Om dödande och tillgrepp av katt
På våra vetenskapliga institutioner pågår en mängd försök med djur. Ett av de vanligaste försöksdjuren är katten. Katterna erhålles till stor del genom köp från privatpersoner. Det är väl känt att de katter som säljs ofta är sådana som den ursprunglige ägaren förlorat på för honom obekant sätt. Då katterna kan representera ett icke obetydligt affektionsvärde är ofta starka emotioner inblandade i dessa fall. Bevissvårigheterna är dock för det mesta betydande och därtill kommer att kattens rättsliga ställning är mycket oklar varför det är svårt att veta om något brottsligt förfarande kan ligga bakom även i de fall där ingen tveksamhet föreligger om det faktiska händelseförloppet. Denna artikel är ett försök att utreda två av de oklara rättsliga frågorna, dels huruvida reglerna om jakt gäller beträffande katter och dels i vad mån och under vilka omständigheter tillgrepp av katt kan utgöra förmögenhetsbrott.
    Jakträtten omfattar enligt 1 § jaktlagen rätt bl. a. att "utan intrång av annan jaga samt döda eller fånga vilda däggdjur". Detta uttryck anses innebära en anvisning om att jakträtten ej innefattar djur tillhörande de tama arterna även om en individ av en dylik art kommit utom sin ägares rådighet och springer fritt omkring.1 Jakträtten omfattar således i princip ej katten som art vilket dock ej behöver betyda att jakträtten ej kan omfatta en katt som individ.
    I 23 § jaktlagen stadgas:

"Katt, som anträffas utanför gård eller trädgård där den hör hemma, må av jakträttsinnehavaren eller hans folk saklöst dödas. Inom tätbebyggt område erfordras dock tillstånd av polismyndigheten."
    I huvudsak mot bakgrund av detta stadgande har diskuterats huruvida att döda och fånga katter är jakt eller inte.
    von Seth anför i denna fråga att enligt hans definition av jakt så bör jakt ej anses föreligga, då katten i regel är ett tamdjur.

"Det är emellertid fråga, om icke det i våra marker finns så många förvildade katter, att man får vara försiktig i sitt omdöme. Saken har en icke ringa betydelse, då särskilt jakt från motorfordon är förbjuden och det går mycket lätt om kvällarna att komma över de strövande katterna från sådana fordon."2
    Bouveng säger att det för hans del är"ställt utom tvivel, att en jakträttsinnehavare, som begagnar sig av den honom jämlikt 23 § inrymda rätten också idkar jakt. Till stöd för en sådan uppfattning kunna åberopas såväl faktiska som rättsliga skäl. I det förstnämnda avseendet torde det räcka med att påpeka, att kattens natur nu en gång är sådan, att en katt, som beger sig ut i markerna, i regel förlorar sin egenskap av tamdjur och övergår till att vara skadegörande rovdjur. Beträffande de rättsliga skälen må först framhållas, att det förhållandet att de tama  djuren icke äro objekt för jakträtten näppeligen torde behöva föranleda denslutsatsen, att ett förfarande, varigenom man dödar ett i fritt tillstånd varande tamdjur, icke skulle vara att hänföra till jakt. Avgörande för det ifråga-

 

1 Bouveng, Jakträtt och viltvård, Sthlm 1956, s. 13, och von Seth, Svensk Jakträtt, Sthlm 1940, s. 17 f.

2 von Seth, a. a. s. 97, jfr även s. 17 f.

 

