Några synpunkter beträffande tillämpningen av godtrosreglerna vid vissa förvärv av pantbrev enligt nya jordabalken

 

Alla kreditinstitut har måst ägna stor uppmärksamhet åt de praktiska problem, som blev aktuella i samband med nya jordabalkens ikraftträdande den 1 januari 1972. Omgestaltningen av panträtten återverkar givetvis på låneavdelningarnas arbetsrutiner. Det gäller att anpassa dessa efter de nya rättsreglerna så att betryggande panträtt erhålles.
    Kreditgivningen mot inteckning i fast egendom och tomträtt representerar en betydande del av de totala krediterna hos våra vanliga kreditinstitut som arbetar på denna marknad. Här må hänvisas till nedanstående uppställning, som återger ett siffermaterial, framtaget ur tillgänglig statistik, avseende den 31 december 1970. (Senare uppgifter är inte f. n. tillgängliga för samtliga här avsedda institut.)

 

	Totalt bev. krediter	krediter mot fastigh.- 0. tomträttsint.	%
Affärsbanker	47 396	25 632	54,1
Sparbanker	30 147	24 522	81,3
Jordbrukskassor	4 336	2 624	60,5
postbanken	9 550	6 189	64,8
hypoteksinstitut och kreditaktiebolag	45 312	45 312	100,0
försäkringsbolag	26 513	8 109	30,8
	163 254	112 388	68,8

 

 

    Beträffande försäkringsbolagen har använts siffrorna under statistikrubriken "Svenska inteckningslån".
    Mot den bakgrund, som ovan har berörts, torde det framstå såsom uppenbart, att det är av stor vikt för våra kreditinstitut, att deras arbetsrutiner anpassas efter det nya rättsläget på sådant sätt, att förluster inte uppkommer — i samband med konkurser eller eljest — på grund av att vederbörlig panträtt enligt de nya reglerna inte har kommit till stånd. De nya arbetsrutinerna måste givetvis utformas under iakttagande av all skälig försiktighet. Enligt JB 6: 2 uppkommer ju i princip panträtten endast genom att

 

⁸ Jfr prop. 1971: 179 s. 35.

 

fastighetens ägare överlämnar pantbrevet som pant för fordran. Pantbrevetjämte gravationsbevis må vara i bästa ordning men en borgenär får likväl inte panträtt, om upplåtelsen har gjorts av annan än fastighetens ägare; borgenären måste därför kontrollera äganderätten till den intecknade egendomen i dess helhet, då han lämnar kredit mot pantbrev. En viss modifiering av principen om ägarkontroll vid varje belåning av pantbrev sker dock genom de godtrosregler, som infördes genom lagen den 17 december 1971 och som bl. a. innebär en betydelsefull ändring av JB 6: 7. Denna ändring medför, att panträtt kan förvärvas från en förutvarande ägare, dock endast under förutsättning att borgenären vid den aktuella upplåtelsen av panträtt varken ägde eller bort äga kännedom om att äganderätten övergått till annan.
    Det gäller alltså för kreditinstituten att bygga upp organisationen och alla praktiska arbetsrutiner på ett sådant sätt, att man på basis av lagtexten och lagstiftarens uttalanden i förarbetena kan känna sig trygg för att arbetsrutinerna medför, att man kan få åberopa att man har mottagit pantbreven som pant från en person, som man haft rätt att betrakta såsom behörig att förfoga över dem vid den aktuella tidpunkten och under de föreliggande omständigheterna.
    Vid utformandet av arbetsrutinerna är det nödvändigt att även beakta, att hanteringen av låneärenden av detta slag är fördelad på ett mycket stort antal tjänstemän i olika ställningar och med olika arbetsuppgifter inom kreditinstituten. För att i någon mån åskådliggöra detta må nämnas, att affärsbankerna den 31 december 1971 hade 20 295 anställda och sparbankerna vid samma tid 9 721 anställda. Visserligen är en stor del av dessa tjänstemän sysselsatta med annat arbete än det, som rör nu ifrågavarande belåning, t. ex. med utlandsrörelsens funktioner eller med administration, kassaarbete, inlåning, bokföring m. m. Men kvar står det faktum, att en väsentlig del av de bankanställda har att regelmässigt handha eller sporadiskt rycka in beträffande arbete som avser utlåningen, varvid kreditgivningen mot inteckningar (pantbrev) i fast egendom och tomträtt utgör den väsentliga delen av kreditgivningen, enligt vad ovan konstaterats.
    Det är väl uppenbart, att det kan vara förbundet med stora svårigheter att föra ut kunskapen om nya, ganska komplicerade rättsregler och deras tillämpning till ett så stort antal befattningshavare, som det nu är fråga om. Vad angår äganderättskontrollen torde man måhända likväl kunna finna en smula tröst i föredragande statsrådets uttalanden i propositionen 1971: 179 (s. 66). Vid dryftandet — i slutprotokollet — av generella pantförskrivningar och ev. kontroll av äganderättsförhållandena, då en ny fordran uppkommer, hänvisar statsrådet nämligen till "ett praktiskt fungerande kreditliv". Och i fortsättningen på samma sida säger statsrådet:

 

"Jag vill till en början framhålla att det också i förevarande fall är fråga om de krav på kontroll av ägarbehörighet som rimligen bör ställas i ett praktiskt fungerande kreditliv."

