Tvetydigheter i avtal
Av docenten CARL MARTIN ROOS
1. Den rättsvetenskapliga diskussionen i vårt land är som regel ganska balanserad. Detta gäller kanske särskilt civilrättens centrala delar, där bakomliggande politiska värderingar knappast kan elda debattörer till överilade inlägg. Ett remarkabelt undantag är den stundtals ganska inflammerade debatt som förts om dissensfrågor vid avtal mellan å ena sidan Schmidt och å den andra främst Karlgren, men även Vahlén och Ulf Holmbäck.1
Denna uppsats är egentligen inte något inlägg i dissensdiskussionen utan snarare några reflektioner litet vid sidan om. Med den infallsvinkel jag valt är det nämligen knappast troligt att jag blir tagen på allvar av seriöst arbetande jurister med avtalsrättsliga insikter.
2. Gemensamt för dem av de nämnda författarna som yttrat sig i frågan om en eventuell revision av gällande regler är att de i ett eller annat avseende utgår från en referenspunkt inom systemet av rättssatser. Schmidt hävdar sålunda uppfattningen att avtalets rättsverkan bör grundas på parternas avsikter vid avtalsslutet. Reglernas uppgift blir att sanktionera en eventuellt föreliggande consensus eller samvilja ("viljeteorin").2
Karlgren och Holmbäck har en annan utgångspunkt, nämligen parternas viljeförklaringar: "De fall doktrinen närmast haft för ögonen är sådana då kontrahenterna använt uttryckliga och något så när fullständiga viljeförklaringar. I fortsättningen utgår framställningen från att det rör sig om ett sådant avtal."3
Denna förankring i regelsystemet anses av många för omistlig. Ett uttalande av Karlgren är i detta avseende belysande: ". . . en rättslig viljeförklaring. . . [utmärkes icke enbart] av att den ger uttryck för vissa av den handlande önskade rättsverkningar, icke enbart uttryc-
ker en 'fantasiföreställning om vissa rättigheter och skyldigheter' (Hägerström). Något ytterligare måste tillkomma. I så fall vad?"4
Själv förstår jag nog inte detta "måste" — och däri kan jag stödja mig på Schmidt.5 Här har jag valt referenspunkter utanför regelsystemet, nämligen empiriskt verifierbara fakta och de kunskaper om språket som förmedlas av betydelseläran inom semantiken. Från dessa utgångspunkter ämnar jag belysa tvister där parterna hävdat olika meningar om tolkning av mångtydiga ord och uttryck i ett avtal; eftersom var och en av parterna har sin ståndpunkt blir det intressanta att avtalen är tvetydiga.
3. Utgångspunkten "empiriskt verifierbara fakta" behöver preciseras. Därvid får man först och främst observera att "avtalet", liksom de "förklaringar" som är dess beståndsdelar, utgör ett resultat av en subsumtion av fakta under rättsregler.6 Parternas "viljor" vid avtalstillfället är inte heller något som låter sig empiriskt beläggas: endast de uttryck som en eventuell vilja tagit sig kan faktiskt konstateras.
Vad som egentligen sker är att parterna vid ett visst tillfälle blir oense om vilka riktlinjer som skall läggas till grund för deras handlande. Det gäller nu att lösa konflikten. Konfliktlösaren — det kan vara en domstol, en advokat eller en skiljenämnd, många alternativ är tänkbara — måste nu finna en handlingslinje som överensstämmer med hans uppfattning om hur tvisten bör lösas. Han kan välja en linje som överensstämmer med endera partens eller välja någon form av kompromisslösning. Vilka handlingsmönster rättsordningen erbjuder saknar intresse för denna framställning.
De verifierbara fakta som konfliktlösaren kan stödja sig på i sina ansträngningar att finna en lämplig lösning är huvudsakligen parternas språkliga manifestationer och deras beteende. Adlercreutz kallar sådana fakta för "tolkningsdata".7
4. Min andra utgångspunkt är betydelseläran inom semantiken. Detta låter pretentiöst. Det visar sig dock att man klarar sig ganska långt utan att behöva gå in på subtila semantiska frågor. De synnerligen elementära drag av betydelseläran som framställningen bygger på skall jag här kort ange.
Språket är i alla fall av kommunikation mellan människor — också i avtalsförhållanden — "ett bräckligt instrument".8 Detta beror bl. a.
på att orden är något annat än de företeelser vi försöker beskriva med dem. Man måste skilja mellan ord och sak, mellan symbol och symboliserat.