380 Dag Victorvarande spörsmålet måste emellertid enligt utgivarens mening vara, att, då lagstiftaren på sätt här skett medgivit en jakträttsinnehavare rätt att å mark, där jakt eljest bedrives, döda ett under vissa omständigheter för jaktvården skadligt tamdjur, lagstiftaren måste anses ha förutsatt att för detta dödande även skola gälla de särskilda regler, som äro stadgade för utövande av jakt i allmänhet. Härav följer då, att bl. a. jakt efter katt från motorfordon är förbjuden."3
    Vad von Seth och Bouveng har att säga i frågan hänför sig till två problem, dels huruvida den förvildade katten kan anses omfattad av jakträtt och dels huruvida de regler beträffande jakt som finns skulle vara generellt tillämpliga beträffande katter. Att den förvildade eller i vilt tillstånd födda katten är ett vilt däggdjur är givetvis uppenbart. Enligt ordalydelsen av 1 § jaktlagen borde då även den förvildade katten omfattas av jakträtten. Därmed skulle också de regler som gäller beträffande jakt omfatta även den vilda katten. Som tidigare nämnts har det dock sagts att jakträtten ej omfattar djur tillhörande de tama arterna, till vilka ju katten otvivelaktigt är att räkna. Detta kan tolkas så att ej heller den förvildade katten skulle omfattas av jakträtt. För en sådan tolkning kan det förhållandet tala att det beträffande en katt som man stöter på i markerna är i princip omöjligt att avgöra huruvida det är en vildkatt eller en tamkatt, samt vidare att det är ytterligt svårt att dra någon klar grins mellan vad som äratt betrakta som en tamkatt och vad som är en förvildad katt och att det därför kan vara önskvärt att de bägge kategorierna behandlas lika i rättsligt hänseende. För att detta argument skall vara relevant förutsättes dock att frågan om jakträtt föreligger eller inte har någon praktiskt skiljande funktion, exempelvis så att det har betydelse för om reglerna om jakt skall tillämpas på katter eller ej. Att en sådan praktiskt skiljande funktion verkligen föreligger är ej givet.
    Till en viss ledning beträffande frågan i vad mån jakträtt kan föreligga beträffande katter kan vara hur man ser på jakträtten beträffande tämjda djur, d. v. s. individ av en som regel vild art som hålles i fångenskap. Beträffande dessa är det klart att de i allmänhet ej räknas som villebråd, och sålunda ej heller omfattas av jakträtt, även om de kommit lösa.4 Beträffande dessa djur göres sålunda skillnad mellan det vilda och det tämjda djuret trots att det ofta måste vara lika svårt att avgöra till vilken kategori djuret hör som beträffande katter. Problemet är dock inte detsamma beträffande de tämjda djuren och katterna. När det gäller de tämjda djuren är frågan huruvida dessa överhuvudtaget må dödas; i de fall detta får ske är det klart att de olika reglerna beträffande jakt gäller. I fråga om katterna åter är det klart att dessa må dödas men oklart i vad mån de olika reglerna om jakt gäller.
    Det skulle vara uppenbart orimligt om olika regler beträffande sättet att jaga och döda katt skulle gälla beroende på om katten var förvildad eller tam och om därvid den förvildade katten skulle vara bättre skyddad än tamkatten. Det är vidare svårt att finna några bärande skäl för att vildkatten ej skulle omfattas av jakträtten och därigenom ha det skydd beträffande jaktmetoder som tillkommer villebråd i allmänhet. Jaktlagens för

 

3 Bouveng, a. a. s. 84 f. Jfr i denna fråga även Nordell, Att ta sig en jamare, Svensk Jakt 1957 s. 104 f.

4 von Seth, a. a. s. 17 f., Bouveng, a. a. s. 13 f., Norc.ell, Förrymd mink. Villebråd? Hemdjur? — eller vad? i Svensk Jakt 1953 s 365 ff., von Seth, Lagen om rätt till jakt s. 28 f., jfr även NJA 1935 s. 148. 

Om dödande och tillgrepp av katt 381arbeten synes endast tala om att jakträtten innefattar vilda däggdjur och ej göra något undantag beträffande vilda djur som är vanligt förekommande i tamt tillstånd. Ett argument för att vildkatter ej skulle omfattas av jaktlagens regler beträffande jaktmetoder skulle vara om 23 § jaktlagen klart kunde sägas innebära en utvidgning i förhållande till jaktlagens övriga regler så att någon begränsning ej skulle gälla för jaktmetoderna i detta fall. För en sådan tolkning skulle möjligen ordalydelsen av paragrafen kunna åberopas då där talas om att katt "saklöst" må dödas. Det är dock uppenbart att denna formulering ej innebär att någon rättslig påföljd för dödande av katt under de i stadgandet angivna förhållandena aldrig skulle kunna komma ifråga. Exempelvis kan ansvar enligt BrB 16: 13 för djurplågeri givetvis utkrävas. Att det säges att katten "saklöst" må dödas måste ses i samband med stadgandets funktion, nämligen att rätten att döda här utsträckes från vilda djur till att omfatta även tama som tillhör annan med äganderätt. "Saklöst" skulle då tolkas så att det ansvar för skadegörelse som eljest kunde föreligga är uteslutet medan andra former av ansvar i och för sig ej uteslutes.
    För att kunna hävda att reglerna om jaktmetoder ej skulle omfatta katter skulle andra argument krävas. Det synes svårt att finna andra sådana än mycket formella. Däremot är det, som redan framgått, ganska lätt att finna skäl för att reglerna om jakt även bör omfatta katter. Det kan vidare sägas att även om man av formella skäl ej vill kalla alla former av dödande som behandlas i jaktlagen för jakt så förefaller det svårt att förstå varför reglerna om jaktmetoder ej skulle vara åtminstone analogt tillämpliga i de fall jakt ej skulle föreligga.5
    Den tolkning som här förordas mot bakgrund av vad ovan sagts är sålunda att jaktlagens regler om jaktmetoder anses tillämpliga beträffande alla katter och att vildkatter anses omfattade av jakträtt enligt 1 §.6
    Mot denna tolkning strider dock vissa uttalanden av departementschefen i samband med de 1963 antagna ändringarna av jaktlagen.