 

 

    Det torde även i detta sammanhang vara av stor betydelse, att propositionen — för första gången i svensk lagstiftning — innehåller ett uttalande om vilka krav som bör ställas på en juridisk person, då det gäller att bedöma huruvida den juridiska personen befinner sig i god tro. På s. 36 i propositionen 1971: 179 gör föredragande statsrådet nämligen följande vägledande uttalande:

 

    "God tro hos en borgenär som är juridisk person bör inte vara utesluten enbart av det skälet att annan tjänsteman än den eller de som handlägger panträttsärendet äger kännedom om äganderättsövergången under förutsättning att det vid ett bedömande av omständigheterna inte ter sig rimligt att föra denna kunskap borgenären till last i panträttsärendet."

 

    Detta uttalande ger en sådan principiell vägledning, då det gäller att bedöma en juridisk persons goda tro, som man länge har saknat i svensk lagstiftning.
    Det kan givetvis, trots ovan berörda allmänna synpunkter, vara en vansklig fråga att i varje uppkommande situation avgöra hur långt de nya godtrosreglerna bär. En mycket väsentlig fråga är, huruvida den som förvärvat en fastighet kan bli bunden av förre ägarens panträttsupplåtelse om fordringen har uppkommit först efter det att förvärvaren sökt lagfart. Härvidlag gör föredragande statsrådet i propositionen det allmänna uttalandet, att han anser det vara väl förenligt med godtrosskyddet enligt JB 6: 7 att en panträttsupplåtelse, som avser en framtida fordran, ges den räckvidden att säkerheten skall kunna utnyttjas för nytillkommande fordringar tills borgenären blivit underrättad om att fastigheten har överlåtits.
    Statsrådet behandlar i anslutning till det nu berörda spörsmålet även vissa situationer, då en äldre pantsättning upphör att gälla och ersättes med en ny. Ett vanligt typfall är att byggnadskreditiv avlyftes med hjälp av lång kredit hos ett annat kreditinstitut. Här uppkommer inte någon ny belastning av fastigheten och särskild ägarkontroll vid avlyftningstillfället är överflödig, anser föredragande statsrådet. På motsvarande sätt bör man bedöma det fallet, att ett lån konverteras på sådant sätt, att det inte sker andra ändringar i lånevillkoren än de som sammanhänger med ett ändrat läge på kreditmarknaden eller en ändrad praxis i kreditgivningen. Statsrådet anser, att det ligger närmare till hands för en förvärvare av fastigheten att underrätta kreditgivaren om överlåtelsen än för kreditgivaren att på nytt kontrollera lagfartsförhållandena i ett läge, när någon reell ny belastning på fastigheten inte uppstår.
    Därpå behandlar föredragande statsrådet i propositionen vissa fall, då en äldre pantförskrivning upphör och ersättes av en ny och då denna ändring innebär nybelåning — som ett led i en fortlöpande affärsförbindelse — där en ökad belastning på fastigheten uppkommer. De synpunkter, som under lagstiftningsarbetet framlagts beträffande denna speciella fråga, har gett anledning till diskussion bland affärsjurister. Därvid har på sina håll — av mycket kunniga och mycket försiktiga jurister — uttalats den uppfattningen, att det trots allt skulle kunna anses råda någon tvekan om lagstiftningens innebörd på denna punkt. Det har nämligen gjorts gällande, att statsrådets uttalanden inte skulle vara tillräckligt bestämda och att någon tvekan beträffande godtrosreglernas omfattning skulle kunna följa särskilt av diskussionen mellan lagrådet och statsrådet, sådan den återgivits i propositionen och berörts i lagutskottets betänkande 1971: 27 i anledning av propositionen. Man torde framför allt ha grundat denna uppfattning på det förhållandet, att statsrådet i remissprotokollet den 5 november 1971 icke tog upp till särskilt bedömande lagrådets uttalanden i vad angår nu ifrågavarande fall av nybelåning, där ökad belastning på fastigheten uppkommer. Vidare har det gjorts gällande, att även lagutskottet — och därmed riksdagen — vid propositionens behandling underlät att ta ställning till den nu berörda frågan. Den skulle sålunda ha lämnats öppen av lagstiftaren, har

 

