Förslag till förenklat rättegångsförfarande i mindre tvistemål. I samband med arbetet på en rättshjälpsreform (prop. 1972: 4) togs inom justitiedepartementet upp till diskussion frågan om ett förenklat rättegångsförfarande i tvistersom rör mindre värden. Övervägandena resulterade i en diskussionspromemoria angående ett förenklat rättegångsförfarande i konsumenttvister m. m. (Ju 1971: 9). På grundval av promemorian anordnade departementet i juni 1971 sammanträden med företrädare för fackliga organisationer, näringslivsorganisationer och allmänna reklamationsnämnden samt ett antal domare, advokater och universitetslärare. Utredningsarbetet har därefter fortsatts och lett till en departementspromemoria med förslag till lag om rättegången i mindre tvistemål (Ju 1972: 6).
I promemorian granskas till en början de former för att pröva och avgöra tvister om mindre värden som för närvarande står till buds. I fråga om tvistemålsförfarandet vid de allmänna domstolarna konstateras, att det används i ringa utsträckning. År 1969 anhängiggjordes omkring 5 500 dispositiva mål i vilka värdet av tvisteföremålet understeg 3 000 kronor. Skiljeförfarandet lämpar sig av kostnadsskäl inte för mindre tvister och saknar praktisk betydelse i detta sammanhang. I hyres- och arrendetvister sker en prövning i domstolsliknande former inför hyres- respektive arrendenämnd. Förfarandet är mindre formellt än domstolsförfarandet. Antalet ärenden vid hyresnämnderna är omkring 14 000 per år.
Vid sidan av de nu nämnda formerna för prövning granskas i promemorian förfarandet vid reklamationsnämnd. Särskilt gäller detta allmänna reklamationsnämnden. Denna prövar endast konsumenttvister som anhängiggörs av konsument. Även i åtskilliga andra hänseenden är dess kompetens begränsad. Tvisterna rör med få undantag ringa värden. Nämnden avger rekommendationer till parterna att lösa tvisten på visst sätt. Rekommendationerna är inte bindande men efterföljs i stor utsträckning. Genom sitt kansli bistår nämnden allmänheten i betydande utsträckning. Antalet personer som kontaktar allmänna reklamationsnämndens kansli uppgår för närvarande till omkring 15 000 per år.
Mot bakgrund av bl. a. hyresnämndernas och allmänna reklamationsnämndens omfattande verksamhet görs i promemorian den bedömningen, att antalet tvister om mindre värden som tas upp vid de allmänna domstolarna utgör endast en obetydlig del av det faktiska antalet sådana tvister.
Varför går då inte parterna till domstol? Den främsta orsaken torde vara att tvistemålsförfarandet är dyrbart. Undersökningar visar att rättegångskostnaderna enbart i underrätt i dispositiva tvistemål om värden under 3 000 kronor genomsnittligt sett uppgår till nära nog samma belopp som det tvisten gäller. I nästan en tredjedel av fallen överstiger riittegångskostnaderna värdet av tvisteföremålet. Huvuddelen av kostnaderna avser arvode åt juridiskt biträde. De angivna olägenheterna kan för den enskildes del visserligen delvis
undanröjas genom den föreslagna reformen av samhällets rättshjälp. Oavsett om den enskilde eller samhället skall stå för kostnaderna är det emellertid enligt promemorian angeläget att rättegångsförfarandet utformas så, att kostnaderna står i rimlig proportion till tvisteföremålets värde.
I promemorian undersöks om inte en lösning av problemet med de mindre förmögenhetsrättsliga tvisterna kan sökas utom domstolsförfarandet. I fråga om reklamationsförfarandet slås fast att detta fyller en betydelsefull uppgift på sitt område och kan utgöra ett värdefullt komplement till domstolsförfarandet, men att det i sin nuvarande utformning inte erbjuder någon fullständig lösning av problemet. En lösning som bygger på reklamationsförfarandet skulle bl. a. medföra att reklamationsnämndens avgöranden finge göras bindande för parterna. Den omgestaltning och utbyggnad av allmänna reklamationsnämnden som skulle bli nödvändig med en sådan lösning skulle enligt promemorian dra betydande kostnader och medföra, att väsentliga fördelar med det nuvarande reklamationsförfarandet skulle gå förlorade.