Om man gör denna distinktion inser man att de enskilda orden och uttrycken får sin betydelse som meddelelsemedel genom att ingå i ett visst meningssammanhang, en kontext. Ord och uttryck har därför inte några inneboende betydelser eller referenser. När vi talar om att ett ord "betyder" något visst tänker vi oss alltid ordet insatt i ett bestämt meningssammanhang, oftast det sammanhang där ordet vanligen förekommer (allmänt språkbruk).9
En följd av dessa numera allmänt accepterade åsikter om språket är att en text inte kan tolkas "efter ordalydelsen". Som senast Evers påpekat har den motsatta uppfattning som hävdas i olika sammanhang sina rötter i ett ideologiskt betraktelsesätt. Här kan blott erinras om den "bokstavstolkningsteori" som kom till extrema uttryck i konstitutionella sammanhang genom kommentar- och tolkningsförbuden omkring sekelskiftet 1800.10
Eftersom undersökningsobjektet i denna uppsats är tvetydiga avtal måste jag här också nämna något om vaga och mångtydiga ord och uttryck.
Mångtydiga kallas ord som i skilda sammanhang kan ha olika betydelser, t. ex. ordet vad eller ordet bok. Mångtydigheten kan ibland elimineras genom att ordet ingår i en viss kontext: "A anförde vad. B slog vad med C. E slår upp en bok. Boken grönskar." I andra sammanhang kan mångtydigheten kvarstå: "F berättade om en gammal bok."11
Vaga ord är ord som har mindre noggrant avgränsad betydelse. Som exempel kan nämnas ord såsom "skallig", "medelålders", "okunnig". Vagheten kan elimineras genom definitioner. Man kan t. ex. stipulera att personer mellan 45 och 60 år är medelålders eller att endast personer utan något synligt hårstrå på huvudet är "i egentlig mening" skalliga.12
Det är inte alls ovanligt att ord och uttryck på samma gång är vaga och mångtydiga. Låt oss som exempel ta ordet bok, nyss åberopat som ett typiskt mångtydigt ord. I sin ena betydelse, trädet bok, är ordet relativt exakt genom hänvisning till botaniska definitioner. Den andra
betydelsen, tryckt skrift, är emellertid i själva verket vag. Gränsen mellan häfte, broschyr, kompendium å ena sidan och bok å den andra kan många gånger vara flytande.13
5. Med det senast anförda har jag velat antyda att objektet för denna undersökning är svårbestämbart. De refererade rättsfall där mångtydighet hos ord och uttryck aktualiserats i en avtalstvist är såvitt jag kunnat finna följande:
NJA 1941 s. 393: Betyder ordet haverifritt om ett fartyg att fartyget är fritt från haveriskador eller fritt från förpliktelser på grund av inträffade haverier?
NJA 1949 s. 664: Innefattar uttrycket kastningsfria om kreatur i viss förteckning att kreaturen är fria från smittsam kastsjuka eller menas blott att kastning ej förekommit så länge den som använt uttrycket innehaft kreaturen?
NJA 1921 s. 511: Avses med uttrycket torrmjölk en genom avdunstning erhållen produkt av mjölk i allmänhet eller blott en produkt framställd av skummjölk?
AD 1934 nr 7: Betyder invändig rengöring av ångpannor rengöring som utföres av person som vistas inne i pannan eller allt slags rengöring av pannans innandöme, oavsett var den rengörande befinner sig?
AD 1946 nr 2: Avses med uttrycket timlön per timme beräknad lön eller lön för tim- och veckoavlönade (tidlön)?
AD 1950 nr 29: Är avtalsenlig lön liktydigt med lön enligt gällande kollektivavtal eller avses därmed lönen enligt det enskilda tjänsteavtalet?
Utanför undersökningen faller sålunda exempelvis NJA 1915 s. 169 — frågan om betydelsen av ordet "prima" med avseende på mineralhalten i jordnötskakor — samt NJA 1957 s. 69, där det tvistades om huruvida uttrycket "stormfäld skog på fäbodskifte" omfattade en eller två av upplåtarens fastighetslotter. Avgränsningen kan som nämnts diskuteras eftersom gränsen emellan mångtydighet och vaghet är flytande. Eller — rättare sagt — egenskaperna mångtydighet och vaghet förekommer ofta samtidigt. För undersökningsresultatet har avgränsningen ingen betydelse. Avsikten är blott att få en begränsad exempelsamling att arbeta med.
