Beslutsordningen i riksdagens utskott

 

Jämför man närvaroförteckningarna i riksdagsutskottens betänkanden finner man att vissa utskott med asterisk efter ledamots namn och förklarande text anger att ledamoten inte varit närvarande vid betänkandets justering. Förfarandet tillämpas av konstitutions-, skatte-, lag-, utrikes-, socialförsäkrings-, social- och jordbruksutskotten. I övriga utskotts betänkanden lämnas inte någon frånvaroredovisning av detta eller annat slag. Dessa utskott är finans-, justitie-, försvars-, kultur-, utbildnings-, trafik-, närings-, inrikes- och civilutskotten.
    Ytligt sett kan det förefalla tämligen ointressant om ett utskott redovisar eller inte redovisar vilka som varit frånvarande vid justeringen av ett be-

 

tänkande. Bakom förfarandet döljer sig emellertid viktiga skiljaktigheter i beslutsförfarandet.
    Av grundläggande betydelse för de beslutsförfaranden som tillämpas av utskotten i enkammarriksdagen är den praxis som utbildades i tvåkammarriksdagens utskott. I det följande kommer därför förhållandena i såväl ensom tvåkammarriksdagen att behandlas.

 

Grundlagsbestämmelserna
Om beslut i utskott stadgas i 46 § RO. Paragrafen som även innehåller bestämmelser om reservationsrätt har följande lydelse.

 

Omröstning inom utskott skall ske öppet. Äro rösterna lika delade, gäller den mening som ordföranden biträder. Ledamot, som förlorat vid omröstning inom utskott, äger till utskottets betänkande foga reservation med yrkande. Betänkandet må dock icke fördröjas därigenom.
    Motsvarande bestämmelser fanns i 48 § av den riksdagsordning som gällde vid tvåkammarriksdagens upphörande. Liksom nu skulle omröstning i utskott ske öppet. Vid lika röstetal avgjordes däremot omröstningen genom lottning. Tredje stycket i paragrafen hade följande lydelse.

 

Ledamot, som i utskotts beslut ej instämt, är obetaget att jämte utskottets yttrande lämna riksdagen del av sin skiljaktiga mening, som i sådant fall bör till utskottet skriftligen avgivas. Dock må utskottets betänkande därigenom icke uppehållas.

 

 

Tvåkammarriksdagen
I tvåkammarriksdagen skilde sig beslutsordningen i statsutskottet från beslutsordningen i övriga utskott.
    Statsutskottets beslutande organ var utskottets plenum. För ärendenas beredning var utskottet uppdelat på fem avdelningar. Dessa spelade som beredande organ samma roll i förhållande till utskottets plenum som riksdagens utskott i förhållande till kamrarna.
    Den beslutsordning som tillämpades av avdelningarna innebar att alla beslut var preliminära fram till justeringssammanträdet. Vid detta fattades de definitiva besluten.
    Vid justeringssammanträdet förelåg till ledamöterna i förväg utskickade förslag till såväl majoritets- som minoritetsskrivningar. De vid justeringssammanträdet fattade besluten överensstämde i allmänhet med de preliminära. Det hände dock att kompromissuppgörelser träffades efter det att man tagit del av varandras i skrift utformade synpunkter. Reservationer¹ som anmälts då de preliminära besluten fattades kunde därigenom utgå, men naturligtvis kunde — ehuru mera sällan — nya reservationer tillkomma. I sådana fall medgavs om så önskades någon dags uppskov för utformning av reservationen. Någon fördröjning av ärendena ledde detta inte till.
    Avdelningarnas förslag förelades utskottets plenum. Beslutsordningen där kan emellertid i detta sammanhang förbigås, eftersom någon motsvarighet till statsutskottet inte finns i den nya organisationen. Den beslutsordning som tillämpades av statsutskottets avdelningar har upptagits av de nio

 

¹ I statsutskottet använde man alternativ som benämning på de olika meningarna. Alternativ som förlorat i utskottets plenum blev om det fullföljdes till kamrarna reservation. 

utskott i enkammarriksdagen som i sina betänkanden inte redovisar frånvaro från justeringssammanträde.
    I tvåkammarriksdagens övriga utskott var beslutsordningen en annan än i statsutskottets avdelningar. Den beslutsordning som dessa utskott tillämpade återfinns i de sju utskott i enkammarriksdagen som redovisar frånvaro från justeringssammanträde. Den var i korta drag följande.
    Först fattades beslut om klämmen, d. v. s. föreliggande yrkanden. Dessa beslut var som regel definitiva. De kunde rivas upp endast under förutsättning dels att alla som deltagit i beslutet underrättats om att ärendet skulle tas upp igen, dels att enhällighet förelåg bland dem som var närvarande vid sammanträdet i fråga.²
    Vid beslut om utformningen av motiveringen (justeringen av betänkandet) fick endast de deltaga som deltagit i klämbeslutet. Var någon som deltagit i klämbeslutet inte närvarande vid justeringen antecknades i betänkandets närvaroförteckning att vederbörande inte var närvarande vid betänkandets justering.
    Fall kunde förekomma då preliminära klämbeslut fattades. Framförallt inträffade detta då på utformningen av motiveringen fick bero om reservation skulle anföras eller inte.
    Vid delade meningar utsattes alltid reservationstid. Denna löpte från dagen för justeringen av betänkandet. Reservationstidens längd bestämdes från fall till fall.