det ansetts. Den uppfattning beträffande tolkningen av godtrosreglerna som nu beskrivits, kallas i det följande "den försiktiga tolkningen".
    Eftersom vi här har att göra med en betydelsefull fråga för kreditinstituten på lång sikt, vilken väl förtjänar att ingående penetreras, för att inte oväntade förluster skall uppkomma vid tillämpningen av den nya lagen, ber jag att här nedan få framlägga några synpunkter i fråga om tolkningen av den nya lagstiftningen just beträffande det mycket intressanta, nu berörda spörsmålet om vissa fall av nybelåning.
    Anledningen till att detta spörsmål torde få anses ha stor betydelse är den, att det i affärsbankernas rörelse är synnerligen vanligt, att det sker omläggningar av krediter och liknande faciliteter: en checkräkningskredit kan ersättas av ett lån; ett lån förvandlas till kredit i checkräkning; ett vanligt lån (eller en checkräkningskredit) höjes; garantiförbindelser beställes; hypotek utbytes o. s. v. I sådana situationer får banken av kunden regelmässigt en ny pantförskrivning (såvida inte kunden från början skulle ha lagt inteckningarna såsom "generellt hypotek" enligt särskild, fristående förbindelse). Skall banken vid varje sådan förändring kontrollera, att inte den nya pantförskrivningen innebär en ökad belastning av fastigheten samt att — om så är fallet — det inte skett någon ändring beträffande äganderätten till den i pantbrevet avsedda egendomen, d. v. s. att kunden alltjämt äger den fastighet som är belånad och att det inte har skett avstyckningar från den? Om detta är nödvändigt, uppkommer en mycket stor arbetsbelastning inte bara hos kreditgivarna utan också hos inskrivningsmyndigheterna, som måste besväras med nya gravationsbevis eller annan ägarutredning. Kostnaderna för kunden och för banken blir också avsevärda, eftersom ärenden av detta slag har stor frekvens.
    Föredragande statsrådets uttalanden i propositionen 1971: 179 innebär, enligt min mening, ett gott stöd för ett verklighetsbetonat bedömande av den kontroll, som skall vara nödvändig i alla de nu åsyftade fallen. Med hänsyn till den osäkerhet som tyvärr har framkommit beträffande tolkningen av statsrådets uttalanden, torde det emellertid vara motiverat att söka noggrant analysera, vad föredragande statsrådet för sin del har ansett i den här speciella frågan.
    Detta spörsmål torde vid närmare betraktande sönderfalla i två delar: Vad ansåg statsrådet ursprungligen enligt sina grundläggande uttalanden i remissprotokollet? Har statsrådet tagit intryck av uttalandena inom lagrådet och därefter ändrat uppfattning?
    Vad statsrådet ursprungligen ansåg torde framgå av s. 38 i propositionen. Hans uttalande där lyder sålunda:

 

"För egen del anser jag det inte heller uteslutet att också vissa fall av nybelåning, där en ökad belastning på fastigheten uppkommer, får bedömas på samma sätt. Jag syftar då i första hand på sådana situationer där det nya lånet får ses som ett led i en fortlöpande affärsförbindelse. Om i ett sådant fall borgenären oavbrutet har innehaft pantbrevet och fastighetsägaren vill utnyttja det helt eller delvis som säkerhet för ett nytt lån, kan det enligt min mening vara rimligt att borgenären inte behöver göra förnyad ägarkontroll i samband med den nya pantförskrivningen. Frågan om omfattningen av borgenärens undersökningsplikt i de skiftande fall där nybelåningen innebär en ökad belastning på fastigheten får dock överlämnas åt rättstillämpningen."

 

 

    Man måste naturligtvis läsa detta uttalande mycket omsorgsfullt, efter-

 

som det finns åtskilliga nyanser och på slutet en viss reservation, vilket allt man måste taga under beaktande.
    Man kan säga, att departementschefen börjar mycket försiktigt, eftersom han säger, att han anser det "inte heller uteslutet" att vissa fall av nybelåning, innebärande ökad belastning av fastigheten, kan godtagas utan ny äganderättsprövning. Men i fortsättningen säger han att han "i första hand"tänker på sådana situationer, där det nya lånet får ses såsom ett led i en fortlöpande affärsförbindelse, och han gör här det rätt så fasta uttalandet, att det kan "enligt min mening vara rimligt" att borgenären inte skall behöva göra en förnyad ägarkontroll i samband med en ny pantförskrivning i sådana fall, då borgenären oavbrutet har innehaft pantbrevet och fastighetsägaren (rätteligen pantsättaren) vill utnyttja det som säkerhet för ett nytt lån. Sedan gör statsrådet avslutningsvis en liten brasklappsreservation, då han säger att det kan vara fråga om så skiftande fall och att därför måste frågan om omfattningen av borgenärens undersökningsplikt i dessa skiftande fall överlämnas åt rättstillämpningen.
    Jag anser för min del, att här ligger en tyngdpunkt i vad statsrådet säger "enligt min mening vara rimligt". Detta är ett klart vägledande uttalande av lagstiftaren, som man vid rättstillämpningen knappast kan gå förbi (om det inte upphäves genom en senare fas i lagstiftningsärendet).
    Man torde i anslutning till sista punkten av det citerade uttalandet ha anledning att kasta en blick framåt till vad statsrådet säger i slutprotokollet den 5 november 1971, då han behandlar lagrådets yttrande. (Se propositionen s. 65.) Där säger statsrådet att han självfallet delar lagrådets uppfattning att full visshet om godtrosskyddets innebörd och omfattningen av den undersökningsplikt som åvilar borgenären i olika situationer endast kan nås genom domstols avgörande. (Detta framgår ju redan av det citerade uttalandet.) Men statsrådet tillägger:

 

"Å andra sidan är det uppenbart att uttalanden — i vart fall om dessa har principiell räckvidd — som gjorts av statsmakterna vid lagens tillkomst måste tillmätas mycket stor betydelse i rättstillämpningen. Genom dessa uttalanden blir klarlagt vilka syften lagstiftningen är avsedd att tillgodose. Uppnås inte dessa syften, blir statsmakternas ställningstagande i lagstiftningsärendet förfelat."