6.1. De lösningsmodeller som HD och AD följt i de angivna sex fallen skall nu presenteras. Det visar sig att HD i två av fallen tilllämpat en förklaringsmisstagsmodell, medan frågan i 1941 års rättsfall aldrig kom att ställas på sin spets. AD använder en helt annan infallsvinkel, som i brist på bättre kan kallas den arbetsrättsliga culpa-
regeln. Lösningen överensstämmer nära med den som brukar betecknas klargörandeplikt i samband med 6 § 2 st. AvtL och den s. k. oklarhetsregeln (in dubio contra proferen tem) vid standardavtal.14
6.2. I rättsfallet NJA 1941 s. 393 väckte en fartygsköpare talan mot en säljare och yrkade ersättning för avhjälpandet av vissa haveriskador på fartyget. Detta hade visserligen sålts "i befintligt skick" men också "haveri- och gravationsfritt". Säljaren bestred käromålet och hävdade, att med uttrycket haveri- och gravationsfritt avsågs att fartyget var fritt från förpliktelser på grund av gravationer eller förekomna haverier. Klausulen avsåg alltså inte skador utan i stället fartygets ansvar mot andra rättssubjekt. Under tvistens fortsatta förlopp blev emellertid ostridigt mellan parterna, att uttrycket "levereras haverifritt" i avtal om köp av fartyg i allmänhet innebär att säljaren åtagit sig att avlämna fartyget fritt från alla i det särskilda fallet till haveriskador hänförliga skador.
Denna sedvanliga betydelse av uttrycket tycks därefter ha legat till grund för samtliga domstolars resonemang. HD fann slutligen att köparens talan icke kunde bifallas och motiverade sitt domslut med att klausulen haverifritt mot bakgrund av att fartyget såldes i befintligt skick inte kunde innefatta garanti för frihet från sådana skador som normalt uppkommer på fartyg av ifrågavarande slag och som köparen därför bör räkna med.
Domstolarna begränsade sig således till att konstatera parternas enighet om språkbruket i branschen och lade detta språkbruk till grund för sitt fortsatta resonemang. Det saknades anledning att komma in på betydelsen av att säljarens förklaring eventuellt avvek från vad han vid försäljningstillfället åsyftat. Varför säljaren ej åberopade sådant förklaringsmisstag är obekant.
6.3. Förklaringsmisstagsmodellen. NJA 1921 s. 511. O hade till F sålt ett parti "prima holländsk torrmjölk" som angavs vara "ypperlig och jämförlig med bästa svensk". F hävde köpet då torrmjölken blott innehöll 0,8 % fett, medan enligt F:s uppfattning den bästa svenska torrmjölken hade en fetthalt av 15—20 %. O instämde F till domstol med krav på köpeskilling. O hävdade därvid att varan motsvarade den beteckning under vilken den utbjudits: den produkt som framställdes av sötmjölk och som hade en sådan fetthalt som köparen väntat sig kallades sötmjölkspulver. Köparen, F, menade för sin del att torrmjölk innefattade alla produkter som erhölls genom avdunstning av mjölk oavsett fetthalten. F hade med hänsyn till pris, kvalitetsuppgift och tidigare affärsförbindelser haft anledning att uppfatta O:s anbud såsom avseende torrmjölk av söt mjölk.
RR och HovR:s flertal ogillade säljaren O:s talan med hänvisning till att köparen haft anledning att anta att den erbjudna varan utgjorde torrmjölk beredd av söt mjölk. HD kom emellertid till motsatt slut. HD:s flertal förenade sig om följande resonemang: Av söt mjölk beredd torrmjölk kallades i handeln sötmjölkspulver eller söt torrmjölk. O:s försäljningsanbud hade sålunda inte gällt sådan vara. O hade inte framkallat köparen F:s villfarelse att anbudet avsåg torrmjölk av söt mjölk och inte heller insett eller bort inse denna villfarelse. Köparens invändning mot säljarens anspråk på köpeskilling förtjänade därför icke avseende.
Ett liknande fall är NJA 1949 s. 664. A hade jämte vissa arrenden överlåtit sina jordbruksinventarier till F. I en till överlåtelsehandlingen fogad förteckning angavs de i överlåtelsen ingående korna som "kastningsfria". Kort efter det att F tillträtt arrendet utbröt kastsjuka hos kreatursbesättningen. Det konstaterades av medicinsk expertis att korna måste ha varit smittade redan vid kontraktets upprättande. F yrkade vid domstol att A måtte förklaras skyldig ersätta honom liden skada; han grundade bl. a. sin talan på att A genom uttrycket kastningsfria i överlåtelsehandlingarna garanterat frihet från kastsjuka. A bestred bifall till F:s talan och genmälde bl. a. att han vid avtalets ingående uttryckligen framhållit att han icke kunde svara för annat än att kastning ej förekommit under den tid han innehaft djuren.
RR fann att A vid avtalets ingående framhållit att han endast kunde svara för att kastning icke förekommit så länge han innehaft djuren. Med hänvisning främst till denna omständighet ogillade domstolen F:s talan.
HovR kom till motsatt slut och åberopade därvid bl. a. att F icke uppfattat A:s yttrande som en inskränkning i den enligt förteckningen lämnade garantin.
