Festskrift till Ivar Agge. Sthlm 1970. Norstedts. 463 s.
Mycket kan sägas för och en del mot seden att, då en framstående vetenskapsman avgår från sin professur, hylla honom med en festskrift. Vare det därför på en gång sagt om föreliggande specimen av sin art, att de tjugusju uppsatser som jämte en bibliografi över Agges produktion ingå i volymen nästan undantagslöst röra väsentliga problem för lagstiftaren, lagskiparen eller teoretikern samt att de innehålla intresseväckande synpunkter.
Johs. Andenaæs inleder med en uppsats "Om almenprevensjon og kriminalitetstype", där förf. efter att i förbigående ha framhållit, att det individualpreventivt spelar liten roll vilken reaktionsform man använder, understryker att reaktionens allmänpreventiva verkan blir olika vid skilda typer av brott. Han belägger sin tes med en jämförande undersökning av vad ett straff har för avskräckande betydelse vid barnamord, abort och s. k. promillekörning. I viss mån förvånande är, att förf. som i annat sammanhang betonat straffets moralbildande verkan vid sistnämnda brott antager att det handlingsåterhållande momentet huvudsakligen utgöres av ett rationellt övervägande. Fråga är, om inte detta påverkas av en mer instinktmässig anpassning till en av kriminaliseringen förstärkt moraluppfattning.
"Från effektansvar till skuldansvar" kallar Inkeri Anttila sitt bidrag om vissa utvecklingslinjer och reformförslag i finsk straffrätt. Intressant för en svensk läsare är att finna, hur starkt förankrad adekvansläran är i vårt östra grannland och hur man, låt vara med tvekan, ansett sig i vissa fall böra bibehålla de objektiva överskotten. Förf. pläderar för ett mer konsekvent övergående till skuldansvar, därvid en omarbetning av försöksbestämmelserna och en utvidgning av faredelikten synas henne påkallade.
Några på sin tid uppmärksammade uttalanden, att domarens privata värderingar och allmänna samhällsuppfattning skulle inverka på dömandet, ha föranlett Nils Beckman att behandla "Domarens politiska åsikts inverkan på domen". Förf. betonar, att domaren måste följa lagen och att kraven på rättssäkerhet ge rättsskipningen ett konservativt drag. Han vänder sig mot alla ansatser att sammanblanda politik och rättsskipning och åberopar här som varnande exempel de frihetstida ständernas ingripanden. Frånsett att man kan hysa en i viss mån annan uppfattning om de frihetstida ständernas roll för rättsskipningen (jfr bl. a. Lagerroth i Sveriges Riksdag VI s 328 ff och 338 ff.), är man i stort beredd att ansluta sig till Beckman. Vad denne icke går närmare in på är att, då den av lagstiftaren fastställda värdeskalan är grovt kalibrerad och därför i och för sig skulle medgiva ett vitt spelrum för värderingar, utgör oftast processläget och än mer processföringen i de enskilda fallen starkt återhållande och konserverande moment.
Bertil Bengtsson behandlar i "Om personskadenämndernas verksamhet — ett försök till värdering" trafik- och ansvarsnämndernas organisation och betydelse som rådgivande för försäkringsbolagen vid dessas skadereglering-
ar samt såsom remissinstanser för domstolarna. Med stöd av bl. a. NJA 1966 s. 254 hävdar förf. att domstolarna varit obenägna att frångå nämndernas prognoser men mer böjda att anlägga andra rättsliga synpunkter. Såvitt gäller det åberopade rättsfallet, skulle nog anm. — som deltog i avgörandet — närmast vara benägen att påstå, att han för egen del anslöt sig till nämndens rättsuppfattning men däremot, när det gällde en så onormalt lång livräntetid som över fyrtio år, icke ansåg tillräckliga skäl förebragta att frångå den gamla tumregeln, som låt vara oprecist och oegentligt uttryckes genom graden av s. k. medicinsk invaliditet.
