ANDERS AGELL. Växel, check och materiell fordran. Sthlm 1971. Norstedts. 262 s. Kr. 64,00.
I detta arbete behandlar professor Anders Agell den sedan länge i tysk och nordisk doktrin uppmärksammade frågan om krav på obehörig vinst enligt stadgandena i 74 § växellagen och 57 § checklagen sedan växel- eller checkrätten prejudicerats eller preskriberats. I förordet framhåller förf., att han om detta vinstkrav jämte andra frågor, som kan aktualiseras vid förlust av växel- eller checkrätt, avsett att skriva en uppsats men att framställningen vuxit ut till en avhandling, eftersom ämnet visat sig innehålla betydligt flera delproblem och infallsvinklar än som från början förutsetts. Att framställningen utbyggts på så sätt är förvisso tacknämligt. Förhållandet är nämligen bl. a. det, att de hittills för bestämmande av vinstkravet åberopade båda alternativa principerna, befrielseteorien resp. valutateorien — även om de merendels ger i stort sett likartat resultat — har ett inslag av begreppsjurisprudens och, såsom sedan i arbetet närmare utvecklas, svårligen kan på godtagbart sätt anpassas på alla de många olikartade situationer, som särskilt i växelfallen kan aktualiseras. Redan i bokens intressanta inledning (s. 11—36), som också innefattar en resumé av problemställningarna samt arbetets disposition m. m. och som därför i någon mån här refereras, konstaterar förf. följande. Det är tydligt att de problem, som uppstår vid tilllämpningen av 74 § VxL, inte kan lösas utifrån någon allmän princip utan att lagrummet måste behandlas med hänsyn till sina egna förutsättningar. Avhandlingens huvuduppgift är därför att utreda hur därmed förhåller sig, varvid det emellertid visat sig att också åtskilliga andra frågor aktualiseras, framför allt då sambandet mellan växeln och bakomliggande rättsförhållanden. Den gängse innebörden av befrielse- resp. valutateorien redovisas (s. 17 och 18) och det klarläggs därvid, att särskilt den senare men också den förra bygger på de rättsförhållanden som föranlett växelns utställande. Den principiella skillnaden mellan teorierna hänför sig främst till karaktären och storleken av den obehöriga vinst, som finns att söka hos viss växelgäldenär.1Förf. fastslår, att frågan, i vad mån allmänt civilrättsliga betalningsanspråk överhuvudtaget består efter växelrättens bortfall, har stor betydelse för såväl spörsmålet om växelinnehavaren alls lider skada genom förlust av växelrätten som problemet, vem som samtidigt gör en vinst. Därvid åsyftas främst läget när växeln i ett eller flera mellanhavanden mellan de inblandade personerna använts som medel för betalning av en äldre kausalfordran. Förf. framhåller, att en bedömning av läget efter växelrättens bortfall ifråga om såväl bakomliggande kausalfordringars existens som förekomsten av ett vinstkrav förutsätter en analys av läget medan växelrätten ännu be-
står, varigenom det allmänna samspelet mellan växeln och dess causa klargörs. I anslutning härtill konstaterar förf., att en analys med ledning av nämnda synpunkter jämte de ändamålsskäl, som motiverar reglerna om prejudicering och preskription, lett honom fram till en allmän uppfattning om vinstkravets innebörd som i viss mån avviker från de båda traditionella teorierna (s. 19 o. 20).
