BENGT ANKARLOO. Trolldomsprocesserna i Sverige. Akad. avh. Rättshistoriskt bibliotek. Skrifter utg. av Institutet för rättshistorisk forskning Bd 17. Sthlm 1971. Kr. 40,00.

 

Trolldom och därav föranledda trolldomsprocesser är ämnen, som spänner över flera discipliner och även har fått författare att angripa problemen ur historisk, kyrkohistorisk, idéhistorisk, psykologisk, ja t. o. m. ur medicinskfarmakologisk infallsvinkel. I Sverige har tidigare under 1900-talet i synnerhet två forskare sysselsatt sig med problemen, nämligen kyrkohistorikern Emanuel Linderholm och psykiatern Bror Gadelius. Även idéhistorikerna Henrik Sandblad och Bengt Sundborg har vetenskapligt bearbetat material rörande ett par inflytelserika ledamöter i trolldomskommissionerna under 1600-talet (Carolus Lundius d. y. resp. Gustaf Rosenhane). Historikern Bengt Ankarloo har i inledningen till sin avhandling om trolldomsprocesserna i Sverige förklarat, att han valt att ge densamma en rättshistorisk inriktning (s. 27), och han har också genom sitt arbete lämnat ett väsentligt bidrag till den rättshistoriska forskningen. Ur denna synvinkel har ämnet i vårt land tidigare varit styvmoderligt behandlat, och det är därför med tacksamhet man noterar, att förf. tagit fram och behandlat ett omfattande och ofta svårtillgängligt arkivmaterial, vilket därigenom också kommit den rättshistoriska forskningen till del. Mot bakgrund av förf:s egen intention är det konsekvent att denna anmälan ensidigt tar fasta på avhandlingens rättshistoriska problemställningar.
    Förf. har givit sin avhandling en generell titel: "Trolldomsprocesserna i Sverige". Han har inledningsvis såtillvida avgränsat sitt ämne, att han endast behandlar "gammalt svenskt rättsområde". De under stormaktstiden erövrade provinserna har lämnats utanför, likaså Finland, fastän detta land egentligen rymmes inom förf:s undersökningsområde. De Linderholmska forskningarna om processerna i Bohuslän och en nyligen utkommen avhandling om de finska trolldomsprocesserna (A. Heikkinen, Paholaisen liittolaiset, Helsinki 1969) har emellertid fått förf. att begränsa sitt ämne på angivet sätt. Han har därvid disponerat sitt ämne så, att han dels i ett avsnitt behandlar utvecklingen under tiden före de stora processerna 1668—1677, dels i ett annat avsnitt tar upp de stora processer, som tog sin början i Älvdalen i Dalarna 1668, och som därefter epidemiskt fortsatte i Norrland samt slutade i Uppland och Stockholm 1676—77. Dessa processer behandlas i ett kronologiskt och ett systematiskt avsnitt. I sistnämnda del av avhandlingen gör förf. även ett försök till sociologisk analys av företeelsen. Varför förf. sätter punkt för sina forskningar vid år 1677 är emellertid ur rättshistorisk synvinkel obegripligt, då trolldomsprocesser förekom i vårt land långt därefter, och då trolldom var kriminaliserad ända fram till Gustav III:s regeringstid (KF 20.1.1779). Utvecklingen 1677—1779 är minst lika viktig som den, som föregick de omfattande processerna på 1660- och 1670-talen. För rättshistorikern är det lika betydelsefullt att se hur rättstillämpningen påverkar lagstiftningen som att se omfattningen av lagstift-

 

