574 Hans ThornstedtNILS BECKMAN, CARL HOLMBERG, BENGT HULT, IVAR STRAHL. Brottsbalken jämte förklaringar. Band 1. Brotten mot person och förmögenhetsbrotten m. m. 3 uppl. Sthlm 1970. Norstedts. 487 s. Kr. 68,00. Band II. Brotten mot allmänheten och staten m. m. 2 uppl. Sthlm 1969. Norstedts. 641 s. Kr. 69,00. Band III. Påföljder m. m. 2 uppl. Sthlm 1971. Norstedts. 687 s. Kr. 87,00.

 

De två första delarna av kommentaren till BrB har stor omsättning, troligen till följd av att de användes som läroböcker vid de juridiska fakulteterna. Detta har den fördelen att nya upplagor utges snabbt, vilket gör att kommentaren ständigt är nästan up to date. (Med hänsyn till den höga lagstiftningstakten kan man inte begära, att de efter något år i alla detaljer redogör för gällande rätt.) Första upplagan av band I utkom 1964 (med en andra tryckning 1965), andra upplagan 1968 och tredje upplagan 1970. Av band II utkom första upplagan 1965 och andra upplagan 1969, och det skulle inte förvåna om tiden snart är mogen för en tredje upplaga. Band III, som är yngst, har tydligen mindre omsättning. Dess första upplaga utkom 1967 och andra upplagan 1971. Den outtröttliga möda som författarna — främst den nyligen avlidne Nils Beckman och Ivar Strahl — nedlagt på att hålla denna kommentar å jour med utvecklingen är värd stor beundran.
    Liksom fallet var i fråga om de tidigare upplagorna, karakteriseras revideringen av de här anmälda av stor noggrannhet; ny lagstiftning, ny litteratur och ny praxis har sorgfälligt observerats.

 

Band I.
Vad beträffar tredje upplagan av detta band, har inte några större förändringar skett i förhållande till andra upplagor (se SvJT 1970 s. 62 ff.). I huvudsak består ändringarna i att ny litteratur och nya rättsfall anmärkts på vederbörliga ställen. Den snabba lagstiftningen har gått förbi kommentarförfattarna genom den i år ikraftträdda ändringen av BrB: 2: 5 samt lagen om straff för trafikbrott som begåtts utomlands, vilken gjort NJA 1967 s. 409 (se s. 62) obsolet. Hela trafikbrottslagen har nu universell giltighet enligt svensk rätt, under förutsättning att ifrågavarande gärning är straffbar även enligt gärningslandets lag.
    Liksom andra upplagan har denna upplaga försetts med ett sakregister som avsevärt ökar bandets användbarhet.

 

Band II.
I andra upplagan av detta band har ändringar i annan lagstiftning än BrB och tillkomsten av statstjänstemannalagen föranlett många ändringar (se t. ex. s. 345 f., 347 och 390—394).
    I fråga om innebörden av kravet på frivillighet såsom förutsättning för frihet från ansvar vid tillbakaträdande från försök har (måhända under intryck av önskemål från anm. i SvJT 1968 s. 124 ff.) en avsevärd utvidgning skett i förhållande till första upplagan (s. 567 ff.). Framställningen är nu mycket klargörande. Tveksam kan man emellertid kanske ställa sig till riktigheten av exemplet (s. 567) om den som intränger i en villa med "allmänt uppsåt" att stjäla, varmed torde menas att han har uppsåt att stjäla sådant som kan finnas i huset om han anser det värt att ta. Finner han inte något sådant och därför avstår från att stjäla, anser tydligen författarna, att hans tillbakaträdande bör betraktas som frivilligt. Skillnaden mellan detta

 