I inledningen berörs vidare vinstkrav vid förlust av checkrätt och påpekasden i 57 § ChL intagna särskilda presumtionsregeln, att utställaren anses berikad med checkbeloppet. Därvid konstateras bl. a. att — oberoende av denna presumtionsregel — checkrättens bortfall aktualiserar de bakomliggande rättsförhållandena vid check på motsvarande sätt som ifråga om växel, låt vara att förhållandena vid check i allmänhet är mindre komplicerade än i växelfallen (s. 28). Inledningen avslutas med ett avsnitt rörande arbetets uppläggning (s. 32—34). Detta avsnitt, som delvis utgör en kommentar till den före inledningen intagna utförliga innehållsförteckningen, kan sammanfattas sålunda. Kap. I och II redovisar de olika uppfattningar om vinstkravets allmänna innebörd, som kan utläsas ur tysk och nordisk doktrin samt äldre lagstiftning i Norge och Danmark. Kap. III och IV innefattar arbetets centrala del. I det förra kapitlet analyseras som en bakgrund till läget efter växelrättens bortfall situationen dessförinnan och utvecklas närmare relationen mellan en växel och bakomliggande rättsförhållanden, både när en växel används för betalning av en kausalfordran och när den diskonteras. I anslutning därtill behandlas vissa för problemet aktuella frågor om begreppen novation, in solutum och solvendi causa. I kap. IV diskuterar författaren hållbarheten av befrielse- och valutateorierna och utvecklar en egen, mera nyanserad uppfattning, som benämnts den materiellrättsliga teorien (eller materiellrättsteorien). Kap. V innehåller en allmän genomgång av rättspraxis i Danmark, Norge och Sverige. I kap. VI behandlas åtskilliga frågor, som rör det inbördes förhållandet mellan växelgäldenärer och som kan ha betydelse för spörsmålet vem som gör en obehörig vinst genom växelrättens bortfall, ävenså problemet om vinststadgandet kan tillämpas analogt för talan mot annan än växelgäldenär. Kap. VII upptar vissa frågor av betydelse för kravet att växelinnehavaren för bifall till vinstkravet skall lida skada genom växelrättens bortfall, bl. a. möjligheten för honom att erhålla betalning på annan grund. I kap. VIII förs en diskussion om betydelsen av olika transaktioner efter växelrättens bortfall, främst frågan, huruvida en överlåtelse av en växel medför överlåtelse av ett eventuellt vinstkrav eller av växelinnehavares eventuella kausalfordran, samt spörsmålet om verkan av växelgäldenärs betalning efter växelrättens bortfall till annan än rätt borgenär. Kap. IX behandlar frågan om preskription av vinstkravet som sådant. Förf. lämnar den praktiska anvisningenför avhandlingens utnyttjande, att en läsare, som vill tillägna sig förf:s grunduppfattning, kan nöja sig med att läsa inledningen, kap. I C (sammanfattande jämförelse mellan valutateorien och befrielseteorien) samt kap. III och IV och därefter framhåller förf., att det på denna grundval bör vara möjligt att gå in på ett sådant specialproblem i kap. VI—IX, som kan vara av aktuellt intresse.
Inledningen avslutas med redogörelse för en stickprovsundersökning vid Stockholms tingsrätt rörande antalet tvistemål om preskriberade eller prejudicerade växlar, utvisande att under de senaste 15 åren åtminstone ett
mål om året av denna typ förevarit, varvid omständigheterna ofta varit okomplicerade. Det framhålls emellertid, att undersökningen ej avsett den större grupp av tvistemål, som avskrivits eller lett till tredskodom och som också kan antas innehålla inslag av mål om växlar utan växelrätt, ävensom att betydelsen av sådana växlar inte sällan varit aktuell i svensk praxis om lagsökning eller betalningsföreläggande. Samtidigt konstateras, att tvister om prejudicerade eller preskriberade checkar — trots den ansenliga frekvensen av checkar — är mera sällsynta än ifråga om växlar. Detta förhållande sammanhänger enligt förf. med bankernas inbördes överenskommelse om honorering av checkar, innebärande att också en check utan täckning ofta nog kommit att honoreras, varefter banken mången gång kan anse det ekonomiskt oförsvarbart att söka utkräva betalning för checken.
Anmälaren som på sin tid haft anledning att i någon mån överväga förevarande principproblem om obehörig vinst — bl. a. i anslutning till en redogörelse i Ek. Revy 1951 för det i Agells arbete på flera ställen berörda rättsfallet NJA 1949 s. 670 — har därvid tyckt, att problemet, med all respekt för dess intressanta juridiska aspekter, varit något överdimensionerat i doktrinen. Trots den stora frekvensen av såväl växlar som checkar inom vårt ekonomiska liv torde — såsom också författarens ovannämnda undersökning utvisat — tvister i ämnet vara relativt ovanliga. Ur den synpunkten borde en ingående belysning av ämnet kanske kunna anses mindre nödvändig. Efter att ha tagit del av Agells verkligt intresseväckande arbete har jag emellertid helt ändrat uppfattning därvidlag. Den genomträngande och allsidiga analys av problemställningarna, som förf. framlägger, ger nämligen vid handen, att lösningen av problemen intimt sammanhänger med åtskilliga centrala civilrättsliga regler och grundsatser. Den mera fasta och logiska anknytning till de bakomliggande rättsförhållandena, som den av förf. utvecklade materiellrättsteorien ger uttryck för, är just ett belägg för detta. De givande resonemang pro et contra förf. efter ingående analyser av de väsentliga punkterna i sammanhanget framlägger utvisar det skarpsinniga grepp, varmed denna obestridligen ganska svårbemästrade materia kartlagts och tacklats. Lösningen av problematiken såsom den framkommit i materiellrättsteorien är dessbättre också av den innebörden, att den markant avviker från den begreppsjurisprudens, vilken i viss mån präglat de båda klassiska teorierna.