 

"Såsom paragrafen (23 §) tolkas av rättspraxis har jakträttsinnehavaren rätt att på sin egen gård eller trädgård fånga och sedermera låta avliva annans katt, som anträffas utanför gård eller trädgård där den hör hemma. I skydd av denna rätt har man på sina håll i förvärvssyfte systematiskt lockat till sig andras katter för avyttring. Detta är ett uppenbart missbruk som givetvis bör stävjas.

Jaktutredningen har ansett sig kunna komma till rätta med problemet genom att betrakta dödande av katt enligt 23 § såsom jakt i jaktlagens bemärkelse. Härigenom skulle enligt utredningen bl. a. vinnas att det i 19 § stadgade förbudet mot att locka villebråd från annans jaktområde bleve tillämpligt beträffande katt. Emellertid står remissorganen i stor utsträckning främmande för ett sådant betraktelsesätt. Ej heller jag finner det naturligt att i katten se ett villebråd."7

 

 

5 Här skulle anledning kunna föreligga att gå in på ett par mer generella tilllämpningsproblem, dels betydelsen av legalitetsprincipen och dels frågan huruvida ett juridiskt begrepp bör tolkas lika inom straffrätten och inom det rättsområde varifrån det är hämtat. Angående dessa frågor se Elwin, Häleribrottet, Sthlm 1969, s. 111 ff. och 138 ff. och där anförd litteratur. En närmare behandling av dessa frågor skulle i detta sammanhang föra för långt varför här endast skall sägas att enligt min uppfattning de nämnda tillämpningsproblemen ej föranleder ändring av det här förordade tolkningsresultatet.

6 Till betydelsen av huruvida 1 § eller 23 § är tillämplig återkommes nedan.

7 NJA II 1963 s. 384.

 

382 Dag Victor    Vad departementschefen här anför avviker från den ovan förordade tolkningen på så sätt att det synes förutsätta att reglerna beträffande jaktmetoderna ej skulle vara tillämpliga beträffande katter. Ställningstagandet förefaller dock en aning märkligt mot bakgrund av att paragrafen ej ändrades i något i detta sammanhang relevant hänseende, att denna fråga ej behandlats i några tidigare förarbeten, att den ej avgjorts i rättspraxis, att den varit omdiskuterad i doktrinen, att uppfattningen i doktrinen snarast lutat åt att dödande av katt vore att anse som jakt, att institutet lagförklaring numera är obsolet i svensk rätt och ej heller skulle kunna vara tillämpligt i detta fall, att utredningen ej sökt "komma till rätta" med problemet genom att betrakta dödandet av katt som jakt utan tolkat paragrafen så att denna form av dödande innebär jakt och av detta dragit slutsatsen beträffande behovet av förändrade regler8 och att annan motivering än att "ej heller jag finner det naturligt" saknas.
    Det kan vidare anföras att det ej framgår av departementschefens yttrande om den av honom förordade tolkningen endast gäller de i jaktlagen upptagna stadgandena av "privaträttslig" natur (varav förbudet i 19 § mot att locka villebråd från annans jaktområde är viktigast) eller även de i jaktstadgan upptagna stadgandena av "offentligrättslig" natur (exempelvis förbudet mot jakt från motordrivet fordon).9
    Man behöver vidare inte se ett villebråd i katten för att hävda att gällande regler om jaktmetoder skall tillämpas. Tvärtom kan, även om man anser att dödande av katt bör anses som jakt, starka skäl tala för att ej betrakta den tama katten som villebråd i jaktlagens mening när det gäller de sakrättsliga konsekvenserna. Till detta återkommer jag nedan.
    Departementschefen gör vidare ingen skillnad mellan tamkatt och förvildad katt. Det förefaller som om han menar att ej heller den förvildade katten skulle anses som ett villebråd. Om så ej var fallet skulle ju den ovan omtalade konsekvensen uppstå att strängare regler skulle gälla för dödande av en förvildad katt än en tamkatt.
    Det är klart att vad departementschefen yttrat under förarbetena till en lag måste tillmätas en stor betydelse. Vad departementschefen yttrat i denna fråga rör dock inte en fråga som direkt kommit att omfattas av ny lagstiftning och yttrandet är vidare i flera hänseenden så oklart och föga vägledande att någon avgörande vikt ej kan fästas vid det. Rättsläget framstår därför i det här aktuella hänseendet snarast som oklarare efter departementschefens yttrande.
    En av de väsentligaste aspekterna beträffande lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt är att genom denna regleras de sakrättsliga frågorna rörande villebråd. Äganderätten till villebråd förvärvas genom ockupation, såvida ockupationen är lovlig, d. v. s. såvida ockupanten enligt jaktlagstiftningen har rätt att jaga villebrådet ifråga inom det område och å den tid, jakten eller fångsten skett. Innan ockupation skett omfattas inte villebrådet av fastighetsägarens eller någon annans äganderätt utan är herrelöst. En annan sak är att fastighetsägaren eller annan person kan ha ensamrätt att taga villebråd på viss mark i sin besittning och därigenom förvärva äganderätt.10

