Svensk rättspraxis
Familjerätt 1967-1970
Av f. d. justitierådet NILS BECKMAN
Sedan nästföregående rättsfallsöversikt i familjerätt publicerades i SvJT 1968 s. 35, har 1968 utkommit en fjärde upplaga av min bok Svensk familjerättspraxis (här citerad SvF), i vilken en del av de nedan upptagna rättsfallen behandlats.
Giftermålsbalken
I fråga om litteratur kan hänvisas till Folke Schmidt, Äktenskapsrätt, 4 uppl. 1970. Utredning om ny äktenskapslagstiftning pågår (SvJT 1969 s. 898; jfr Schmidt, Äktenskapsrätten inför framtiden, i TfR 1969 s. 431.)
Äktenskaps ingående. Fråga om trolovnings giltighet prövades i NJA 1969 s. 172. Mannen saknade vid tidpunkten för trolovningen vetskap om att kvinnan var havande och att hon haft samlag även med annan man. Omständigheterna ansågs emellertid icke vara sådana att trolovningen på grund av svikligt förledande eller bristande förutsättningar var ogiltig. Här må hänvisas till Gunvor Wallin, Några reflexioner angående skadeståndsskyldighet vid bruten trolovning, i Nordisk gjenklang, Festskrift til Arnholm, 1969 s. 775. (Jfr Bengtsson, Om äktenskapsliknande samliv, i Nordisk gjenklang, Festskrift til Arnholm, 1969 s. 645.)
De lagändringar som skett i fråga om äktenskapshinder och lysning omtalas i NJA II 1968 s. 614 och SvJT 1969 s. 59.
Äktenskapets rättsverkningar. Vid gåva från makar i nytt äktenskap föreligger två gåvor, om den bortgivna egendomen tillhör båda makarna; bortgives giftorättsgods, föreligger två gåvor (en från vardera maken) om de är samägare till egendomen i fråga men allenast en gåva om ena maken ensam äger giftorättsgodset (NJA 1967 s. 234 och 353, behandlade i SvF under A II a 5). I NJA 1969 s. 245 hade båda makarna i gåvobrev angående fastigheter upptagits som givare, men då mannen vid förvärvet ensam angivits såsom köpare i köpehandlingen, kunde hustrun icke anses ha vid tiden för gåvan varit jämte mannen ägare till fastigheterna, varför endast en gåva (från mannen) förelåg.
Sedan hustrun vid bodelning (efter boskillnad) tillskiftats en för mannen lagfaren fastighet, förklarades den i NJA 1970 s. 454 icke kunna utmätas för mannens gäld, ehuru lagfart ännu ej sökts för hustrun. Stadgandet i 82 § utsökningslagen om lagfart som den avgörande tidpunkten vid fastighetsöverlåtelse ansågs nämligen avse endast överlåtelse i vanlig mening (försäljning, byte och bortgivande av egendom), ej förvärv genom bodelning.
Beträffande frågan vilken av makarna som efter skilsmässa skall äga nyttja en tidigare av dem gemensamt disponerad bostadslägenhet märkes NJA 1967 C 1214, behandlat i SvF under A II d 4.
De inskränkningar i rådigheten över giftorättsgods som följer av GB 6: 4 och 5 gäller så länge äktenskapet består. Om det dömts till bo- eller hemskillnad mellan makarna, är vardera maken skyldig att iakttaga bestämmelserna till dess bodelning sker. Detsamma gäller enligt NJA 1968 s. 169 (behandlat i SvF under A II e l och e 2) även efter äktenskapsskillnad. Annorlunda ställer det sig däremot om äktenskapet upplösts genom makes död (NJA 1967 s. 291, behandlat i SvF under A II e l).
Äktenskapsförord och andra rättshandlingar mellan makar. Icke ens i äktenskapsförords form kan avvikelser från den lagstadgade förmögenhetsordningen ske i andra hänseenden än som anges i GB 8: 1 (NJA 1970 s. 320).
Jämlikt GB 9: 6 kan i boskillnadsmål förordnande meddelas om avskiljande av visst ena makens giftorättsgods. Hans hustru i tidigare upplöst äktenskap är enligt NJA 1970 s. 154 icke behörig att, såsom vårdnadshavare för sitt och hans barn i detta äktenskap, beträffande den avskilda egendomen påkalla föreskrift enligt andra stycket i 9: 6.
Om ena maken har fordran på lön för anställning hos den andre, kan han i dennes konkurs konkurrera med övriga borgenärer, såvitt ej konkurslagens regler om enmansbolag lägger hinder i vägen (NJA 1969 C 355 samt SvF under A III d 4).
Att praxis är restriktiv beträffande äktenskapsförords bevisvärde vid utmätning framgår av det i SvF under A III g 4 behandlade NJA 1968 C 566.
Äktenskaps upplösning. Medling av obehörig medlare, t. ex. av präst i annan församling än makarnas, gäller ej (SvJT 1967 rf s. 47, behandlat i SvF under A IV b 3).
Vid gemensam ansökan om hemskillnad kan makar ha gemensamt ombud. Den som tagit befattning med saken som ombud för ena maken kan emellertid med hänsyn till stadgandet i RB 12: 4 icke vara rättegångsombud jämväl för den andra, varför förordnande som biträde i fri rättegăng vägrats i dylikt fall (NJA 1969 s. 292, jfr TfSA 1969 s. 332; annan utgång i SvJT 1968 rf s. 30, anmärkt i SvF under A IV c 2).
Är ena maken å okänd ort, kan hemskillnadstalan föras mot god man för honom enligt GB 15: 29 (jfr NJA 1970 s. 87).
Den omständigheten, att ett skadestånd synes påkallat till justering av äktenskapets ekonomiska rättsverkningar, medför ingalunda alltid, att ena maken kan anses ha — såsom det heter i GB 11: 2 första stycket — gjort "sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att försörja andra maken eller barnen" eller "eljest i märklig mån" åsidosatt "sina plikter mot dem" (SvF under A IV d 3). En småbrukare på fäderneärvd gård, som kommit i kontakt med sin hustru genom annons om en husföreståndarinna, lyckades i NJA 1968 C 476, trots att hon flyttade redan inom ett år, ej få detta lagrum tillämpat som skydd mot att mista gården genom giftorättsdelningen.
Stadgandet i GB 11: 10 om att make äger rätt till äktenskapsskillnad, om andre maken stämplar mot hans liv eller förövar grov misshandel mot honom, kan tillämpas utan att gärningen behöver fylla brottsbalkens fordringar på någon viss brottstyp (SvF under A IV g 7). I NJA 1968 C 1591 erhöll hustru äktenskapsskillnad jämlikt GB 11: 10 på grund av grov misshandel från mannens sida, trots att misshandeln vid tillämpning av BrB 3 kap. i brottmålet icke bedömts som grov (jfr NJA II 1916 s. 221 samt prop. 1968:136 s. 54 och 86).
Har som grund för äktenskapsskillnad åberopats otrohet med en person, får talan icke utan vidare ändras till att avse otrohet med andra (SvJT 1968 rf s. 62), ej heller till att avse otrohet med samma person efter underrättens dom (SvJT 1970 rf s. 64).