En redogörelse för de riktlinjer riksåklagaren följer såväl vid egen fullföljd till HD som när fråga är att biträda av tilltalad förd revisionstalan lämnar Thorsten Cars i "Något om riksåklagarens verksamhet som åklagare i högsta domstolen". Av intresse är. uppgiften, att av de under åren 1965—1968 av honom fullföljda målen lika många avsågo rättstillämpningen som påföljden och att hans fullföljdpraxis är avsevärt mer restriktiv än HD:s dispenspraxis. Även om denna återhållsamhet är på sin plats, kan man fråga sig om icke restriktiviteten ibland gått något långt, såsom då han underlät att fullfölja talan i mål om ansvar enligt 74 § 2 st. checklagen, där ett olyckligt uttalande i motiven ställt till en del trassel, som HD möjligen kunnat rätta till.
Av en annan karaktär är Torstein Eckhoffs bidrag "Rettslige vurderinger", där förf. rör sig på ett högt teoretiskt plan. Han skiljer på tre värderingstyper: den omedelbara, den normativa och den konsekvensorienterade. Någon närmare analys av de två förstnämnda typerna gives icke — vilket är att beklaga åtminstone när det gäller den normativa typen, där anledning funnits att beakta den deontiska logikens landvinningar under senare år — medan förf. mer utförligt drager fram de osäkerhetsfaktorer som äro förenade med den konsekvensorienterade metoden. Någon vän av samfundsnyttoteorin är förf. icke. Han finner den om icke lika prententiös så minst lika vag och obestämd som den utilistiska lyckoprincipen. För egen del anser han, att man vid dömandet får använda alla tre metoderna.
I ett för en del år sedan utkommet arbete, Processuella grundbegrepp och allmänna processprinciper, tog Per Olof Ekelöf upp problemet om gärningsidentitet enligt 30:3, 30:9 och 45:5 3 st. RB. Han återkommer nu till frågan i artikeln "Historien upprepar sig" men begränsar framställningen till att avse stöld och häleri. Efter redogörelse för ett par tyska domar kommer han in på svensk rättspraxis, närmast rättsfallet NJA 1966 s. 12. Synbarligen är han såvitt avser identitetsfrågan ense med HD, medan han reagerar mot att resning beviljades till nackdel för den tilltalade. Nu bör man kanske vara litet försiktig med att draga några vittgående slutsatser av just ifrågavarande rättsfall, då vid tillgrepp av varulager stöld och hälerihandlingar gripa in i varandra på ett sätt som ej lätt medger en uppdelning på skilda brottstyper. Det är därför inte givet, att man skall anse avgörandet stå i strid med NJA 1952 C 884. Sedan kan man med förf. väl undra, om rättvisekravet bör göras så absolut, att den tilltalade icke skulle ha fått komma undan med häleridomen, detta i motsats till hans kumpan som skulle ha gått helt fri om resning ej beviljats (NJA 1966 s. 340).
I en artikel "Om förebyggande av trafikbrott" fäster Reino Ellila uppmärksamheten på vissa praktiska åtgärder, som kunna vidtagas för att
hindra trafikolyckor, såsom strängare övervakning av trafiken, skärpta bestämmelser för erhållande av körkort, bättre trafikundervisning m. m. Han betonar emellertid med skärpa, att man inte kan undvika straff vare sig för allvarligare eller för lindrigare överträdelser samt att man måste tillse att dessa beivras.
Såsom ett nyanserat och välavvägt bidrag till en aktuell, ofta mer känsloladdad än rationell debatt får man se Göran Elwins "Om rättssäkerhet och rättsskydd inom kriminalvården". Förf. anser, att man bör klart skilja mellan behandlingsåtgärder, säkerhetsåtgärder och disciplinåtgärder och kritiserar i detta sammanhang avfattningen av 45, 68 och 73 §§ behandlingslagen. Det är nog riktigt, att dessa bestämmelser i viss mån överlappa varandra och att detta kan leda till att t. ex. en säkerhetsåtgärd uppfattas som en i formellt oriktig ordning tillkommen disciplinåtgärd. Fråga är dock, om man som förf. rekommenderar kommer tillrätta med problemen genom en mer kasuistisk lagstiftningsteknik. De intagnas uppfinningsrikedom är antagligen större än lagstiftarens fantasi.
