Mot vem bör polisingripande riktas?

 

Av juris doktor, f. d. byråchefen ERIK SJÖHOLM

 

 

 

 

 

 

Av stor betydelse för polisens ingreppsrätt är frågan mot vem polisens åtgärder skall eller bör rikta sig, d. v. s. vem som är rätt adressat för ingripandet. Detta spörsmål aktualiseras vid varje polisingripande, där det finns ett för den föreliggande faran resp. störningen ansvarigt subjekt, vilket ofta är fallet. Här bortses sålunda från sådana situationer, där ett ansvarigt subjekt saknas, såsom vid naturhändelser eller andra likartade olyckshändelser. Faran (störningen) kan orsakas inte bara genom en persons handling eller underlåtenhet utan även av en sak, fast eller lös, på grund av dess beskaffenhet eller tillstånd. Några enhetliga, allmänna föreskrifter rörande förevarande fråga finns inte. I polisinstruktionen (PI) och dess anvisningar berörs inte spörsmålet.
    I de fall, då polisens ingreppsbefogenheter blivit särskilt reglerade, ger regleringarna ofta också besked om mot vilken ingreppet skall eller kan riktas. Ibland ger själva tvångsåtgärden svar på adressatfrågan såsom fastställande av en persons identitet och avlägsnande av någon från viss plats.
    Polisens ingreppsrätt är emellertid i stor utsträckning oreglerad. Vid besvarandet av spörsmålet om polisingripandenas adressat i dessa fall är man i avsaknad av generella bestämmelser hänvisad till vissa allmänna grundsatser som gäller för förvaltningsrätten i gemen. Dessa har utbildats i rättspraxis och med ledning av vissa specialregleringar inom olika rättsområden särskilt inom politiförvaltningen.

 

Störande personer

 

En grundläggande regel är att polisen vid bedömande av adressatfrågan har att hålla sig till den som orsakat den föreliggande faran för eller störningen av allmän ordning och säkerhet. Denne benämnes i doktrinen störare. Han är också i princip ansvarig för den hotande eller inträdda störningen och för dess undanröjande. Denna grundsats torde kunna härledas från den för den mänskliga samlevnaden grundläggande regeln, att ingen får handla eller handha en sak så, att den allmänna ordningen och säkerheten hotas eller störes. Åsidosättes denna för rättsordningens upprätthållande fundamentala grundsats

 

Mot vem bör polisingripande riktas? 193har polisen att jämlikt generalklausulen i 2 § PI ingripa mot störaren, preventivt eller repressivt.
    Under begreppet störare faller inte bara den som genom sitt handlande stör eller hotar allmän ordning och säkerhet utan även den som genom sin underlåtenhet framkallar en sådan störning eller fara, t. ex. den som i strid mot gällande föreskrifter underlåter att sanda gångbana vid halka eller att hålla folkilsken hund i koppel på allmän plats. Underlåtenhet kan emellertid polisrättsligt grunda ansvarighet endast om det föreligger en plikt att handla på grund av en skriven eller oskriven sedvanerättsligt eller eljest bindande rättsnorm.
    Huruvida handlingen (underlåtenheten) är uppsåtlig eller oavsiktlig, medveten eller omedveten eller beror på vårdslöshet, slarv och dylikt saknar i princip betydelse för det polisrättsliga ansvaret. Här föreligger en viktig skillnad gentemot såväl straffrätten, enligt vilken gärningar i allmänhet är straffbara endast då de begås uppsåtligen, som den civilrättsliga, oreglerade skadeståndsrätten, som förutsätter att skadan skett uppsåtligen eller av oaktsamhet, s. k. culpa. Avgörande för det polisrättsliga ansvaret är således endast det faktiska, objektiva förhållandet, att en störning eller fara för allmän ordningoch säkerhet föreligger. Av det sagda följer att adressat för polisingripanden kan vara även den som är minderårig, omyndigförklarad eller psykiskt sjuk samt juridiska personer.

