständigheter som lagtexten språkligt synes åsyfta och villkoren för gåvan är relativt lätta att styrka. Det är svårt att tänka sig någon situation då man ej kan reda sig med dessa objektiva rekvisit, helst som lagtexten ger möjlighet att, om de är uppfyllda, ändå låta gåvan vara orörd. Jag åsyftar givetvis ej, att bisatsen — "om ej särskilda skäl äro däremot" — skulle tillämpas så snart avsikt att kringgå laglottsbestämmelserna saknas eller ej kan styrkas. Därmed skulle man just åstadkomma sådan diskriminering som anförts här ovan. Undantagsbestämmelsen fanns ej i lagberedningens förslag och kan alltså inte ha åsyftats av beredningen. Den tillkom med anledning av uttalanden i lagrådet och avsåg att förebygga, att huvudregeln ledde till alltför stor hårdhet mot gåvotagaren. Bestämmelsen kan dock givetvis lättare användas i ett fall då nämnda avsikt var utesluten än i motsatt fall.
Slutsats
För egen del har jag stannat för att alternativ I förtjänar företräde. Skälen kan sammanfattas i följande punkter.
1. Alternativ I behandlar gåva för dödsfalls skull, testamente och återkalleligt förmånstagarförordnande lika. Alternativ II föranleder däremot en diskriminering som är svårförklarlig och kan bli stötande.
2. Alternativ I bygger på övervägande relativt lätt konstaterbara omständigheter som föranleder att gåvan jämställs med testamente (såsom att
den skett på dödsbädden eller försetts med förbehåll som gör att givaren ej lider någon uppoffring). Alternativ II låter däremot ett subjektivt rekvisit, som av flera skäl är svårt att styrka eller att tillämpa, bli utslagsgivande.
3. Alternativ I medger i och för sig en tillräckligt snäv tillämpning utan något subjektivt rekvisit enligt alternativ II.
4. Alternativ I stämmer som nämnts med lagtexten. Alternativ II har sitt enda stöd i vissa motivställen som motsägs av andra motivuttalanden. Det synes ligga nära till hands att läsa lagberedningens motiv helt i överensstämmelse med vad som i motiven och kommentaren till FAL sägs om förmånstagarförordnande.12
Gösta Walin