Europarådsresolution om körkortsingripande. Efter förarbete inom European committee on Crime Problems har Europarådet i oktober 1971 antagit en resolution (Resolution 71/28) med rekommendationer till enhetliga regler för körkortsingripande i anledning av trafikbrott. Det är den stadigt växande internationella trafiken som utgjort en huvudanledning till att ansträngningarna för att nå enhetliga regler intensifierats under senare år. I resolutionen framhålls att det är av den största betydelse för trafiksäkerheten att trafikbrotten kontrolleras med lämpliga metoder. Det betonas också att körkortsingripande vid sidan av utbildning och straff är ett lämpligt medel för att nå detta syfte.
    Resolutionen behandlar först körkortsingripandets utformning (punkt 1—3). Det uttalas bl. a., att körkortsbeslutet i princip skall innehålla en uppgift om varaktigheten av ingripandet. Anledning till denna huvudregel är främst att det ansetts vara ett berättigat rättssäkerhetskrav att den enskilde blir informerad om detta.
    Resolutionen lägger vidare vikt vid att inte enbart repressiva utan även förbättrande och uppfostrande åtgärder skall ingå i körkortssystemet. Detta är en av anledningarna till att ett system med villkorliga körkortsingripanden förordas. Som villkor för att ingripandet ej skall verkställas, skall sålunda kunna anges att den dömde undergår behandling eller deltar i trafikutbildning.
    Härefter går resolutionen in på de fall i vilka körkortsingripande skall beslutas (punkt 4). Först räknas vissa trafikbrott upp vid vilka det förutsätt satt körkortsingripande alltid skall beslutas. Som sådana brott anges allvarlig vårdslöshet som lett till dödsolycka eller personskada, oursäktlig smitning och trafikfarligt beteende som följd av konsumtion av alkohol, narkotika eller andra liknande medel. I kommentaren betonas att även om de fall där den allvarliga vårdslösheten lett till skada särskilt angetts i resolutionen, så är avsikten den att alla allvarliga vårdslösheter skall medföra ingripande oavsett om skada inträffat eller ej. Även i andra fall rekommenderas emeller-

 

Nordiskt och internationellt 233tid körkortsingripande. Sådant beslut bör sålunda meddelas vid dels brott som inneburit en verklig trafikfara och dels upprepade trafikbrott.
    Några europeiska länder — Tyskland och Frankrike samt i viss mån Storbritannien — har under senare år infört olika former av pricksystem för att bättre komma till rätta med den upprepade trafikbrottsligheten. Detta system rekommenderas nu för närmare övervägande i samtliga medlemsländer. Pricksystemet bör användas för att på ett effektivt sätt välja ut de återfallsbrottslingar som skall undersökas närmare. Systemet ger också möjlighet till en mera enhetlig praxis vid de olika myndigheterna.
    Till resolutionen har fogats en modell till ett pricksystem. Syftet med denna modell är att den skall tjäna som en inspirationskälla, när de olika länderna börjar arbetet med att utforma olika nationella pricksystem. Samtliga trafikbrott har indelats i en fyragradig skala med hänsyn till varje enskilt brotts antagna trafikfarlighet. Prickar skall dock ej utsättas för trafikbrott som redan lett till körkortsingripande eller för vissa mindre allvarliga trafikbrott — främst parkeringsförseelser.
    Ett pricksystem måste också innehålla vissa rehabiliteringsregler. I princip skall således en förseelse beaktas under tre år. Om föraren inte begått något nytt trafikbrott under en tvåårsperiod skall emellertid en tvåårig rehabiliteringstid gälla.
    I fråga om åtgärder, som skall vidtas inom ramen för pricksystemet förordas att föraren vid fem prickar får en muntlig eller skriftlig varning. Vid åtta prickar skall förarens lämplighet närmare undersökas. Detta innebär att föraren bör kallas till ett samtal inför en trafiksakkunnig person. Härvid skall undersökas t. ex. lämpligheten av särskild trafikutbildning eller gruppterapi. Huvudsyftet med åtgärderna skall vara att försöka förbättra förarens uppträdande i trafiken. Slutligen anges att tio prickar är den gräns vid vilken någon form av körkortsingripande skall beslutas.
    Resolutionen behandlar emellertid inte bara det materiella regelsystemet utan den behandlar också vissa processuella frågor. Således uttalas (punkt 7) att körkortsingripandet i princip skall beslutas av den domare som handlägger trafikbrottet. Som skäl härför anges bl. a. att det i detta fall endast är domstolen som kan ta ställning till vad som hänt. Den enskildes rättssäkerhet kräver således en samtidig handläggning. Vidare medför en dubbelprocess ökade kostnader för den enskilde. Trafiksäkerhetssynpunkter kräver också en samtidig handläggning eftersom en snabb process och ett samtidigt avgörande ger ingripandet en större effekt.
    Eftersom i vissa länder grundläggande lagar hindrar det system med samtidig handläggning som ansetts utgöra den handläggningsform som i princip bör förordas, uttalas emellertid också i resolutionen (punkt 8) att körkortsingripandet i dessa länder skall beslutas så snart som möjligt efter brottmålsdomen. Det betonas samtidigt att processen skall garantera förarens rätt till försvar. Särskilt skall han ha möjlighet att bli hörd inför beslutsorganet och att överklaga.
    Resolutionen har förberetts av en särskild expertgrupp. Svensk representant vid detta arbete har varit riksåklagaren Holger Romander med biträde av hovrättsassessorn Carl-Johan Cosmo.
 

C.-J. G.