 

Orsaksbegreppet

 

Vad som är att anse som orsak i polisrättslig mening framgår inte av PI eller av andra polisrättsliga föreskrifter. Någon säker ledningrörande detta spörsmål kan ej heller hämtas av de straffrättsliga och civilrättsliga kausalitetslärorna. Såsom förut framhållits gäller inte de straffrättsliga eller civilrättsliga subjektiva ansvarighetsreglerna inom polisrätten. Dessa är för övrigt alltför invecklade för att kunna tilllämpas inom polisrätten. I polisverksamhetens väsen ligger att polisen måste ingripa snabbt och effektivt och härför fordras att enkla och för de enskilda polismännen lättfattliga regler gäller beträffande den betydelsefulla frågan mot vilken ingripandet skall eller bör riktas.
    I störarebegreppet ligger att den som håller sig inom sin egen rättssfär och förhåller sig oklanderligt ur polisrättslig synpunkt i princip inte kan göras med ansvarig för en störning som orsakas av en annan person.
    Ansvarig i polisrättslig mening kan i allmänhet endast den vara som omedelbart orsakat den föreliggande störningen eller faran. Med omedelbar orsak förstås sådant förhållande eller tillstånd som självt inne-

 

13—723005. Svensk Juristtidning 1972

 

194 Erik Sjöholmbär eller framkallar en störning eller fara utan ytterligare medverkan från annan person eller omständighet. Handling eller förhållande som blott utgör ett led i ett händelseföropp som utlöser en störning (fara) är således inte orsak enligt de polisrättsliga ansvarighetsreglerna.

 

En orkester spelar på allmän plats en i och för sig oförarglig melodi. En åhörare sjunger därtill en visa med oanständig text som väcker allmän anstöt. Polisen har att ingripa mot sångaren, då han ensam är störare, och inte mot orkestern.

En fönsterputsare A går med en lång stege på gångbanan. När en kamrat B på andra sidan gatan ropar på honom, vänder sig A plötsligt mot B med påföljd att den bakre delen av stegen träffar en gångtrafikant i huvudet så att denne skadas. För det inträffade är A ensam ansvarig. Transporterandet av stegen på gångbanan var i och för sig inte, lika litet som B:s tillrop, otillåtet. Det sätt, varpå A handskades med stegen, innebar däremot en fara.

Vid en politisk sammankomst riktar en talare A skarp kritik mot ett annat partis program. Anförandet innebär emellertid inte något lagstridigt och inverkar ej heller störande på ordningen vid sammankomsten. En medlem av det kritiserade partiet B reagerar mot den framförda kritiken och gör det på ett sådant sätt, att oordning uppkommer vid sammankomsten. Störare är endast B, och polisens åtgärder skall därför riktas mot honom.

 

 

    Om flera personer gemensamt i lika mån orsakat en störning (fara), är polisen befogad att för störningens undanröjande ingripa mot envar av störarna. Det står emellertid polisen fritt att rikta anmaningen om störningens undanröjande bara till en av störarna. Mot vilken ingripandet bör ske får polisen avgöra enligt de allmänna grundsatserna för maktutövningen, varvid bl. a. regeln om minsta möjliga ingrepp och proportionalitetsprincipen skall beaktas. I regel bör åtgärden riktas mot den som genom ingripandet tillfogas minsta intrång eller olägenhet och varigenom störningen fortast, lämpligast och enklast kan undanröjas.

 

Förhållandet mellan orsak och verkan

 

Ej sällan är störningen resultatet av olika led i en orsakskedja, framkallad av skilda personers handlingar eller underlåtenheter. I dylika fall, där orsak och verkan är intimt förbundna med varandra, kan det ibland vara svårt att avgöra vem som är den omedelbare störaren och rätt adressat för ingripandet. Att ange några enhetliga bedömningsgrunder för åsyftade situationer som kan vara av växlande art är inte möjligt. Av grundläggande betydelse är emellertid den förut omnämnda principen att endast den som omedelbart orsakat störningen

 

Mot vem bör polisingripande riktas? 195är att betrakta som rätt adressat och att den i orsakskedjan som förhållit sig oklanderligt ur polisrättslig synpunkt och endast medelbart bidragit till störningen inte kan bli föremål för polisingripande.