Skadestånd enligt GB 11:24 kan utdömas, när äktenskapsskillnad sker på grund av ena makens förhållande, varigenom han grovt kränkt den andre. Äktenskapsbrott måste i regel anses som en sådan grov kränkning. Undantagslös är dock denna regel icke; undantag kan tänkas t. ex. om båda makarna varit otrogna. Då hustru vid äktenskapsskillnad enligt GB 11:8 på eget medgivande förpliktats utge skadestånd, erhöll hon i NJA 1969 s. 64 resning i skadeståndsfrågan, sedan det visat sig att även mannen varit otrogen (jfr SvF under A IV g 3 och h 2).
När hustrun fortsatt äktenskapet efter det hon fått kännedom om att mannen inlett förbindelse med en annan kvinna och medling mellan makarna ägt rum, fick hon i SvJT 1969 rf s. 59 skadestånd därför att hon tydligen ansett medlingen ha resulterat i försoning och mannen grovt kränkt henne genom att det oaktat återuppta förbindelsen med den andra kvinnan. Liknande utgång fick det i SvF under A IV g 5, h 2 och h 4 behandlade NJA 1967 C 957.
Sedan i hemskillnadsmål förordnande meddelats om rätt för hustrun att kvarsitta i hemmet, ansåg hovrätt i SvJT 1969 rf s. 35 ett av mannen framställt yrkande om återkallande av förordnandet kunna prövas utan samband med mål om äktenskapsskillnad eller återgång.
Make som berättigats sitta kvar i hemmet kan enligt SvJT 1968 rf s. 87 få andre maken avhyst enligt 38 § (ej 191 §) utsökningslagen.
I vanliga fall — då bodelning kommer till stånd utan längre tidsutdräkt— grundar förordnande enligt GB 15: 11 andra stycket icke skyldighet för den kvarboende maken att utge ersättning till andre maken för nyttjanderätten till en denne tillkommande bostad; om förordnandet äger bestånd under ovanligt lång tid, kan däremot, allt efter omständigheterna i det särskilda fallet, dylik ersättningsskyldighet ifrågakomma (NJA 1968 s. 197).
Beträffande rättegångskostnad i mål om skyldighet att avlägga bouppteckningsed och därmed sammanhängande ärende angående edsavläggelse hänvisas till SvJT 1970 rf s. 77.
Beträffande rättegångskostnader i skillnadsfrågor kan hänvisas till de i SvF under A IV i 6 behandlade NJA 1967 s. 24 och 252 även som SvJT 1968 rf s. 5 och s. 68. Ett rättsfall (från Göta hovrätt) angående omfattningen av rätt till biträdesersättning i fri rättegång vid gemensam ansökan återges i TfSA 1968 s. 292 (jfr TfSA 1970 s. 60 och 305).
Underhållsskyldighet på grund av äktenskap. Det ligger i den familjerättsliga underhållsskyldighetens natur, att vanlig motfordran icke kan åberopas till kvittning mot fordran på underhållsbidrag. Såsom vanlig motfordran är enligt SvJT 1969 rf s. 73 jämväl att anse fordran på ersättning för rättegångskostnad i samma mål.
SvJT 1969 rf s. 41 rörde tillämpning av lagen den 14 juni 1917 om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket, vilken emellertid enligt lag den 29 maj 1969 upphört att gälla vid utgången av juni 1969. (Jfr TfSA 1968 s. 415.)
I processrättsligt hänseende må erinras om att underhållsyrkanden i hem-
skillnadsmål kan framställas utan stämning. Enligt NJA 1970 s. 504 kan också yrkande om underhåll enligt GB 5: 7 utan stämning prövas i hemskillnadsmål.
Praxis har blivit mera återhållsam med att utdöma underhåll än tidigare. I långvariga äktenskap med barn får emellertid hustru över medelåldern ej sällan underhåll, även om hon är frisk (jfr de i SvF under A V c 2 omtalade NJA 1967 s. 274 samt A 4 och A 32). I SvJT 1967 rf s. 40 fick hustru i 45-årsåldern efter 20 års äktenskap underhåll under 5 år från äktenskapsskillnad för att genom yrkesutbildning kunna bibehålla samma ekonomiska standard som under äktenskapet. I SvJT 1969 rf s. 59 fick 43-årig hustru,vars arbetsförmåga på grund av rygglidande var nedsatt men ej i sådan grad att hon enbart därför var i behov av underhåll, bidrag med ett mindre månatligt belopp främst därför att äktenskapet (2 barn, ej arbete, ej yrkesutbildning) varat i 17 år.
Vid prövning av makes rätt till underhåll efter skilsmässa tages i praxis hänsyn till maken tillkommande sociala förmåner. Sålunda föreskrevs i NJA 1965 A 39, att underhållsbidrag skulle upphöra då den berättigade fått full ålderspension. Enligt NJA 1969 s. 360 skall också i mål om underhåll efter äktenskapsskillnad till hustru, som uppbär full förtida folkpension, hänsyn till att hustrun jämväl uppbär kommunalt bostadstillägg (trots att tillägget är behovsprövat och alltså kan sägas vara sekundärt i förhållande till mannens underhållsskyldighet) tagas i sådan mån att hustrun icke genom tilläggets åtnjutande kommer i bättre ställning i underhållshänseende än om bostadstillägg ej utgått.
Att praxis är mycket restriktiv med att ålägga återbetalningsskyldighet, när interimistiskt utdömt underhåll nedsättes, framgår av det i SvF under A V c 6 behandlade NJA 1967 s. 395. Beträffande interimistiska beslut hänvisas i övrigt till SvJT 1967 rf s. 19 m. fl. i SvF under A V c 7 behandlade rättsfall.
Beträffande införsel trädde ny lag i kraft den 1 juli 1969 (NJA II 1968 s. 433, jfr SvJT 1971 rf s. 10).
Tidigare måste anspråk på underhållsbidrag vid talans förlust framställas i skillnadsmålet (i praxis tilläts då att underhållsyrkandet framställdes i besvär över äktenskapsskillnadsdomen), men efter lagändring 1952 kan underhållsyrkande framställas även efter skillnadsdomen. Efter denna lagändring tillåtes den, som försummat att framställa underhållsyrkande i första instans, icke att få talan därom prövad genom fullföljd med yrkande om återförvisning (NJA 1969 s. 453).
Beträffande frånskild makes rätt till familjepension hänvisas till de i SvF under A V c 10 behandlade NJA 1967 s. 274 och C 464. Frånskild hustru, som ingått nytt äktenskap, kan ej förklaras berättigad till familjepension (NJA 1967 C 1023). Formen för domstols handläggning av fråga om frånskild makes rätt till tjänstepension behandlas av Hans E. Nordström i SvJT 1968 s. 502.
