Vattendomstolarna bort — och sedan?

 

Av vattenrättsdomaren GUNNAR FREDRIKSON

 

 

 

 

1971 års utgång innebar början till slutet för ett inslag i svenskträttsväsen. Som första led i den planerade avvecklingen av vattendomstolarna har dessa avskaffats som självständiga administrativa enheter och infogats i tingsrättsorganisationen. Visserligen fortsätter de tills vidare som dömande organ. Men på längre sikt, säg om 5—10 år, skall även denna funktion upphöra och vattendomstolarna helt försvinna ur bilden, för att delvis ersättas av fastighetsdomstolarna.
    En återblick kan därför vara på sin plats. Några synpunkter de lege ferenda må tillåtas bli fogade därtill.
    Förarbetena till vattenlagen (VL) började strax efter sekelskiftet. Främsta skälet till arbetets igångsättande var den uttalade bristen på en modern lagstiftning, lämpad för vattenkraftens rationella tillgodogörande. Dessutom kändes behov av mera tidsenliga bestämmelser om torrläggning av mark. För båda syftena krävdes bland annat domstolar, som var väl kvalificerade inte minst i tekniskt hänseende. Övervägandena ledde till VL med biförfattningar, vilket lagverk trädde i kraft år 1919.
    VL gav vidgade möjligheter att för ett företag i vatten taga i anspråk annans egendom eller i övrigt tillfoga denna skada eller intrång. En bärande princip för företagets tillåtlighet skulle då vara, att detta bedömdes ur allmän och enskild synpunkt medföra fördel som väsentligt övervägde olägenheterna. En annan grundsats var, att företaget skulle utföras så, att ändamålet komme att, utan oskälig kostnad för företagaren, vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan.
    Genom VL tillskapades en ny typ av domstolar, vattendomstolarna, som skulle vara första instans i vattenmål. I vattendomstol skulle tjänstgöra som ordförande en jurist, vattenrättsdomaren, samt som bisittare två tekniker, vattenrättsingenjörerna, och två nämndemän, de sistnämnda närmast i sin egenskap av sakkunniga rörande ortens förhållanden.
    Vattendomstolarna har vuxit fram ur de gamla häradsrätterna. Emellertid har tillståndsfrågor ingått som integrerande del i vattenmålen och vattendomstolarna sålunda haft inte bara judiciella funktioner utan även tjänat som ett slags koncessionsmyndigheter. Häri-

 

Vattendomstolarna bort — och sedan? 259genom har statliga centrala och regionala myndigheter, kommunala organ samt enskilda sammanslutningar och institutioner kommit att i vattenmålen agera på ett sätt, som är okänt för en allmän underrätt. Vattendomstolarnas domkretsar är vidare till sin storlek att jämföra mera med hovrättsområdena än med domsagorna. Allt detta medförde att vattendomstolarna till sina arbetsuppgifter kom att förete större likheter med regionala verk än med de lokala domstolar, varur de utgått.
    Vid sin tillkomst betecknades VL som ett synnerligen gott resultat av det mångåriga utredningsarbetet. Detta omdöme är förvisso berättigat kanske främst med tanke på VL:s omsorgsfulla och välbetänkta avvägning av olika — var för sig rättmätiga — allmänna och enskilda intressen mot varandra.
    Med tiden ändrades förhållandena i takt med den samhälleliga och industriella utvecklingen. Härigenom blev efter hand vissa partier av VL i behov av revision. Lagstiftaren har haft blicken öppen för detta. I ganska nära anslutning till nya krav på VL har sålunda denna tid efter annan vidareutbyggts och ändrats.
    Under 1920/40-talen innebar den nya lagstiftningen ett fullföljande av vattenlagstiftningen i de delar, som lämnats oreglerade eller ofullständigt reglerade i den ursprungliga lagen. Sedermera kom en reviderad syn på miljövårdens betydelse så småningom att alltmer sätta sin prägel på VL:s utveckling särskilt i vad gäller vattenvården.
    Den VL, som förelåg i mitten av 1960-talet, kan därför knappast stämplas som föråldrad efter dåvarande krav. Fastmera ingick i lagen så många och betydande nya element, att den som helhet betraktad kan klassas som ett för tiden modernt lagverk, väl motsvarande utvecklingen av miljövårdstänkandet, å ena, samt av samhälls- och näringslivet, å andra sidan, under tiden efter lagens tillkomst 1919.
    VL under förra hälften av 1960-talet kan t. o. m. sägas på ett sätt ha varit före sin tid. Lagens text och motiv uttryckte sålunda en ganska avancerad syn hos lagstiftaren på exempelvis miljövårdens krav, under det att man i den praktiska tillämpningen inte hunnit så långt. Känslan för vad lagen verkligen innebar, när det gällde åtgärder i vattenvårdens intresse, hade sålunda i åtskilliga fall inte tillfullo trängt igenom hos dem — främst industrier och kommuner — vilka skulle iakttaga lagreglerna. Ej sällan medförde detta en bristande efterföljd av lagen. Likaså kunde det brista i den övervakning av bestämmelsernas efterlevnad, vilken ålåg vederbörande tillsynsmyndigheter. Här bör dock ihågkommas, att dessa myndigheter under en lång följd av år var uppenbart underdimensionerade för sina omfattande uppgifter, samt att felet således snarare låg hos