HD fann liksom HovR att uttrycket "kastningsfria" i och för sig icke kunde tolkas annorlunda än som en av A lämnad garanti att korna icke led av smittsam kastsjuka. A hade visserligen fällt några yttranden av innebörd att han inte kunde svara för mera än att kastning ej förekommit under hans arrendetid. F hade emellertid eftersträvat en med ordalagen överensstämmande garanti och hade ej inlåtit sig på avtalet om han inte erhållit sådan garanti. Vad som förekommit i målet gav inte heller tillräckligt stöd för att F uppfattat eller bort uppfatta att A med sina yttranden avsåg en inskränkning i den ansvarighet som i och för sig framgick av uttrycket "kastningsfria". Köparen F:s skadeståndstalan bifölls därför.
6.4. Den arbetsrättsliga culparegeln. AD 1934 nr 7. Tvisten avsåg
en bestämmelse i ackordsprislista rörande ersättning för "invändig pannrengöring". Arbetarsidan hävdade att bestämmelsen avsåg allt arbete för invändig rengöring av pannorna. Arbetsgivarsidan påstod emellertid att endast sådant arbete som utfördes av reparatör som befann sig inuti pannan skulle omfattas av ackordsprislistans prisangivelse.
AD framhöll, att man i uttrycket invändig i och för sig kunde inlägga såväl den ena som den andra av de båda tolkningar, som framförts i målet. Det var också tydligt att bolaget och arbetarna redan vid den nuvarande bestämmelsens tillkomst haft olika meningar om innebörden, ehuru denna meningsskiljaktighet inte kommit till uttryck. AD anförde vidare följande.
Såväl bolaget som arbetarna hade dock bort kunna förstå, att den andra parten inlade en annan tolkning än man själv gjorde. Mot bolaget talar i detta avseende dels att uttrycket "invändig" språkligt sett användes med större fördel såsom syftande på pannans invändiga delar än med tanke på arbetarens plats och dels att det bort synas föga sannolikt, att arbetarna utan diskussion skulle godtaga en så väsentlig lönereducering för rengöring av panntuberna, som bolagets förslag var avsett att innebära. Mot arbetarna åter talar i samma hänseende dels att tilläggandet av ordet "invändig" var skäligen meningslöst, om det skulle syfta på de invändiga delarna, eftersom rengöring av pannans yttre delar icke lärer utföras såsom särskilt arbete, och dels att arbetarna under diskussionen om betalning för reparation av ångpannor bort hava fått klart för sig, att bolaget tillmätte avgörande vikt åt arbetets mera eller mindre kvalificerade art.
Under nu angivna omständigheter måste den av parterna, som huvudsakligen bär skulden till att klarhet rörande förslagets innebörd icke blivit förebragt innan uppgörelsen skedde, finna sig i att bestämmelsen tolkas till motpartens förmån. I detta avseende finner arbetsdomstolen, att det i första hand ankommit på bolaget, som framlagt förslaget, att redogöra för sin ståndpunkt och icke på arbetarna att genom frågor förskaffa sig kännedom, huruvida bolaget i fråga om tolkningen hade en annan mening än de.
Pappersindustriarbetarförbundet, som dragit frågan inför AD, fick sålunda sin talan på utbetalning av skillnaden mellan timlön och ackordsersättning till berörda arbetare bifallen.
I AD 1946 nr 2 rörde det sig om ett fall där ett kollektivavtal hade prolongerats på ett år med följande ändring: "Samtliga timlöner ökas från och med den 1 april 1945 med 7 öre." Avtalet innehöll en § med rubriken "timlön". I mom. 1 ingick bestämmelser om "timlönen för yrkesduglig glasmästeriarbetare", medan mom. 2 och 3 innehöll bestämmelser om veckolön för lagerarbetare och chaufförer. Mom. 4 slutligen handlade om nedsatt timlön för vissa arbetare med nedsatt arbetsförmåga.
AD ansåg här, att ordet "timlöner" språkligt sett var att fatta i
detta uttrycks vanliga betydelse, d. v. s. lön, som beräknas per timme. Arbetarparten hade gjort gällande att man med förslaget till uppgörelse avsett samtliga arbetare med tidlön och alltså syftat även på de veckoavlönade. Arbetsgivarförbundet hade emellertid i målet framdragit omständigheter, som gav vid handen att man haft vissa sakliga skäl att uppfatta förslaget "i enlighet med dess språkliga avfattning". Den omständigheten att såväl "verkliga" timlöner som veckolöner i avtalet behandlades under samma rubrik borde emellertid gjort arbetsgivarsidan misstänksam. Å andra sidan hade man på arbetarsidan tvivelsutan haft anledning att göra sig förtrogen med att förslagets avfattning var ägnad att vilseleda motparten.