Enligt lagstiftningen om automatisk höjning av vissa underhållsbidrag (jfr det i SvF under A V c 11 och B V d 5 behandlade NJA 1967 s. 278) beror höjningens storlek av när bidragsbeloppet senast bestämts. Har talan mot underrätts dom fullföljts endast av den underhållsskyldige och denne ej vunnit ändring i hovrätten, anses bidraget bestämt genom underrättens dom (SvJT 1968 rf s. 88). Är främmande rätt tillämplig på skyldigheten
att utgiva underhållsbidrag, skall svensk lag om automatisk höjning ej tilllämpas ens när svensk domstol fastställt bidraget (NJA 1968 s. 372).
Bodelning. Bodelning skall ske i skriftlig form med vittnen. Kravet på vittnen innebär, att en av båda makarna undertecknad bodelningshandling icke blir bindande för dem förrän den bekräftats av vittnen. Vid köpeskillingsfördelning efter exekutiv auktion kunde därför enligt NJA 1969 s. 536 betydelse icke tillmätas en bodelningshandling, som bevittnats först efter sammanträdet för köpeskillingsfördelning.
Avtal om bodelning kan liksom andra avtal vara ogiltigt på skilda grunder. I det i SvF under A VI a 7 behandlade SvJT 1967 rf s. 63 jämkades bodelningsavtal därför att en skuld, som förutsatts vara obetald, sedermera visade sig vara betald. För bodelning som verkställts av bodelningsförrättare gäller enligt GB 13: 1 och ÄB 23: 8 viss klandertid (jfr SvJT 1970 s. 676), men talan om ogiltigförklaring av bodelning på grund av formfel kan enligt NJA 1968 s. 309 väckas efter utgången av denna tid.
De i GB givna bestämmelserna om förordnande av bodelningsförrättare och om bodelning i övrigt hindrar ej att talan instämmes direkt till domstol (SvJT 1968 rf s. 65). I NJA 1969 s. 132 blev talan om fastställelse med avseende å kommande bodelning av att viss lös egendom ingått i giftorättsgods upptagen till prövning. (Jfr SOU 1964: 35 s. 435.) I NJA 1968 s. 197 ansågs mannen kunna kräva hustrun på hyra för att hon berättigats sitta kvar i hemmet till dess bodelning skedde utan hinder av invändning från hustruns sida att detta vore en bodelningsfråga. I rättegång om bättre rätt till viss egendom mellan en make och tredje man kan andra maken föra självständig talan som intervenient (NJA 1969 s. 71).
Slutligen må här anmärkas, att den s. k. 6 000-kronorsregeln numera blivit en basbeloppsregel (NJA II 1969 s. 366).
Föräldrabalken
Äktenskaplig börd. I fråga om fastställande av ett barns börd utgår lagen ifrån att modern är känd men att det gäller att avgöra vem som är fader. Hinder föreligger emellertid ej mot att få talan om fastställande av moderskap prövad (SvJT 1968 rf s. 89).
Moderns äkta man presumeras vara fader till hennes barn, såvitt ej barnet genom dom förklarats sakna äktenskaplig börd. Så länge barnet antages ha äktenskaplig börd, är faderskapserkännande av annan man ogiltigt. I det i SvF under B I a 5 behandlade NJA 1961 s. 325 ansågs ett faderskapserkännande ogiltigt, ehuru barnet sedermera genom lagakraftvunnen dom förklarades sakna äktenskaplig börd. Hovrätten ansåg däremot i SvJT 1969 rf s. 31 ett faderskapserkännande giltigt, då det avgivits före och godkänts av barnavårdsmannen efter det dom, varigenom barnet förklarats sakna äktenskaplig börd, vunnit laga kraft.
Vill den äkta mannen vinna förklaring att barnet saknar äktenskaplig börd, måste han instämma talan därom inom viss tid. För det fall att mannen ej varaktigt sammanbott med barnet stadgas i FB 2: 1 första stycket andra punkten en preklusionstid av ett år från det att talan, som grundats på att barnet har äktenskaplig börd, blivit väckt mot mannen och han erhållit del därav. Sådan preklusionstid har ansetts börja löpa genom att makar-
na gjort gemensam ansökan om hemskillnad med skyldighet för mannen att utge bidrag till barnets underhåll (NJA 1968 s. 335).
Talan om presumtionens hävande kan även föras av (företrädare för) barnet. Har mannen försuttit den för honom stadgade tiden, kan god man för barnet förordnas för att föra talan om att barnet saknar äktenskaplig börd (NJA 1967 s. 12 och 486, behandlade i SvF under B I b 7). Har av mannen förd talan ogillats, äger emellertid enligt SvJT 1971 rf s. 10 barnet icke fullfölja talan mot domen med yrkande att det måtte förklaras sakna äktenskaplig börd.
Fastställande av faderskap. Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap gäller fr. o. m. den 1 januari 1970 FB 3 kap. i ny lydelse jämte lag den 5 dec. 1969 om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap (NJA II 1969 s. 373; jfr Johan Lind, Faderskap och arvsrätt, 1970, anmäld i SvJT 1971 s. 203). Genom den nya lagstiftningen har alla barn likställts i arvshänseende. Tidare gällande bestämmelser om trolovningsbarn har därför upphävts, men övergångsvis får fastställande av trolovningsbörd den betydelsen att ett trolovningsbarn icke som ett annat utomäktenskapligt barn fött före den 1 jan. 1970 måste bevaka sin arvsrätt efter fadern genom att se till att barnet blir antecknat i faderns personakt (NJA II 1969 s. 403). Det ovan under trolovning behandlade NJA 1969 s. 172, vari ett barn förklarades vara trolovningsbarn, har därför alltjämt ett visst intresse.
De nya bestämmelserna om fastställande av faderskap tillämpas fr. o. m. år 1970 och detta jämväl i fråga om rättegångskostnad i instans som avgjort målet dessförinnan (NJA 1970 s. 375 och 507 samt C 276; jfr beträffande fri rättegång SvJT 1970 rf s. 65 och Ulla Jacobsson i SvJT 1970 s. 549).
Faderskapsprocess måste väckas av barnet eller dess företrädare. En man som påstår sig vara fader till barn utom äktenskap äger icke talerätt därom mot barnet (NJA 1970 s. 347).
Enligt FB 3: 3 i dess nya lydelse skall en man förklaras vara fader till ett barn utom äktenskap, om det är utrett att han haft samlag med barnets moder under tid då barnet kan vara avlat och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet avlats av honom. I förut gällande FB 3: 2 hette det att "det ej är osannolikt att barnet avlats vid samlaget". Att införandet av arvsrätt efter fadern för barn utom äktenskap medfört en skärpning av kravet på sannolikheten för att barnet avlats vid samlaget bör ej föranleda någon höjning av kraven på bevisning om att samlag ägt rum (NJA 1969 A 32, jfr NJA 1967 A 25, 1968 A 5 och 1969 A 45). Detta innebär att mannens förnekande av att samlag ägt rum bör bedömas med misstro, men å andra sidan finns också anledning att vara misstrogen då modern påstår sig aldrig ha haft samlag med någon annan man än den utpekade (NJA 1970 s. 507). Frågan huruvida vad som förekommit mellan mannen och modern inneburit samlag förelåg i NJA 1969 A 44. Beträffande resning i faderskapsmål är den i SvF under B II c 4 beskrivna praxis oförändrad (NJA 1970 C 352).
