Stenbockska palatset på Riddarholmen säte för regeringsrätten. I början av 1960-talet aktualiserades frågan om nya lokaler för regeringsrätten som disponerade vissa utrymmen i Kanslihuset. Till förfogande fanns visserligen tre sessionssalar men däremot saknades arbetsrum för regeringsråden, bibliotek m. m. Därtill kom att lokalerna behövdes för andra ändamål. Regeringsrätten hade vid denna tid ingen egen kansliorganisation utan föredragningarna och allt expeditionsarbete sköttes av tjänstemän i de olika departementen. Även om det ej var aktuellt med ett hus som jämväl skulle inrymma regeringsrättens kanslipersonal, förelåg vissa svårigheter att hitta en lämplig, centralt belägen byggnad.
I och med att riksarkivet, som sedan 1891 nyttjat Stenbockska palatset på Riddarholmen som arkivmagasin, skulle flytta till en nybyggnad i Marieberg, uppkom tanken på att detta palats skulle iordningställas för regeringsrätten. Inom byggnadsstyrelsen gjordes en del utredningar som visade, att regeringsrätten med hänsyn till storlek, sammansättning och arbetsformer var mycket lämplig som nyttjare av palatset. Enligt byggnadsstyrelsen hade nämligen palatsets interiörer ett betydande estetiskt och kulturhistoriskt värde som i möjligaste mån borde bibehållas och restaureras. Detta vore möjligt om regeringsrätten disponerade palatset.
I början av år 1963 beslöts att regeringsrätten skulle övertaga palatset så snart riksarkivet lämnat detsamma och erforderliga restaureringsarbeten utförts. Det var vid denna tid angeläget att regeringsrätten snarast möjligt erhöll nya lokaler, enär utrymmena i Kanslihuset behövdes som arbetsrum för statsministern samt för statsrådsberedningen. Med hänsyn härtill fick regeringsrätten tillstånd att tills vidare disponera de s. k. ordenssalarna på Stockholms slott för sessioner, varjämte ett större rum iordningställdes som bibliotek. Samtidigt fick en del regeringsråd arbetsrum i Svartmangatan 9.
Arbetena med riksarkivets nybyggnad i Marieberg tog emellertid betydligt längre tid än beräknat. De första sprängningsarbetena började i januari 1960 men byggnadsarbetena avbröts två gånger på grund av ekonomiska och byggnadspolitiska svårigheter och först på sommaren 1968 var nybygget färdigt och Stenbockska palatset kunde börja utrymmas.
Stenbockska palatset ligger på en tomt som omnämns redan på 1500-talet såsom Hörningsholms-tomten. Den ägdes nämligen då av Stureätten på Hörningsholm men övergick sedermera genom arv till Stenbockska ätten. Man vet knappast något om den äldsta bebyggelsen men på 1640-talet rådde ett intensivt byggnadsarbete på det palats som sedermera riksrådet och hovrättsrådet i Svea hovrätt Fredrik Stenbock lät uppföra på tomten. Det är denna byggnad som utgör stommen i det nuvarande palatset, vars utseende dock härstammar från den omfattande till- och ombyggnad som Fredrik Stenbocks son, riksmarskalken Johan Gabriel Stenbock, lät utföra under åren 1661—1671. Konstnärlig ledare och arkitekt vid detta arbete var Nicodemus Tessin d. ä. År 1727 ärvdes palatset av friherre Johan Gabriel Sack som under åren 1730—1740 utförde stora inredningsarbeten under ledning av Carl Hårleman. Därvid tillkom vackra rokokoinredningar med bl. a. dörröverstycken av Johan
Pasch som nu framtagits och finns att beskåda i palatset. De gamla blyinfattade 1600-talsfönstren ersattes med denna tids nymodighet, nämligen fönsterglas insatta i träbågar med kitt.
Översten Erik Brahe, ägare till bl. a. Skokloster och Rydboholm, behövde tydligen en ståndsmässig bostad även i Stockholm och förvärvade därför palatset år 1752. Som bekant slutade det dock illa för Erik Brahe. Han var delaktig i drottning Lovisa Ulrikas misslyckade statskupp och halshöggs den 23 juli 1756 utanför sitt palats ungefär vid Riddarholmsbrons mynning. Efter Erik Brahes avrättning bortfördes mycket av palatsets lösa egendom samt spisöverstycken och väggfält till Skokloster. Sedan palatset under de följande åren hyrts ut till utländska ambassadörer och andra förnäma hyresgäster såldes det år 1772 till staten för att inrymma kommerskollegium.