Enligt arbetsdomstolens mening ha sålunda avtalsparterna från början inlagt var sin olika mening i överenskommelsen samtidigt som vardera parten med större uppmärksamhet haft anledning förstå, att ett missförstånd möjligen förelåge. Enär det i första hand ankommit på arbetarparten, som framlagt förslaget — vilket därtill varit felaktigt avfattat — att klargöra sin ståndpunkt och icke på arbetsgivarparten att förfråga sig om den närmare innebörden av förslaget, måste arbetarparten anses bära den större skulden till att klarhet härutinnan icke blivit förebragt, innan uppgörelsen skedde.
AD ogillade följaktligen arbetarsidans fastställelsetalan.
AD 1950 nr 29 rör en tämligen invecklad tvist om gratifikation till vissa fastighetsskötare till följd av överenskommelse i kollektivavtal mellan en avdelning av fastighetsarbetarförbundet och en samorganisation av bostadsrättsföreningar. Enligt överenskommelse i protokoll var arbetsgivarsidan villig att utbetala "visst tillägg å utgående avtalsenlig lön i form av gratifikation" med angivna belopp. Sedan arbetstagarsidan vid arbetsdomstolen väckt talan om utfående av gratifikationerna för vissa anställda invände arbetsgivarparterna bl. a. att skyldigheten att utge gratifikation enligt förhandlingsprotokollets ordalydelse endast skulle föreligga för de föreningar, vars fastighetsskötare erhöll avtalsenlig lön, d. v. s. den i kollektivavtal stadgade lönen. Gratifikation skulle följaktligen inte utgå för två fastighetsskötare som uppbar lön utöver den avtalsenliga. Från arbetstagarsidan genmäldes att någon inskränkning ej avsågs med uttrycket "avtalsenlig lön" samt att speciella löneförhållanden gällde för ifrågavarande två fastighetsskötare: en utförde mer än heltidstjänst och en hade ett lönetillägg beroende på viss av honom gjord uppfinning som fastighetsägaren nyttjade.
AD anför i frågan följande:
Även om det i protokollet förekommande uttrycket "avtalsenlig lön" bör tolkas som en inskränkning av överenskommelsens omfattning i vidare mån än vad avdelningen medgivit, finner arbetsdomstolen, att avdelningen icke haft anledning antaga, att inskränkningen skolat avse sådana fall som de [ovan nämnda två fastighetsskötarna], för vilka enligt vad i målet upplysts speciella löneförhållanden gälla. Med hänsyn till att uttrycket "avtalsenlig" insatts på begäran av arbetsgivarparten få därför [arbetsgivarparterna] finna sig i att de hos dem anställda fastighetsskötarna anses ha genom överenskommelsen blivit berättigade till gratifikationer . . .
7.1. Jag skall nu försöka att analysera de anförda rättsfallen från ovan angivna utgångspunkter — endast empiriskt verifierbara tolkningsdata beaktas och hänsyn tages till vår kännedom om att ord och uttryck saknar inneboende betydelser och får meningsfylld innebörd först i den kontext eller det meningssammanhang där de förekommer.
7.2. I NJA 1941 s. 393 lade domstolarna till grund för sitt avgörande vad klausulen haverifritt i avtal om köp av fartyg i allmänhet innebär. Någon utredning om språkbruket behövde ej företagas då detta var ostridigt parterna emellan. Från de angivna utgångspunkterna finns det ingen anledning att kritisera avgörandet.
7.3. De lägre instanserna i torrmjölksfallet NJA 1921 s. 511 tillämpar ett ensidigt tillitsteoretiskt betraktelsesätt. Termen torrmjölk i avtalet får den innebörd som köparen haft anledning att anta. De tolkningsdata som läggs till grund är tydligen de som köparen anför: pris, kvalitetsuppgift och tidigare affärsförbindelser. Hur säljaren haft anledning att uppfatta termen torrmjölk diskuteras ej. Det är naturligtvis från vår utgångspunkt mindre välbetänkt att på detta sätt blott betrakta det utredda meningssammanhanget från köparens synvinkel.
HD följer den klassiska förklaringsmisstagsmodellen. Som upprepade gånger framhållits är utgångspunkten därvid det s. k. objektiva förklaringsinnehållet.15 Man måste först fastställa vad förklaringen verkligen innehåller innan man kan konstatera om någondera parten åsyftat annat än innehållet, 32 § 1 st. och 6 § 2 st. AvtL.
HD utgår i sitt resonemang från vad benämningen torrmjölk avser "i den allmänna handeln". Detta är måhända en lämplig utgångspunkt. Av referatet framgår dock att säljaren är en av mycket få grossister i branschen. Mot denna bakgrund förefaller den inledande bestämningen av vad avtalet egentligen innehåller något inskränkt. Köparen var nämligen av allt att döma icke närmare förtrogen med detta språkbruk (jfr underinstanserna!).