Den nya sannolikhetsregeln tillämpades i de förut nämnda rättsfallen NJA 1970 s. 375 och 507 samt C 276. I NJA 1970 s. 375 förklarades det sannolikt att en flicka (3 080 gram, 48 cm) avlats vid samlag 302 dagar före födseln. I NJA 1970 s. 507 åter ansågs det ej sannolikt att en gosse (2 830 gram, 48 cm) avlats vid samlag 228 dagar före födelsen. I NJA 1970 C 276
slutligen hade modern medgivit sig ha haft samlag under konceptionstiden även med en annan man, vilken vid medicinsk undersökning befanns kunna komma i fråga som fader till barnet. Målet blev därför jämlikt 16 § 2 st. lagen om fastställande av faderskap återförvisat till underrätten för erforderlig behandling. (Jfr NJA 1971 s. 13 och 34.)
Såvitt angår konceptionstidens längd synes de nya rättsfallen knappast skilja sig från närmast dessförinnan rådande praxis, vilken därför må refereras trots att den hänför sig till äldre rätt. I det i SvF under B II d 6 behandlade NJA 1968 s. 75 (jfr därsammastädes behandlade NJA 1967 s. 587 och C 39) ansågs gosse (3 190 gram, 49 cm) kunna vara avlad 235 dagar före födelsen. Gosse (2 450 gram, 46 cm) ansågs i NJA 1969 C 1241 kunna vara avlad så sent som 224 dagar före födelsen, ehuru den statistiska chansen härför av socialstyrelsen beräknades icke överstiga cirka 11 %. Däremot förklarade hovrätten i SvJT 1970 rf s. 70 osannolikt att en gosse, som vid födelsen vägde 4 040 gram och var 50 cm lång, avlats vid samlag 242 dagar före födelsen; och i NJA 1969 s. 485 förklarade HD osannolikt att en gosse som vid födelsen vägde 4 290 gram och var 51 cm lång avlats vid samlag 303 dagar före födelsen (sannolikhetsgrad 1,3 % för längden och 2,1 % för vikten; senare samlag med annan man). Värdet av graviditetslängdsuppgifter vid fastställande av faderskap behandlas av Gunnar Eklund m. fl. iSvJT 1971 s. 538.
Att enligt utlåtandet över blodundersökningen ett så lågt faderskapsindex som 0,012 beräknats på grundval av blodgruppsfördelningen inom skandinavisk befolkning förklarades i NJA 1968 s. 558 icke göra faderskap osannolikt i den mening som avses i FB 3: 2. Därmed är naturligtvis icke sagt att ett dylikt faderskapsindex (som icke åberopats i något tidigare prejudikatfall) utan vidare kan lämnas utan avseende; det bör i allt fall föranleda noggrannare undersökning av andra faderskapsmöjligheter.
Adoption. Vad angår förutsättningarna för adoption måste domstolen vid sin lämplighetsprövning taga största hänsyn till fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet (jfr NJA 1967 s. 257, behandlat i SvF underB III a 5). Om en moder som vid äktenskapsskillnad fått vårdnaden om ett barn gifter om sig och mannen i det nya äktenskapet får tillstånd att adoptera barnet, bortfaller den frånskilde mannens umgängesrätt. Tillstånd till adoption har därför vägrats i flera sådana fall. Ehuru fadern icke har någon av domstol fastställd umgängesrätt kan adoptionsansökan böra avslås med hänsyn till den rätt till umgänge som framdeles kan bli tillerkänd honom (NJA 1969 C 638).
Verkan av adoption har genom ny lagstiftning gjorts lika för alla adoptioner fr. o. m. den 1 juli 1971 (SvJT 1971 s. 141, prop. 1970: 186). Möjligheten till hävande av adoption (berörd bl. a. i det i SvF under B III b 3 behandlade NJA 1967 s. 186 samt i NJA 1967 C 993) har genom samma lagstiftning avskaffats fr. o. m. den 1 jan. 1971.
Vårdnad. Trots föräldrarnas principiella likställighet erhåller i det alldeles övervägande antalet fall modern vårdnaden om barnen vid skilsmässa (se NJA 1967 A 5 m. fl. i SvF under B IV a 5 behandlade rättsfall; jfr emellertid NJA 1968 A 27). För att vårdnaden skall anförtros särskilt förordnad förmyndare krävs utredning om att ingendera av föräldrarna är lämplig
(NJA 1968 A 18, jfr SvF under B IV a 8 i f.). Är det klart att den faktiska vården bör utövas av den ena av föräldrarna, får domstol icke (såsom någon sorts övervakare av denne) förordna en särskild förmyndare att vara legal vårdnadshavare (NJA 1969 A 27). I mål om överflyttande av vårdnaden om barn från särskilt förordnad förmyndare till en av föräldrarna ansåg Svea hovrätt i det i SvF under B IV a 8 behandlade SvJT 1960 rf s. 33 barnet såsom part i målet och gav därför på förmyndarens begäran barnet fri rättegång. I NJA 1968 s. 292 hade fader till utomäktenskapligt barn, om vilket vårdnaden överflyttats till särskilt förordnad förmyndare, väckt talan mot denne med yrkande att erhålla vårdnaden; i detta mål ansågs barnet vara part med förmyndaren såsom ställföreträdare. I vårdnadsfråga kan part enligt det i SvF under B IV a 12 behandlade SvJT 1967 rf s. 74 ändra ståndpunkt genom vad efter gemensam hemskillnadsansökan (jfr SvJT 1971 rf s. 64).
Genom lag den 8 dec. 1967 har till FB lagts ett nytt 21 kap. om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad m. m. (NJA II 1967 s. 473). Verkställighet kan ske bl. a. genom vitesföreläggande att utlämna barn tillvårdnadshavare (NJA 1970 C 407).
Föreskrift om umgängesrätt med barn, varom andra maken har vårdnaden, meddelas på begäran av domstol. Sedan underrätt i enlighet med makars gemensamma ansökan dömt till hemskillnad och tillerkänt hustrun vårdnaden om makarnas barn, avvisade hovrätten i SvJT 1969 rf s. 31 mannens först genom vadetalan väckta yrkande om umgängesrätt.
Om den vårdnadsberättigade vistas i Sverige med barnet men den andre av föräldrarna är utomlands, kan svårigheten att återfå barnet till Sverige tala mot medgivande av umgängesrätt utomlands. I NJA 1960 C 517 tillerkändes västtysk fader umgängesrätt med son på villkor att vistelsen hos fadern skulle förläggas till Sverige. Liknande villkor uppställdes i NJA 1967 s. 327 av underrätten för fransk faders umgängesrätt, hovrätten borttog villkoret men HD fann umgängesfrågan av här ovidkommande skäl ej kunna prövas i målet. I NJA 1962 s. 305 hade svensk underrätt i äktenskapsskillnadsmålet givit modern vårdnadsrätt och fadern umgängesrätt men i senare av modern anhängiggjort mål upphävt umgängesrätten därför att fadern flyttat till Norge; hovrätten och HD förnekade svensk domsrätt, varför frågan om umgängesrätt utrikes ej heller i det målet blev slutligt prövad. En sådan fråga prövades emellertid av HD i NJA 1969 s. 455, vari en advokat i Venezuela tillerkändes umgängesrätt med sin hos modern i Sverige vistande son. För faderns rätt till umgänge med sonen uppställde HD som villkor, att umgängesrätten intill dess sonen fyllt 16 år bara fick utövas i Sverige.