 

En affärsinnehavare vid en livligt trafikerad gata delar inne i butiken gratis ut reklamballonger till barn. I anledning därav samlas en stor mängd barn på gångbanan utanför butiken, vilket medför att stockning och störning uppstår i gatutrafiken. Vem är den omedelbare störaren, barnen eller affärsinnehavaren? Den omedelbare störaren är barnen, eftersom det är de som orsakar trafikstörningen. Visserligen kan man säga att även affärsinnehavaren så till vida är störare, att om han inte delade ut ballonger, några barn inte skulle samlas utanför butiken. Affärsinnehavaren kan därför indirekt, medelbart, anses ansvarig för trafikstörningen. Men detta är såsom framgår av det förut sagda inte tillräckligt för att han skall anses vara rätt adressat. Utdelande av reklamballonger inne i en butik är en legal form av reklam som ingår i den i princip fria näringsutövningen och innebär således inte i och för sig något lagstridigt eller ordningsstörande. Jfr 1 § lagen 29/6 1970 om otillbörlig marknadsföring. Enligt den ovan angivna principen för rätt adressat i dylika typfall skulle således polisen själv ha att vidta erforderliga åtgärder för trafikstörningens undanröjande. Ehuru affärsinnehavaren som nämnt inte kan anses som den omedelbare störaren, är dock polisen, om trafikstörningen inte kan undanröjas på grund av brist på disponibel polispersonal eller av annan orsak, givetvis oförhindrad att be affärsinnehavaren upphöra med ballongutdelningen.
    Ingripande mot affärsinnehavaren med stöd av generalklausulen i 2 § PI är möjligt endast under den förutsättningen att man anser att ballongutdelningen har en störande inverkan på trafiken på gatan och att störningen är av sådan svårhetsgrad, att ett ingripande mot honom framstår som nödvändigt och försvarligt. Om man godtar ett sådant betraktelsesätt torde polisen enligt sina allmänna befogenheter kunna anses berättigad att anmoda affärsinnehavaren att tillfälligtvis göra vissa inskränkningar i ballongutdelningen med hänsyn till trafikstörningen.
    Däremot torde polisen inte med stöd enbart av generalklausulen i PI vara befogad att helt förbjuda reklamförfarandet. Ett så allvarligt ingrepp i den allmänna näringsfriheten medger däremot under vissa förutsättningar polismyndighetens befogenhet enligt 8 § allmänna ordningsstadgan (AOSt) att i konkreta situationer meddela särskilda ordningsföreskrifter. En primär förutsättning härför måste emellertid i förevarande exempel vara att ballongutdelningen inte är endast sporadisk utan är avsedd att pågå en längre tid i följd och att störningen av trafiken på gatan bedöms bli så omfattande att polisen inte är i stånd att med tillgängliga resurser tillfredsställande ordna trafiken. Detta beror på att för polismyndighetens befogenhet

 

 

196 Erik Sjöholmenligt sagda lagrum gäller — förutom den allmänna behovsprincipen och den däri ingående regeln om minsta möjliga ingripande — samma inskränkning som i AOSt är föreskriven för den kommunala förordningsmakten enligt stadgans 7 §, nämligen att föreskriften inte får lägga onödigt tvång på allmänheten, varmed givetvis även förstås affärsinnehavare, eller eljest göra obefogad inskränkning i den enskildes frihet. Vidare är att märka att utfärdande av påbud eller förbud huvudsakligen för att underlätta ordningsmaktens arbete inte är tillåtet.