 

260 Gunnar Fredriksonde anslagsbeviljande statsmakterna än hos tillsynsmyndigheterna själva.
    En missuppfattning bör här tillrättaläggas. På många håll har man trott, att vattendomstolarna haft en övervakande uppgift inom vattenvården. Så är ingalunda förhållandet. Varken rättigheter eller skyldigheter har i den delen funnits för vattendomstolarna. Dessa har endast haft att döma i mål, som genom ansökan eller på annat sätt bragts under deras prövning. När det — till exempel i fråga om avloppsutsläpp — kommit så långt som till ett vattenmål, harej sällan skadan redan varit etablerad i form av mer eller mindre accentuerad vattenförstöring. För domstolen har det då endast återstått att söka rädda vad som räddas kunde, och den har någon gång nödgats konstatera, att tillsynsmyndigheterna inte ingripit med all den snabbhet och kraft som behövts för att i tid hejda en tilltagande nedsmutsning.
    Vattendomstolarnas position var länge obestridd i den allmänna debatten. Ingen gjorde gällande, att de inte skulle ha fullgjort sina viktiga uppgifter i rättssamhällets tjänst på tillfredsställande sätt. Fastmera var de föremål för allmän uppskattning.
    Så sent som i immissionssakkunnigas betänkande år 1966 om luftförorening, buller och andra immissioner (SOU 1966: 65) gjorde de sakkunniga — i anslutning till att de föreslog att prövningen av immissionsfrågor skulle anförtros åt vattendomstolarna i motsvarighet till vad som redan gällde för spörsmål om avloppsvatten — följande uttalande: Dessa domstolar är också i och för sig mycket väl lämpade att handha denna nya uppgift. Deras sammansättning (domare, ingenjörer och nämndemän) innebär just en sådan förening av juridisk och teknisk sakkunskap samt praktisk och ekonomisk erfarenhet som behövs för immissionsmålen (förutsatt särskild utbildning i immissionsfrågor). Vidare är vattendomstolarnas domkretsar tillräckligt stora för att personalen skall få allsidig erfarenhet men inte större än att den också får god ortskännedom. En ytterligare omständighet, som kan förtjäna att framhållas, är att vattendomstolarna i sin hittillsvarande verksamhet har visat sig äga mycket god förmåga att vinna såväl allmänhetens som industrins förtroende, trots de starka intresse motsättningar som ofta föreligger.
    De sakkunnigas förslag om förläggande av tillståndsprövningen också i immissionsmål till vattendomstolarna biträddes av det stora flertalet remissinstanser. Därefter var väl till en tid den allmänna tron, att förslaget snart nog skulle bli lag. Någon proposition i den riktningen framlades emellertid icke. I stället fick i slutet av 1967 statens naturvårdsverk K. M:ts uppdrag att skyndsamt utreda en alternativ