När det konstaterats att förklaringens verkliga innehåll överensstämmer med den innebörd som endera parten tillagt sin förklaring är saken nämligen praktiskt taget klar enligt förklaringsmisstagsmodellen.16 Endast om det kan styrkas att den som åberopar "rätt" version insett eller bort inse att motparten inlagt en annan innebörd i uttrycket skall den "orätta" versionen läggas till grund för avtalet. En sådan regel — som HD i detta fall synes ansluta sig till17 — är visst inte självklar. Man kan med fog hävda att det i analogi med 6 § 2 st. AvtL i stället bör fordras att den som åberopar "rätt version" måste inse att motparten bekänner sig till den felaktiga versionen för att den skall kunna läggas till grund.18
Från vår utgångspunkt är den använda regeln inte invändningsfri i någondera utformningen. För det första måste det ställas höga krav på den inledande tolkningen. Kontexten, meningssammanhanget, måste betraktas ur båda parters synpunkt för att bilden skall bli fullständig. HD negligerar de tolkningsdata som köparen åberopar, liksom underinstanserna tidigare negligerat säljarens.19 Vidare ger de två på varandra följande subjektiva leden i regeln en betänklig osäkerhetsmarginal. Först skall det ju fastställas vilken version som vardera av parterna åsyftar — med den risk för efterhandskonstruktioner som ovan antytts. Därefter skall man ta reda på vad ena parten insåg rörande motpartens inställning.20
Hur skulle utfallet bli om man bortsåg från denna något dubiösa regel och i stället blott vägde de olika tolkningsdata mot varandra? I detta fall skulle uppgiften såvitt jag förstår knappast bli lättare om man befriade sig från trycket av de vanligen tillämpade grundsatserna. Det visar sig nämligen att bägge parter kan anföra mycket tungt vägande tolkningsdata till sin förmån.
Säljaren kan hänvisa till språkbruket fackmän emellan. Dessutom kan han styrka att han själv konsekvent följt detta språkbruk också i sina kontakter med köparen. Köparen kan å andra sidan, som antytts, åberopa pris, kvalitetsangivelse samt det faktum att hans senaste inköp hos säljaren avsett torrmjölk av söt mjölk (sötmjölkspulver). Anledning att hålla sig underrättad om gängse språkbruk inom torrmjölksbranschen har han kanske inte haft.
Vid en vägning av tolkningsdata mot varandra finner en konflikt-
lösare troligen tvisten besvärlig att slita. Den ena partens version är lika rimlig som den andres. Det lämpligaste vore därför någon form av kompromisslösning. Ingendera av de vid tvetydiga avtal tillämpade lösningsmetoderna ger utrymme för en sådan utväg i ett fall som det föreliggande.21
7.4. Fallet med de kastningssjuka korna, NJA 1949 s. 664, är också ett typexempel på användning av förklaringsmisstagsmodellen. HovR och HD inleder sina domar med att fastställa förklaringens innehåll och undersöker därefter huruvida parterna åsyftat en version som överensstämmer med detta innehåll samt huruvida den som åsyftat den "rätta" versionen insett eller bort inse motpartens inställning.
Vid fastställandet av förklaringens "objektiva" innehåll nöjer sig överinstanserna med att konstatera att uttrycket kastningsfria "i och för sig" icke kan tolkas annorlunda än som en lämnad garanti att korna icke led av smittsam kastsjuka. Detta konstaterande tycks bygga på den falska föreställningen om ords inneboende betydelser. Utifrån här skisserade utgångspunkter har domstolarna vid denna sin "tolkning" endast beaktat ett av föreliggande tolkningsdata, nämligen det (förutsatta) allmänna språkbruket.22 Övriga tolkningsdata i avtalssituationen kopplas inte in förrän vid de dubbla subjektiva testerna "åsyftat" och "insett". Därigenom är målet praktiskt taget avgjort till den parts fördel som kan åberopa det allmänna språkbruket.23
Som framgår av Vahléns analys av NJA 1957 s. 69, "Käftas backar", kan man lätt komma till annat resultat genom att avskärma tolkningsdata på annat sätt vid det preliminära fastställandet av det objektiva innehållet.24 Om man i stället utgår från vad som muntligen förevarit vid förhandlingarna kommer man — som RR faktiskt också gjorde — till resultatet att det "objektiva innehållet" är att kastning ej förekommit så länge säljaren innehaft djuren.
Försöker man i stället att uteslutande väga föreliggande tolkningsdata mot varandra finner man följande. För köparen talar att uttrycket "kastningsfria" enligt — förutsatt — allmänt språkbruk innebär en garanti i det sammanhang där det står. Köparens beteende vid avtalstillfället och i andra sammanhang tyder dessutom enligt HD på att han ej hade inlåtit sig på avtalet om han inte erhållit garantin. I det sistnämnda resonemanget döljer sig ett svårbedömbart subjektivt moment av typ dold förutsättning.25 Med vår utgångspunkt kan endast själva beteendet åberopas som tolkningsdatum.