ningens tillämpning i praxis. Den nämnda bristen i avhandlingen kan belysas genom utvecklingen i lagstiftning, doktrin och praxis under den ej behandlade tidsperioden.
    År 1686 tillsattes den karolinska lagkommissionen, som i flera sammanhang för tiden före 1734 behandlade trolldomsbrotten från edsöres- och högmålabalken 1696 och fram till missgärningsbalken 1731. Minst två ledamöter i lagkommissionen hade praktisk erfarenhet av trolldomsprocesser, nämligen Erik Lovisin (första dalakommissionen 1668) och Peter Broméen (stockholmskommissionen 1676). Om den sistnämnde vet vi dessutom, att han "med särdeles flit" sysselsatte sig med högmålabalksförslaget 1696. Dessa ledamöter kom således att direkt till lagstiftningsarbetet vidarebefordra de problem de mött under sin verksamhet i de dömande kommissionerna. Ur doktrinhistorisk synvinkel är det ej behandlade tidsavsnittet av central betydelse. Reaktionen mot den ortodoxa inkvisitionslära, som slutgiltigt kom till uttryck i Leipzigjuristen Benedict Carpzovs arbeten, slog med kraft igenom under 1700-talets början. Halleprofessorn Christian Thomasius' dissertationer och arbeten kom att få stor betydelse för uppfattningen av trolldomsbrotten och för häxprocessernas fortsatta utveckling. David Nehrman studerade för Thomasius i Halle 1716, och dessa studier blev av central betydelse för Nehrmans fortsatta utveckling som banbrytare i den svenska juridiska doktrinen under 1700-talets första hälft. Nehrmans nyanserade syn på trolldomsbrotten, som bl. a. kommer till uttryck i "Inledning til then svenska Jurisprudentiam Criminalem" 1756 (s. 113 ff), har breddat vägen för en avkriminalisering av dessa brottstyper. Även utvecklingen i praxis har haft stor betydelse under denna tidsperiod. En genomgång avhovrätternas rättsfallsregister visar, att trolldomsprocesserna fortsatte även efter 1677. Vår sista verkställda dödsdom är från år 1704, men år 1720 tillsattes en dömande kommission med Carl Gustaf Löwenhielm som praeses att rannsaka över elva anklagade "trollkonor" i Värmland, och på slutet av 1750-talet påbörjades omfattande processer i Åls socken i Dalarna, vilka resulterade i åtal av advokatfiskalen i Svea hovrätt för tjänstefel mot såväl domare som åklagare. — Sammantaget kan man alltså peka på en bred utvecklingslinje från de stora processernas tid och fram till Gustav III:s reform.
    Förf. har även låtit lagstiftningsarbetet — i synnerhet under 1600-talet — få en alltför tillbakadragen plats i avhandlingen. Upplysningar lämnas i framställningen om såväl lagförslag som lagstiftning men läsaren har svårt att få någon överblick av utvecklingen. Redan den medeltida lagstiftningen är ofullständigt redovisad. Bl. a. har ett par av de svenska medeltidslagarna förbisetts i den sammanställning förf. på s. 31 gjort över stadgandena rörande fysiskt skadlig trolldom (förgörning), nämligen hälsingelagen och stadslagstiftningen (Bjärköarätten och MEStL). En översikt av de övriga nordiska ländernas medeltida lagstadganden om trolldom hade dessutom varit motiverad, i all synnerhet som förf. på flera ställen i framställningen anknyter till förhållandena i dessa länder. Hade förf. därefter mera genomträngande analyserat lagförslagen från Karl IX:s tid samt från 1643 och 1665 års lagkommissioner och sammanställt dem med den lagstiftning, som vi återfinner bl. a. i hov- och krigsartiklar, och som genom analogisk tilllämpning även varit av betydelse för den ordinära rättstillämpningen, hade läsaren kunnat följa den utveckling av trolldomsbrotten, som får sin slutliga

 