Sedan staten övertagit palatset gjordes stora iståndsättnings- och renoveringsarbeten, förmodligen efter anvisningar av Jean Eric Rehn. I palatset och dess flyglar har därefter ett flertal statliga myndigheter haft sina lokaler såsom krigsexpeditionen, överintendentsämbetet, som var byggnadsstyrelsens föregångare, kontrollverket m. fl.
År 1865 övertogs palatset av riksarkivet och därmed började en betydelsefull tid. Samtliga eldstäder revs ut för installation av centralvärme. Spiraltrappor av järn byggdes mellan våningarna och järnbalkar som bars upp av gjutjärnskolonner sattes in som förstärkning av bjälklagen. Då riksarkivets stora nybyggnad uppfördes lades arkivflygeln direkt mot palatsets norra fasad varigenom två fönsteraxlar doldes och vidare uppfördes mellan arkivet och palatset en förbindelsegång som utmynnade mitt emellan palatsets andra och tredje våningar med påföljd att bjälklagen delvis måste sågas upp och nya järntrappor sättas in.
Under gången tid har sålunda mycket ändrats och förstörts av interiörerna och det har därför ej varit någon lätt uppgift för dem som haft ansvaret för palatsets restaurering och anpassning för sitt nya ändamål. Ombyggnads- och restaureringsarbetena har utförts genom byggnadsstyrelsens egenregiverk-
samhet samt möblering och utrustning genom arkitekten, Uhlin & Malm arkitektkontor, i samråd med regeringsrätten. Närmast ansvarig för restaureringen och utrustningen av palatset har varit professor Lennart Uhlin.
Palatsets restaurering har ej haft som mål att återföra byggnaden till en bestämd enhetlig stil eller tidsepok. Målsättningen har i stället varit att med minsta möjliga åtgärder anpassa palatset till dess nya funktion som säte för regeringsrätten, att ge palatset ett nytt liv utan att för den skull skada de antikvariska och arkitektoniska värden som palatset besitter. För att citera professor Uhlin så har det gällt att "vitalisera" palatset. Självfallet har härvid svåra avvägningsproblem uppstått. Det har varit en balansgång mellan de kulturhistoriska intressena och angelägenheten av att skapa en ändamålsenlig arbetsmiljö för landets högsta förvaltningsdomstol.
Då planen för restaureringen uppgjordes utgick man ifrån att regeringsrätten skulle bestå av högst 16 regeringsråd arbetande på tre avdelningar. Sedermera har antalet regeringsråd ökats till 22 och antalet avdelningar till fyra. Trots detta har i palatset kunnat inrymmas arbetsrum — låt vara av skiftande storlek och karaktär — åt samtliga i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter ävensom erforderligt antal sessionssalar. Inga rivningar av väggar har därvid behövt vidtagas.
Beträffande möbleringen må framhållas att rummens varierande storlek, dörrplaceringarna och ljusförhållanden medfört en särskild möblering av varje rum för sig. I vissa rum har enstaka antika möbler fått komplettera de moderna standardmöblerna för att underlätta övergången från gammalt till nytt. Till regeringsrätten har från justitiedepartementet överlämnats två gustavianska möbelgrupper som placerats i ledamotsrum. De möbler som använts är i huvudsak svenska standardmöbler. För sessionssalarna har dock specialtillverkats bord i masurbjörk med bokvaggor.
De förnämliga konstverk som nu finns i palatset är depositioner från Nationalmuseum och utgörs av målningar från 1600- och 1700-talen. Kunskapen om den konst som man vet har funnits i palatset — under början av 1700-talet fanns i palatset en av landets förnämsta konstsamlingar — har varit utgångspunkt för urvalet. Statens konstråd har även bidragit med gåvor som utgörs av moderna, svart-vita grafiska verk.
Den 24 april 1972 invigdes palatset för sitt nya ändamål i närvaro av bl. a. Konungen. Tal hölls av justitieministern Lennart Geijer och regeringsrättens ordförande Nils Lorichs, som framförde regeringsrättens tack till statsmakterna och alla dem som medverkat till att palatset vaknat upp ur sin långa törnrosasömn och kommit att inrymma vackra och ändamålsenliga lokaler för regeringsrätten.
Eva von Zweigbergk skrev efter sin rundvandring i palatset bl. a. följande. "Hela huset är fullt av charm och behag, visar kort sagt en mönstergill renovering som inte bara skapat en ändamålsenlig arbetsmiljö. Det är inte så att vi inte kan renovera gamla hus här i landet, det är framförallt en fråga om vilja och förstånd från olika instanser."
Till slut må konstateras att om man kunde få riva riksarkivets "normandiska tegelkomplex från den oscariska tiden, ett monster av fulhet, opraktiskhet och malplacering" — citatet är från Gustaf Näsström — skulle allt vara ganska gott.
Hans-Fredrik Ringdén