Ett tillrättaläggande i Högbroforssaken
För en tid sedan utkom en bok, i vilken det påstås, att ett allvarligt fel skulle ha begåtts i det s. k. Högbroforsmålet mot ingenjören Torsten Kreuger. Boken har titeln: "Fungerar vårt rättsväsende?" med underrubriken "Fyra professorer uttala sig om bankernas övergrepp" (Samtid och Framtid, Stockholm 1971). Boken består i huvudsak av ett kort förord, ungefär två sidor, av de fyra professorerna och en promemoria, omfattande omkring 70 sidor, med titeln "Följderna för Torsten Kreuger av Ivar Kreugers död". Av de fyra professorerna är två svenska juris professorer, nämligen Alvar Nelson i Uppsala och Hilding Eek i Stockholm. Promemorian är utarbetad av advokaten Carl Patric Ossbahr.
I förordet meddelar de fyra professorerna, att de "funnit det angeläget att låta företaga en sammanfattning av det omfattande — delvis nya — material, som nu föreligger i fråga om två av de mest uppseendeväckande ekonomiska angreppen mot Torsten Kreuger, nämligen Högbrofors- och Sydbanksaffärerna, samt att bringa denna till allmänhetens kännedom". Professorerna anför vidare, att advokaten Ossbahr på deras uppdrag granskat originalhandlingarna och sammanställt materialet i ovannämnda promemoria. Professorerna säger sig "ha godkänt den framlagda promemorian som en klar och rättvisande redogörelse för händelserna efter Ivar Kreugers död".
Innan redogörelse lämnas för det påstådda felet i Högbroforsmålet, torde det vara av intresse att meddela några upplysningar om nämnda mål och vad därmed äger samband, helst som flertalet av dagens svenska jurister nog saknar närmare kännedom om denna, den sannolikt mest omskrivna rättssaken i Sverige under innevarande sekel. Målet avser Torsten Kreugers handlande i Högbroforsens Industri Aktiebolag, ett företag för tillverkning av trämassa i Häggenås, en liten ort i Jämtland. I detta bolag var Kreuger verkställande direktör från februari 1921 till i slutet av 1930, från slutet av maj 1921 även ledamot av bolagets styrelse. I november 1922 upplade bolaget under medverkan av bank ett obligationslån på 4 milj. kr. Som säkerhet för lånet låg bl. a. inteckningar i bolagets fabriksanläggning och förlagsegendom. Hösten 1932 ställdes Kreuger under åtal vid Stockholms rådhusrätt för bl. a. bedrägeri mot köpare av Högbroforsens obligationer, och ett stort antal köpare fordrade i målet ersättning av Kreuger för förluster de lidit genom köpen. Målet avgjordes slutligen av Högsta domstolen genom utslag den 18 december 1933 och Kreuger dömdes därvid till ansvar och skadestånd för bedrägeri. Detta beskrevs i utslaget på följande sätt: Genom närmare angiven oriktig bokföring, för vilken Kreuger var ansvarig, hade Högbroforsens ekonomiska ställning i balansräkningarna för åren 1922—1929 angetts som bättre än den i själva verket var samt vinst- och förlutsräkningarna ettvart av dessa år kommit att utvisa vinst å bolagets rörelse, ehuru denna i verkligheten gått med förlust, under flertalet år till betydande belopp. Utredningen i målet visade, ej blott att obligationsköparna själva eller i allt fall de personer, som av dem tagits till råds, vid bedömande av lämpligheten att placera medel i Högbroforsens obligationer fäst synnerlig vikt vid den omständig-
heten att, enligt vad de tryckta och i publikationen Svenska aktiebolag och enskilda banker återgivna balans- samt vinst- och förlusträkningarna utvisade, Högbroforsens rörelse trots de för trämassetillverkningen dåliga tiderna gått med vinst, utan även att, därest verkliga förhållandet varit bekant, obligationslånet icke kunnat utsläppas i marknaden. Vid det förhållandet att värdet av den pantsatta egendomen måste vara i hög grad beroende av att en bärkraftig rörelse kunde vid fabriken bedrivas kunde den pantsatta egendomen ej anses ha innefattat betryggande säkerhet för att lånebeloppet skulle kunna uttagas ur panten; och hade obligationsköparna följaktligen mot den av dem lämnade valutan erhållit obligationer, innefattande mindre säkerhet än de i följd av de lämnade uppgifterna om bolagets vinstgivande rörelse haft anledning förutsätta. Då det vore uteslutet, att Kreuger icke insett detta, och utredningen i målet måste anses ge vid handen, att Kreuger med de oriktiga uppgifterna avsett att möjliggöra obligationernas försäljning i marknaden, fann Högsta domstolen Kreuger ha gjort sig förfallen till ansvar för bedrägeri mot obligationsköparna och blivit skyldig att till dem utge skadestånd.1