lösning genom förarbetena till 1734 års lag (HögmB 1696: trolldom kap. 2, undsägning kap. 14: 5, förgörning kap. 24).
    Den art av trolldom, som icke resulterar i någon fysisk skada, kallar vi för vidskepelse. Stadganden härom fanns i landskapslagarna (VgL II Rättsl.B 11 och UL KyrkoB 16: 1). Genom att MELL kom att sakna kyrkobalk kom i stället UL:s kyrkobalk att användas som rättskälla. Förf. tar avsaknaden av bestämmelser i landslagen till intäkt för att vidskepelsebrottet avkriminaliserats (s. 37), vilket måste vara felaktigt. Vidskepelsebrottet i alla dess former (signeri, lövjeri) har levt kvar, även om det ej funnits något direkt stadgande härom i lands- och stadslagarna. Att brottstypen existerat under yngre landslagens tid framgår ex.vis av dess förekomst i det av förf. ej uppmärksammade Karl IX:s förslag till kyrkobalk kap. 38.
    Den disposition förf. valt hade måhända kunnat genomföras med större akribi om det kronologiska avsnittet rörande de stora processerna gjorts mera deskriptivt och den systematiska delen mera genomarbetats. I den systematiska delen saknar man en framställning över de dömande kommissionernas tillsättande, sammansättning och funktion. Processrättsligt är nämligen dessa särskilt tillsatta domstolar, kommissorialrätter, som rannsakade och dömde med hovrätts befogenhet, av mycket stort intresse. I hovrätterna avgjordes trolldomsmålen normalt med stöd av ett från domkapitlet infordrat yttrande. (För Svea hovrätts vidkommande är dessa yttranden samlade i en vol. i Huvudserien D IX b: 1 Episcoporum Capitularium et variorum literae et responsa etc. 1614—1682.) Detta yttrande var dock endast ett responsum, ett sakkunnigutlåtande. I kommissionerna kom emellertid prästerna att som dömande ledamöter spela en mycket betydelsefull roll. Vidare ägde kommissorialrättens ordförande förordna ytterligare ledamöter i domstolarna, nämligen lokalrepresentanter, dels i form av enskilda ledamöter, dels genom den lokala nämnden, som deltog i några kommissioner. Redogörelser för hur styrkeförhållandena mellan de olika elementen (jurister, präster och lekmän) varierat i kommissionerna, samt hur KM, hovrätt, ärkebiskop och kommissionspresident format dessa domstolars sammansättning och funktion hade varit berikande för framställningen. I Stockholm förekom exempelvis underkommissioner, som sammanträdde på Södermalms och Norrmalms kämnerskammare. Beträffande dessa kommissioner skriver förf. missvisande, att kämnersrätten rannsakade och dömde de tilltalade till döden (s. 202). Denna domstol hade ej kompetens i grova brottmål och kunde ej döma någon till döden.
    I ett kapitel tar förf. upp förfarandet i trolldomsprocessen. Han utgår från att landslagens bestämmelser i förgörningsmål grundar sig på den "ordinarie ackusatoriska processen" och att även de stora processerna formellt sett är att betrakta som ackusatoriska (s. 246). Å andra sidan är förf. medveten om att inkvisitoriska drag sedvanerättsligt kommit att påverka processen i grova brottmål under yngre landslagens tid. Frågan om en ackusatorisk processform föreligger har icke så mycket sin grund i tvåpartsförhållandet som i domarens roll i processen. En ackusatorisk process har vi endast då två jämbördiga parter möts på tinget eller i rättssalen. Så fort domaren aktiveras får processen inkvisitoriska drag. Redan den medeltida nämndprocessen måste alltså ses som en processform, som närmar sig den inkvisitoriska. I vårt land växer inkvisitionen fram under 1500-talet och under 1600-talets första hälft, vilket gör att man kan utgå från en inkvisitorisk process när förfarandet i de dömande kommissionerna skall behandlas. Det

 