 

Vattendomstolarna bort — och sedan? 261lösning, syftande till att tillståndsprövningen i såväl immissions- som vattenföroreningsmål skulle förläggas till naturvårdsverket i stället för till domstol.
    Naturvårdsverket inkom i februari 1968 med förslag. Detta remissbehandlades snabbt och blev på sina håll föremål för ganska hård kritik, som medförde överarbetning av förslaget inom justitiedepartementet. Resultatet blev 1969 års miljöskyddslagstiftning, som bland annat omfattade miljöskyddslagen och ändringar i VL. Genom de nya reglerna överfördes avlopps- och andra immissionsfrågor från judiciell till administrativ myndighet: koncessionsnämnden för miljöskydd, naturvårdsverket och länsstyrelse.
    I slutet av 1968 gavs direktiven för den då tillsatta vattenlags utredningen. I dessa direktiv anbefalldes allmän översyn av VL med huvudvikten lagd på vad som hade samband med samhällsplaneringen i stort. Därvid hävdades att vattendomstolarna hade ringa möjligheter till den översiktliga bedömning, vilken från allmän planeringssynpunkt vore nödvändig, eller till val — från sådan synpunkt — mellan olika alternativa lösningar. Vidare uttalades, att dessa domstolars befattning med ersättningsfrågor o. dyl. utan olägenhet kunde övertagas av fastighetsdomstolarna. Enligt direktiven borde därför blivande lagstiftning innebära, att man förlade tillståndsgivningen till administrativ myndighet (en utbyggd koncessionsnämnd för större och länsstyrelse för mindre företag) samt prövningen av ersättningsfrågor till fastighetsdomstol. Skedde så skulle vattendomstolarna såsom obehövliga kunna avvecklas. — Slutligen borde de organisatoriska frågorna tagas med förtur.
    Som första led i sitt arbete har vattenlagsutredningen år 1970 avgivit ett delbetänkande (SOU 1970:40) med förslag till ändringar i VL m. m. Efter remissbehandling, som på de flesta håll inte medförde allvarligare erinringar mot förslaget, lades detta till grund för lagstiftning 1971.
    1971 års lagstiftning innebär provisoriska ändringar i vattenlagens prövningssystem. Sålunda ökas K. M:ts prövningsrätt och vidgas kretsen av remissinstanser, så att i vattenmål även de allmänna planeringssynpunkterna kommer in i bilden. Vidare försvinner vattendomstolarna som administrativa enheter och ingår i tingsrätterna. Emellertid bibehålles egenskapen av självständigt dömande myndighet, likaså domsområdena. Det hela trädde i kraft den 1.1.1972, samtidigt med den nya fastighetslagstiftningen.
    Under sitt fortsatta arbete har vattenlagsutredningen tagit upp VL:s ersättningsregler (9 kap.) till särskild behandling. Förslag härom har avgetts i mars 1972 (SOU 1972: 14). Förslaget innebär närmare

 

262 Gunnar Fredriksonanslutning av VL :s regler till de motsvarande stadganden i expropriationslagen, vilka antogs av 1971 års höstriksdag och trädde i kraft den 1.1.1972.

 