 

 

    Lagstiftaren har alltså klart velat poängtera, att han räknar med att domstolarna skall rätta sig efter lagstiftarens principiella uttalanden vid lagens tillkomst — en sak som väl i och för sig alltid får anses gälla. Givetvis måste man värna om principen, att domstolarna skall taga ställning beträffande de olika faktiska situationer som kan uppkomma, men de måste taga sådan ställning under beaktande av vad lagstiftaren klargjort såsom den principiella avsikten med lagbudet.
    Jag anser att lagstiftaren (här = statsrådet) inte har gett uttryck för någon tveksamhet i det nu aktuella sammanhanget utan att hans grundläggande uttalanden, också under beaktande av det ovan citerade slututtalandet, ger en så klar ledning, som man kan begära i dessa hänseenden. Brasklappsreservationen är inte farlig ty det är självklart, att det i ett aktuellt fall alltid måste bedömas, huruvida det finns sådana särskilda omständigheter, som innebär att det inte skulle vara rimligt att ge borgenären den befrielse från förnyad ägarkontroll, som lagstiftaren — enligt statsrådets grundläggande uttalanden — i princip anser bör tillerkännas borgenären.

 

    Härefter återstår frågan: Har statsrådet tagit intryck av uttalandena inom lagrådet och därefter ändrat uppfattning?
    Vad hela lagrådet anförde har ju redan något berörts här ovan. Det är inte fråga om något egentligt motsatsförhållande mellan lagrådets och statsrådets uttalanden. Lagrådet underströk särskilt den principen, att det är domstolarna som har sista ordet, när det gäller att i olika situationer bedöma vad som är god tro. Statsrådet säger på grund därav, att han "självfallet" delar lagrådets uppfattning härvidlag och han gör det tillägg, som berörts ovan, för att ytterligare markera sin förut intagna ståndpunkt.
    Ett intressant förhållande är emellertid att tre av lagrådets ledamöter ytterligare utvecklade en del synpunkter beträffande godtrosreglerna i sådana fall, när pantbrev lämnas till säkerhet för en framdeles uppkommande fordran. Fortsättningsvis kom dessa ledamöter efter hand fram till frågan hur godtrosreglerna skall tillämpas, då en äldre pantsättning upphör att gälla och ersättes med en ny och då det föreligger vissa fall av nybelåning, som berörts av statsrådet, där en ökad belastning uppkommer. Här uttalar dessa tre ledamöter av lagrådet följande:

 

"Vi finner det för vår del högeligen tveksamt, om kreditgivaren i något fall, där den nya krediten innebär en ökad belastning på fastigheten, bör anses befriad från att på vanligt sätt kontrollera äganderättsförhållandena."

 

 

    Statsrådet behandlar också en del av dessa synpunkter i slutprotokollet. På ett par punkter utvecklar han närmare sina tidigare framlagda synpunkter enligt remissprotokollet och han anför bl. a. den tänkvärda, förut berörda synpunkten att det också i fall då en äldre pantsättning upphör att gälla och ersättes med en ny "är fråga om de krav på kontroll av ägarbehörighet som rimligen bör ställas i ett praktiskt fungerande kreditliv". Han utvecklar närmare de särskilda skälen för att han i vissa fall — då en fordring uppkommit efter panträttsupplåtelsen eller då en äldre pantsättning upphör att gälla och ersättes av en ny — anser, att det skall vara överflödigt med ny kontroll av att låntagaren alltjämt är ägare till fastigheten.
    Man kan konstatera det förhållandet, att statsrådet inte säger något särskilt om det av tre ledamöter av lagrådet också särskilt anmärkta fallet av nybelåning, där en ökad belastning uppkommer (men där det nya lånet får ses såsom ett led i en fortlöpande affärsförbindelse).
    Hur skall man tolka statsrådets tystnad på denna punkt?
    Kan tystnaden möjligen tolkas så, att statsrådet stillatigande har godtagit de tre lagrådsledamöternas invändningar på just denna punkt?
    För min del anser jag det dock vara en smula djärvt att utan vidare tolka statsrådets tystnad så. Statsrådets tystnad på denna punkt kan också helt enkelt bedömas så, att han anser att det får räcka med vad han redan förut har sagt, eftersom han inte har något särskilt att tillägga på just denna punkt.
    Om det skulle ha förhållit sig så, som vissa jurister torde ha ansett sig böra befara — nämligen att statsrådet ändrat mening på grund av vissa lagrådsledamöters uttalanden — då hade statsrådet rimligtvis bort i slutprotokollet göra ett uttalande härom och meddela, att han fann det ligga så mycket i vad lagrådsledamöterna anfört, att han ville ändra sig på denna punkt. Eftersom statsrådet inte sagt det ringaste i den riktningen, kvarstår såsom mest sannolikt, att han inte har frånträtt sin tidigare tillkännagivna

 

uppfattning, ehuru han inte hade några ytterligare kommentarer på den punkten.
    Jag anser alltså, att det saknas belägg för — och i och för sig framstår såsom föga sannolikt — att statsrådet skulle ha ändrat uppfattning och frånträtt sina tidigare gjorda uttalanden i förevarande hänseende.
    Dessutom anser jag att särskild vikt måste fästas vid det avslutande uttalande, som statsrådet gör i slutprotokollet och som lyder sålunda:

 