Beträffande barnets namn kan hänvisas till de i SvF under B IV e 1 och e 3 behandlade NJA 1967 s. 595 och C 112. I SvJT 1970 rf s. 68 ansågs icke förenligt med barnets bästa, att det fick antaga moderns släktnamn som omgift. Alla barn utom äktenskap kan numera genom anmälan hos pastor antaga faderns släktnamn (NJA II 1969 s. 415).
Underhållsskyldighet. Enligt FB 7: 1 upphör föräldrars underhållsskyldighet gentemot barn ej innan barnet erhållit den utbildning som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag må finnas tillbörlig och ej i något fall förrän barnet fyllt 16 år. I det i SvF under B V a 2 behandlade NJA 1967 C 240 blev yrkande om bidrag åt 3-åring till 18 år ej "för närvarande" bifal-
let. Då det helt övervägande antalet ungdomar numera fortsätter sin skolutbildning efter genomgången grundskola, förklarades emellertid i NJA 1970 s. 498 underhållsbidrag till barn i regel icke böra bestämmas för kortare tid än till dess barnet fyllt 18 år. I NJA 1968 s. 434 förpliktades fader utge underhållsbidrag till dotter för studier vid gymnasium, som påbörjat svid 18 års ålder. Avgörandet torde visa, att föräldrar numera i princip anses skyldiga bekosta studier motsvarande studentexamen, i den mån barnet har anlag därför. Vad angår högre studier, anses dessa däremot normalt kunna finansieras genom studiesocialt stöd jämte något förvärvsarbete vid sidan av studierna. I särskilda fall kan dock föreligga sådana omständigheter att bidrag från föräldrarna framstår som motiverat. Sålunda fick i NJA 1967 s. 401 en 23-årig dotter ett litet månatligt bidrag (100 kr.) av sin fader för avläggande av juris kandidatexamen. I NJA 1969 s. 459 fastställdes — i enlighet med vad föräldrarna från början varit överens om — underhållsbidrag åt en 13-årig flicka med ett och samma månatliga belopp tills hon fyllt 21 år. Om en man i skilsmässodom förpliktats utge bidrag till hustrun för ett barns underhåll till 21 år, medför den omständigheten att barnet genom 1969 års lagändring blivit myndigt redan vid 20 års ålder enligt införselmålet SvJT 1970 rf s. 83 ej annan ändring i underhållsskyldigheten än att barnet självt äger uppbära underhållsbidraget.
Enligt FB 7: 2 skall envar av föräldrarna taga del i kostnaden för barnets underhåll efter sin förmåga. Med förmåga förstås förvärvsförmåga (jfr GB 5: 2), varför självförvållad minskning av inkomsten ej påverkar underhållsskyldigheten. I NJA 1969 s. 1 ansågs faders förmåga att bidraga till barns underhåll icke vara nedsatt därför att fadern — utan att detta var påkallat av medicinska skäl — för omskolning avbrutit arbetsanställning.
Undantagsvis bör även möjlighet att få kredit tagas i betraktande vid fastställande av den underhållsskyldiges förmåga. Enligt bestämmelser om studiesocialt stöd kan studerande erhålla studielån (vid högre undervisning studiemedel med återbetalningsskyldighet) till högre belopp än eljest, om han är underhållsskyldig mot barn under 16 år. I NJA 1968 C 221 bestämdes underhållsskyldigheten för en med. stud. under studietiden med hänsyn till denna möjlighet; och vid bedömning av underhållsskyldigs ekonomiska förhållanden räknades i NJA 1970 s. 362 med dels att han skulle utnyttja möjligheten att erhålla det högre beloppet, dels att han — i enlighet med vad som förutsattes vid utformningen av det studiesociala stödet — skulle förvärvsarbeta under ferier.
Beträffande underhållsskyldighetens fördelning kan hänvisas till SvJT 1967 rf s. 72 och NJA 1967 s. 395, behandlade i SvF under B V c 5—6.
I skilsmässomål kan underhållsyrkande prövas utan stämning (NJA 1970s. 504; jfr om anslutningsvad SvJT 1971 rf s. 56). Fråga huruvida ett underhållsyrkande kunde läggas till grund för rättegång prövades i NJA 1969 s. 444. HD ansåg moders yrkande om skyldighet för fadern att såsom underhållsbidrag bekosta sonens skolgång vid internatläroverk i Sigtuna kunna upptagas till prövning (jfr i SvF under A V c 3 omnämnt finskt rättsfall TfR 1956 s. 42 nr 6). Ur verkställighetssynpunkt är det emellertid ej rekommendabelt att bestämma ett yrkande på det sättet.
Domstol skall på begäran jämka underhållsbidrag, även om den enda väsentliga ändring som skett är penningvärdets fall, vilket ju kompenseras automatiskt (NJA 1967 s. 278, behandlat i SvF under B V d 5).
Beträffande inverkan av föräldrars underhållsskyldighet på barns möjlighet att erhålla fri rättegång hänvisas till SvJT 1969 rf s. 74 samt beträffande skyldighet att ersätta statsverket kostnad för motpartens fria rättegång till SvJT 1968 rf s. 68.
Om införsel, utmätning i lön och beneficium tillkom ny lagstiftning år 1968 (NJA II 1968 s. 433). Enligt 1968 års införsellag kan införsel användas för samma slags fordringar som tidigare (familjerättsliga underhållsfordringar, vissa kommunala bidragsfordringar, skatter och böter), men samtidigt har utmätning av lön redan innan lönen får lyftas möjliggjorts för alla sorters fordringar; som följd härav har gäldenärens beneficium gjorts ganska liberalt. Enligt 7 § 3 st. införsellagen äger införsel för underhållsbidrag företräde framför skatteavdrag; i införselärende skall därför den underhållsskyldiges inkomst beräknas utan skatteavdrag (NJA 1969 s. 90).
Omyndighet. Myndighetsåldern, som dittills varit 21 år, sänktes den 1 juli 1969 till 20 år (NJA II 1969 s. 568 och SvJT 1969 s. 797; jfr det ovan vid underhållsskyldighet behandlade rättsfallet SvJT 1970 rf s. 83).