    Innan man går in på synpunkterna de lege ferenda kan ett par allmänna anmärkningar vara på sin plats.
    Bakom ett större lagverk, som tillkommit i traditionell ordning — d. v. s. efter ett ofta flerårigt kommittéarbete, remissbehandling, departementsberedning, lagrådsgranskning och riksdagsbehandling — ligger ett omsorgsfullt förarbete. Som regel kan resultatet av detta betecknas som ganska gott i och för sig. Självfallet förutsättes då, att lagstiftaren tillgodogjort sig det under förarbetena framkomna materialet på allsidigt och objektivt sätt.
    Inte desto mindre kan det, när lagens praktiska tillämpning ger anledning till kritik, hända att rop höjes om att lagen är felaktig och bör avskaffas eller ändras. Ej sällan saknas grund för sådana krav.
    Felet behöver nämligen inte ligga hos lagen som sådan. Olägenheterna kan i stället bero exempelvis på bristande tillsyn över lagens efterlevnad eller på alltför slapp reaktion mot försummelse att följa lagen.
    Att tiderna förändras behöver inte heller medföra, att en lag måste ändras. Behov därav föreligger exempelvis inte i det fall — såsom i VL — att lagbestämmelsen föreskriver en skälighetsavvägning mellan olika intressen. Då kan en och samma lagtext och motiven för denna föranleda helt annan avvägning mellan motsatta intressen vid en senare tidpunkt än vid en tidigare. Bakom ligger därvid en ändring i de olika intressenas angelägenhetsgradering.
    När en vattendomstol förr skulle bedöma, vad som skäligen kunde krävas av en kommuns eller industris miljövård, exempelvis ifråga om avloppsvattnet, utgick domstolen från den tidens uppfattning om vad hänsynen till miljön krävde. Domstolen kunde vidare inte se bort från kommunens eller industriföretagets ekonomiska möjligheter. Det var svårt att föreskriva så kostsamma åtgärder, att de gick utom en rimlig kommunal budgetram eller utöver vad företaget kunde anses tåla utan risk för olönsamhet med därav följande nedläggning och arbetslöshet.
    I dagens läge inser man mycket klarare än förr miljöns livsviktiga betydelse för vårt samhälle. Man ingriper därför nu med helt annan skärpa mot miljöskadande företag än för bara några år sedan. För sådant ändamål har statsmakterna kraftigt byggt ut tillsynsmyndigheterna och därmed skapat förutsättning för effektiv miljöövervakning. Vidare satsar nu det allmänna på direkta skadeförebyggande åt-

 

Vattendomstolarna bort — och sedan? 263gärder belopp av sådan storleksordning som man tidigare inte kunde drömma om.
    Givetvis skulle även en vattendomstol ha beaktat ett så radikalt ändrat utgångsläge för intresseavvägningen. Sannolikt skulle domstolens prövning enligt vattenlagens avloppsbestämmelser inte nämnvärt ha skilt sig från koncessionsnämndens enligt stadgandena i miljöskyddslagen. Det antagandet torde man kunna våga med ledning av de senaste årens erfarenheter. Dessa ger ju möjlighet att jämföra koncessionsnämndens och vattendomstolarnas handläggning av avloppsmål.
    Avskaffandet i princip av vattendomstolarna har kommit nästan överrumplande snabbt. Vad man än må anse därom — saken är nu överspelad och en återgång till vattendomstolar av traditionell typ knappast längre möjlig.
    Men därav följer inte, att man utan vidare bör utesluta judiciell tillståndsprövning som alternativ till den administrativa. Det alternativet skulle då få formen av ett slags miljödomstolar, eftersom man knappast kan ha annat prövningssystem för vatten än för övrig miljö. Självfallet måste ställas höga krav på sådan domstols personella kvalifikationer.
    För närvarande torde det knappast vara möjligt att taga ställning till den slutliga utformningen av VL:s prövningssystem och tillåtlighetsregler. I avvaktan på genomförandet av den reviderade vattenlagstiftningen kan därför vara lämpligt att, såsom skett genom 1971 års stadganden, provisoriskt tillgodose samhällsplaneringens intressen genom vidgad prövningsrätt för K. M:t inom ramen för gällande VL.
    Vad härefter angår frågan om vad redan nu skulle kunna sägas om det lämpliga slutliga prövningssystemet är utgångspunkten, såsom vattenlagsutredningen framhållit, att avgörandet av ett miljöpåverkande företags tillåtlighet skall grundas på avvägningen mellan olika allmänna och enskilda intressen.
    I och för sig kan ett större företag beröra samhällsintressen av sådan valör, att tillåtlighetsprövningen måste ske i politisk ordning. Denna prövning kan i princip inte anförtros åt annan än K. M:t. Endast denna instans kan nämligen göra den samfällda politiska bedömning som här behövs.
    Den riksplanering, som kommer in i detta sammanhang, får genomgripande betydelse för hela rikets miljöstruktur. Principbeslutet härom torde därför bli en sak för regering och riksdag gemensamt.
    Det kan vidare bli nödvändigt med beslutsfattanden också på internationellt plan. Nutidens miljöverkningar breder nämligen ut sig på sådant sätt, att det ena landet inte kan negligera det andra.