 

8 Betänkande med förslag beträffande 23 § lagen om rätt till jakt m. m. avgivet 25 okt. 1962 (stenc. JD 1962: 9) s. 25 ff. och 29.

9 Jfr i not 8 angivna betänkande s. 26 ff.

10 von Seth, Svensk jakträtt, s. 18 ff., Undén, Svensk sakrätt I, 5:e uppl. Lund 1966, s. 74 f. 

Om dödande och tillgrepp av katt 383    Detta sätt att se på de sakrättsliga frågorna kan inte direkt appliceras på katter. Dessa kan inte endast därför att de ej är på den gård eller i den trädgård där de "hör hemma" betraktas som herrelösa. Någon direkt ledning står ej heller att vinna av lagstiftningen.
    I rättspraxis har frågan behandlats i SvJT 1958 rf s. 85. Den huvudsakliga frågan i detta fall var visserligen huruvida uttrycket "gård eller trädgård" skulle anses innebära varje "gård eller trädgård" eller endast kattägarens,11 men även den sakrättsliga frågan behandlades om än inte särskilt utförligt. Rådhusrätten anförde i sin dom, som senare fastställdes av hovrätten, följande: "D. är innehavare av jakträtten i sin trädgård och har således varit berättigad att döda den ifrågavarande katten. Vad åklagaren har lagt D. till last kan därför icke anses innefatta brottsligt förfarande".
    Då D. i det aktuella fallet ej dödat katten utan fångat och försålt den förefaller det uppenbart att domstolarna menat att 23 § ej endast med förrätt att döda utan även att på annat sätt förfoga över katten. Äganderätt genom ockupation skulle således liksom vid jakt enligt 1 § även följa jämlikt 23 §.
    Vid bedömandet av huruvida denna ståndpunkt kan vara riktig måste först frågan ställas huruvida 23 §, som endast stadgar att katt må dödas, även innefattar att katten får fångas. Svaret på denna fråga förefaller uppenbart. 23 § medger jakträttsinnehavaren rätt att skydda viltet på sitt jaktvårdsområde med en så ingripande åtgärd som att döda ett annan tillhörigt tamdjur. Givetvis måste han då även ha rätt att vidtaga den mindre ingripande åtgärden att fånga katten. Därav följer dock ej att jakträttsinnehavaren vid ett fångande av katt även skulle förvärva äganderätten till denna.
    Det är vidare uppenbart att frågan huruvida dödande av katt enligt 23 § jaktlagen är att anse som jakt eller icke i jaktlagens mening inte kan ge någon direkt ledning vid bedömande av de sakrättsliga konsekvenserna.
    Frågan om de sakrättsliga konsekvenserna av 23 § jaktlagen har icke berörts i förarbetena till lagen och icke heller i doktrinen synes frågan ha tagits upp. I Undéns Svensk sakrätt behandlas i kapitlet förvärv av äganderätt jakträtten under rubriken ockupation medan 23 § jaktlagen omnämnes under rubriken fynd under vilken rubrik även hittegodslagen m. m. behandlas.12 Att dra någon bestämd slutsats av detta torde dock ej vara tillrådligt.
    Såsom ovan framgått uttalade departementschefen vid 1963 års revision av jaktlagen att det på sina håll förekom att man "i förvärvssyfte systematiskt lockat till sig andras katter för avyttring". Detta förklarar departementschefen visserligen vara ett uppenbart missbruk men säger samtidigt att det sker i skydd av den rätt 23 § innebär enligt rättspraxis att på sin egen gård eller trädgård fånga och sedermera låta avliva annans katt.13Även om departementschefen här i huvudsak torde ha tänkt på tolkningen av uttrycket "gård eller trädgård" förefaller det som om han menade att den som fångar en katt med stöd av 23 § även förvärvar äganderätten

 

11 Denna fråga har numera, som tidigare framgått, lösts genom lagstiftning vid 1963 års revision av jaktlagen då till "gård eller trädgård" tillades "där den hör hemma". Vid samma tillfälle tillkom sista punkten i 23 §.