Vad angår barns skadeståndsskyldighet, har jag i kommentaren till Brottsbalken III, 2 uppl. 1971 s. 648—656 redogjort för rättspraxis vid tillämpning av SL 6: 6. Med ledning av tidigare praxis har uttalats, att den nedre åldersgräns, under vilken skadeståndsansvar överhuvud ej anses ifrågakomma, ligger vid eller möjligen strax under 5 år. Senare praxis visar emellertid en klar tendens till höjning av åldersgränsen. I NJA 1969 s. 205, vari medvållande till trafikskada lades 7 1/2-årig gosse till last, uttalade HD, att skadeståndsskyldighet jämlikt SL 6: 6 kan åläggas barn allenast såvitt en vuxen i samma situation skulle ha ansetts vållande till skadan och att motsvarande gäller om jämkning av skadeståndsrätt på grund av medvållande, dock att domstolen i båda fallen äger utan angiven gräns jämka skadeståndet till barnets förmån. HD tillade, att den ålder och erfarenhet som krävs för att vållande eller medvållande skall kunna läggas ett barn till last växlar efter den föreliggande situationens mer eller mindre svårbemästrade beskaffenhet. Ett ytterligare steg mot höjning av åldersgränsen har tagits i NJA 1970 s. 258, vari medvållande till trafikskada ansågs icke kunna läggas en 9-årig gosse till last. Under det att 1969 årsrättsfall bygger på att åldersgränsen är densamma för vållande och medvållande, kan man emellertid av 1970 års rättsfall icke draga några bestämda slutsatser annat än beträffande medvållande. Vad beträffar andra förhållanden än trafik kan nämnas den i SvJT 1970 s. 310 omtalade hovrättsdomen FFR 1965 s. 222, vari en 8-årig pojke, som deltagit i ett par något äldre pojkars målskjutning med luftpistol, ansågs med hänsyn till sin ålder och ringa erfarenhet icke medvållande till att han blev träffad av ett skott. (Jfr Bengtsson i SvJT 1971 s. 130.) I NJA 1970 s. 463 ogillades skadeståndstalan mot fader för underlåtenhet att hindra pojkars lek med sprängämne. Den föreslagna nya skadeståndslag, som 1971 granskats av lagrådet, bygger i viss utsträckning på praxis.
Vad angår omyndigs förbindelser, ansågs i införselmålet SvJT 1970 rf s. 84 avtal om underhållsskyldighet i samband med faderskapserkännande bindande för 19-årig fader.
Beträffande förmögenhetsrättslig talan mot sinnessjuk, som ej förklarats omyndig, kan hänvisas till NJA 1970 s. 550.
Förmynderskap. Även om förmynderskap är lagändringar under utarbetande (SvJT 1971 s. 75).
Då förmyndare insatt penningmedel å omyndigs bankkonto med förmyndarspärr men sedermera gör gällande att medlen rätteligen tillhör förmyndaren och icke den omyndige, kan frågan icke prövas genom talan mot överförmyndares beslut att vägra förmyndare tillstånd att uttaga medlen utan bör ske i den ordning som är stadgad för tvistemål (SvJT 1970 rf s. 56).
Omyndigs förmånsrätt för fordran mot förmyndare prövades i NJA 1967 s. 231, behandlat i SvF under B VII a 6.
Enligt FB 15: 14 tredje stycket får förmyndaren inte bortgiva den omyndige tillhörig egendom, frånsett sedvanliga skänker och — med överförmyndarens samtycke — understöd åt närstående. Att avstå från rätt till arv är ingen gåva (jfr SvF under C I 1). Något uttryckligt förbud att avstå från rätt till kvarlåtenskap har icke upptagits i lagen, men detta beror på att det vid förmynderskapslagstiftningens tillkomst självklart ansågs ligga utom befogenheten för en förmyndare att å myndlingens vägnar företaga en sådan rättshandling. I SvJT 1971 rf s. 18 förklarade emellertid Svea hovrätt hinder icke möta mot att förmyndare för den som saknar rättslig handlingsförmåga avstår från myndlingen tillkommande kvarlåtenskap, därest förmyndaren finner sig därigenom vårda myndlingens rätt och främja hans bästa. Målet gällde en dement och för sjukhusvård varaktigt omhändertagen man, som icke behövde ytterligare tillgångar; genom att kvarlåtenskapen i stället fick gå direkt till hans dotter spardes arvsskatt.
God man för barn i bördsmål förordnades i de ovan vid äktenskaplig börd behandlade NJA 1967 s. 12 och 486. God man kan endast förordnas i de fall lagen anger; såsom saknande laglig grund avslogs i NJA 1968 s. 580 yrkande av kärande i mål om faderskap till barn utom äktenskap att, enär svaranden vistades å känd utrikes ort (i Algeriet) där myndigheterna vägrade att lämna biträde med stämningens delgivning, god man måtte jämlikt FB 20: 36 förordnas att bevaka svarandens rätt. (Jvfr det i SvF under B VII e 3 behandlade NJA 1967 B 1.)
När föräldrar givit sina omyndiga barn fast egendom på villkor att gåvan skulle vara undantagen från överförmyndarens tillsyn, ansågs i SvJT 1969 rf s. 55 god man, som enligt gåvobrevets bestämmelser förordnats att mottaga gåvan, icke behöva rättens tillstånd att försälja den fasta egendomen.
Överförmyndare ådömdes i SvJT 1971 rf s. 51 skadeståndsskyldighet.
Ärvdabalken
Arv. Fr. o. m. den 1 jan. 1970 har barn utom äktenskap erhållit samma arvs- och laglottsrätt som barn i äktenskap (NJA II 1969 s. 365 samt Johan Lind, Faderskap och arvsrätt, 1970, anmäld i SvJT 1971 s. 203). Ett utomäktenskapligt barn som fötts före den 1 jan. 1970 och som varken är trolovningsbarn eller har arvsrättsförklaring, måste dock bevaka sin arvsrätt efter fader och fädernefränder genom att se till att barnet blir antecknat i faderns personakt.
Förhållandet mellan besvågrade kan i vissa hänseenden ha verkningar påminnande om arvsrätt (jfr NJA 1969 s. 162 och 243).
Arvsavtal må enligt ÄB 17: 1 så länge arvlåtaren lever ej träffas med annan än denne. Utan hinder av stadgandet i ÄB 17: 1 och efter det att
lagstiftningen om avveckling av fideikommissen trätt i kraft prövades i NJA 1969 C 435 redan under siste fideikommissinnehavarens livstid vem av flera pretendenter som enligt fideikommissurkunden skulle anses vara hans närmaste efterträdare. Enligt ÄB 17: 3 andra punkten (varom mera i SvF under C II b 1) är utfästelse om gåva, som icke må göras gällande under givarens livstid, giltig allenast såvitt följer av vad om testamente är stadgat. För att benefika skuldebrev, betalbara först efter utfärdarens död, skall vara giltiga som gåvoutfästelser inter vivos erfordras, att givaren därigenom gjort en uppoffring som drabbar honom personligen och icke blott hans dödsbo (NJA II 1936 s. 156 och Walin, Kommentar till Ärvdabalken I, 1963, s. 338). Makars gåvoreverser, förfallande till betalning först vid en tid då makarna skulle ha fyllt 101 resp. 90 år, ansågs i arvsskattemålet SvJT 1970 rf s. 31 jämställda med utfästelser om prestation först efter dödsfall, d. v. s. som ogiltiga förfoganden över kvarlåtenskap.