 

264 Gunnar Fredrikson    Förslag till fysisk riksplanering har nyligen lagts fram. Detta förslag syftar till miljödisposition i form av riks-, region- och lokalplaner. Förslaget remissbehandlas nu, och enligt uppgift kan proposition i ämnet väntas kanske redan i höst.
    Den reglering, vilken statsmakterna sålunda i sinom tid kommer fram till, kan antagas innehålla strikta författningsmässiga principramar för olika företags tillåtlighet. Därmed blir lagstiftarens politiska intentioner tillgodosedda i det väsentliga.
    Principstadgandena kommer säkerligen att lägga avgörandet i K. M:ts hand i de konkreta fall, där det gäller sådana företag som är särskilt stora eller ingripande utan att tillhöra de av rambestämmelserna direkt omfattade kategorierna. Genom lämplig utformning av rambestämmelserna kan emellertid kretsen av överprövningsfall avsevärt begränsas.
    Med sådan principiell reglering bortfaller de egentliga politiska aspekterna på sådana fall som skall tillståndsprövas på lägre nivå än K. M:t, den underordnade myndigheten må sedan vara judiciell eller administrativ. Att sådan myndighet inte skall låta politiska hänsyn eller andra obehöriga påtryckningar inverka på sin ämbetsutövning bör för övrigt vara något självklart. Myndigheten är ju i sin verksamhet programmerad genom författningstext och -motiv. Därmed är prövningen lagligen begränsad till att myndigheten avväger olika intressen mot varandra i lagstiftningens anda.
    Vad nu sagts gäller de större företagen, d. v. s. sådana som har betydelse ur riks- eller åtminstone regionplanesynpunkt. De mindre företagen åter — och dessa utgör det stora flertalet — har ur allmän planeringssynpunkt ingen nämnvärd betydelse generellt sett. Något direkt politiskt inslag finnes därför knappast här.
    Även i fråga om mindre företag kan dock någon gång finnas behov av en mera översiktlig bedömning vid tillståndsprövningen. För vederbörande myndighet bör därför finnas möjlighet att taga hänsyn till alternativa lösningar, följdföretag, framtida anspråk på vattenresurserna från annan än sökande, planer på framtida markanvändning inom visst vattendragsområde etc.
    Vad nu antytts kan vara en bakgrund, när man skall diskutera om tillståndsprövningen för miljöpåverkande företag bör vara judiciell eller administrativ. Förutsättningen är alltså, att den politiskt betingade ramen redan givits i form av lagfästa principregler och att prövningen endast gäller den praktiska tillämpningen av dessa på det konkreta fallet. Valet mellan de två alternativen kan då träffas enbart med ledning av vad som anses mest ändamålsenligt och funktionsdugligt.

 