12 Undén, a. a. s. 74 ff.

13 NJA II 1963 s. 384.

 

384 Dag Victortill den. Däri har han även, som vi sett, stöd av SvJT 1958 rf s. 85, vilket också med säkerhet är den rättspraxis han talar om.
    Jaktutredningens uppfattning är i det förevarande hänseendet mycket oklar. Utredningen uttalar visserligen vid ett tillfälle att det skulle vara ett egendomsbrott att tamkatter fångas för försäljning14 men detta sker helt i förbigående och utan samband med någon rättslig analys. I övrigt förekommer endast vid två tillfällen att utredningen berör något som har sakrättslig betydelse och i bägge fallen är det samma problem som behandlas. I sammanfattningen heter det sålunda:

 

"Utredningen har emellertid funnit angeläget att man skall kunna komma till rätta med sådana erfarenhetsmässigt förekommande fall, då rättigheten(att döda katter) utnyttjas illojalt. Detta sker i icke ringa omfattning antingen i förvärvssyfte eller av personer vilka inte kunna åberopa annat skäl än att de icke tåla katter. Beträffande den sistnämnda kategorien påpekas i betänkandet, att en dylik person synes kunna riskera att bli dömd till straff och skadestånd för egenmäktigt förfarande."

 

 

    Vad därefter beträffar kattjakt i förvärvssyfte säger utredningen att det i huvudsak torde ske på så sätt att det, enligt den tolkning av 23 § som utredningen förordar, skulle kunna straffas som överträdelse av förbudet i 19 § att locka villebråd från annans jaktområde.15 Jaktutredningen synes förutsätta att straff för förmögenhetsbrott endast skulle kunna ifrågakomma vid "okynnesjakt" på katter.
    När jaktutredningen närmare utvecklar sin ståndpunkt sker det på följande sätt:

 

"Såsom tidigare påpekats missbrukas den i kattparagrafen givna rättigheten även av personer, vilka för sitt handlande inte åberopar annat skäl än sin subjektiva motvilja mot allt vad katter heter. Vad jaktutredningen nyss föreslagit (om straff för olovlig jakt vid vissa fall av lockande av katt) blir uppenbarligen inte tillämpligt, därest vid missbruk av sist nämnt slag lockmedel icke kommer till användning. Emellertid vill det synas att ej heller i ett dylikt fall en kattägare står rättslös. Enligt en år 1955 av rådhusrätten i Gävle meddelad, av Svea hovrätt fastställd dom blev nämligen en person, vilken å gården till sin fastighet tagit, bortfört samt skjutit en katt som tillhörde en annan Gävlebo, dömd till böter och skadestånd för egenmäktigt förfarande."16

 

 

    Jaktutredningen har uppenbarligen feltolkat detta rättsfall. Anledningen till att personen dömdes för egenmäktigt förfarande var att domstolarna tolkade uttrycket "gård eller trädgård" i 23 § så att det åtalade förfarandet ej föll under denna paragraf. Jaktutredningen synes däremot förutsätta att ansvar skulle kunna inträda, även om katten dödades eller fångades där 23 § gav rätt till detta, på grund av att förfarandet hade ett illojalt syfte som ej omfattades av 23 §:s ändamål, nämligen jaktskyddet. Förutom detta undantag, som verkar väl kufiskt, förefaller jaktutredningen anse att egendomsbrott ej skulle förekomma om 23 § var tillämplig.
    Vid bedömandet av det sakrättsliga spörsmålet kan möjligen en viss ledning vinnas av att jämföra med den sakrättsliga regleringen beträffande djur som tillhör en art som vanligen är vild men som hålles i fångenskap, såsom exempelvis silverräv och mink. Rättsläget torde där i princip vara helt klart och innebära att dylika djur som rymt från sin fångenskap ej är att betrakta som villebråd och att rätt att döda sådant djur endast

 

14 Jaktutredningen stenc. 1962:9 s. 16.

15 Ibid. s. 44 f.

16 Ibid. s. 35.

 