 

Enkammarriksdagen
Liksom 48 § i den tidigare lydelsen av riksdagsordningen ger 46 § i nu gällande lydelse av riksdagsordningen täckning för såväl den beslutsordning som tillämpades av statsutskottets avdelningar som den som andra utskott i tvåkammarriksdagen än statsutskottet tillämpade.
    Som förut nämnts förekommer bägge dessa beslutsordningar i enkammarriksdagen. Ett försök i början av enkammarriksdagen att ena utskottssekreterarna om insatser för att åstadkomma samma beslutsordning i alla utskott misslyckades.

 

Allmänna synpunkter
Utskotten är riksdagens beredande organ. Beredningstvånget är grundlagsfäst i RO 55 § 3 mom. Det stadgas där att proposition eller motion inte kan upptas till avgörande i riksdagen innan utskott avgivit yttrande däröver.
    I utskotten sker föredragningen av ärendena på i stort sett samma sätt. Efter föredragningen följer överläggning, såvida ärendet inte är så okomplicerat att diskussion anses överflödig.
    Som förut framhållits tillämpar utskotten i enkammarriksdagen två från varandra skilda beslutsordningar. Dessa kan sammanfattas sålunda.
    En grupp av utskott fattar först beslut om klämmen (samtliga föreliggande yrkanden). Vid ett senare sammanträde fattas beslut om utformningen av motiveringen (betänkandet justeras). Endast de som deltagit i beslutet om klämmen får delta i justeringen. Detta gäller vare sig man tillhör majoritet eller minoritet. Den som deltagit i klämbeslutet men inte i

 

² Stjernquist, Riksdagens arbetsformer, s. 375.

 

justeringsbeslutet antecknas i betänkandet som ej närvarande vid justeringen.
    Den andra gruppen av utskott fattar först preliminära beslut om klämmen och i protokollet antecknas att ärendet bordlagts för fortsatt behandling. De definitiva besluten fattas vid det sammanträde då betänkandet justeras.
    En viktig skillnad mellan de bägge förfaringssätten är att utskottskanslierna i den förstnämnda gruppen efter det att klämbesluten fattats uteslutande ägnar sig åt att utarbeta det förslag till majoritetens motivering som skall föreligga vid justeringssammanträdet. I den andra gruppen är kansliernas arbete inriktat på att till justeringssammanträdet få fram både majoritets- och minoritetsskrivningar.
    Den i den förstnämnda gruppen tillämpade ordningen leder till att anmälda reservationer utarbetas efter justeringssammanträdet. Viss reservationstid måste därför utsättas. För utformningen av reservationerna svarar i regel vederbörande partikanslier, men självfallet lämnas erforderlig hjälp av utskottskanslierna. I den andra gruppen av utskott behövs i allmänhet inte någon reservationstid.
    Den viktigaste skillnaden mellan de bägge gruppernas beslutsordningar är att man i den förstnämnda gruppen vid beslutet om klämmen avgör vilka som får delta i ett ärendes fortsatta beredning. Följden därav kan bli att suppleant som noga följt ärendets behandling i utskottet inte får träda in istället för ordinarie ledamot av samma parti som deltagit i klämbeslutet men inte har möjlighet att delta i justeringsbeslutet. I den andra gruppen av utskott uppstår inte några komplikationer av detta slag.
    I utskottens beredningsuppgift har sedan gammalt ansetts ingå att försök skall göras att sammanjämka olika uppfattningar. All erfarenhet visar att det är lättare att sammanjämka sedan man fått ta del av varandras i skrift utformade synpunkter.
    För kammarbehandlingen av ärenden i vilka meningarna är delade är det till fördel om ledamöterna av det beredande organet fått i ett sammanhang för sig presenterat vad som kommer att föreläggas kammaren för beslut. Därigenom undviks att frågor som kunnat klaras av i utskottet förs över till kammarbehandlingen.
    För riksdagens ledamöter måste utskottsarbetet underlättas om betänkandena utgör resultatet av ett i alla utskott likartat beredningsarbete.
    Den inte initierade kan få den uppfattningen att ledamöternas ambition är större i utskott som aldrig redovisar någon frånvaro vid betänkandenas justering än i utskott som lämnar sådan redovisning. Att förklaringen är att söka i olika beslutsordningar är inte lätt att räkna ut.
    Något rimligt skäl för att utskotten skall tillämpa olika beslutsordningar torde inte kunna förebringas. Endera av de nu tillämpade bör väljas. För författaren till denna artikel står det klart att företräde bör ges åt den av beslutsordningarna som innebär att man först fattar preliminära beslut om klämmarna och låter de definitiva besluten anstå till dess man i ett sammanhang kan besluta om både motivering och kläm.

Olof Berger