Vattendomstolarna bort — och sedan? 265    Saken är naturligtvis tveksam och skäl kan anföras för båda alternativen. Såsom typexempel för dessa kan uppställas vattendomstol resp. koncessionsnämnd.
    Direktiven för vattenlagsutredningen trycker på att de större företagen bör kunna passas in i såväl riks- som lokalplanering. I fråga om möjligheterna att inrymma detta i en vattendomstols handläggning är direktiven pessimistiska.
    Det kan ifrågasättas, om grund funnits för denna pessimism.
    Visserligen har vattendomstolarna inte hittills tagit hänsyn också till samhällsplaneringen vid sin tillståndsprövning. Men detta har berott på att vattenlagen fram till nu saknat bestämmelser härom. Ingen har med fog kunnat påstå, att vattendomstolarna inte skulle ha tillämpat VL riktigt hittills. Anledning saknas till annan förmodan, än att de även framgent kommer att följa gällande lag och dens mening, som lagen gjorde.
    När direktiven skrevs hade väl den närmast till hands liggande lösningen varit att i VL skriva in bestämmelser också om hänsyn till samhällsplaneringen. Givetvis hade dessa bestämmelser även kunnat inrymma vidgad överprövningsrätt för K. M:t. Men möjligheten av en sådan lösning blev inte ens nämnd i direktiven.
    Numera har den antydda lösningen kommit till heders. Fr. o. m. 1972 innehåller sålunda VL kompletterande stadganden, vilka ger statens planverk, kommuner och andra tillfälle att taga del i vattenmål rörande större företag. Vidare har man vidgat kretsen av överprövningsfall.
    Givetvis kan dessa stadganden ytterligare utbyggas. Bland annat kommer väl den blivande fysiska riksplaneringen att sätta sina spår även i lagtexterna.
    Härmed skapas alla nödiga förutsättningar för judiciell tillåtlighetsprövning i fråga om större företag med miljöverkningar av betydelse för samhällsplaneringen.
    En domstolshandläggning ger dessutom inte bara åt företrädarna för allmänna intressen av skilda slag utan även åt de enskilda sakägarna tillfälle att framlägga sina synpunkter på tillåtlighetsfrågan. Detta har sin betydelse också för de fall, som skall avgöras av K. M:t, genom att ge K. M:t ett fylligare material att grunda tillståndsprövningen på.
    Trots allt är det de enskilda sakägarna som i egenskap av närboende beröres mest kännbart av ett miljöskadande företags verkningar. Dessa sakägare kan lätt känna sig utlämnade, om endast myndigheter och andra opersonliga och för den enskilde svåråtkomliga företrädare för olika intressen kommer till tals vid handläggningen av en tillåtlig-

 

266 Gunnar Fredriksonhetsfråga.
    Även vid administrativ tillståndsprövning möter visserligen intet hinder för den, som anser sig berörd av ett företags miljöverkningar, att framföra synpunkter på företaget. Den administrativa handläggningen innefattar emellertid inte — i motsats till domstolsförfarandet enligt VL — någon rätt till kostnadsersättning för enskild sakägare. Detta reducerar väsentligt dennes möjlighet att tillvarataga sin rätt i ärendet, eftersom hithörande spörsmål ofta kan vara så invecklade och svåröverskådliga, att sakägaren behöver både juridiskt och tekniskt biträde. Risk finnes för att kostnaderna härför avhåller sakägaren från att föra talan i ärendet.
    Vattenlagsutredningens direktiv har som nämnt präglats av hänsynen till den allmänna samhällsplaneringen. Det som för denna har betydelse är de stora och ingripande företagen. I fråga om medelstora och mindre företag med enbart lokala aspekter kan det däremot knappast föreligga egentlig anledning att frångå det judiciella prövningssystemet.
    Även i fråga om mindre företag kan tillståndsprövningen någon gång inrymma avvägning mellan kontroversiella intressen med politiska inslag, låt vara av lokal art. Att pröva sådana intressekollisioner tillhör emellertid sedan länge vattendomstols arbetsuppgifter, och den är väl rustad för hithörande bedömningar. Att vidga domstolens tilllåtlighetsprövning, så att — inom de ganska snäva gränser som här kan förutsättas — även en översiktlig avvägning blir medtagen, bereder knappast särskilda svårigheter, när nu reglerna för domstolsförfarandet kompletterats enligt vad ovan antytts.
    Vissa spörsmål är av den art, att prövningen av dem måste ske vid domstol. Till den kategorin hör frågor om skadeersättningar och sådana skadeförebyggande åtgärder som endast berör enskild sakägare.
    När det gäller stora företag med omfattande verkningar, har vattendomstol ofta måst ge deldom i tillåtlighetsfrågan. Denna har sedan eventuellt fått vandra upp genom instanserna, medan ersättningsoch motsvarande spörsmål fått ligga till sig. I sådana fall hade kanske tidsvinst ibland varit att påräkna, om tillståndsprövningen skett i administrativ ordning.
    I det stora flertalet mål är emellertid ersättningsfrågorna inte flera eller större, än att de kan prövas redan i tillståndsdomen. För dessa fall innebär det olägenhet att först låta en myndighet (koncessionsnämnden eller länsstyrelsen) pröva en kanske i och för sig enkel tillståndsfråga och sedan överlämna åt en annan myndighet (fastighetsdomstolen) att avgöra de enskilda skadespörsmålen. Domstolsförfarande för det hela är då att föredraga.