Om dödande och tillgrepp av katt 385förekommer enligt allmänna rättsgrundsatser men att i intet fall någon rätt att tillägna sig djuret föreligger.17 Skillnaden mellan dessa djur och katter är att beträffande katter förekommer stadgandet i 23 §. Frågan blir alltså om detta har någon betydelse i sakrättsligt hänseende.
    Till ledning i detta hänsende kan reglerna om hundar i 22 § vara. Enligt denna paragraf äger jakträttsinnehavaren upptaga en hund som löper lös i mark där villebråd finnes. Upptagandet innebär dock ej att äganderätten tillfaller upptagaren. I ett speciellt fall, när hunden inte låter sig upptagas, äger jakträttsinnehavaren även döda hunden. Även i detta fall är det uppenbart att äganderätten ej tillfaller jakträttsinnehavaren genom dödandet, utan att ägaren av hunden i princip har rätt att återfå kroppen om han så önskar.18
    Vad angår 23 § är det givetvis uttrycket "saklöst döda" som är det relevanta. Åsikten att detta innefattar även att fånga katten och därefter på annat sätt förfoga över den torde grunda sig på att dödandet är en mer ingripande åtgärd än eller i vart fall en lika ingripande åtgärd som något annat förfogande med katten varför även andra förfoganden bör inneslutas i dödandet. Mot detta resonemang kan dock flera invändningar resas. Det förutsätter att katten i dött tillstånd ej har något ekonomiskt värde. Detta torde förvisso i allmänhet gälla beträffande katter, men inte beträffande många andra djur som exempelvis mink, räv eller ko, och kan därför knappast användas som rättssystematiskt argument. Vidare torde även hunden i allmänhet få anses vara utan ekonomiskt värde i dött tillstånd. Någon äganderättsövergång sker dock ej i detta fall. Mot resonemanget kan också invändas att syftet med 23 § är att skydda viltet och att ett sådant syfte ej uppfylls av att jakträttsinnehavaren efter ett tillfångatagande förfogar över katten. Slutligen måste rimligtvis ordet saklöst anses syfta på det brott som dödande av katt skulle innebära om stadgandet i 23 § ej fanns. Detta brott är uppenbarligen skadegörelse.19 Men skadegörelse kräver ingen tillägnelse varför det synes svårt att hävda att 23 § även skulle innefatta fall av tillägnande av katt.
    Frågan har även på senare tid varit uppe till bedömning av domstol. Hovrätten över Skåne och Blekinge avkunnade den 10.11.1970 en dom där en person som inhandlat en märkt katt som fångats i kattfälla utanför tätbebyggt samhälle dömdes för häleriförseelse emedan katten blivit frånhänd sin ägare genom brott i vart fall senast genom försäljningen. Hovrätten yttrar i domskälen:

 

"Nämnda lagrum (23 §), vilket tillkommit till skydd för villebrådet, ger dock enligt sin ordalydelse endast rätt att under vissa förutsättningar döda katt. Detta stadgande och bestämmelserna om lös löpande hund i 22 § samma lag utgör så tillvida en utvidgning av jakträttsinnehavares rätt att jaga, fånga och döda djur, att de avser tamdjur. — — — Vad gäller tolkningen av den knapphändiga bestämmelsen om katt i 23 § samma lag, så kan det åtminstone numera, när man i Sverige även har dyrbara raskatter samt ett system för

 

 

17 von Seth, Svensk jakträtt s. 17 f., Bouveng a. a. s. 13, Nordell a. a. i Svensk Jakt 1953 s. 365 och NJA 1935 s. 148.

18 Det kan bl. a. noteras att jakträttsinnehavaren är skyldig att anmäla till polismyndigheten att han dödat hund för att undgå ansvar och vidare att i det fall att rättighet att döda hunden ej förelegat jakträttsinnehavaren är förvunnen till ansvar för skadegörelse och ej för något brott som innebär tillägnelse. Se von Seth, Lagen om rätt till jakt s. 93 f., och NJA 1958 s. 28.