Mot bakgrund av de nu angivna synpunkterna konstateras i promemorian att det finns ett starkt behov av åtgärder som innebär att mindre tvister i större utsträckning kan lösas under medverkan av domstol. En viktig utgångspunkt anges därvid vara att kostnaderna i förfarandet inte får bli högre än att det blir möjligt och rimligt från ekonomisk synpunkt att göra sin rätt gällande även när tvisten gäller ett mindre värde.
I promemorian föreslås ett förenklat rättegångsförfarande för tvistemål om mindre värden. Förslaget syftar inte till någon ändring i allmänna reklamationsnämndens verksamhet, utan förfarandet bör ses som ett komplement till denna.
Det förenklade rättegångsförfarandet föreslås bli tillämpligt i dispositiva mål. Främst kommer i fråga tvister om köp av lös egendom, uthyrning av bilar, maskiner eller andra lösa saker, arbetsbeting, lån av saker eller pengar samt skadestånd. Mål om arrende och hyra liksom andra mål för vilka särskilda bestämmelser finns om rättens sammansättning faller utanför tillämpningsområdet.
En ytterligare förutsättning för att lagen skall gälla är att tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger ett halvt basbelopp, d. v s. för närvarande 3 550 kronor. Även om värdet är högre skall dock en tvist kunna tas upp i det förenklade förfarandet, om den uteslutande rör fråga varöver utlåtande avgivits av reklamationsorgan som Kungl. Maj:t bestämmer. En förutsättning är att part åberopar utlåtandet i målet.
Förfarandet föreslås bli obligatoriskt inom det nu angivna tillämpningsområdet och parterna kan sålunda inte välja mellan det förenklade förfarandet och vanlig rättegång. I den mån parterna är ense om det och rätten anser det lämpligt skall förfarandet även i andra fall än förut nämnts kunna användas i fråga om mål, vari tvisteföremålet överstiger ett halvt basbelopp.
Skiljeklausuler föreslås bli utan verkan i den mån de innebär att framtida tvist som faller inom lagens tillämpningsområde i stället skall avgöras avskiljemän.
I syfte att söka få ned parternas rättegångskostnader bör enligt promemorian eftersträvas ett förfarande, där parterna kan föra sin talan utan hjälp av juridiskt biträde. Olika åtgärder föreslås i detta hänseende.
Sålunda föreslås att det vid tingsrätt skall finnas en lagfaren tjänsteman som tillhandagår den rättssökande med råd och upplysningar. I allmänhet
skall den uppgiften handhas av tingsfiskal eller tingsnotarie med viss tjänstgöringstid. Vid behov skall tjänstemannen biträda part med att upprätta stämningsansökan, svaromål, fullföljdsinlaga och annar liknande handling. Iövrigt skall han kunna ge part vissa allmänna anvisningar i fråga om grunder och bevisning. Behövs längre gående rådgivning, bör parten däremot enligt promemorian hänvisas till privatpraktiserande jurist eller allmänna advokatbyrån.
I fråga om innehållet i stämningsansökan och andra rättegångshandlingar föreslås förenklingar Det förutsätts vidare att formulär kommer att utarbetas, i vilka parterna på ett lättfattligt sätt ges behövlig vägledning.
Förfarandet inleds genom att käranden ger in en stämningsansökan. Behöver han hjälp med att upprätta ansökningen, kan han få detta av den nyss nämnde tjänstemannen. I samband med att svaranden delges stämningen skall han i allmänhet föreläggas att yttra sig. Detta kan ske i skrift men också genom att han ringer upp den särskilde tjänstemannen och lämnar honom uppgift om sin ståndpunkt i målet.
Normalt skall parterna därefter kallas till sammanträde. Det blir också möjligt att ha enbart skriftlig handläggning. Har sammanträde hållits men blir komplettering av utredningen nödvändig, kan handläggningen fortsättas och avslutas genom skriftväxling.
Om en part skall kunna föra sin talan utan juridiskt biträde, måste uppenbarligen krav ställas på en mera aktiv processledning från domstolens sida. I promemorian föreslås därför en bestämmelse av innebörd att rätten, genom att biträda och vägleda parterna, skall tillse att tvistefrågorna blir klarlagda och målet så utrett som dess beskaffenhet kräver. Detta innebär att domaren skall utöva en aktiv materiell processledning och genom frågor komplettera parternas berättelser. Även i det förenklade förfarandet skall dock parten i sista hand ha rätt att bestämma över vilka faktiska omständigheter han vill dra in i målet. Om inte särskilda skäl föranleder annat, bör rätten försöka förlika parterna.
