Politiska rättegångar i olika länder
Med s. k. politisk förföljelse avses — för att nämna den beskrivning som finns i den svenska utlänningslagen av år 1954 — "att någon på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden utsättes för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet, eller ock att på grund av politiskt brott1 allvarligt straff ålägges honom" (2 §). Förföljelse av denna art kan ta sig olika former i olika fall. På sina håll har man begagnat sig av administrativa frihetsberövanden, t. ex. tvångsintagning på mentalsjukhus med stöd av förment psykiatriska utlåtanden. I andra fall har man utnyttjat brottmålsprocessens form för att söka ge den politiska förföljelsen ett sken av rättvisa. När det gäller sådana fall, ser man ibland uttrycket politisk rättegång. Därmed har åsyftats en del för vårt rättsmedvetande stötande processer i länder i både öst och väst och syd. Någon definition av uttrycket kan väl svårligen ställas upp. Karaktäristiskt för de rättegångar som kallats politiska synes emellertid ha varit bl. a. att det huvudsakliga avgörandet i målen träffas — eller redan i förväg har träffats — utanför domstolen och att domstolen med bortseende från gällande rättsregler låter sig utnyttjas för regeringens politiska syften. Ändamålet med en politisk rättegång skulle alltså inte vara att skipa rätt enligt gällande lag utan i stället att — mer eller mindre definitivt — oskadliggöra regeringens politiska motståndare eller andra för myndigheterna politiskt misshagliga personer genom att fängsla, deportera eller avrätta dem och vidare att skrämma de tilltalades anhängare eller medlemmarna i den grupp de tillhör. De åsyftade rättegångarna har ibland varit hemliga, men oftast offentliga — inte sällan av typ skådeprocess med kontinuerlig massmediabevakning. De flesta har varit tämligen summariska. Antingen har ordinarie polis, åklagare och domare ansett sig kunna medverka eller också har landets regering använt sig av militära tjänstemän och militärdomstol. Ibland har speciella personer utsetts för rättegången. Det förekommer att rättegången också av de ansvariga myndigheterna uttryckligen betecknas som politisk.
En del internationella, icke regeringsbundna organisationer, "Non-Governmental Organizations", brukar uppdra åt jurister att bevaka politiska rättegångar. Bland dessa organisationer kan nämnas Amnesty International i London och Internationella juristkommissionen i Genève. Det gäller särskilt sådana rättegångar som förväntas inte röna större intresse från nyhetsbyråernas eller pressens sida. Organisationernas syfte med att
sända ut en utländsk observatör varierar väl något. Det kan dock förutsättas att ändamålet alltid är att bl. a. genom hans närvaro göra de ansvariga mer benägna att iakttaga ett allmänt accepterat rättegångsförfarande. Härvid kan man exempelvis åberopa de principer som har tagits upp i 1966 års internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.2 I dess art. 14 nämns främst att "alla skall vara lika inför domstolarna" och vidare bl. a. att domstolen skall vara "behörig, oavhängig och opartisk". Dessutom kan den internationella organisationen vara speciellt intresserad av frågor av följande slag. Har tortyr förekommit i samband med processen? Har grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning förekommit? Vilka risker för dödsstraff och för verkställighet därav kan bedömas föreligga? Har någon berövats sin frihet utan stöd av gällande lag? Hur har den åberopade lagen tillkommit? I vad mån kande påstådda brotten sägas ha en övervägande politisk karaktär? Har någon berövats sin frihet på grund av hudfärg, språk, religion, nationell eller social härkomst e.d.?3 Finns möjlighet att överklaga domen eller söka nåd? Vilka konkreta hjälpbehov föreligger och vilken form av stöd är mest adekvat?
De politiska rättegångarna är i viss utsträckning icke-offentliga. Här finns således ett ganska begränsat utrymme för de internationella organisationerna att använda sig av observatörer. I fråga om offentliga huvudförhandlingar torde observatören i allmänhet inte stöta på några oöverstigliga hinder, då det gäller att få närvara. Han kan också räkna med att när det behövs få hjälp av tolk, i allmänhet fransk eller engelsk. (Det händer emellertid — även när det officiellt är fråga om en offentlig rättegång — att observatören åtminstone till en början vägras tillträde till rättssalen på grund av verklig eller föregiven platsbrist.) Det brukar i allmänhet gå bra att få tala fritt både med myndighetsrepresentanter och försvarsadvokater. Att upprätta kontakt med de tilltalade personligen torde mera sällan vara lämpligt eller möjligt. På grund av observatörens ordinarie arbete och av kostnadsskäl får väl observatörens resa som regel begränsas till högst en vecka, även om rättegången skulle ta längre tid i anspråk. Mycket beror därför på ett noggrant förarbete. Det vore säkerligen värdefullt om man kunde väcka intresse för dessa uppdrag bland juristerna i ett neutralt land som vårt. Några få dagars koncentrerat arbete kan ha betydelse för många människor. För egen del torde juristen göra lärorika erfarenheter.
Vid de rättegångar jag själv åren 1970 och 1971 bevistat i egenskap av Amnesty-observatör — i Tunis, Aten, Belgrad och Marrakech — har de tilltalade varit personer med den mest skiftande bakgrund. Rättegångarna har också i övrigt varit sinsemellan olikartade. Jämfört med förfarandet i ett svenskt brottmål har man kanske kunnat känna igen t. ex. vissa delar av processordningen, likaså de yttre arrangemangen i rättssalen och den lugna ton som delvis präglat förhandlingen. Med tillämpningen av främmande rätt, med landets politiska system och med processens mer eller mindre markant politiska karaktär har emellertid självklart också följt
grundläggande skillnader i förhållande till vad vi är vana vid. Så t. ex. kan det förekomma att bekännelser som åtminstone påstås vara avgivna under tortyr åberopas mot den tilltalade, att domstolen grundar t. o. m. en dödsdom eller en livstidsdom på uppenbart ovidkommande eller bristfälligt material eller att straff- och processregler improviseras fram under rättegångens lopp.
Uppdragsgivaren förväntar sig naturligtvis en rapport från observatören. Den skall ligga till grund för organisationens fortsatta agerande. Det kan röra omedelbar hjälp eller också kontakter med vederbörande stats myndigheter, FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) eller Europarådet eller med någon annan internationell sammanslutning, t. ex. Fria fackföreningsinternationalen eller Internationella rödakorskommittén. Det kan vidare gälla olika former av publicitet från organisationens sida. Rapporten behöver, såvitt jag förstår, knappast innefatta någon rent domstolsmässig bedömning i sak.
Givetvis kan det diskuteras i vad mån syftena med utsändandet av en iakttagare från ett annat land brukar uppnås. En sak kan väl dock sägas. De makthavande i olika stater använder gärna i de stora sammanhangen honnörsord såsom demokrati och legalitet. Därför är de säkerligen ofta känsligare för den internationella opinionen än vad många tror.
Organisationerna behöver naturligtvis så mycket sakligt och vederhäftigt material som möjligt i sina kontakter med myndigheter och med varandra och för att effektivt kunna bedriva sin information och opinionsbildning.
Lennart Aspegren