 

Innehavaren av ett varuhus vid en av stadens livligaste affärsgator anordnar i reklamsyfte i skyltfönstren mannekänguppvisning och filmförevisning. Därigenom orsakas hinder och olägenhet i trafiken på gångbanan utanför skyltfönstren och på gatan. Den omedelbara orsaken till trafikstörningen är otvivelaktigt de som stannar framför skyltfönstren och tittar på mannekänguppvisningen och filmen. Enligt de förut angivna polisrättsliga ansvarighetsreglerna bör polisen därför i första hand rikta sina åtgärder för trafikstörningens undanröjande mot de omedelbara störarna, d. v. s. åskådarna. Men även varuhusets innehavare torde kunna tas i anspråk för detta syfte. Att anordna reklam är som nyss framhållits tillåtet för en näringsutövare men detta får inte ske i sådana former eller på sådant sätt, att allmän ordning och säkerhet störes eller hotas. Är det uppenbart att reklamen går utöver vad som ur ordningssynpunkt normalt kan anses tillåtet, äger polisen ingripa mot näringsutövare med stöd av sina allmänna befogenheter enligt PI. Även polismyndighetens befogenheter enligt 8 § AOSt att utfärda särskilda ordningsföreskrifter och förbjuda ordningsstörande förehavande kan därvid aktualiseras. Syftet med reklam av förevarande slag är att locka så många som möjligt till skyltfönstren. Rörlig reklam har emellertid erfarenhetsmässigtden psykologiska effekten att folk stannar framför fönstren en längre stund än vid stillastående reklamformer. Detta medför att hinder och störning för trafiken ofta uppkommer på livligt trafikerade gator. Omfattningen av dessa störningar varierar givetvis från fall till fall efter de lokala förhållandena. Då i förevarande exempel varuhusets innehavare måste anses ha varit införstådd med de störningar och olägenheter i trafiken som den använda reklamen framkallade, bör även han betraktas som störare.Vilka åtgärder polisen i fall som detta bör vidta mot affärsinnehavaren får bedömas med hänsyn till de föreliggande omständigheterna. I första hand bör som ovan redan nämnts trafikreglerande åtgärder vidtas så att trafiken kan fortgå så friktionsfritt som möjligt. Skulle polisen bl. a. på grund av brist på personal inte kunna ordna ständig trafikövervakning utanför skyltfönstren, bör polisen vända sig till afärsinnehavaren och anmoda honom att vidta sådan ändring beträffande reklamen att trafiken inte störes och t. ex. förlägga reklamen till sådan tid på dagen då trafiken är mindre livlig. Skulle han ej efterkomma en dylik anmaning, bör polisen anses vara befogad att förbjuda de rörliga reklamformerna. Det kan påpekas att om förehavanden av nu berört slag — vilket kan vara fallet särskilt om de är i hög grad publikdragande — betraktas som

 

 

Mot vem bör polisingripande riktas? 197offentlig tillställning, polismyndighetens befogenheter att ingripa för ordningens upprätthållande då är andra och mera vidsträckta; se 12—20 §§ AOSt.

 

Ansvaret för omyndiga m. fl.

 