Frågor om arvsavstående har prövats i det i SvF under C I 1 2 behandlade NJA 1967 s. 44 samt vidare i arvsskattemålen NJA 1969 s. 6 och 93 samt 1970 s. 39 ävensom SvJT 1970 rf s. 36.
Det har gjorts gällande att arvingarna, sedan någon av dem avlidit, ej längre skulle kunna verkställa egendomsfördelningen sig emellan efter gottfinnande. Något civilrättsligt hinder häremot föreligger icke, men i skattehänseende kan dylika transaktioner ej alltid godtagas. I arvsskattemålet NJA 1968 s. 563 blev ett efter det senare dödsfallet tillkommet arvskifte efter den först avlidne, vilket endast avsåg att nedbringa arvsskatten efter den sist avlidne, ej godtaget ur arvsskattesynpunkt (jfr SvJT 1970 s. 398).
Testamentes begrepp. Efter skuldebrevslagen utfärdade benefika skuldebrev, som i själva verket avser prestation först efter dödsfallet, betraktas ej som bindande gåvoutfästelser utan som förfoganden över kvarlåtenskap (SvJT 1970 rf s. 31, behandlat här ovan under arv).
Beträffande s. k. "joint account" hänvisas till arvsskattemålen NJA 1967 s. 175 (behandlat i SvF under C II b 2) samt NJA 1970 s. 420.
I NJA 1968 s. 162 (behandlat i SvF under C II d 2) blev ansökan om lagfart på grund av muntligt testamente avslagen därför att den avlidnes såsom testamente bevakade och godkända yttranden icke kunde anses innefatta förordnande om hans kvarlåtenskap.
Enligt ÄB 9: 2 är i regel förordnande till annan än den som är född vid testators död eller då är avlad och sedermera födes med liv utan verkan. Detta lagrum gäller förordnande genom testamente, men vad där sägs skall enligt lagen den 25 april 1930 om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda äga motsvarande tillämpning på förordnande genom annan rättshandling. I gåvoskattemålet NJA 1969 s. 11 hade genom ett som "avståendehandling" betecknat gåvobrev givaren avstått från ett arv "till förmån för nuvarande och blivande bröstarvingar". Givaren hade vid tillfället två barn och fick senare ännu ett. Såvitt angår sistnämnda barn förklarades "avståendehandlingen" (i HD med 3 röster mot 2) ogiltig jämlikt 1930 års lag, varför värdet av det bortgivna vid gåvoskatteberäkningen fördelades på de båda äldre barnen. (Jfr det i SvF under C II e 1 behandlade NJA 1945 s. 632.)
Upprättande och återkallelse av testamente. Är någon av sjukdom eller
annat nödfall förhindrad att upprätta testamente skriftligen med två vittnen, må han enligt ÄB 10: 3 förordna om sin kvarlåtenskap muntligen inför två vittnen (muntligt testamente) eller ock utan vittnen genom egenhändigt skriven och undertecknad handling (holografiskt testamente). I det här ovan vid testamentes begrepp omtalade NJA 1968 s. 162 underkändes ett muntligt testamente; två dissentierande justitieråd ville dock godtaga det. I det i SvF under C III e 2 behandlade NJA 1967 s. 158 (ej självmordsfall) ansågs giltigt holografiskt testamente föreligga. (Jfr Hybinette, Några reflexioner ang. holografiskt testamente, i TfSA 1969 s. 219).
Den av mig i SvF under C III f 9 behandlade frågan om återkallelse avåterkallelse av testamente har närmare diskuterats av Ylöstalo i Nordisk gjenklang, Festskrift til Arnholm, 1969 s. 785.
Testamentes tolkning. I arvsskattemålet NJA 1970 s. 91 hade medel genom testamente tillagts församlingar att användas i deras hjälpverksamhet till förmån för äldre personer. Med hänsyn till omständigheterna ansågs testamentet böra så förstås att medlen huvudsakligen skulle användas för att främja vård av behövande ålderstigna. (Jfr arvsskattemålen NJA 1965 s. 73, 1968 s. 158 och 1969 s. 368 samt NJA 1967 s. 114, behandlat i SvF under C IV a 3 och f 3.) Beträffande tolkning av förmånstagarförordnande vid livförsäkring kan hänvisas till arvsskattemålet NJA 1970 s. 529.
Enligt makars inbördes testamente efter bådas död utgående universella förordnanden till förmån för makarnas släktingar anses i allmänhet skola antagas innebära att vardera maken tillgodosett släktingarna å sin sida, men särskilda omständigheter kan föranleda annat bedömande (NJA 1969 s. 235; jfr det i SvF under C IV a 4 behandlade NJA 1968 s. 90).
I NJA 1968 s. 366 hade makar genom testamente bestämt att efter bådas död skulle utgå två legat till oskylda personer. Efter mannens död hade hustrun till en var legatarie utbetalat visst årligt belopp. Sedan ävenhustrun avlidit ansågs vid bestämmande av arvsskatt efter henne de utbetalade beloppen böra avräknas till hälften på legaten från mannen och till hälften på legaten från hustrun.
I det förut omtalade NJA 1969 C 435, som gällde bättre rätt till Sandemars fideikommiss, förklarades ett trolovningsbarn till fideikommissinnehavarens äldste son (som omkommit vid bilolycka sedan det lyst tre gånger för honom och dag för vigseln blivit utsatt) äga bättre rätt än fideikommissinnehavarens yngre söner. Han var visserligen enligt den vid tiden för hans födelse gällande rätten ej bröstarvinge, ej arvsberättigad efter farfadern, men fideikommisset, som gällde till förmån för manliga bröstarvingar efter primogenitur, var instiftat genom testamente 1738, och då skulle han ha ansetts som fullt arvsberättigat äkta barn (enligt äldre GB 5: 1 och ÄB 8: 1).
Såsom en skillnad mellan legat och universellt förordnande kan anföras, att enligt 52 § 2 mom. arvsskatteförordningen skuldebrev utfärdat av legatarie ej godtages som betalningsmedel vid erläggande av arvsskatt som dödsboet skall förskjuta (NJA 1968 s. 53).
Testamentstagares rätt i vissa fall. Beträffande det fallet att inbördes testamente innehåller förordnande om sekundosuccession men ger primosuccessor rätt att ändra denna hänvisas till de i SvF under C V a 6 och a 5 be
handlade NJA 1967 s. 114 och 1968 s. 90. Beträffande förste testamentstagarens befogenhet att överlåta sin rätt till sekundosuccessor hänvisas till det i SvF under C V f 3 berörda gåvoskattemålet NJA 1967 s. 304. I arvsskattemålet NJA 1968 s. 49 (behandlat i SvF under C V h l) prövades huruvida efterlevande make avstått från sin rätt.