Anm. av Nils Beckman m. fl.: Brottsbalken 575fall och situationer, i vilka frivillighet anses utesluten — när gärningsmannen avstår från brottet därför att han finner att det är svårare att utföra än han tänkt sig eller omöjligt att utföra eller därför att han är ute efter pengar men inte finner några eller därför att han ämnar stjäla ett betydande belopp men endast finner ett helt litet belopp, som han inte anser det mödan lönt att ta (se s. 568) — är så subtil att gränsen mellan frivilligt och icke frivilligt tillbakaträdande inte bör dragas mellan dessa typer av fall. I exemplet med det "allmänna uppsåtet" bör enligt anm:s mening tillbakaträdandet ej anses vara frivilligt.
    I fråga om de allmänna objektiva ansvarsfrihetsgrunderna kritiserade anm. i sin anmälan i SvJT 1968 s. 126 av första upplagan, att kommentarförfattarna utan stöd av förarbetena och i motsättning till en enhällig doktrin uppfattat det s. k. försvarlighetsrekvisitet i stadgandena i BrB 24: 1, 2 och 4 om nödvärn, polismans rätt att bruka våld och nöd så att ansvar för uppsåtligt brott skall inträda, då det våld som brukats är oförsvarligt, även om gärningsmannen inte insett detta på grund av ett oförsvarligt misstag. Ser gärningsmannen något blixtra i angriparens hand och uppfattar han det som en kniv, fastän det är en snusdosa, och använder han mera våld än som är försvarligt mot ett anfall med snusdosa, skall han enligt kommentaren dömas för uppsåtligt brott, om hans misstag inte var försvarligt. (Från komplikationen att BrB 24: 1 talar om uppenbart oförsvarlig handling bortses här för enkelhetens skull.) Enligt den tidigare gällande uppfattningen skulle i ett sådant fall ansvar inträda blott för culpöst brott.
    Min kritik har sedermera biträtts och utbyggts av Jareborg i NTfK 1969 s. 303 ff.
    I andra upplagan av band II har författarna (som troligen inte haft tillfälle att ta del av Jareborgs kritik) vidmakthållit sin ursprungliga ståndpunkt och ytterligare argumenterat för den (s. 600 ff.) med s. a. s. doktrinära argument. Några kriminalpolitiska skäl för denna skärpning av straffbarheten i förhållande till den tolkning, som kan baseras på förarbetena och tidigare doktrin, gives inte i denna upplaga lika litet som i första upplagan. Det synes betänkligt att skärpa straffbarheten enbart av doktrinära skäl.
    Detta avsnitt illustrerar ett dilemma med utgivandet av en lagkommentar av brottsbalkskommentarens typ. I de första upplagorna (som beträffande denna kommentar till stora delar är kommentarerna till förmögenhetsbrotten, 1942, och till brotten mot staten och allmänheten, 1949) utgör den huvudsakligen en redigerad edition av förarbetena till lagen. Sedan ändras den i senare upplagor med hänsyn till nya rättsfall och ny litteratur och förändrade uppfattningar hos utgivarna. Till sist kommer den, såsom fallet nu är med brottsbalkskommentaren, att i många hänseenden avvika från uppfattningar som funnits i motiven. Det måste givetvis stå författarna fritt att framföra och plädera för lagtolkningar, som avviker från motiven eller från äldre doktrin, som influerat förarbetena. Men en kommentar av brottsbalkskommentarens typ betraktas av praktikens män som något av en bibel. Det är faktiskt ofta den man åtalar och dömer efter. Självfallet kan en uppmärksam läsare, åtminstone i regel, av framställningen se vad som är författarnas egen uppfattning, men en jäktad praktiker hinner inte alltid kontrollera kommentarens framställning, utan han uppfattar det som står i kommentaren som ett allmänt accepterat uttryck för gällande rätt. Genom

 

576 Anm. av Nils Beckman m. fl.: Brottsbalkendetta accepterande blir framställningen, i kommentaren vad praktikern tror att den redan är, nämligen allmänt accepterad. Detta förhållande borde motivera en viss varsamhet vid införandet av nyheter utan särskilt markerande av att dessa är författarnas egna personliga tolkningsförslag. Det kan tyckas hårt att begära av en författare, som kanske är absolut övertygad om att hans nya tanke är den enda rätta, att förse nyinlägg i kommentaren med dylika giftmärken. Om rättsutvecklingen skall kunna ske som den bör ske, nämligen genom en medveten prövning hos de rättstillämpande myndigheterna av doktrinens tolkningsförslag, bör dessa emellertid klart framföras just som tolkningsförslag.
    Även band II har i denna upplaga försetts med ett efterlängtat sakregister.

 

Band III.
Detta band har bibehållit den höga kvalitet som det hade redan i första upplagan (se SvJT 1968 s. 127 f.). Kommentaren till 36 kap. BrB om förverkande m. m. har omskrivits till stor del, och till följd av införandet av 1967 års lag angående omsorgen om vissa psykiskt utvecklingsstörda har omfattande partier måst omarbetas.
    En välkommen nyhet är ett rättsfallsregister avseende band I—III, baserat på en av justitierådet Nils Regner tillhandahållen förteckning. 1971 års ändring av BrB 35: 6 har inte kunnat iakttagas.

 

    Nu liksom tidigare är brottsbalkskommentaren ett utomordentligt hjälpmedel för alla som är verksamma med studium av straffrätt eller med straffrättsskipning.


Hans Thornstedt