19 Beckman m. fl., Kommentar till brottsbalken I, 3:e uppl. s. 471.

25—723005. Svensk Juristtidning 1972

 

386 Dag Victorregistrering på djursjukhus och tydlig öronmärkning av katter tagits i bruk, ifrågasättas om den, som fångat en tamkatt vars ägare han känner till eller lätt kan ta reda på — såsom fallet är med sålunda märkta och registrerade katter — sedermera äger döda den. I allt fall saknas varje stöd för antagande, att kattfångare skulle utan vidare bli ägare till en sådan tamkatt."
    Hovrätten tar här klar ställning angående äganderätten till katter som är märkta etc. Beträffande omärkta katter utan särskilt värde vars ägare ej är kända avstår domstolen från att ta ställning. Det torde dock vara uppenbart att hovrätten i varje fall menar att äganderätt till sådan katt ej grundas på 23 §. Hovrätten ställer sig vidare tveksam till om man får avliva en fångad katt som är märkt, värdefull eller vars ägare är känd. E contrario torde man kunna dra den slutsatsen att andra katter som infångats med stöd av 23 § enligt hovrätten sedermera skulle få dödas.
    Starka skäl talar för hovrättens tolkning även om viss tveksamhet kan råda med hänsyn till det tidigare nämnda rättsfallet SvJT 1958 rf s. 85 och till vad departementschefen uttalat vid 1963 års revision av jaktlagen. Skälen är dock så pass starka att det torde vara motiverat att bortse från de nämnda rättskällorna.
    Rättsläget skulle då vara i huvudsak följande. Katt må, oavsett vilkenkatt det är, saklöst dödas av jakträttsinnehavaren när denne påträffar katten på sitt jaktområde. Om ägaren till sådan katt är känd eller påträffas har denne rätt att återfå den döda katten men är också enligt vanliga regler ersättningsskyldig för den skada katten kan ha åstadkommit på jaktområdet. Om kattägaren i stället för att döda katten fångar den, vilket han bl. a. med hänsyn till ändamålet med 23 § måste anses berättigad till, förvärvar han därigenom inte äganderätten till katten. Emedan han genom tillfångatagandet av katten eliminerat de olägenheter av katten som 23 § avser att skydda mot är han ej heller med stöd av 23 § berättigad att i detta läge avliva katten. I brist på andra regler bör i denna situation hittegodslagen i vart fall tillämpas analogt. Nu är det dock så, att denna lag ej kan tillämpas beträffande katt som uppenbart övergivits av ägaren där äganderätt till föremålet i stället uppstår genom ockupation.20 Enligt vad som här tidigare hävdats är det även så, att förvildade katter skulle omfattas av jakträtt och att äganderätten sålunda skulle övergå enligt 1 § jaktlagen. Om jakträttsinnehavaren sålunda fångar en katt om vilken det finns anledning att antaga att den är förvildad eller i vart fall övergiven av ägaren bör han ha rätt att förfoga över katten på sätt han önskar, exempelvis genom att sälja eller döda den. Det är vidare så, att hittegodslagen ej är tillämplig å fynd vars värde är så ringa att en anmälningsskyldighet skulle vara uppenbart orimlig. I dessa fall förvärvar upphittaren äganderätten omedelbart genom ockupation.21
    En vanlig omärkt "bondkatt" som fångats torde ofta ej kunna förmodas ha ett sådant värde att hittegodslagens regler skulle bli tillämpliga. Även i dessa fall skulle således jakträttsinnehavaren ha rätt att förfoga över katten på sätt han önskar. För det fall att jakträttsinnehavaren vet vem kattens ägare är torde oavsett om hittegodslagen är tillämplig skyldighet föreligga att återlämna en infångad katt. Om katten är märkt lär det finnas anledning att anta att katten kan representera ett högre värde varför

 

20 Undén, a. a. s. 80 och NJA 1931 s. 521.

21 Undén, a. a. s. 80 f., NJA II 1938 s. 747.

 