När efterlevande makes rätt till kvarlåtenskapen i inbördes testamente ej begränsats på annat sätt än att hon ej ägde förfoga över den genom gåva eller testamente, ansågs i arvsskattemålet NJA 1970 C 443 föreligga fri förfoganderätt och ej blott nyttjanderätt.
När kvarlåtenskap efter en person A enligt testamente skall tillfalla först en person B, som icke är efterlevande make till A, och efter B:s död en eller flera andra samt det befinnes att B efterlämnar större kvarlåtenskap än som tillfallit denne efter A, uppkommer i mål om arvsskatt efter B fråga hur mycket av dennes kvarlåtenskap som skall anses härröra från A. Om testamentet icke ger ledning för denna beräkning, kan i allmänhet antagas att av B:s kvarlåtenskap ett så stort belopp härrör från A, som motsvarar B:s lott i A:s dödsbo minus därå erlagd arvsskatt. Avsteg från denna regel kan emellertid vara motiverat av omständigheterna. För sådant avsteg fordras dock närmare utredning rörande de olika förhållanden som kan inverka på frågans bedömning. I arvsskattemålet NJA 1968 s. 297 ansågs tillräcklig utredning icke förebragt för att frångå den angivna regeln.
Har inbördes testamente mellan makar utan förordnande om sekundosuccession icke bevakats vid den först avlidnes död, måste efterlevande make anses ha tillträtt kvarlåtenskapen enligt lag och icke på grund av testamente. Vid efterlevande makens död är det för sent att bevaka testamentet. Hälftendelning enligt lag skall alltså ske mellan makarnas släktingar å ömse sidor. Läget blir detsamma, om testamentet visserligen innehåller förordnande om sekundosuccession men sekundosuccessor dött före efterlevande maken; denne får icke genom sekundosuccessors död någon befogenhet att genom testamente förfoga över kvarlåtenskapen efter den först avlidne maken (SvJT 1971 rf s. 60). Hithörande frågor har närmare behandlats av mig i Nordisk gjenklang, Festskrift til Arnholm, 1969 s. 637 (jfr om norsk rättspraxis Augdahl i TfR 1968 s. 529).
Klander av testamente. Förlängning av tid för klander av testamente kan icke lagligen äga rum (NJA 1967 C 667).
Boutredning. Beträffande talerätt för dödsbo hänvisas till de i SvF under C VIII b 2 och a 5 behandlade NJA 1967 s. 51 och 249 samt 1968 s. 179 (jfr NJA 1969 s. 71), beträffande ensam dödsbodelägares skyldighet attsöka lagfart till det i SvF under C VIII a I behandlade SvJT 1968 rf s. l.
Som boutredningsman är vanligen en advokat lämpligast (jfr NJA 1967 C688). Även en juridisk person, t. ex. en bank, kan vara boutredningsman (SvJT 1970 s. 673).
Förvaltningen av boet tillkommer boutredningsmannen även efter det skifte skett, men då finnes ju i regel intet att förvalta. I NJA 1969 C 1113 hade en dödsbodelägare vid arvskifte fått sig tillskiftad viss kvotdel av boets fordran på en utomstående och stämde denne men fick sin talan avvisad av underrätten därför att boet avträtts till förvaltning av boutredningsman och förvaltningen även efter arvskiftet tillkomme denne. Hovrätten, vars beslut kom att stå fast genom att HD avslog dispens, förklarade emel-
lertid hinder mot talans prövning icke möta, enär dödsbodelägaren (en kvinna) blott yrkade utfå vad som tillagts henne vid skiftet och alltså förde talan för egen räkning.
Boutredningsmannen äger i regel icke genom arvskifte avgöra huruvida viss egendom ingår i dödsboet eller icke. Härom måste därför dödsbodelägarna under vissa förutsättningar få tvista. Belysande är NJA 1969 s. 437: I ett dödsbo med två delägare, som avträtts till förvaltning av boutredningsman, påstod den ene delägaren att boet från den andre skulle tillföras ytterligare egendom. Då boutredningsmannen det oaktat skiftat boet i befintligt skick, ansågs förstnämnde delägare kunna i samband med klandertalan mot den sistnämnde bringa tvisten under domstols prövning.
Beträffande boutredningsmans skadeståndsskyldighet hänvisas till NJA 1968 C 764, berört i SvF under C VIII c 9.
I bouppteckning skall fast egendom i regel upptagas till nästföregående års taxeringsvärde. Om fastighet före dödsfallet sålts till pris överstigande taxeringsvärdet men äganderättsövergången då icke var slutgiltig, skall emellertid icke fastigheten utan köpeskillingsfordran upptagas som tillgång (NJA 1968 s. 451; jfr TfSA 1969 s. 95). Enligt NJA 1970 s. 529 (närmare refererat i TfSA 1971 s. 51) bör pensionsförsäkrings värde bestämmas utan hänsynstagande till återbäring. (Jfr om beräkning av försäkringars kapitalvärde NJA 1969 s. 256 samt av arvsskatt för förmånstagareförvärv NJA 1968 s. 586.) Beträffande värdering av aktier hänvisas till NJA 1969 s. 120 samt till Myhrman i SvJT 1971 s. 296.
Som skuld i boet får enligt SvJT 1970 rf s. 31 ej upptagas benefikt skuldebrev, som ej innefattar bindande gåvoutfästelse utan förfogande över kvarlåtenskapen. Sedan två makar avlidit kort efter varandra och arvskifte efter den först avlidne skett först efter det senare dödsfallet, förklarades i det förut omnämnda arvsskattemålet NJA 1968 s. 563 vid arvskiftet tillkomna reverser å arvslotter icke skola upptagas som skulder i boet efter den sist avlidna (jfr SvJT 1970 s. 398). Har arbeten å den avlidnes fastighet beställts men ej påbörjats före dödsfallet, får avdrag för skuld ej ske (NJA 1968 s. 592, jfr TfSA 1968 s. 417). Beträffande hyresskuld i bouppteckning hänvisas till SvJT 1970 rf s. 75 samt det i SvF under C VIII d 2 behandlade NJA 1967 s. 16.
Beträffande rättegångskostnad i mål om skyldighet att avlägga bouppteckningsed och därmed sammanhängande ärende angående edsavläggelse hänvisas till SvJT 1970 rf s. 77.
Beträffande frågan huruvida tilläggsbouppteckning bör upprättas hänvisas till NJA 1968 C 1214 samt beträffande stämpelbeläggning av tilläggsbouppteckning till NJA 1968 s. 42.
Beträffande kommunala utskylder och statlig inkomstskatt, som påförts avliden eller såvitt angår det beskattningsår varunder dödsfallet inträffat hans dödsbo, är det stadgat, att dödsbodelägare efter det boet skiftats icke skall svara för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något fall med mera än hans lott i boet utgör. Enligt NJA 1969 s. 418 föreligger ej hinder att, sedan dödsbo skiftats, verkställa utmätning hos dödsbodelägare för den avlidnes skatt till så stor del som beräknats belöpa på delägarens lott i boet.
Redovisningsskyldighet efter längre tids sammanlevnad utan formligt avtal behandlas i NJA 1970 A 1.