Vid ett studium av boken har jag gjort noteringar om en mångfald där framförda synpunkter och slutsatser, som förtjänar att särskilt uppmärksammas av den för ämnet intresserade. Det skulle vara frestande att något beröra vissa av dessa frågor, som till någon liten del antytts i referatet av inledningen ovan. Men min anmälan har redan svällt ut så att detta inte lämpligen låter sig göra. Jag har i stället tyckt, att jag i min anmälan till båtnad för läsekretsen bör i all korthet söka redovisa för innebörden av Agells materiellrättsteori i relation därvid i någon mån till befrielse- resp. valutateorierna, som därför också måste först beröras.
De båda sistnämnda teorierna innebär i sin renodlade form i stort sett följande. Enligt befrielseteorien, som utgår från tidpunkten för växelrättens förlust såsom utslagsgivande, gäller att obehörig vinst uppstår, i och med växelrättens bortfall, hos den i sista hand betalningsskyldige växelgäldenären, dvs. den gäldenär som, om han infriat växeln, inte har något växelrättsligt eller annat regresskrav mot annan, varvid växelbeloppet utgör måt-
tet på vinsten. Valutateorien åter bygger direkt på de rättsförhållanden, som föranlett växelns utställande, och tar hänsyn till både växelrättsliga och allmänt civilrättsliga krav på motsvarande sätt som befrielseteorien men skiljer sig från denna främst på det sättet, att den medger vinstkrav blott mot sådan växelgäldenär, som fått en valuta i form av positiv förmögenhetsökning, vilken han genom växelrättens förlust undgår att betala. Såsom teorierna utformats medför de ej någon skillnad i bedömningen av frågan om växelinnehavaren lider skada genom växelrättens bortfall och regelmässigt inte heller beträffande spörsmålet mot vilken av växelgäldenärerna vinstkrav kan ifrågakomma. I en praktisk situation — som förelåg i ovannämnda rättsfall från 1949, nämligen då den i sista hand betalningsskyldige växelgäldenären är insolvent redan vid tiden för växelrättens bortfall och regresskravet sålunda är värdelöst, leder teorierna dock till skilda resultat. Enligt valutateorien kan då inte den närmaste eftermannen till nyssnämnde gäldenär anses ha gjort någon obehörig vinst (eftermannen har ju inte fått någon valuta), vilket däremot skulle kunna anses möjligt enligt befrielseteorien. Den fråga där teorierna främst går isär gäller storleken av den vinst, som den i sista hand betalningsskyldige växelgäldenären kan anses ha gjort. Den som tecknar en växel, som han lämnar någon som gåva, anses inte få någon valuta och går sålunda fri enligt valutateorien men kan uppfylla förutsättningarna för ansvar enligt befrielseteorien. Teorierna kan ifråga om vinstkravets storlek också leda till skilda resultat när någon som betalning för köpt gods tecknat en växel på högre eller lägre belopp än värdet av godset. Enligt befrielseteorien gör köparen en vinst motsvarande växelbeloppet, om växelrätten förlorats, medan enligt valutateorien värdet av godset bör bestämma vinsten. En liknande åtskillnad kan föreligga då en ren låneväxel diskonterats, varvid lånebeloppet kan vara mindre än växelbeloppet. Ifråga om vinstkravets storlek kan också teorierna vad gäller ersättning för kostnader och ränta m. m. enligt 48 och 49 §§ VxL leda till olika resultat.
