SVEN LARSSON. Studier rörande partshandlingar. (Acta Universitatis Upsaliensis. Studia Iuridica Upsaliensia. 5.) Uppsala 1970. Almqvist & Wiksell i distr. 166 s.
Arbetet behandlar fyra typer av rättshandlingar, som i en rättegång kan företagas av part, nämligen medgivande, utfästelse som avses i 20: 12 RB, utfästelse som nämns i 49: 1 st. 3 RB samt överlåtelse som behandlas i 13: 7 RB. Larsson förklarar i inledningen, att han ej avsett att ge en fullständig framställning av dessa handlingar utan koncentrerat intresset till kontroversiella frågor eller spörsmål, som alltför litet uppmärksammats.
Kapitlet om medgivande behandlar huvudsakligen medgivande i dispositiva mål. Larsson anmärker, att det han säger om svarandes medgivande som regel även mutatis mutandis gäller kärandes eftergivande. Larsson utgår från att det utanför rättegång, främst inom civilrätten, förekommer rättshandlingar som kan betecknas som medgivanden. Som exempel på en sådan handling nämner han, att en köpare i tvist med säljaren om köpeskillingens storlek slutligen medger säljarens anspråk. Larsson kallar dessa rättshandlingar materiella medgivanden och framhåller att de även kan företagas i rättegång. Han granskar därefter konstruktionen av RB:s medgivande. Han finner bl. a., att detta är ett medgivande av ett yrkande och icke ett medgivande av ett påstående om att viss rättighet tillkommer käranden. Sedan behandlas frågan, om RB:s medgivande är processuellt eller materiellt. Med denna fråga menar Larsson spörsmålet, om medgivandet är underkastat vissa regler, som vanligen gäller för processhandlingar, eller andra regler, som i allmänhet gäller för s. k. materiella rättshandlingar. Såsom regler av det förra slaget nämner han, att processhandlingar ej behöver mottagas av motparten utan kan riktas till domstolen, att möjligheten att angripa dem på grund av viljebrist är inskränkt, att de kan återkallas, att de endast i begränsad omfattning fördrar villkor samt att de ej har verkan utanför rättegång. Som regler av det andra slaget anför han, att materiella rättshandlingar skall riktas till annat rättssubjekt än domstolen, att de i större utsträckning än processhandlingar kan angripas på grund av viljebrist, att de ej kan ensidigt återkallas, att de i normal utsträckning kan förknippas med villkor samt att de har verkan oberoende av rättegång. Största intresset ägnar Larsson åt frågan, om RB:s medgivande kan återkallas. Han finner övervägande skäl tala för att lagstiftarna menade, att medgivandet icke skulle kunna återkallas, men anser det lämpligare, om detta kan ske. Han diskuterar, om återkallelse av medgivande bör tillåtas utan inskränkning eller, såsom Ekelöf föreslagit, endast i den utsträckning som taleändring tillåtes.
I andra kapitlet behandlar Larsson utfästelse jämlikt 20: 2 RB att ej angiva eller tala å brott. Sådan utfästelse kan avges separat eller ingå som led i en förlikning. Larsson behandlar först den separata utfästelsen. Han börjar med utfästelsens innehåll och förutsättningar. Härvid påpekar han bl. a., att det normala är, att utfästelsen avges av en målsägande och riktas till en misstänkt eller tilltalad, men att det kan förekomma, både att en verksam utfästelse avges av annan än målsägande och att den riktas till annan än misstänkt eller tilltalad. Larsson anser det tveksamt om ett rättegångsombud utan särskild fullmakt kan avge utfästelse jämlikt 20: 2 RB. Han behandlar utfästelsens rättsverkan och undersöker därvid bl. a., om utfästelsen är ett rättegångshinder som domstolen självmant skall beakta, om utfästelsen kan angripas på grund av viljebrist och om utfästelsen kan förenas med villkor. Han granskar även, vilken inverkan det kan ha på utfästelsens rättsverkan, att annan än löftesgivaren äger tala å brottet, att utfästelsen avser en handling, som innefattar både brott som endast efter angivelse hör under allmänt åtal och brott som utan angivelse hör under sådant åtal, eller att utfästelsen gjorts till en av flera personer, som misstänkes för att ha deltagit i ett brott som endast efter angivelse hör under allmänt åtal. Förlikning, som går ut på att ej angiva eller tala å brott, kallar Larsson brottmålsförlikning. I en undersökning av brottmålsförlikningens förutsättningar finner han bl. a., att det är ovisst om målsägandens rättegångsombud äger ingå sådan förlikning utan särskild fullmakt men att den misstänktes ombud skall anses ha sådan behörighet.
Det tredje kapitlet rör utfästelse jämlikt 49: 1 st. 3 RB att ej fullfölja talan mot dom i tvistemål. Larsson undersöker först vissa i stadgandet nämnda förutsättningar för att sådan utfästelse skall lända till efterrättelse. Han granskar bl. a., om utfästelsen kan avse sak, som delvis är indispositiv, och om den kan avges av annan än part. I sin undersökning av utfästelsens rättsverkan granskar han bl. a. frågan, om hovrätt självmant skall beakta utfästelsen, och frågor som kan uppstå när fler än två fört talan i målet vid underrätten.
I det fjärde kapitlet behandlas 13:7 RB. Detta stadgande rör verkningar av att part i tvistemål överlåter det varom tvistas till annan. Till en början diskuterar Larsson, om stadgandet skall tillämpas endast när den rättighet, som är föremål för tvisten, överlåtes eller om stadgandet kan ges en vidare tillämpning. Därefter behandlar han rätten för den, till vilken överlåtelsen skett, att i överlåtarens ställe inträda i rättegången (rätten till partssuccession). Härvid undersöker han till en början, om förvärvaren har rätt att övertaga överlåtarens talan även mot dennes vilja. Han finner det mest sannolikt, att förvärvaren har sådan rätt, och granskar vilka motiv lagstiftarna kan ha haft för denna ordning. Larsson undersöker också förvärvarens rätt i förhållande till överlåtarens motpart att övertaga överlåtarens talan. Därpå behandlas frågor som kan uppkomma, när överlåtelse av det varom tvistas ej följes av partssuccession. En ingående undersökning ägnar Larsson åt frågor om ansvar för rättegångskostnader vid partssuccession. Enligt 18: 10 RB är den, som enligt 13: 7 RB övertagit kärandens talan, jämte denne solidariskt ansvarig för den rättegångskostnad, som uppkommit före övertagandet, medan den som övertagit svarandens talan är ensam ansvarig för rättegångskostnaden. Larsson finner, att det i bägge fallen skulle vara lämpligare, om förvärvaren sva-
rade endast för den rättegångskostnad som uppkommit efter övertagandet. Larsson undersöker vidare bl. a. vem som bör svara för rättegångskostnader som förorsakas av partssuccession eller av tvist om partssuccession.
Ett maskinskrivet manuskript till boken blev år 1965, då Larsson sökte precepturen i processrätt vid Stockholms universitet, föremål för sakkunnigutlåtanden av professorerna Bolding, Ekelöf och Welamson. Bolding och Ekelöf framhöll, att manuskriptet i fråga om framställningssättet var överlägset Larssons gradualavhandling "Förlikning i tvistemål". Bolding uttalade, att vad som framför allt imponerat på honom var, att Larsson i manuskriptet sorgfälligt undvikit att förenkla problemen genom att bortse från komplicerande omständigheter. Welamson yttrade, att han ansåg kapitlet om partssuccession mycket givande.
Göran Dufwa