Mången domare finner väl omröstningsreglerna i brottmål vara ett nödvändigt ont, formler vari han såvitt möjligt söker undvika att trassla in sig, särskilt som dessa för gemene man måste framstå som trollformler. Man är därför Carl M. Elwing tacksam för hans klarläggande framställning av 29 kap. 2 och 3 §§ RB i deras nya lydelse. Svårigheterna, som funnos tidigare men då ej framträdde så markant, bottna till en del i att brottskatalogen innehåller en i abstrakt graderade straff uttryckt värdeskala för brottens svårhetsgrad, medan vid val av påföljd — varunder hänföres straff — hänsyn skall tagas till i vad mån en viss, d. v. s. konkret bestämd påföljd är ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. Här föreligger visserligen icke en logisk motsägelse men väl en språklig inadvertens och i varje fall en psykologiskt svåröverkomlig diskrepans, i det man vid domfällandet har att koppla bort från en ursprunglig föreställning och gå över till en annan. Jfr Processlagberedningens motiv s. 334. Det är ovisst, om dessa synpunkter tillmätts någon betydelse, då HD i rättsfallet 1968 s. 327 gjorde något så ovanligt som att låta en hel avdelning giva ett vägledande obiter dictum rörande 29 kap. 2 § 3 st. och 3 § 2 st. andra punkten RB. I motsats till vad förf. synes benägen antaga, får nog uttalandet anses ha en avsevärd principiell och pedagogisk räckvidd. I övrigt kan man i stort ansluta sig till förf:s åsikter med ett par undantag, såsom beträffande omröstning om sådana särskilda påföljder som förvisning, konfiskation etc. Här får avgörandet lämnas till framtiden.
För det utan tvekan mest originella bidraget svarar Olle Hoflund med "Ett samtal om agent provocateur". I form av en sokratisk dialog söker han sig med hjälp av läroböcker, motivuttalanden och även en förordning från 1778 fram till kärnan i begreppet. Det undandrager sig anm:s bedömande, om det är fråga om en bearbetning av en bandupptagning från en seminarieövning eller en helt uppkonstruerad dialog, vars syfte skulle vara att visa, hur man genom grupparbete kan få studerande att använda tillgängliga hjälpmedel.
Av helt annan karaktär är Nils Jareborgs "Effektdelikt och beteendedelikt". Med anlitande av semantiska metoder vill han uppvisa, att beteckningarna äro missvisande och att någon tydlig gräns icke kan dragas mellan dem, varför distinktionen är värdelös. Frånsett att förf:s terminologi är
något ambivalent — vilket delvis gäller även de engelskspråkiga arbeten, han hänvisar till — kan man invända, att det från s. a. s. profylaktisk synpunkt spelar en viss roll, att själva handlingsmomentet ("act or activity") betonas, och detta sker enligt anm. bättre genom att tala om effektdelikt och beteendedelikt än om "resultatsdelikt" och "faredelikt". Vad den senare termen angår, har den för övrigt en annan och från rättssäkerhetssynpunkt mindre önskvärd innebörd än "beteendedelikt".
I betraktande av de ändringar i kommunindelning och överförande av offentliga uppgifter från ett organ till ett annat, som skett och pågå, är det ett viktigt ämne, som Stig Jägerskiöld behandlar i "Om offentliga rättssubjekts äganderätt. Några anteckningar kring ett problem." Frågan, hur man vid sådana ändringar skall förfara med de gamla subjektens egendom, har alltid visat sig svårlöst. Förf. gör ett försök att finna en vägledande synpunkt genom att skilja mellan förvaltningsförmögenhet, som i princip överföres, och finansförmögenhet, som behålles av den ursprungliga ägaren. Då denna icke längre existerar, uppkomma emellertid särskilda problem. Förf. pläderar för att finansförmögenheten skall få användas av det gamla subjektet för ändamål, som stå dess ursprungliga uppgifter nära. I vissa fall är väl en sådan lösning tänkbar, medan den i andra möter betänkligheter.