För säljarens version talar de uttalanden som han gjort i samband med avtalets ingående, nämligen att kastning ej förekommit så länge han innehaft djuren. Dessa uttalanden har, enligt vad HD funnit, framförts på ett sådant sätt att de ej utgjort några särskilt påfallande inslag i förhandlingarna.
Det förefaller mig ganska klart att en vägning av föreliggande tolkningsdata mot varandra här ger vid handen att köparens version förtjänar företräde.26
7.5. Vid behandlingen av målen från AD bör man beakta, att kollektivavtal är formbundna. De tolkningsdata som anknyter till själva texten bör därför förtjäna företräde framför sådana som anknyter till parternas beteende och övriga omständigheter.27
I AD 1934 nr 7, den invändiga pannrengöringen, redovisar domstolen mycket klart sitt resonemang. Startpunkten är att man i uttrycket invändig i och för sig kan lägga bägge de aktuella tolkningarna. Därefter diskuterar domstolen olika tolkningsdata som kan anföras till fördel för respektive part. För arbetstagarsidans version talar bl. a. att ordet invändig "språkligt sett" snarare syftar på pannans invändiga delar än på arbetarens plats. För arbetsgivarståndpunkten talar å andra sidan bl. a. att det vid förhandlingarna inte varit tal om någon distinktion mellan pannans yttre och inre delar. Arbetstagarparten hade under diskussionen bort förstå att arbetsgivarens avsikt var att det besvärliga arbete som utfördes när reparatören var inne i pannan skulle ersättas med högre summa än annat rengöringsarbete.
Sedan domstolen sålunda funnit tolkningsdata väga relativt jämnt konkluderas att den av parterna som framlagt förslaget bar skulden till oklarheten. Den felande parten fick finna sig i att motpartens version fick företräde. I detta fall hade arbetsgivarsidan lagt fram förslaget.28 Från här angivna utgångspunkter kan domen kritiseras. Det inledande påståendet att uttrycket "invändig" i och för sig har två betydelser stämmer inte med vårt sätt att se.29 Här återkommer idén om inneboende betydelser i språket, "troll i ord". AD:s förmodan att uttrycket invändig "språkligt sett" med större fördel används i enlighet med arbetstagarsidans inställning ger också anledning till gensaga. Bägge lokutionerna torde syfta på ett antaget — icke verifierat — "allmänt språkbruk".
Rensar man bort dessa bägge påståenden har man blott kvar det
tolkningsdatum att "invändig pannrengöring" förnuftigtvis — om man ser på avtalstext och ackordsprislista och på vad som kan beläggas i fråga om förhandlingarna — bör avse en särskilt besvärlig uppgift, som kräver högre ersättning än annat rengöringsarbete. Som AD funnit ger meningssammanhanget föga stöd för arbetstagarsidans version.
Med detta sätt att angripa tvisten kommer den att lösas till arbetsgivarens favör. Eftersom tolkningsdata väger över till arbetsgivarpartens fördel blir culparesonemanget onödigt.
7.6. I timlönsfallet, AD 1946 nr 2, följer domstolen i stort sett de linjer som dragits upp i 1934 års pannrengöringsfall. Domstolen konstaterar först att ordet "timlöner" språkligt sett är att fatta i detta uttrycks vanliga betydelse; det refererar till löner beräknade per timme. Uttryckssättet är från semantisk synpunkt mera rättvisande än motsvarande passus i pannrengöringsfallet. Här talas inte om någon innebörd i uttrycket i och för sig. I stället hänvisas till uttryckets "vanliga betydelse", en referens till — förutsatt — allmänt språkbruk, till de meningssammanhang där ordet erfarenhetsmässigt oftast ingår.
Nästa steg i AD:s resonemang blir vägningen av de tolkningsdata som parterna åberopar. Arbetstagarsidan kan här åberopa omständigheten att både veckolön och timlön i betydelsen lön per timme behandlas under rubriken "timlön" i avtalet. Arbetsgivarsidan har enligt domstolen haft sakliga skäl att uppfatta förslaget i enlighet med dess "språkliga avfattning". Parterna borde emellertid å ömse sidor ha uppmärksammat risken för missförstånd. Det hade legat närmast till hands för arbetstagarsidan, som lagt fram förslaget, att klargöra sin ståndpunkt. Följaktligen fick arbetstagarparten finna sig i att arbetsgivarsidans version fick företräde.