Kreuger ansåg sig oskyldigt dömd och begärde i september 1935 resning i målet. Ansökan härom lämnades utan bifall av Högsta domstolen i utslag den 22 december 1936.2 Kreugers strävanden att vinna upprättelse fortsatte emellertid. Den 14 september 1938 hölls ett möte i Konserthuset i Stockholm och i enlighet med därvid fattat beslut ingavs sedermera till H. Maj:t Konung Gustaf V en skrift med framställning om rättelse av straffdomen. I konselj den 16 december 1938 beslöt Kungl. Maj:t inhämta JK:s utlåtande över skriften. Sådant utlåtande avgavs den 23 oktober 1940.3 I utlåtandet hemställde JK, att då den remitterade framställningen saknade fog den ej måtte föranleda någon åtgärd. Kreuger och professor V. Lundstedt i Uppsala, som på olika sätt engagerat sig för Kreugers sak, inkom härefter med skrifter i ärendet. Detta anmäldes i konselj den 20 december 1940 av chefen för justitiedepartementet efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter. Följande beslut meddelades: "Kungl. Maj:t, som tagit under övervägande vad i ärendet förekommit, finner ifrågavarande framställning icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd."
JK:s utlåtande befordrades till trycket och samtidigt utgavs i särskilda volymer dels föredragningspromemoriorna i det den 22 december 1936 avgjorda resningsmålet och i tretton samma dag avgjorda skadeståndsmål mot Kreuger jämte Högsta domstolens utslag i brottmålet 1933 och i resningsmålet 1936 dels ock bilagorna till föredragningspromemorian i resningsmålet. Denna senare promemoria avser också utredningen i brottmålet. Härigenom har det blivit möjligt för envar att lättare än eljest kunnat ske förskaffa sig kännedom om vad som legat till grund för straffdomen 1933. Med ledning av de i det följande lämnade sidhänvisningarna till publikationerna kan också riktigheten av det påstående om fel i Högbroforsmålet som nu framställts bedömas.
Kreuger lät sig emellertid icke påverkas av JK:s utlåtande eller Kungl.
Maj:ts beslut, ej heller av att hans andra resningsansökan, som vid tiden för JK:s utlåtande var beroende på Högsta domstolens prövning, sedermera avslogs.4 Han sökte ånyo resning, dock utan framgång, och genom publicering av olika skrifter vädjade han eller hans medhjälpare till allmänna opinionen om stöd för vinnande av rättelse i domen. Den nu aktuella boken "Fungerar vårt rättsväsende?" är veterligen det senaste bidraget i ämnet.
Påståendet i boken om fel i Högbroforsmålet återfinnes såväl i förordet av de fyra professorerna som i advokaten Ossbahrs promemoria. I denna anföres sålunda (s. 29):
"När professoren Vilhelm Lundstedt företog en granskning av revisionssekreterarens föredragningspromemoria i Högsta Domstolen, fann Lundstedt till sin häpnad, att de enda verkliga utredningar, som verkställts beträffande den betydelsefulla frågan om pantens värde och som på Torsten Kreugers initiativ utförts av de framstående revisorerna Seth Svensson och Erik Karlsteen, utelämnats ur denna föredragningspromemoria och detta oaktat att utredningarna, enligt Lundstedt, vore av sådan beskaffenhet, att en fällande dom varit omöjlig, om domstolens ledamöter verkligen tagit del av desamma.5 Professor Lundstedt fäste sådan vikt vid dessa utredningar, att han påtalade utelämnandet i en till Konungen i Statsrådet ställd skrift, som emellertid icke föranledde ens någon anmärkning mot föredragande revisionssekreteraren."
De fyra professorernas påstående om fel i Högbroforsmålet innefattas i följande uttalande (s. 6):
"Pantsäkerhetens betydelse för obligationers värde framhölls av Torsten Kreuger i det ursprungliga målet, där han lämnat in två utredningar gjorda av två av Sveriges främsta auktoriserade revisorer. Professor Lundstedt framhöll, att vilken som helst av dessa båda utredningar — om de hade beaktats — hade omöjliggjort en fällande dom. Han undersökte därför revisionssekreterarens föredragningspromemoria och fann då att båda utredningarna hade undanhållits och saknades i föredragningspromemorian."