Enligt promemorian är en kraftig materiell processledning särskilt betydelsefull i fråga om sådana omständigheter som har omedelbar betydelse för utgången, s. k. rättsfakta. Domaren skall kunna gå längre än till att försökaavhjälpa ofullständighet eller otydlighet. I annat fall skulle parts möjlighet att själv föra sin talan bli tämligen illusorisk. Domaren skall sålunda kunna genom frågor till parterna efterforska om det finns någon omedelbart relevant omständighet som inte berörts i målet och, om så är fallet, påpeka detta. I fråga om bevisningen bör rätten enligt promemorian bistå parterna så att det finns ett tillfredsställande underlag för ett riktigt beslut, så långt detta är möjligt och rimligt. Domaren skall exempelvis kunna framhålla att viss omständighet måste bevisas. Han skall genom frågor kunna utröna om bevisning finns som inte berörts av parterna. Är så fallet, bör han påpeka det för parterna.
Målen föreslås bli handlagda av ensamdomare.
I syfte att minska partskostnaderna föreslås, att sammanträden vid behov skall hållas på kvällstid samt på olika platser i domsagan. Normalt skall handläggningen slutföras vid ett enda sammanträde. Fler än två sammanträden tillåts bara, om det föreligger synnerliga skäl. Några föreskrifter om gången av sammanträdet ges inte.
När det gäller frågan om överprövning av mål i det förenklade förfarandet
anförs i promemorian, att en obegränsad rätt till överprövning i hovrätt skulle omintetgöra strävandena att skapa ett enkelt och billigt rättegångsförfarande för smärre tvistemål. Överprövning skall därför enligt promemorian få ske endast i vissa särskilt angivna fall efter prövningstillstånd av hovrätten. Sådant tillstånd får meddelas när prejudikatfrågor föreligger, när rättstillämpningen är oriktig och i några andra fall. Bevisbedömningsfrågor och andra omdömesfrågor, t. ex. frågor om skäligheten av ett begärt skadeståndsbelopp, skall däremot inte kunna föranleda överprövning. Dispensgrunderna har utformats i nära anslutning till dem som gäller vid överprövning i HD. Dispensmöjligheterna föreslås dock bli något större i hovrätt.
Även förfarandet i hovrätt föreslås förenklat i tvistemål om mindre värden. Handläggningen skall ske enbart genom skriftväxling, om inte särskilda skäl föranleder att sammanträde hålls. Hovrätten skall i likhet med tingsrätten biträda och vägleda part.
Under de förutsättningar som allmänt gäller skall hovrätts dom i det förenklade förfarandet kunna komma under HD:s prövning.
I fråga om rättegångskostnaderna föreslås i promemorian vissa ändringar i syfte att förbilliga förfarandet för parterna. Sålunda föreslås att ersättning till sakkunnig som rätten förordnar skall utgå av allmänna medel och stanna på statsverket. Detta gäller dock endast i mål för vilka förfarandet är obligatoriskt. Ersättning till vittne skall beräknas enligt de regler som gäller när ersättningen utgår av allmänna medel.
I princip skall även i det förenklade förfarandet tappande part ersätta motparten hans kostnader. Denna huvudregel kompletteras med en kvittningsregel för vissa undantagsfall.
De kostnader som den förlorande kan åläggas att ersätta motparten föreslås bli starkt begränsade. Risken att få betala motparts rättegångskostnad skall inte få hindre en part från att gå till domstol med en mindre tvist. Arvode till motparts juridiska biträde behöver sålunda aldrig ersättas av den förlorande parten. De enda kostnader som är ersättningsgilla i det förenklade förfarandet är avgiften för stämningsansökningen, kostnaden för vittnesbevisningen, de utgifter part åsamkats med anledning av personlig inställelse i målet och kostnaden för eventuell inkassoåtgärd.
Den hjälp som ett biträde skulle lämna ersätts i det förenklade förfarandet av de åtgärder som domstolen har att vidta för att hjälpa den enskilde parten tillrätta i processen. Med hänsyn härtill föreslås i promemorian att rättshjälp som beviljas i tvist som omfattas av det förenkalde förfarandet i princip inte skall omfatta förmånen av biträde. Skulle av särskild anledning rättegångsbiträde behövas, kan dock biträde förordnas.
Den ökning av det allmännas kostnader som reformen medför bedöms som måttlig, såväl absolut sett som i förhållande till det ökade rättsskydd som reformen skulle innebära för den enskilde.
Reformen föreslås träda i kraft den 1 juli 1973.
Gerhard Wikrén