 

Vattendomstolarna bort — och sedan? 267    Ur funktionell synvinkel skulle resonemanget kunna sammanfattas som följer: Domstolsprövning ger ett objektivt sett fylligare underlag för tillåtlighetsprövningen, eftersom domstolen dels, med de nya processuella bestämmelserna i VL, får de allmänna intressena företrädda på lika allsidigt sätt som koncessionsnämnden enligt miljöskyddslagen, dels ock erhåller bättre möjlighet än nämnden att tillgodose de enskilda sakägarnas berättigade intresse att få framföra synpunkter också på tillåtligheten av det företag, varom fråga är. — Mera tveksamt är bedömandet av om det ena eller det andra systemet ger det snabbaste slutliga avgörandet av såväl tillstånds- som ersättningsfrågorna. För det stora flertalet företag torde dock judiciell handläggning kräva mindre tid än ett blandat administrativt/judiciellt förfarande.
    Man bör dessutom inte se saken i första rummet från rent funktionell synpunkt. Den avgörande faktorn bör i stället vara hänsynen till rättssäkerheten. I den delen är det nog alltjämt så, att den enskilde medborgaren känner större trygghet i ett judiciellt prövningssystem än i ett administrativt. Detta torde bottna i den utpräglade ambition till integritet som får anses av ålder ha kännetecknat våra domstolar.
    Enligt vattenlagsutredningens direktiv skall i framtiden tillståndsprövning förläggas till central administrativ myndighet, exempelvis koncessionsnämnden efter nödig utbyggnad. En sådan slutlösning ger från samhällsplaneringens synpunkter inte bättre resultat än domstolsprövning. Visserligen är miljövårds- och företagareintressena direkt företrädda i koncessionsnämnd men inte vattendomstol. Detta medför dock knappast någon avgörande skillnad, eftersom både nämnden och domstolen beslutar främst på grundval av den utredning, som förebringas, och denna med de nu införda bestämmelserna i VL blir i huvudsak lika allsidig och omfattande vid judiciell som vid administrativ behandling. Det kan för övrigt råda tvekan, om det är bättre att ha partsintressen företrädda i prövningsmyndigheten än att låta denna stå helt utanför den talan som på olika sidor förts iärendet.
    Skall tillståndsprövningen ankomma på koncessionsnämnden inte bara i ärenden enligt miljöskyddslagen utan också i VL-mål, skulle krävas kraftig utbyggnad av nämnden med flera avdelningar. Sannolikt måste dessa, för att få nödig lokal kännedom om miljöförhållandena inom olika landsdelar, få sig tilldelade särskilda geografiska verksamhetsområden. Om avdelningarna dessutom — bland annat för minskande av kostnader och tidsåtgång för resor — förlägges inom respektive områden, skulle skillnaden mot nuvarande dom-

 