Om dödande och tillgrepp av katt 387reglerna i hittegodslagen skulle bli tillämpliga och även om så inte vore fallet bör ägaren vara så lätt att spåra att plikt att göra det skulle inträda. Om det slutligen finns annan anledning att anta att en tillfångatagen katt har ett högre värde bör även då i princip hittegodslagens reglergälla.22
    Även om denna tolkning skulle godtagas återstår att ta ställning till hur andra punkten av 23 § som tillkom 1963 skall tolkas. Denna har följande lydelse: "Inom tätbebyggt område erfordras dock tillstånd av polismyndigheten". I det fall att tillstånd att döda katt utfärdats föreligger inga problem. Regleringen blir då densamma som utom tätbebyggt område. Omåter inget tillstånd meddelats kan ifrågasättas huruvida i detta fall rätt föreligger att fånga katt. Förarbetena ger inget klart besked på denna punkt. Visserligen motiveras stadgandet med behovet av att stävja att katter fångas för att därefter avyttras. Den rätt att förfara på detta sätt som departementschefen synes utgå från skulle dock härröra direkt från huvudstadgandet i 23 § varför det är möjligt att departementschefen menat att rätt att fånga katter skulle kvarstå enligt allmänna rättsgrundsatser medan tillståndsförfarandet skulle förhindra att dessa såldes. För en sådan tolkning talar att departementschefen uttalat att han ej vill alltför mycket inkräkta på tomtägarnas möjligheter att värna fågellivet. För denna tolkning talar vidare att utskottet uttalat att det "icke anser det lämpligt att utfärda generella tillstånd utan att tillstånden i stället alltid bör göras individuella."23 Att rätten att fånga en katt inom tätbebyggt område skulle vara begränsad till fall där individuellt tillstånd föreligger synes dock alltför mycket inskränka möjligheterna att skydda fågellivet.
    I detta sammanhang bör kanske också beröras hur det förhåller sig med besittningen till en katt som kommit utanför gård eller trädgård där den hör hemma. Något direkt stadgande om tillsyn över katt förekommer icke men 23 § jaktlagen får rimligtvis anses innefatta ett sådant. Kattägare är således skyldig att hålla uppsikt över sin katt så att den ej lämnar ägarens mark med risk att katten i annat fall kan komma att dödas. Detta stadgande kan dock inte anses avgöra frågan om besittningen. Problemet med en katt i detta hänseende är, liksom med hundar och många andra djur, att i det fall att katten ej är förvildad stor sannolikhet föreligger för att den självmant återvänder till ägaren. Förutsättningen för att omhändertaga en sak som hittegods är att den överhuvudtaget ej är i någons besittning.
    Detta anses uppenbarligen vara för handen beträffande hemdjur som hittas där de ej hör hemma, för vilka det finns ett särskilt stadgande i hittegodslagen. Angående rätten att taga upp hund finns som ovan framgått särskilda stadganden i 22 § jaktlagen. Rätten är i denna paragraf anknuten till att hunden löper lös i mark. Detta uttryck anknyter till regler i jaktstadgan angående tillsyn av hund. När ägaren har besittning till hunden förefaller däremot oklart men förmodligen innefattas flera fall när hunden är lös i mark.24 Dock är det givetvis uppenbart att hund kan komma ur ägarens besittning. Någon starkare hänsyn till att djur självmant kan återvända till sin ägare förefaller man dock ej ha tagit vid bedömande av

 

22 Jfr till detta Nordell i Svensk Jakt 1953 s. 365.

23 NJA II 1963 s. 384 f.

24 Därför talar utom regleringen i jaktstadgan även det förhållandet att en särskild reglering ansetts nödvändig och att denna endast omfattar jakträttsinnehavaren. 

388 Om dödande och tillgrepp av kattbesittningsfrågan. Detta förefaller också naturligt: "Besittningsförhållandet skall vara skönjbart för att förtjäna besittningsskydd."25 En katt som kommit utanför gård eller trädgård där den hör hemma skulle sålunda i allmänhet ej kunna anses vara i någons besittning. Hittegodslagen skulle sålunda bli direkt och inte endast analogt tillämplig och rätt att fånga katten skulle föreligga oavsett 23 § jaktlagen.
    Följden av detta resonemang skulle bli att i det fall att det inom tätbebyggt område ej föreligger rätt att döda katt katter dock kan fångas och att om så sker precis samma regler gäller som om tillstånd förelegat eller infångandet skett utom tätbebyggt område.
    Slutligen skall nämnas några ord om vilka brott som kan bli aktuella vid förfaranden med katter. Om en katt dödas med stöd av 23 § jaktlagen föreligger ej brott. Om katt däremot dödas utan stöd av 23 §, inom tätbebyggt område eller av annan än jakträttsinnehavaren, torde skadegörelse i allmänhet vara den riktiga brottsrubriceringen. Ansvar för stöld eller snatteri skulle endast kunna ifrågakomma när katten tillgripits på gård eller trädgård där den hör hemma eller när den på annat sätt är i ägarens besittning och när katten lockats från plats där den är besittningsskyddad. Om sådant tillgrepp föreligger men något tillägnande eller någon förmögenhetsöverföring ej sker bör ansvar för egenmäktigt förfarande komma i fråga. Om slutligen katten har fångats när den ej var i någons besittning, oavsett om detta skett av jakträttsinnehavaren eller av annan26, kan enligt vad som närmare framgått ovan ansvar för olovligt förfogande eller fyndförseelse ifrågakomma. Enligt den tolkning som här förordats skulle även ansvar enligt jaktlagen och jaktstadgan kunna komma i fråga.


Dag Victor

 

25 Undén, a. a. s. 29.

26 Detta förutsätter att katten är tam. Förvildad katt får ej fångas av annan än jakträttsinnehavaren.