Såsom tidigare antytts kan även minderåriga, omyndigförklarade eller psykiskt sjuka vara störare. Att låta dessa ensamma svara för av dem förorsakade faror och störningar skulle ur polisrättsliga synpunkter vara föga rationellt eller effektivt. I praxis anses därför polisen kunna rikta sina åtgärder även mot den som har uppsiktsplikt över den minderårige, sjuke o. s. v. Vem som har uppsiktsskyldighet får i första hand bedömas enligt gällande rättsregler. För minderårig och omyndig förklarad åligger således uppsiktsplikten föräldrarna resp. förmyndaren. Beträffande psykiskt sjuk person som inte är omyndigförklarad får det polisrättsliga ansvaret anses åvila den som uppsiktsplikten i det särskilda fallet faktiskt åligger. Hur åldersgränsen beträffande ansvaret för minderårig bör sättas är svårt att generellt bestämma. I allmänhet torde dock straffbarhetsåldern, 15 år, böra gälla.
    Satsen om vårdnadshavarens polisrättsliga ansvar ansluter sig till det straffrättsliga förmyndaransvar som gäller enligt vissa specialstraffrättsliga författningar. Förmyndaransvaret i VägtrF och ett par andra trafikförfattningar upphävdes d. 1/1 1970; om motiven se KPr 1969: 140 s. 38 f.
    Huruvida förmyndaren etc. varit vållande till eller eljest haft någon skuld till faran eller varit i tillfälle att förebygga den saknar betydelse för det polisrättsliga ansvaret.
    Samma ansvar bör åligga även den som enligt föreliggande tjänsteavtal på grund av gällande tjänsteföreskrifter har viss uppsiktsplikt över minderåriga, sjuka etc. såsom lärare vid vissa skolor, personal vid barnhem, sjukhus etc. Även den som frivilligt åtagit sig att ha uppsikt över någon, t. ex. en granne som åtagit sig att se efter ett minderårigt barn under moderns bortovaro från hemmet, kan anses vara rätt adressat.
    Huruvida ingripandet bör riktas mot den minderårige, sjuke etc. eller vårdnadshavaren (förmyndaren etc.) eller mot båda har polisen att bedöma enligt de för ingreppsrätten gällande allmänna grunderna. Avgörande för valet bör i allmänhet vara på vilket sätt det åsyftade resultatet bäst kan ernås.
    Enligt 16 § AOSt är anordnaren av offentlig tillställning ansvarig för att god ordning råder vid tillställningen och pliktig att ställa

 

198 Erik Sjöholmsig till efterrättelse de föreskrifter med avseende å ordning och säkerhet som polismyndigheten meddelar. Jämlikt denna huvudprincip har polisen, då ordningen och säkerheten störes eller hotas exempelvis vid en offentlig dans- eller annan nöjestillställning, att rikta sina åtgärder för störningens (farans) avlägsnande inte bara mot den eller de personer som orsakat störningen utan även mot anordnaren.

 

Arbetsgivarens ansvar

 

Under vissa förutsättningar kan företagare, arbets- eller uppdragsgivare polisrättsligt göras medansvarig för fara för eller störning av allmän ordning och säkerhet som orsakas av den anställde, arbetstagaren etc. Detta kan grundas därpå att den som tar en annan persons tjänster i anspråk även har att tillse att dessa utföres så, att allmän ordning och säkerhet inte hotas eller störes. Som grundförutsättning för arbetsgivarens etc. ansvar bör gälla att han har möjlighet att genom föreskrifter, anvisningar eller på annat sätt inverka på arbetets utförande. Om den anställde har att självständigt på eget ansvar utföra arbetet, t. ex. laga en elektrisk ledning, kan således arbetsgivaren inte göras ansvarig för fara eller störning som arbetaren orsakar vid arbetets utförande. Arbetsgivarens ansvar omfattar principiellt endast fara (störning) för allmän ordning och säkerhet som hänför sig till eller har samband med arbetets utförande.
    De nu angivna ansvarsreglerna torde i huvudsak överensstämma med dem som inom specialstraffrätten gäller för företagares ansvar; se Thornstedt, Om företagaransvar, 1948.

 

En servitör vid en trottoarservering ställer ut bord och stolar utanför det av polisen medgivna området så att hinder och olägenhet uppkommer för gångtrafiken. Rätt adressat för polisingripandet är inte bara servitören utan även kaféinnehavaren-tillståndsinnehavaren. Denne är nämligen primärt ansvarig för att tillståndets bestämmelser iakttages; jfr 2 § AOSt. Motsvarande gäller om en reparatör med verkstadsinnehavarens medgivande stadigvarande tar i anspråk gatumark för reparationer av bilar eller andra motorfordon utan att vederbörligt tillstånd därtill föreligger.

Om en rörmokare, som på arbetsgivarens ansvar har att reparera en vattenledning i ett hus, genom slarv förorsakar översvämning som medför stor förödelse, är inte endast arbetaren utan även arbetsgivaren ansvarig för störningen och kan åläggas att föranstalta om störningens undanröjande. Om rörmokaren gör ett avbrott i arbetet och lånar husägarens bil för att fara till ett kafé och därvid orsakar en trafikstörning, är däremot rörmokaren ensam rätt adressat.