268 Gunnar Fredriksonstolsförfarande bli ringa vad tillståndsprövningen angår.
    Nämnden har nu hunnit verka ett par år. Det har visat sig, att dess handläggning av ärenden blivit tämligen likartad med vattendomstolarnas — frånsett skillnaden i fråga om den enskildes praktiska möjligheter till talan. Även i fråga om riktlinjerna för bedömningen av tillåtlighetsfrågorna kan nära överensstämmelse konstateras. Dessa erfarenheter ger en fingervisning om hur det kan antagas bli också för framtiden.
    Att man vid sidan av nämndens tillståndsprövning kommer att ha ersättningsfrågorna förlagda till domstol måste betecknas som en olägenhet även med hänsyn till bedömandet av tillståndsfrågan särskilt i vissa vattenbyggnadsmål. Avsaknaden i stort sett av annat än överslagsmässig redovisning av skadorna genom ett företag kan nämligen ge nämnden en mindre tillförlitlig bild av skadornas verkliga omfattning än som erhålles vid domstolsbehandling, där den enskilde har helt annan möjlighet att framföra sina synpunkter på egna skadespörsmål.
    I vissa fall kan särskilda skador vara så stora, att det sökta företaget bör begränsas. Endast gemensam behandling av tillstånds- och ersättningsfrågor kan då leda till riktig bedömning av om företaget skall tillåtas i sin helhet, eller om medgivandet skall begränsas i förhållande till vad sökanden begärt.
    För övrigt kan den nära personliga kontakt, som de juridiska och tekniska företrädarna för olika intressen, även enskilda, får med varandra vid en domstolsförhandling, ofta leda till goda kompromisslösningar — i skälighetens och samförståndets tecken — även i vad gäller företagets utformning. Vattendomstolarnas erfarenhet ger många exempel på detta.
    Slutligen är det naturligtvis i och för sig önskligt att hela prövningen av ett företag — både tillstånd och villkor om ersättningarm. m. — samlas hos en och samma myndighet, om inte vägande skäl talar emot detta. Olägenheter av att dela prövningsuppgifterna mellan olika myndigheter har yppats redan under den tid miljöskyddslagen hittills varit i kraft.
    Det sagda torde berättiga till den sammanfattande slutsatsen, att tillståndsprövning vid domstol väl tål jämförelsen med administrativprövning och kanske t. o. m. kan vara överlägsen sådan. Det är därför betänkligt, att man inte velat offra tid på allsidig och förutsättningslös utredning utan med brådska genomfört radikala lagändringar. Det gäller dock den rättsliga regleringen för framtiden inom ett viktigt område: vår naturliga miljö.
    Man bör här komma ihåg något, som kanske ibland underbeto-

 

Vattendomstolarna bort — och sedan? 269nats i den offentliga debatten. När massmedia och andra talar om miljö är det mest fråga om skyddet av denna. Och givetvis är det ett mycket stort samhällsintresse att skydda miljön. Men man måste beakta att vi lever inte bara i miljön utan också av denna — vi är som individer och samhällsmedlemmar hänvisade till att tillgodogöra oss miljön och dess naturliga tillgångar. En avvägning mellan var för sig berättigade intressen kan därför inte undvikas — mellan intresset att värna miljön, å ena, samt hänsynen till att miljön måste tagas i anspråk för att stat, kommun och näringsliv skall kunna fungera och därigenom skapa förutsättningar för vår existens, å andra sidan. Denna avvägning måste ske på det sätt, att man så långt det går söker jämka mellan de skilda intressena, så att den totalt sett mest tillfredsställande lösningen erhålles.
    Det skulle vara lyckligt, om man nu — innan det är för sent —lämnar vattenlagsutredningen friare händer, när den skall komma fram till sina slutlösningar. Den bör få möjlighet att utan pekpinnar uppifrån väga sakskäl mot sakskäl. Detta kan taga sin tid, eftersom det här gäller ett stort och svåröverskådligt fält. Men behovet av slutlösningen är inte så överhängande, att inte den tiden kan ansesväl använd. Vi har ju nu ett provisorium, som fungerar tämligen tillfredsställande och ger praktiska erfarenheter till ledning för övervägandena. Målet borde väl vara en prövningsform, som i sig förenar det bästa i såväl det judiciella som det administrativa systemet.