Gunnar Karnells uppsats "Den obetydliga importrätten — dess innebörd och skydd. Reflexioner kring ett upphovsrättsligt straffbud" rör omfattningen av den straffskyddade rätten för en upphovsman att hindra import av utomlands (i framställningslandet) ej skyddat verk. Framställningen gör på en icke-specialist intrycket att vara både klarläggande och välöverlagd. Vad förf. säger om att medverkan till utomlands företagen olovlig utgivning genom import hit skulle vara straffbar här i riket, kan nog diskuteras.
I "Svarandes rätt till dom" behandlar Sven Larsson såväl den rätt som härutinnan tillkommer svarande i dels dispositiva dels indispositiva tvistemål som tilltalads rätt att i brottmål erhålla (frikännande) dom, varvid särskilt beaktas de fall då målsägare har möjlighet att övertaga åtal. Det visar sig, att ämnet är mer intrikat, än man först är benägen tro. Mot de lösningar förf. föreslår ifråga om vissa av lagstiftaren ej uttryckligen lösta problem, är föga att invända.
Det ämne Gustaf Petrén valt nämligen "Den inbördes relationen mellan protokoll och expedition" berör såväl förvaltningsmyndigheterna som domstolarna för att ej nämna de särskilda bestämmelserna i RF §§ 9, 15 och 38. I regel är expeditionen bärare av beslutet, men i rättegångsmål har det inneliggande exemplaret av domen denna funktion. Frågan om vilken handling som skall anses som bärare av beslutet, får en stor praktisk betydelse kanske icke så mycket i de mer sällan föreliggande fall, då det föreligger en diskrepans mellan exempelvis protokoll och expedition, som då man har att avgöra inom vilken tid återkallelse kan ske. Ett särskilt av förf. ej berört problem är, inom vilken tid kompletterande yrkande om rättegångskostnader i dispensärende kan framställas.
"Om 1969 års västtyska straffrättsreformer" av Gerhard Simson handlar om den utveckling eller kanske rättare omvandling, som strävandena att ersätta Hitlertidens straffrätt med ett annat system undergått. I förståelig reaktion mot nazistepoken återgick man i 1962 års straffrättsproposi-
tion till Kants etiskt grundade straffrättsuppfattning men har under det fortsatta reformarbetet börjat mjuka upp den tämligen benhårda dogmatism, som utmärkte detta förslag. Karaktäristisk är en bestämmelse som att gärningsmannens skuld skall vara grundval för straffets utmätande men att man alltid skall fästa avseende vid de verkningar straffet kan ha på gärningsmannens framtida liv i samhället.
Ivar Strahl har tidigare ägnat sig åt att rensa upp i orsakslärans juridiska augiasstall och återkommer nu till ämnet i "Orsaksrekvisitet i straffrätten". Förf. sammanför orsakande i strikt mening och s. k. psykisk kausalitet under ett begrepp: orsakande enligt det reala skeendet men uppställer härutöver för tillämpning av ett straffbud ett betingelsekrav, innebärande att man genom ett hypotetiskt prov skall avgöra om ett orsakande är relevant. För sin del skule anm. för att metodiskt hålla en någorlunda klar gräns mellan vad som tillhör de empiriska, kvantitativt arbetande vetenskaperna att utreda och vad tillhör den deontiska logiken att bedöma vilja överföra såväl relevansbedömningen som möjligen också den psykiska kausaliteten till det normativa planet. Förf:s behandling av s. k. självständigt verkande orsaker och av medverkan leder för övrigt tanken i en sådan riktning. För sammankopplingen av norm och orsak gäller väl till slut den gamla regeln, att man icke bör straffas för en effekt som man empiriskt sett icke kunnat förorsaka, en regel som tyvärr icke alltid följts vilket t. ex. formuleringen av bestämmelserna i 1734 års lag 2 kap. 1 § MB om trolldom visar.
När han skisserade sin berömda teori om "Stufenbau der Rechtsordnung", behandlade Hans Kelsen kompetensreglerna såsom "stufenweise" insatta funktionella "Erzeugungsnormen". Deras rättsliga natur har sedan grundligare analyserats bl. a. av Alf Ross i "Directives and Norms", vilket arbete utgör utgångspunkterna för Tore Strömbergs bidrag "Om kompetensnormens definition". På ett som det förefaller realistiskt sätt förfäktar han en delvis annan uppfattning än Ross. De definitionsmässiga frågorna må dock lämnas därhän. Av praktiskt intresse kan vara ett sådant påpekande som att i en lagtext orden "äga" eller "må" kunna ha funktionen att uttrycka kompetens, vilket icke är fallet med ordet "få". Sat sapienti.