Mot vägningen av tolkningsdata kan den invändningen göras att den språkliga avfattnirigen av förslaget i och för sig icke är något tolkningsdatum. Tolkningsdatum är istället — med AD:s angivna nyss berörda utgångspunkt — det (förutsatta) allmänna språkbruket. Med hänsyn till de ytterligare sakskäl som arbetsgivarsidan kan åberopa bör man enligt min mening närmast komma fram till att tolkningsdata på denna sida väger över vad arbetstagarsidan kan anföra. Att veckolöner och "verkliga" timlöner behandlas under rubriken "timlön" i avtalet är måhända inte så tungt vägande argument för arbetstagarversionen — ordet timlön förekommer ju faktiskt i bägge betydelserna i avtalet, i betydelsen tidlön i en rubrik men i betydelsen lön per timme i själva texten. Jag kan därför inte se annat än att man skulle kunna nå ett klart utslag till arbetsgivarsidans favör också utan hjälp av culparegeln.
Det kan kanske rentav ifrågasättas om denna culparegel är så idealisk som det ibland påstås. Meningen med den är uppenbarligen att skapa en bättre förhandlingsmoral så att parterna klargör för varandra vad de menar. Frågan är om det inte är litet blåögt att tro att culparegeln har en sådan effekt.
För det första är det inte så lätt att styrka att klargörande skett och i vilka ordalag. Enligt förutsättningarna har ju också det skrivna vitsord framför det muntligen framförda. För det andra: uppmuntrar inte regeln tvärtom parterna att "lurpassa" på varandra! Part A framlägger ett förslag x som i sitt sammanhang kan betyda a eller b och lösning a är fördelaktig för part A och lösning b fördelaktig för part B. Är det då inte naturligt om B, med kännedom om att AD vid tvetydighet missgynnar den part som framlägger förslaget, snabbt accepterar x utan att fordra något klargörande om vad part A avser därmed?30
7.7. Tvisten om tillägg å utgående avtalsenlig lön i AD 1950 nr 29 löser domstolen på ett annat sätt än de bägge nyssnämnda fallen. Startpunkten, konstaterandet av tvetydigheten, saknas. AD anför endast ett tolkningsdatum som talar för arbetstagarsidans version: att speciella löneförhållanden gäller för de fall där en eventuell inskränkning till avlönade med kollektivavtalslön kan aktualiseras. Därefter konstateras omedelbart att arbetsgivaren insatt uttrycket avtalsenlig lön. Culparegeln slår då till arbetstagarsidans fördel.
En mera noggrann vägning av tolkningsdata skulle troligen ge motsvarande resultat. För arbetsgivarsidan talar att uttrycket "avtalsenlig lön" — möjligen — i "allmänt språkbruk", i de flesta förhandlingssammanhang, betyder lön enligt kollektivavtal. För arbetstagarsidan talar främst att ordet avtalsenlig i sin kontext "visst tillägg å utgående avtalsenlig lön" är obetonat och därför knappast framstår som någon inskränkning. Läsarten "lön enligt tjänsteavtal" är inte heller omöjlig, särskilt mot bakgrund av de speciella löneförhållandena för de berörda fastighetsskötarna. Även utan culparegeln skulle man kunna lägga arbetstagarsidans version till grund.
8. Vilka slutsatser kan man nu dra av denna genomgång? Först och främst att man i fall av tvetydiga avtal kan komma fram till rimliga resultat med hjälp av en på semantiska grunder byggd tolkningsverksamhet. Man behöver inte nödvändigtvis anknyta vare sig till förklaringsmisstagsregeln eller till den arbetsrättsliga culparegeln.
Mot förklaringsmisstagsregeln kan riktas befogad kritik. I de här redovisade fallen ur praxis har det "objektiva innehållet" fastställts
på grundval av en snävt och ofta slumpmässigt avgränsad sektor av meningssammanhanget. Därmed har slutresultatet varit klart. Om de subjektiva momenten åsyftad innebörd och insikt om motpartens inställning kan sägas att de ytterligare förstärker den osäkerhet om utfallet vid tvist som själva inkörsporten till regeln, det "objektiva innehållet", medför.
Den arbetsrättsliga culparegeln är måhända inte heller den något idealiskt påfund. Som ovan påpekats kan den i vissa situationer rentav tänkas motverka god förhandlingsmoral.
Resultaten bygger på ett begränsat urval av rättsfall. Enligt min förmodan skulle dock en motsvarande genomgång av den stora mängd fall, där obestämda och vaga ord och uttryck aktualiserats vid tvist, knappast behöva ge anledning till några större modifikationer av de här redovisade slutsatserna.
9. Rekommendationer är alltid vanskliga. Själv tror jag på en rättfram tolkningsmetod av här skisserat slag som en lämplig norm för konfliktlösning vid fall av oklara avtal. Å andra sidan tvivlar jag på möjligheten att fånga in ett tolkningsförfarande som det här beskrivna i generellt skrivna lagregler. Sådana skulle troligen bli ganska innehållslösa. Risken för att dylika regler skulle föra vilse i det enskilda fallet kan nog inte heller elimineras helt. En semantiskt skolad konfliktlösare skulle säkert kunna nå goda resultat med stöd av typfall och gott omdöme.