LEO EITINGER och NILS RETTERSTØL. Rettspsykiatri. Oslo 1971. Universitetsforlaget. 192 s. Nkr. 48: 00.
Enligt författarnas företal en orienterande lärobok inom rättspsykiatri för medicine och juris studerande. Den är enkelt och rakt skriven, lätt att läsa och innehåller med referens till varje rättspsykiatrisk enhet flera intressanta, utredande och lärorika kasuistiker. Skildringen av de återgivna fallen liksom den psykiatriska framställningen i övrigt präglas av statisk, beskrivande psykiatri och ger föga av den starka dynamik som kan vara medryckande som förklaring till brott. De sociala förankringspunkter, som numera blir alltmer självklara även för rättspsykiatriskt betydelsefulla deskriptioner, betonas mer än tidigare. Klarheten och den rena framställningen är bokens största förtjänster och gör den väl lämpad som informationskälla främst kanske för icke psykiatriskt skolade läsare.
Självklart intar det för kriminologin betydelsefulla men dunkla ochoklart avgränsade psykopati- eller sociopatibegrepoet en dominerande ställning. Svårigheten att avgränsa särskilt denna psykiska avvikelse framkommer tydligt av redogörelsen, ehuru det ej uttryckliger påpekas hur olika detta begrepp definieras i tysk och anglosaxisk psykiatri. Psykopati i vid bemärkelse, d. v. s. i Sverige de s. k. jämställdhetsfallen, kan ju aldrig få den medicinska diagnosens individualistiska pregnans.
Psykiska avvikelser, som enligt sin primära definition medför lidande eller obehag för den enskilde och för samhäller, omfattar ju i och med urvalet till rättspsykiatriska undersökningar den som företett brist på social anpassning. Den cirkelbevisning som därför ligger nära till hands i ett utlåtande till domstol har på senare tid framhållits av rättspsykiatrins kritiker, vilka med rätta angripit moralistiskt färgade termer såsom "aggressiv, impulsiv, dålig eller ingen skuldkänsla, oförmåga att knyta varaktiga känslomässiga kontakter med andra", allt personlighetsdrag som kanske kännetecknar många "socialt välanpassade" personer även i ledande ställning. Svårigheten att beskriva och definiera gemenskapsmässiga personlighetsavvikelser och de socialpsykiatriska frågeställningar som härvid blir aktuella har i denna lärobok föga poängterats.
Sociologiska synpunkter synes dock främst ha betonats inom de kapitel som behandlar mera strikt medicinska problem: alkohol- och narkotika-