 

    Arten av rättsförhållandet mellan arbetsgivaren och arbetaren har i regel ingen betydelse för den polisrättsliga ansvarsfrågan och ej heller

 

Mot vem bör polisingripande riktas? 199arbetets beskaffenhet. Även styrelsen för ett politiskt parti kan polisrättsligt göras medansvarig om personer, åt vilka styrelsen uppdragit att utföra visst arbete, t. ex. att sätta upp valaffischer eller utdela valbroschyrer, därvid förfar lagstridigt eller ordningsstörande.

 

Störande saker

 

Såsom förut antytts kan allmän ordning och säkerhet hotas eller störas inte endast genom personers handlingar och underlåtenheter utan även av saker, fasta såväl som lösa. Till fasta saker hör i förevarande avseende t. ex. naturen och vad därtill hör såsom jorden, sjöar, vattendrag, vägar, byggnader, träd och andra växter, och till lösa saker hänförs fordon, fartyg, djur etc. Den fara eller störning det här gäller är den som saken själv förorsakar på grund av sin natur, substans, beskaffenhet eller tillstånd. Fara (störning), som en person orsakar vid handhavandet av en sak eller med hjälp av sådan, hör till de i det föregående behandlade personella störningarna. Om exempelvis någon handskas ovarsamt med explosiv vara så att fara för andras säkerhet uppkommer, gäller således vid bedömandet av adressat frågande för sådana personella störningar angivna reglerna. Vad nu sagts gäller även beträffande faror för allmän ordning och säkerhet som utövningen av vissa näringar, yrken etc. direkt eller indirekt framkallar genom att fasta eller lösa saker därvid tages i anspråk.
    Som exempel på sakfaror som här är av intresse kan nämnas explosiva, brand- och hälsofarliga varor, radioaktiva ämnen, farliga maskiner, lyft-, transport- och andra sådana tekniska anordningar. Vidare kan nämnas skogsbränder, jord-, väg- och broras, översvämningar o. dyl., varigenom eljest i och för sig ofarliga saker kan försättas i ett för den allmänna säkerheten farligt tillstånd, bristfälliga gungor och andra dylika tivolianordningar, felkonstruerade tribunero. dyl. samt faror som kan uppkomma då en häst skenar, ett farligt djur från en djurpark kommer löst etc.
    Vem som har ansvaret för faror (störningar) av förevarande slag framgår i allmänhet av de förpliktelser som är knutna till sakernas handhavande. Sådana skyldigheter bestäms dels av allmänna civilrättsliga och straffrättsliga regler, dels av specialstraffrättsliga och förvaltningsrättsliga specialföreskrifter. Som exempel på dylika föreskrifter kan nämnas förordningen om explosiva och brandfarliga varor, strålskydds- och atomenergilagstiftningen, hälsovårds- och livsmedelsstadgorna, giftstadgan, epizootilagen, brandlagen och brandstadgan, VägtrF, lagen om flyttning av fordon och dess tillämpningskungörelse, djurskyddslagen samt lagen om tillsyn över hundar.

 