"Med hänsyn till det anförda och eftersom det är lagtekniskt svårgenomförbart att ge en särskild regel för de åsyftade situationerna finner jag ej anledning att frångå den i remissprotokollet föreslagna lösningen. Ansluter riksdagen sig till de av mig gjorda uttalandena, kommer godtrosreglerna i 6:7 JB otvivelaktigt att i det praktiska rättslivet få den tillämpning som statsmakterna sålunda avsett."¹

 

 

    Detta uttalande skulle möjligen kunna anses vara något oklart såtillvida, att man inte med full säkerhet kan veta vad statsrådet exakt avser med uttrycket "de åsyftade situationerna". Detta är emellertid ett till sin innebörd mycket vidsträckt uttryck, som väl får antagas syfta på allt som har diskuterats. (Jämför lagrådets uttalande: "alla de hithörande situationer" etc.; prop. s. 57.)
    Det sist citerade uttalandet av statsrådet anser jag vara ett belägg för att statsrådet menar, att han trots allt resonemang vidbliver de uttalanden som han tidigare har gjort i remissprotokollet. Han har med anledning av lagrådsledamöternas uttalande gjort en del förtydliganden och kompletteringar av sin uppfattning men han har inte ändrat sig i ringaste mån utan hänvisar fastmera till vad han förut har sagt och han anser att det kan räcka att riksdagen ansluter sig till de av honom gjorda uttalandena för att godtrosreglerna i 6: 7 JB skall få den tillämpning, som statsmakterna sålunda avsett.
    Rent allmänt torde här böra noteras, att lagrådet — sett ur lagstiftningssynpunkt — enbart är en remissinstans, låt vara en synnerligen kvalificerad för att inte säga ovärderlig sådan. Uttalanden av lagrådet (eller vissa av dess ledamöter) om hur en ny lag bör tolkas torde bli avgörande i den mån den av (eller inom) lagrådet uttalade uppfattningen godtages av de lagstiftande organen men inte därutöver.
    Nästa fas i lagstiftningsarbetet är lagutskottets behandling av propositionen. Vilken ståndpunkt har lagutskottet stannat för i vad angår det nu aktuella spörsmålet?
    Jag anser, att lagutskottets uttalanden i betänkandet nr 27 år 1971 ger vid handen att lagutskottet tveklöst ställer sig bakom vad föredragande statsrådet har anfört i hela lagärendet. Detta ber jag få närmare utveckla och motivera nedan:
    Då man läser utskottets slutsummering, som börjar å s. 25 av betänkandet, så framgår det — om vi nu håller oss till den tolkningsfråga som här behandlas — att utskottet därvidlag säger följande:

 

"Utskottet vill härefter beröra den diskussion, som med anledning av den föreslagna ändrade utformningen av godtrosregeln i 6: 7 JB förs i propositionen rörande måttet av den undersökning som bör krävas av borgenären för att han skall anses vara i god tro och om godtrosskyddets betydelse i olika situationer. I nämnda hänseenden har föredragande statsrådet till en början gjort uttalanden i klarläggande syfte i remissprotokollet. Tre av lagrådets ledamöter

 

 

¹ Kursiveringarna i texten är gjorda av mig.

 

har (propositionen s. 57 f.) ifrågasatt de uttalanden som föredraganden gjort rörande de krav som bör ställas på borgenären i fall då fordringen uppkommer efter panträttsupplåtelsen, som t. ex. vid generell pantförskrivning, samt beträffande tillämpningen av godtrosregeln i fall då en äldre pantsättning upphör att gälla och ersätts med en ny, t. ex. ett byggnadskreditiv avlyfts med hjälp av en lång kredit hos ett annat kreditinstitut. Lagrådsledamöternas invändningar bemöts härefter av föredraganden i slutprotokollet (propositionen s. 65 f.).

Beträffande de synpunkter som framkommit under den förda diskussionen hänvisar utskottet till den redogörelse som intagits i det föregående (s. 18 f.). Som föredragande statsrådet anfört är det lagtekniskt svårgenomförbart att ge en särskild regel för de situationer som åsyftas i den förda diskussionen. Genom de av föredragande statsrådet gjorda uttalandena, mot vilka utskottet ej finner anledning till erinran, blir emellertid den närmare innebörden av godtrosskyddet i 6: 7 JB tillfredsställande klarlagd, och enligt utskottets mening kan några ytterligare bestämmelser därför inte anses behövliga."

 