På senare tid har det teoretiska intresset för den juridiska argumentationstekniken vuxit sig starkare. Som ett uttryck härför får man se Stig Strömholms "Till frågan om den juridiska argumentationstekniken". Förf. hävdar, att denna teknik innehåller något annat och mer snävt än logik och argumentationsteknik i allmänhet, men finner å andra sidan, att den är ett gäckande problem som icke låter sig infångas medelst konfrontation med bättre definierade resonemangs- och analysmodeller i generell skala. Behandlingen av ämnet hade nog vunnit på, om förf. gjort en jämförande analys av domsmotiveringarnas uppbyggnad i, låt säga, en dom från år 1900 och en från år 1950. Han skulle då ha funnit, hur en efter ett nedärvt syllogistiskt schema utarbetad domsskrivningstyp ersatts av en annan, som närmare anpassas till ämnet, processföringen och rättspolitiska överväganden i tidens stil.
För några år sedan avgjordes ett rättsligt sett icke särskilt intressant mål om ansvar mot ett par flygofficerare i anledning av flygolycka vid övningsflygning (NJA 1965 B 18). Målet tages nu upp till belysning av Jacob Sundberg i "Technical or judicial methods to fight aviation ac-
cidents?" Bakom åtalet låg — och det är detta som förf. behandlar — en meningsmotsättning mellan chefen för flygvapnet och militieombudsmannen. För att man skulle kunna erhålla så fullständiga informationer som möjligt av teknisk betydelse hade all flygpersonal ålagts att rapportera alla händelser som icke blott lett till utan kunnat leda till att personer eller flygplan kommit till skada. Detta föranledde emellertid missnöje hos personalen som fruktade, att den fullständiga rapportskyldigheten skulle ha disciplinära återverkningar, varför de militära cheferna ålades att i sådant hänseende visa återhållsamhet. Militieombudsmannen såg emellertid annorlunda på saken och beslöt i det aktuella fallet väcka åtal för tjänstefel. Utgången blev, att den ene av de tilltalade officerarna frikändes medan den andre för en felmanöver dömdes till disciplinstraff.
I dessa dagar, då formerna för Sveriges anslutning till EEC äro föremål för en stundom sakligt och begreppsmässigt oklar debatt, kan det vara av intresse att taga del av Zacharias Sundströms skiss till en "Integrationsrättsteori". Då förf. behandlar de dynamiska aspekterna på problemen, ligger det nära till hands att röra sig i tankebanor som höra hemma inom nationalekonomin och statistiken. För den som sysslar med frågorna om de överstatliga eller internationella sammanslutningarnas verksamhetsfält och med hur de nationella rättssystemen må anslutas till internationellt gällande regler kan framställningen giva en del uppslag.
I Knut Sveris "Brottslighet och samhällsstruktur" visas, hur försiktig man måste vara med att av statistiken utläsa något om brottslighetens orsaker. Sålunda kan man inte med hjälp av ekonomiska faktorer få fram någon korrelation mellan t. ex. stöldbrott och ekonomiska växlingar. Däremot kan det enligt förf. vara möjligt, att den större sociala rörligheten i dagens samhälle leder till större brottslighet genom att den sociala kontrollen är sämre än i en mer stabil livsmiljö av den typ som fanns på 1800-talet.