200 Erik SjöholmSpecialförfattningarna ålägger i allmänhet ägaren resp. innehavaren — understundom båda — att utöva tillsyn över att saken inte utsätter andra för skada eller fara. I de fall, då dylika föreskrifter är tillämpliga på de aktuella faresituationerna, har polisen självfallet att tillse att ägaren resp. innehavaren fullgör de förpliktelser som åligger honom enligt föreskrifterna. Fullgör han inte dessa, är han polisrättsligt att betrakta som störare.
    Den fråga som framför allt intresserar avser sådana fall, då adressat frågan inte är författningsmässigt reglerad och det är oklart mot vem polisen har att rikta sina åtgärder. Som allmän regel bör därvid gälla att polisen har att vända sig mot den som i den aktuella situationen rättsligt och faktiskt förfogar över saken och är i stånd att undanröja den föreliggande faran. Den mest vidsträckta makten över en sak, fast såväl som lös, tillkommer ägaren. Denne bör därför principiellt i första hand vara ansvarig för den fara saken framkallar för allmän ordning och säkerhet. Har ägaren överlåtit förfoganderätt över saken till annan person, bör det polisrättsliga ansvaret för saken och dess tillstånd åligga denne så långt hans rådighet över saken sträcker sig. Sådant ansvar åvilar exempelvis den som hyr en grävskopa, en bil etc., upphittaren av en sak, den som bärgat ett fartyg eller annat sjöfynd, den som har den omedelbara tillsynen över ett djur eller en lokal för förvaring av bilar, inlämnade saker o. dyl., förvaltare av fastighet o. s. v.
    Underlåter den ansvarige rättsinnehavaren att undanröja faran, äger polisen föranstalta därom. Erfordras för farans avlägsnande åtgärder som faller utanför innehavarens förfoganderätt eller förpliktelser, har polisen att vända sig mot ägaren.
    Även den som utan rätt innehar en sak kan vara rätt adressat för polisingripande. Detta gäller t. ex. den som genom egenmäktigt förfarande, stöld eller annat brott eller eljest olovligen utan ägarens medgivande eller mot hans vilja innehar en sak. För faror som uppkommer under det någon utan rätt innehar en sak måste denne polisrättsligt ensam vara ansvarig. Ägaren kan inte ha något ansvar för sådana faror. Samma princip ligger till grund för de nya ansvarsreglerna för felaktig uppställning av motorfordon enligt 67 och 68 §§ VägtrF (KK 1969:683 och KPr 1969: 140); jfr även stadgandet i 8 § lagen 9/6 1967 om flyttning av fordon, enligt vilket ersättningsskyldighet ej föreligger för ägaren om fordonet frånhänts honom genom brott.

 

Bromsen på en lastbil är ineffektiv. Ägaren av bilen har därför ställt upp den på sin gård och av denna anledning förbjudit hos honom anställda arbetare att använda bilen. Trots detta använder en av dem bilen för en

 

 

Mot vem bör polisingripande riktas? 201privat transport och förorsakar därvid på grund av den bristfälliga bromsanordningen en trafikolycka. Ägaren av bilen kan inte göras ansvarig för störningen utan arbetaren är ensam störare.

 

    Vad nu sagts gäller i princip också ägare av fast egendom. Sålunda är exempelvis ägare av en jordbruksfastighet polisrättsligt inte ansvarig för störning eller fara som den som olovligen beträder hans marker förorsakar. En dylik störning eller fara härrör inte från fastighetens tillstånd utan beror på en utomståendes förfarande. Vid polisingripande i ett sådant fall gäller därför de grundsatser som ovan angetts för störande personer.
    Beträffande adressatfrågan för ingripande mot störande saker gäller i övrigt i stort sett samma allmänna grundsatser som i fråga om störande personer. Sålunda måste faran som regel vara omedelbar. Hur faran uppkommit saknar betydelse. Det är likgiltigt, om sakens farliga tillstånd framkallats av ägaren, innehavaren eller tredje man eller av någon naturhändelse etc. Huruvida faran har sin grund i en uppsåtlig handling eller beror på oaktsamhet spelar ej heller någon roll. Avgörande för ingreppsfrågan är, liksom beträffande ingripande mot störande personer, det faktiska förhållandet att en fara för allmän ordning och säkerhet föreligger. Huruvida saken ägs eller innehas av en fysisk eller juridisk person har ej heller någon principiell betydelse.
    Om saken ägs av flera personer och ingen av dem ensam har det rättsliga ansvaret för sakens tillstånd, är envar av delägarna i princip ensam ansvarig för den fara eller störning som saken framkallar. Liksom vid ingripande mot personella störningar äger polisen som regel själv bestämma mot vilken delägare ingripandet bör riktas. Vad nu sagts gäller även i fall, då förfoganderätten över saken innehas av flera personer.