    Kursiveringarna här ovan i citatet är gjorda av mig, därför att jag anser att dessa understrukna uttalanden särskilt bör beaktas, då man har att tolka vad lagutskottet egentligen har avsett.
    Det framgår då, anser jag, att lagutskottet i sin summering med uttrycket "den förda diskussionen" avser bl. a. hela den diskussion, som förts i propositionen. Lagutskottet framhåller ju, att i diskussionen ingår "till en början" de uttalanden i klarläggande syfte, som gjordes redan i remissprotokollet. Detta framgår dessutom, förefaller det mig, alldeles klart därav att utskottet "Beträffande de synpunkter som framkommit under den förda diskussionen" hänvisar till s. 18 och följande. S. 18 och följande återger just det föredragande statsrådets samtliga grundläggande synpunkter beträffande tolkningen av frågan om god tro; intet väsentligt är därvid utelämnat, såvitt jag kan finna.
    Då utskottet i sin summering till slut säger, att godtrosskyddet är tillfredsställande klarlagt "genom de av föredragande statsrådet gjorda uttalandena, mot vilka utskottet ej finner anledning till erinran", så har utskottet därigenom enligt mitt bedömande klart sagt ifrån, att det helt vill ansluta sig till alla de synpunkter som föredragande statsrådet anfört under hela den diskussion, som utskottet hänvisade till och som inleddes med statsrådets grundläggande uttalanden i klarläggande syfte i remissprotokollet.
    Härefter återstår att beakta vad riksdagen beslöt i detta lagstiftningsärende.
    Riksdagens beslut framgår av den av talmannen till Konungen avlåtna skrivelsen av den 17 december 1971. I denna skrivelse anmäler talmannen kort och gott, med överlämnande av lagutskottets betänkande nr 27, "att riksdagen har bifallit vad utskottet hemställt".
    Alltså har icke heller riksdagen gjort någon reservation utan den har — i likhet med lagutskottet — helt godtagit föredragande statsrådets här ovan åberopade principiella uttalanden beträffande godtrosskyddet för en borgenär, som mottager pantbrev till säkerhet för fordran.
    Kungl. Maj:t utfärdade den nya jordabalken helt i enlighet med riksdagens skrivelse.
    Vilken praktisk betydelse har då det här ovan förda resonemanget, när det gäller att handlägga belåningsärenden avseende pantbrev?
    För min del tror jag ganska bestämt, att kreditinstituten inte kommer att särskilt inrikta sig på att ordna det så bekvämt för sig som det är möjligt. I

 

38—723005. Svensk Juristtidning 1972

 

stället känner jag mig övertygad om att kreditinstituten kommer att försöka att i kredithanteringen om möjligt röra sig med en viss säkerhetsmarginal även i det nu aktuella hänseendet. Man kommer otvivelaktigt att söka följa vad som sker beträffande äganderätten till belånade fastigheter i minst samma utsträckning som f. n. Det är självklart, att det är av stor betydelse för en kreditgivare att ha vetskap om eventuella förändringar beträffande en kunds äganderätt till en belånad fastighet och även beträffande eventuella avstyckningar och annat som kan förekomma beträffande fastigheten. Men det skulle i många fall inte te sig såsom rimligt att belasta en kund med besväret och kostnaden att förete nytt gravationsbevis eller annan särskild utredning, till styrkande av att vederbörande alltjämt äger den belånade fastigheten, för varje gång som det förekommer någon ändring beträffande vederbörandes krediter, nämligen sådana ändringar som medför en ny pantförskrivning, möjligen innebärande en ökad belastning av fastigheten ehuru inom ramen för vad som täckes av pantbrevet. Det torde nog överensstämma med livets regel, att man — när man haft och har fortlöpande affärsförbindelser med vederbörande, vilka förflyter normalt, och när allt i övrigt ter sig såsom normalt — litar på att om det hade skett någon förändring beträffande äganderätten till den belånade fastigheten, så skulle det ha kommit till kreditgivarens kännedom. Denna syn på saken torde tämligen säkert komma att bli den förhärskande i det långa loppet. Några förluster för annan person på grund av detta tillvägagångssätt kan inte heller gärna uppkomma i praktiken, eftersom varje ny ägare i sitt eget intresse måste förvissa sig om var och på vilka villkor pantbreven i en förvärvad egendom finns belånade. För pantbrev, som inte tillhandahålles vid köpelikviden, göres avdrag med belopp motsvarande pantbrevets innehåll, varjämte en ny ägare regelmässigt torde vidtaga de åtgärder, som i varje särskilt fall erfordras för att tidigare belåning skall avvecklas eller övertagas av honom själv såsom ny ägare.
    Det torde för övrigt i många fall vara ganska svårt för dem, som handlägger kreditärendena "på linjen", att avgöra huruvida en ny pantförskrivning av vissa säkerheter, som tidigare legat hos kreditgivaren såsom pant, innebär en ökad belastning av fastigheten. Detta torde framgå av följande exempel: En affärsidkare åtnjuter i en bank en kredit i form av växeldiskontering, som medgivits intill ett belopp av 100 000 kr. Till säkerhet för denna växeldiskontering har han överlämnat ett pantbrev å 100 000 kr. i sin fastighet. Efter hand har han dock inte till fullo behövt utnyttja den medgivna diskonteringskrediten; de diskonterade växlarnas belopp uppgår sedan någon tid stadigvarande till endast 75 000 kr. Han önskar då göra en omläggning av sina krediter på det sättet, att han ändrar diskonteringskrediten till ett fast lån, varvid han emellertid önskar att lånet skall bestämmas till 85 000kr. för att han på så sätt skall erhålla ett kontant belopp å 10 000 kr. för att insättas i den av honom bedrivna rörelsen. Det upplägges alltså ett nytt lån å 85 000 kr. mot pantbrevet å 100 000 kr. Av lånevalutan användes 75 000 kr. för att infria växelkrediterna och 10 000 kr. tillhandahålles låntagaren kontant. Den gamla pantförskrivningen för krediter å högst 100 000 kr. återställes till kunden. Innebär den nya pantförskrivningen en ökad belastning av fastigheten? — Om vi endast tänker på det bedömande som vid kreditomläggningen göres av kunden och den banktjänsteman, som handlägger ärendet, så torde man nog kunna räkna med att ingen av dem