Agells materiellrättsteori som den närmare utvecklas i kap. IV skall nu i stora drag beröras. Förf. framför först en befogad kritik mot vissa väsentliga element i de klassiska teorierna, varvid betonas bl. a. den risk för oriktiga slutsatser som föranleds av en uppspaltning mellan, å ena sidan, ett materiellt rättsförhållande och, å andra sidan, ett växelrättsligt ansvar som bygger därpå. Han konstaterar att i t. ex. de fall, då en växelgäldenär påtecknat växeln som medel för betalning av en kausalfordran, uppenbarligen också växelansvaret har en materiellrättslig innebörd. Gäldenärens förpliktelse att betala kausalfordringen har emellertid s. a. s. kanaliserats till växelansvaret. Rättsläget omedelbart före växelrättens bortfall är sådant, att gäldenären kunnat bli slutgiltigt fri från kausalfordringen genom att betala växeln till växelinnehavaren såsom dåmera rätt borgenär för betalningsanspråket. En anknytning till de materiellrättsliga förhållandena bakom växeln skulle då medföra, att den i sista hand betalningsskyldige växelgäldenären kan göra en obehörig vinst med växelsumman, inte bara därför att han blivit fri från ett växelansvar utan därför att "växelansvaret representerat hans betalningsskyldighet, när växeln dragits in i en allmän bedömning av de civilrättsliga rättsförhållandena vid växelrättens bortfall" (s. 116/7). Efter ytterligare utläggning av omständigheterna i jämförelse med de båda äldre teorierna sammanfattar förf. sitt här utvecklade betraktelsesätt sålunda (s. 119):
"Eftersom lösningarna kommer att bero på ett ställningstagande till det allmänna civilrättsliga läget i varje enskilt fall, låter sig resultaten inte sammanfattas i en formel på samma sätt som när man hänvisar till avsaknaden av regresskrav enligt befrielseteorien eller till värdet av mottagen valuta enligt en snäv valutateori. Ur framställningsteknisk synpunkt är det dock av värde att ha en term, användbar som beteckning för det valda synsättet. I det följande kommer detta emellanåt att omtalas som den materiellrättsliga teorien (eller materiellrättsteorien). Som framgått av det sagda menas alltså härmed, att ett vinstkrav som regel inte bör kunna riktas mot annan växelgäldenär än den som är i sista hand betalningsskyldig för växeln. Denne gäldenär behöver dock inte alltid anses berikad enbart på grund av bortfallet av växelansvaret som sådant. Svaret på frågan om den obehöriga vinsten beror i stället på en bedömning av de materiellrättsliga förhållandena i vid mening, varmed förstås — utöver ett beaktande av växelrättsliga och andra regresskrav — ett hänsynstagande till andra förhållanden bakom växeln och till de allmänna, civilrättsliga regler, som kan aktualiseras beträffande gäldenärens betalningsförpliktelse. Såvida en prövning av dessa förhållanden leder till att den i sista hand betalningsskyldige gäldenären anses berikad genom växelrättens bortfall, talar jag emellanåt om att växeln för honom representerat en materiellrättslig betalningsskyldighet. Om en vinst föreligger, anses den dock i allmänhet uppgå till växelsumman som uttryck för denna materiellrättsliga betalningsskyldighet."
Sedan förf. därefter tillagt, att vad nyss sagts också — på angivna skäl— kan förenas med den särskilda utformningen av vinststadgandet i 57 § ChL, framhåller han, att det kan ifrågasättas om inte den nya teorien i själva verket är uttryck för en modifierad valutateori, där obehörig vinst anses uppkomma hos den i sista hand betalningsskyldige växelgäldenär, som genom växelrättens bortfall t. ex. skulle bli fri från en bakomliggande skuld eller gratis få behålla diskonteringsbeloppet på en ren låneväxel, samtidigt som växelbeloppet normalt uppfattas som måttet på vinsten. I fortsättningen belyser författaren sin teori på vissa typfall. Därvid framkommer bl. a. dels att den, å ena sidan, utesluter den enligt befrielseteorien föreliggande möjligheten av vinstkrav mot eftermannen till den i sista hand betalningsskyldige gäldenären, som varit insolvent redan vid växelrättens bortfall, dels ock att den, å andra sidan, till skillnad mot valutateorien medger vinstkrav i det visserligen sällsynta fall att den i sista hand betalningsskyldige växelgäldenären accepterat, utställt eller överlåtit växeln som gåva. Den nya teoriens innebörd illustreras vidare i anslutning bl. a. till exempel om de speciella förhållandena vid betalning av spelskuld genom överlämnande av växel.
Denna redogörelse för Agells materiellrättsteori är förvisso mycket sammandragen. För att man verkligen skall kunna sätta sig in i de tankegångar och principer, efter vilka teorien är uppbyggd, är det erforderligt att närmare begrunda innehållet i denna bok med alla dess mångskiftande spörsmål med tillhörande exempel, varav många är inte bara av teoretiskt utan också av praktiskt intresse. Förf. har med sin avhandling gjort en framstående prestation för att uppbena denna materia och klarlägga hur det verkligen bör förhålla sig med detta speciella vinstkrav. Genom denna insats har rättsläget härvidlag klarnat. Det förefaller därför dessbättre som om den rättsliga tveksamhet, som hittills i åtskilliga situationer behäftat frågan om vinstkravets innebörd med hänsyn främst till förekomsten av två delvis divergerande principteorier därom, numera åtminstone för svensk rätts vidkommande borde vara i stort sett eliminerad. Också för rättsutvecklingen i våra nordiska grannländer torde Agells avhandling få betydelse.
Lars Fogelklou