intressanta med dessa domstolar ur denna synpunkt är emellertid den påverkan, som i trolldomsprocesserna kan spåras ifrån Tyskland och i synnerhet Carpzovs inkvisitionslära.
    Den svenska 1600-talsprocessen förbjöd angivare (delator) att vittna (jfr s. 247). Grunden härför var den, att angivaren (obs ej målsäganden) kunde ha intresse av att få den tilltalade fälld för brottet. I de dömande kommissionerna tilläts emellertid angivarna att vittna, vilket kan grunda sig på en direkt reception från Carpzov (Jurisprud. Forensis I: 16: 66. "Denunciator in processu inqvisitionis ad testificandum admitti debet"). En annan intressant företeelse i kommissorialrättsprocesserna är barnens rättshabilitet. Redan Thomasius tog upp detta även för dåtiden stötande element i processen (De crimine magiae, 1701, § 46). Barnen uppträdde som såväl angivare som vittnen. Enligt svensk rätt var barnen inhabila vittnen, vilket även var förhållandet i den tyska inkvisitionsprocessen. Carpzov nämner emellertid, att dylika vittnen undantagsvis genom sina utsagor kunde åvägabringa bevis om den brottsliga gärningen, nämligen i crimen exceptum (exempelvis giftmord och trolldom) och vid delictum dificilis probationis (Pract.rerum crim. Q 114 n 94, Q 115 n 35). Det förelåg således en evident påverkan från den tyska inkvisitionsprocesser. Ett faktum, som vittnar om det svenska rättsväsendets nära kontakt med det kontinentala rättslivet och den omfattande reception av tysk-romersk rätt som förekom under seklet före tillkomsten av 1734 års lag.
    När kommissionsledamöterna Carolus Lundius och Anders Stiernhöök i hälsingekommissionen diskuterade vilka bevisregler, som skulle tillämpas, framkom nödvändigheten av att domaren i sista hand måste pröva vad som framkommit i målet. Som prövosten angav Lundius "ratio recta och probabiliteten", Stiernhöök "samvetet". Förf. drar följande slutsats: "Båda torde väl avse en sorts common-sense-begrepp" (s. 244). För 1600-talsjuristen var billigheten och förnuftet, œquitas et ratio, faktorer som jämte lagen skulle vara domarens rättesnören. En större förtrogenhet med dåtidens rättskällelära, vilken genom Stig Jägerskiölds forskningar blivit lättillgänglig, hade kunnat nyansera förf:s slutsatser.
    Förf. visar tyvärr även i andra sammanhang en bristande förtrogenhet med juridisk terminologi. Han använder sig av en något hemmagjord terminologi, som ifråga om 1600-talsmaterialet anknyter till moderna juridiska termer (exempelvis villkorlig dom, villkorlig frigivning, fullföljd, rättsmedel), men då förf. icke är förtrogen med termernas moderna innebörd blir resultatet ofta förvirrande. Helt riktigt angives, att nåden var ett kungligt prerogativ (s. 81), men förf. hävdar därefter på flera ställen i avhandlingen (s. 95, 119, 167, 240) att hovrätten eller kommissionerna benådade de tilltalade. Det som förf. avser härmed är leuterationsförfarandet, som innebar, att de i lagen stadgade straffen p. g. a. förmildrande omständigheter i det särskilda fallet kunde utbytas mot ett lindrigare, som fastställdes av domstolen. Även innebörden av absolutio-ab-instantia-institutet borde förf. ha behandlat med större noggrannhet. Institutet innebar, att domaren vid stark men enligt den legala bevisteorins regler otillräcklig bevisning i stället för att frikänna den tilltalade kunde ställa lonom under Guds dom. Förf. anger på s. 162 att ett dylikt domslut innebar att den tilltalade blev "helt utan påföljd". Framkom nya omständigheter kunde emellertid målet upptagas på nytt, och den tilltalade jämväl bli fälld med stöd av den bevisning som åberopats i det första målet.

 

    I ett kapitel om uppsåtet framkommer att förf. sätter likhetstecken mellan brott och gärning (s. 239 ff). Bortsett från detta konstaterar förf., att det normalt krävdes ett subjektivt uppsåt jämte en objektiv gärning för att ett brott skulle föreligga, men att det i blåkullamålen var mera osäkert att förebringa om någon brottslig gärning förelåg. "Redan att subjektivt uppleva och acceptera samröre med den onde är ett brott", skriver förf. Det konkreta resultatet av den brottsliga gärningen, corpus delicti, var enligt Carpzov ett nödvändigt rekvisit för att binda den tilltalade till brottet. Domaren kunde emellertid ej vid alla brottstyper åberopa ett konkret corpus delicti. I vissa undantagsfall tilläts därför att indicier kunde få ersätta corpus delicti. En grupp av brott där denna fiktion tilläts var vids. k. delicta facti transeuntis (exempelvis hor och sodomi) vidare vid delicta occulta et difficilis probationis. I ett uttalande inför hälsingekommissionen visar Lundius, att han varit förtrogen med den dåtida läran om "corpus, som de kalla, delicti". "Om en skulle än ponera illusion vara, som dock inte alltid är", skrev Lundius, skulle det vara tillräckligt att den tilltalade" sig så fulleligen inbillar och emot sitt samvete framhärdeligen i sådana grova saker bestått, så att i anseende till honom och moraliter aestimando intet felas". Detta uttalande tar förf. till intäkt för slutsatsen att "dolus i sig själv (är) ett delikt" (s. 239). Även om gärningen i de aktuella fallen var fiktiv så ansåg dåtiden att indicier skulle föreligga, vilka ersatte ett konkret corpus delicti. Utöver uppsåtet krävdes således en gärning som naturligen endast kunde styrkas genom erkännande, aldrig av vittnen.
    Ovan framförda anmärkningar i rättshistoriskt avseende mot avhandlingen får emellertid icke åsidosätta dess allmänna förtjänster. Det är ett svårt och komplexfyllt ämne förf. tagit upp, och skulle samtliga infallsvinklar ha analyserats hade förf. antagligen fått göra sitt ämne till ett livsverk. Förf. har lagt grunden till fortsatta forskningar i ämnet, och kommande forskare kommer att ha stor glädje av de nu framlagda forskningsresultaten.

Kjell Å. Modéer