 

skulle betrakta detta såsom en ökad belastning, eftersom panten tidigare gällt för en avtalad kredit å 100 000 kr. som kunden när som helst utan vidare ägt taga i anspråk. Men det kan måhända tänkas, att en domstol skulle kunna anse, att panten då omläggningen skedde i realiteten endast häftade för 75 000 kr., varför pantförskrivningen till säkerhet för en kredit å 85 000 kr. innebar en ökad belastning. — Med det nu anförda exemplet har jag framför allt velat klargöra, att det i praktiken ofta kan te sig såsom en konstlad och svårobserverbar gräns, då man har att göra med fortlöpande affärsförbindelser, att försöka att i varje kreditsituation fastställa, i vad mån en ny pantförskrivning innebär en ökad belastning eller inte. Detta gör det så mycket mera angeläget att få beakta lagstiftarens intentioner, sådana de torde framgå av ovanstående resonemang.
    Det finns åtskilliga andra typer av kreditförändringar, där det skulle uppkomma avsevärda svårigheter, om man skulle ansluta sig till "den försiktiga tolkningen" av den nya lagstiftningens godtrosregler. En sådan typ av kreditförändringar torde framgå av följande exempel:
    En person har en kredit i checkräkning å 75 000 kr. mot säkerhet av ett pantbrev å 100 000 kr. Pantbrevet är enligt kontraktet pantförskrivet generellt till säkerhet för kundens samtliga dåvarande och blivande förbindelser i banken. Detta är det förfaringssätt som — i varje fall sedan många decennier — genomgående tillämpas, beroende på att en kreditgivare betraktar varje kredittagares alla förbindelser såsom en helhet, som säkerställes av en annan helhet, nämligen samtliga av vederbörande lämnade pantsäkerheter o. d. Vid varje kreditföredragning tar man alltså hänsyn till alla säkerheter, som kunden har ställt i banken, och man ställer upp mot dem alla kundens förbindelser gentemot banken. Antag att vederbörande vill höja sin checkräkningskredit från 75 000 kr. till 85 000 kr. mot pantbrevet å 100 000 kr. som ju redan är pantförskrivet till säkerhet för dåvarande och blivande förbindelser. I praktiken går man till väga på det enkla sättet, att ett nytt checkräkningskontrakt upprättas, varvid det gamla kontraktet återställes eller makuleras. Med detta förfaringssätt har man emellertid åstadkommit att en äldre pantförskrivning ersättes med en ny. Skall detta rättsläge tolkas så, att den äldre pantsättningen har upphört att gälla och blivit ersatt med en ny? Detta skulle i så fall måhända kunna anses innebära, att det föreligger en ny pantsättning varigenom ökad belastning av fastigheten har uppkommit. (Detta betraktelsesätt är enligt min mening felaktigt.) Om "den försiktiga tolkningen" av godtrosreglerna skulle vara riktig, då skulle kreditgivaren förmodligen befinna sig i farozonen i vad angår hans panträtt för hela den nya krediten å 85 000 kr, om han inte har gjort ny ägarkontroll vid kreditförändringen. — Exemplet kan varieras på många sätt.
    Det torde förhålla sig så, att de nu beskrivna besvärliga konsekvenserna skulle tydligt elimineras, om man använder det formella tillvägagångssättet, att man inte återställer eller makulerar det förutvarande kontraktet, eftersom detta innehåller en generell pantförskrivning som alltjämt är av intresse i varje fall ur bevissynpunkt. Kreditgivaren skulle alltså behålla denna äldre förbindelse för att därigenom markera och bevisa, att han inte avstår från utan alltjämt åberopar den däri befintliga, även för framtida förbindelser gällande generella pantförskrivningen. I så fall skulle kreditgivaren inte vara beroende av den mera liberala tolkning, för vars godta-

 