Det här angivna utelämnadet ur föredragningspromemorian 1933 av vissa utredningar, av de fyra professorerna kallat undanhållandet, hade anförts som resningsskäl redan i den i september 1935 ingivna första resningsansökningen. Enligt denna hade flera utredningar över huvud icke behandlats i promemorian och man "kunde därför t. o. m. befara, att icke samtliga de i utslaget deltagande justitieråden erhållit fullständig del av innehållet" (Föredragningspromemoriorna s. 427 och s. 428). I den förklaring som JK avgav över resningsansökningen6 bemöttes detta resningsskäl ingående, och bl. a. framhölls, att samtliga de ledamöter av Högsta domstolen, som deltagit i behandlingen av målet, före dess avgörande tagit del av handlingarna (Föredragningspromemoriorna s. 444 och s. 445). I förklaringen framställde JK utöver sakliga erinringar vissa anmärkningar mot resningsansökningen såväl i förevarande del som även eljest. Detta föranledde professor Lundstedt, som författat resningsansökningen, att i en
till justitiedepartementet i februari 1936 ingiven skrift fästa Konungens i statsrådet uppmärksamhet på förklaringen. I skriften utvecklades Kreugers syn på förevarande resningsskäl ytterligare (Föredragningspromemoriorna s. 452—454). Lundstedts anmälan mot justitiekanslern behandlades i konselj den 13 mars 1936 och föranledde därvid allenast det yttrandet, att Kungl. Maj:t funne Lundstedts framställning ej förtjäna avseende (Föredragningspromemoriorna s. 461 Anm.).7 Med anledning av JK:s förklaring i resningsmålet avgav Kreuger påminnelser och åberopade därvid bl. a. Lundstedts inlaga till Konungen i statsrådet. I påminnelserna belystes ytterligare resningsskälet och anfördes utom annat, att när "dessa i justitierevisionen drunknade dokument efter års förlopp nu flutit upp till ytan, utgjorde de, likasom den tydligen förelupna, grova processuella felaktighet, varigenom de fått försvinna, nya skäl till stöd för resningsansökningen "(Föredragningspromemoriorna s. 457 och s. 458). I utslag den 22 december 1936, däri Högsta domstolen som förut nämnts lämnade resningsansökningen utan bifall, anförde domstolen om förevarande resningsskäl: "Före brottmålets prövning hade, genom kontrolläsning av samtliga till Kungl. Maj:t (dvs Kungl. Maj:t i Högsta domstolen) ingivna handlingar, i vedertagen ordning inom Högsta domstolen granskats att dessa handlingar blivit i erforderlig omfattning föredragna. Flera av de nu åsyftade utlåtandena, bland dem revisorn Seth Svenssons utredning den 16 oktober 1933 vilken i ansökningshandlingarna tillmätes utomordentlig betydelse, hade ock under målets handläggning blivit i avskrift utdelade till en var av Högsta domstolens ledamöter. Prövningen kan icke antagas hava rönt inverkan därav att vissa utlåtanden icke blivit i promemorian särskilt omnämnda" (Föredragningspromemoriorna s. 555).
Den nu lämnade redogörelsen för resningsmålet i hithörande del ger sålunda otvetydigt vid handen, att redan 1936 fullständig klarhet vanns, hur det förhöll sig med behandlingen av de ifrågavarande utlåtandena vid Högsta domstolens handläggning av brottmålet mot Kreuger 1933: utlåtandena hade blivit i erforderlig omfattning föredragna för Högsta domstolen och det utlåtande som Kreuger ansåg särskilt viktigt hade liksom flera andra utdelats i avskrift till envar ledamot. Varje fog saknas följaktligen för de fyra professorernas påstående, att handlingarna "undanhållits". Att handlingarna icke heller har den betydelse Lundstedt gjort gällande förbättrar inte saken. Ett bestämt tillbakavisande av detta offentligen gjorda påstående om handlingarnas undanhållande har tett sig desto mer påkallat som detsamma i och för sig icke bör få stå oemotsagt och därtill kommer att påståendet såsom framfört av två svenska juris professorer får anses ägnat att utan vidare vinna tilltro.
Olof Alsén