"Kriminalisering och avkriminalisering i dagens samhälle" kallar Hans Thornstedt sina subjektivt utformade uppslag till en omarbetning av bl. a. brottskatalogen i BrB. Enligt honom böra straffbestämmelserna skydda den enskildes intresse av liv och hälsa, lugn och trivsel i hemmet och i samhället. Vidare bör samhällets bestånd, dess politiska, sociala och ekonomiska funktioner skyddas. Förmögenhetsbrotten böra betraktas mera som brott mot den samhälleliga solidariteten och det ekonomiska livets sociala funktioner än som kränkningar av enskilda ekonomiska intressen. Vissa sedlighetsbrott böra avkriminaliseras. Det straffbara området för gäldenärsbrott bör inskränkas. Dessa äro några av reformtankarna. Eftersom förf. själv framhåller, att hans förslag äro subjektiva, skall anm. icke yttra sig om dem. Tyvärr har uppläggningen även fört med sig några väl svepande formuleringar. En rättshistoriker skulle nog finna påståendet, att de stränga straffen för stöld i äldre rätt berodde på att förlust av egendom kunde medföra fattigdom och svält vara väl onyanserat. En advokat delar nog inte helt förf:s låga värdering av bestämmelserna om vårdslöshet mot borgenärer som preventiv faktor.
Per-Edwin Wallén behandlar i artikeln "Något om kreditbedrägeri i svensk rätt" huvudsakligen två rättsfall, nämligen NJA 1947 s. 612 och NJA 1960 s. 529. Nu hör väl kreditbedrägeriet till de slag av brott, där det är lättare att efter att ha hört målsägare och tilltalad enligt livets re-
gel intuitivt komma till ett rätt resultat än att motivera detta med anlitande av en fin juridisk begreppsapparat. Typiskt är väl, att man i båda de behandlade rättsfallen varit inne på tanken om dolus eventualis. Förf. har därför rätt, när han hävdar att gränsen mellan det straffbara och det straff-fria området är oskarp. Däremot ifrågasätter anm., om icke förf. läst in för mycket i rättsfallet NJA 1960 s. 529, när han förfäktar, att HD övergett uppfattningen att ansvar för bedrägeri kan komma ifråga så snart en subjektiv error framkallats.
Det är en svår uppgift Lars Welamson tagit på sig, då han i sitt bidrag" Reformatio in pejus och rättegångskostnad i brottmål" går att behandla vissa konsekvenser av de år 1964 genomförda ändringarna i 51:25 och 31: 10 RB. Framställningen är, som man kunde vänta, ingående och har trots att förf. själv delvis anser sig endast föreslå lösningar de lege ferenda en stor betydelse även vid tolkningen av gällande rätt. Även om förbudet mot reformatio in pejus blivit en ruin, finns det ännu ett visst verkningsfält för detsamma. För ett oförvillat lekmannaomdöme har principen blivit något självklart — klagar jag för att få en lindrigare påföljd, skall väl inte en överrätt kunna bestämma en påföljd som jag själv finner vara strängare — så självklart, att överrätterna böra vara försiktiga med att ändra underrätternas domar på talan av den dömde annat än i av denne yrkat avseende. Såvitt anm. kunnat finna, delar förf. i stort dessa synpunkter. — Om möjligt än mer ömtåligt är problemet om den dömdes skyldighet att gälda rättegångskostnader enligt 31: 10 RB. Enligt förf. föreligger ännu icke något med NJA 1966 s. 131 jämförbart fall, där talan förts icke av åklagaren utan av den tilltalade.
Alla äldre domare ha väl någon gång erinrat sig bestämmelsen i äldre RB om att mål som "den allmänna hushållningen i riket, kronans varjehanda ingälder, så ock de som någons ämbete och tjänst, högre eller ringare, och fel däri röra, pröves och dömes av dem, som Konungen vård och inseende däröver betrott haver, efter ty som i särskilda stadgar därom sägs" utan att kunna säga, att stadgandet gav någon vägledning. Ole Westerberg tager det oaktat stadgandet till utgångspunkt för sin framställning om "Allmän domstols prövning av administrativa beslut". Han menar, att frågan om allmän domstols kompetens blir en fråga, om vilka inskränkningar som gälla däri på grundval av 10: 26 äldre RB jämförd med 5 § RP. Uppfattningen är nog den sedan länge vedertagna men var troligen icke, såsom 1720 års regeringsform och företalet till 1734 års lag giva vid handen, den ursprungliga. Det visar sig, som man kunde förmoda, att förf. snart nog får ringa ledning av stadgandet utan får tillgripa mer allmänna överväganden jämte hänvisningar till senare praxis.
G. Bomgren