gande jag här ovan har anfört skäl, utan han skulle — även enligt "den försiktiga tolkningen" — kunna hänvisa till departementschefens uttalande att det är förenligt med det vidgade godtrosskyddet enligt 6: 7 jordabalken, att en panträttsupplåtelse avseende framtida fordran ges den räckvidden att säkerheten skall kunna utnyttjas för tillkommande fordringar intill dess borgenären blivit underrättad om att fastigheten överlåtits. (Se även statsrådets uttalande i propositionen s. 65 och 66.)
    Det är emellertid att märka att detta formella tillvägagångssätt skulle innebära en avsevärd administrativ belastning. Man skulle då vara nödsakad att först och främst noga följa upp i vad mån det är tänkbart, att en ny kreditgivning jämte ny pantförskrivning innebär ökad belastning av fastigheten. Om man kan riskera, att detta kan anses vara fallet, skulle man lagra den äldre pantförskrivningen, vid vilken ägarkontroll har verkställts, för att anse sig vara på den säkra sidan beträffande panträtten för de nya eller omlagda krediterna utan ny bevislig ägarkontroll. Med den mängd kreditärenden av detta slag som förekommer skulle detta innebära en i praktiken ogenomförbar metod. Detta skulle knappast vara förenligt med ett praktiskt fungerande kreditliv.
    En annan metod för att i praktiken i möjligaste mån eliminera de risker, som må kunna anses föreligga enligt "den försiktiga tolkningen", skulle vara följande tillvägagångssätt: En kreditgivare skulle konsekvent och genomgående kunna införa den principen, att så snart det är fråga om kredit mot pantbrev låta vederbörande pantsätta pantbrevet enligt en fristående generell pantförskrivning, gällande för vederbörandes samtliga dåvarande och blivande förbindelser. För varje särskild kredit eller kreditfacilitet (garantier, remburser o. d.) skulle en särskild handling upprättas, varvid under rubriken "Säkerhet" skulle hänvisas till nyssnämnda generella pantförskrivning.
    Genom den sist beskrivna metoden blir det lättare att tillse, att den gamla pantförskrivningen, vid vilken ägarkontroll bevisligen har verkställts, bevaras under hela den tid man har fortlöpande affärsförbindelser med vederbörande, innefattande kreditgivning. På basis av föredragande statsrådets sist åberopade uttalande torde man vara trygg beträffande panträtten för nytillkommande förbindelser, så länge kreditgivaren inte har blivit underrättad om att fastigheten har överlåtits. Detta är en metod som f. n. torde kunna allvarligt rekommenderas för kreditgivare, som för sin del anser att "den försiktiga tolkningen" dock inte bör negligeras.
    Mot den sist beskrivna metoden kan emellertid invändas, att den skulle innebära ett inte oväsentligt merarbete och en kraftigt ökad pappersexercis för kreditinstituten och för de kreditsökande. Dubbla handlingar skulle då krävas, så snart det är fråga om att ställa säkerhet i form av pantbrev. Detta skulle innebära en belastning, som inte är till glädje för någon, och det skulle därför vara meningslöst att framtvinga en sådan omläggning av arbetsrutinerna om detta inte är alldeles nödvändigt. All sådan arbetsbelastning, som inte tjänar något förnuftigt ändamål, bör elimineras om man vill uppnå bästa möjliga effektivitet.
    I sådana fall som här ovan har beskrivits — då en i och för sig alltjämt giltig pantförskrivning för blivande förbindelser ersättes av en ny pantförskrivning för de vid det nya pantsättningstillfället förefintliga, dåvarande och blivande förbindelserna — skulle man enligt min mening vara berät-

 

tigad att göra gällande, att här föreligger en "novation beträffande pantförskrivning" fullt jämförbar med de novationer och därmed jämförbara situationer, som föredragande statsrådet behandlade i vad angår vissa fordringsförhållanden, nämligen situationerna avlyft och konvertering. Avlyft och konvertering torde kunna anses innebära antingen (i vissa fall av konvertering) ren novation eller eljest rättssituationer som är snarlika novation, allt givetvis avseende fordringen. Föredragande statsrådet ansåg, att en ny belastning på fastigheten inte skedde vid en sådan förändrad situation beträffande kreditformen. Men det torde med fog kunna göras gällande, att det även kan förekomma en situation som kan liknas vid novation med avseende å en pantförskrivning. En sådan "novation" borde analogivis kunna och böra likställas med motsvarande situation i fråga om fordran. Om en gammal pantförskrivning ersättes av en ny — varvid den gamla pantförskrivningen av rent praktiska skäl återställes eller makuleras eftersom den täckes av den nya — borde en sådan transaktion vid tillämpningen av jordabalkens godtrosregler inte kunna anses innebära, att den nya pantförskrivningens omfattning skulle kunna ifrågasättas för det fall att ny ägarkontroll inte verkställes vid mottagandet av den — enbart till formen — nya pantförskrivningen. — En "novation beträffande pantförskrivning", om nu detta uttryckssätt kan få användas, är alltså enligt min mening inte att jämställa med ny pantsättning. Samma pantsättning består alltjämt. Vad som skett är att den gamla pantförskrivningens innehåll bekräftas i en nyutskriven handling som i det hänseende, varom nu är fråga, har i sak oförändrat innehåll.
    Det torde inte vara uteslutet, att det förr eller senare kan uppkomma fall, då de nya godtrosreglernas innebörd måste ställas på sin spets. Detta kan framför allt tänkas bli aktuellt i samband med konkurs, som berör pantsättaren eller måhända en ny ägare. Tvisten kan då komma att gälla huruvida det föreligger behörig pantsättning till kreditgivaren eller ägarhypotek. Om tvisten skulle få den utgången, att i något fall, som är snarlikt de ovan beskrivna, ägarhypotek anses föreligga, skulle det inträffa en opåräknad ekonomisk fördel för andra borgenärer, nämligen sådana med lägre förmånsrätt eller utan förmånsrätt, och en opåräknad förlust för den kreditgivare som innehar pantbrevet. Ovanstående är avsett att utgöra ett bidrag till den diskussion som må erfordras för att klart fastställa vad den nya lagstiftningen innebär i här avsedda fall.
    Efter hand torde vi få glädjen att emotse nya delar av justitierådet Peter Westerlinds djupgående och innehållsrika kommentar till jordabalken; det är min förhoppning att det nu aktuella spörsmålet kommer att helt klarläggas redan i en kommande del II av nämnda kommentar.

Erik Burling