Festskrift til Stephan Hurwitz. Kbhvn 1971. Juristforbundets forlag. 658 s.

 

Förutom en utomordentlig samling avhandlingar inom huvudsakligen straffrätt och kriminologi, till vilka arbeten jag dristat mig att foga några randanmärkningar, har festskriften berikats med ett tiotal bidrag som ur olika synvinklar belyser den "innovation" vi skandinaver har anledning att känna stolthet över, ombudsmannainstitutionen. Förvisso kan inte alla som arbetar i fru Justitias hägn spänna över så vida fält som det förunnats föremålet för denna festutgåva. I hög grad gäller detta anmälaren, som beträffande bl. a. sist nämnda artiklar tvingats att stanna vid ett omnämnande.
    I en hyllningsskrift brukar författarna gärna citera föremålet för hyllningen. I detta fall har det inte varit svårt att inom discipliner som t. ex. straffrätt, processrätt, kriminologi, allmän rättslära och förvaltningsrätt finna arbeten av Stephan Hurwitz' penna. Mångsidigheten och rikedomen i Hurwitz' produktion får vi en fingervisning om då vi tar del av den omfattande innehållsförteckningen, som också vittnar om bokens starkt internationella prägel. Det är även i så måtto ett nöje att ta del av boken som den erhållit en mycket tilltalande typografisk utformning. Än en gång tvingas man emellertid konstatera att de skandinaviska språken är för närbesläktade för att irriterande "tryckfel" skall kunna undvikas. Att skriva "nuvårande" och därmed ge ordet en pikant västsvensk accent är lätt att överse med, men för den som i våra grannländer inte genast inser felstavningen måste ordet "lågbyråchef" väcka viss undran.
    Det är med största tillfredsställelse man konstaterar hur den nordiska juridiska litteraturen utökas i ett som det förefaller accelererande tempo. Här utgör festskriftsutgivningen ett viktigt inslag. Samtidigt synes det mig som om detta förhållande är en uppfordran att redan nu, på nordisk basis, tillskapa de bibliografiska hjälpmedel som är och alltmer kommer att bli nödvändiga. Vi saknar ju inte förebilder vare sig inom tysk eller anglo-amerikansk judikatur, där förstahandsintresset riktar sig mot "Karlsruher Juristische Bibliographie" respektive "Index to Legal Periodicals".
    Allt fler handlingar uppfattas som oriktiga på grund av att de är belagda med straff och inte straffbara därför att de är (moraliskt) oriktiga. Förhållandet att kriminaliseringen alltmer synes få karaktär av "spelregler", aktualiserar i hög grad spörsmålet om kännedom om de straffrättsliga normerna — ett ämne som av Inkeri Anttila tas upp till behandling i en uppsats om normkommunikation. Det är numera ej realistiskt att gå ut ifrån förhandenvaron av samma normkännedom som i det gamla mer statiska samhället. Anledning finns därför att närmare beakta det ökade behov av information som synes föreligga. Samtidigt som skäl talar för en effektivare normkommunikation nämner Inkeri Anttila den intressanta aspekten att viss positiv effekt stundom uppnås just på grund av brister i dylik information. Författaren ger ett intressant exempel på att myndigheterna ibland medvetet eftersträvar en dylik effekt.
    Problem rörande allmänpreventionen är något som Johs. Andenœs, som det synes, gärna uppehåller sig vid. Hans avhandling "Etiske problemer ved almenprevensjonen" är ännu ett värdefullt bidrag till den imponerandera den avhandlingar i ämnet av Andenæs' penna. I avhandlingens inledning behandlas kort allmänpreventionen som moralproblem. Vid analysen skiljer

 

Andenæs mellan allmänpreventiva överväganden som grundval för lagstiftning och dylika hänsyn vid domstols straffmätning. I en "exkurs" redogör författaren så för resultatet av en genomgång av samtliga høyesterettsavgöranden angående straffmätning under 1969.
    Att vi här rör oss på ett ytterst svårtillgängligt forskningsområde där det mesta förefaller vara omstritt inser man mycket snart. Andenæs' konklusion att straff på grundval av allmänpreventiva överväganden är etiskt försvarbart står i bjärt kontrast mot hans landsman Vilhelm Auberts uppfattning. I en helt nyligen offentliggjord artikel ("Allmänprevention — teori eller ideologi?")¹ har den senare kommit till den slutsatsen att allmän preventionen mer har karaktär av ideologi än av vetenskaplig teori och att dess funktion knappast består i att framkalla, motivera straffrättsliga åtgärder utan snarare fungerar som en legitimation av domsutslag och reaktionsformer "framkallade av andra orsaker".
    Det sägs ofta att allmänpreventionen ej kan understödjas av vetenskapliga bevis. Även angående frågan på vem bevisbördan i detta hänseende skulle ligga är oenigheten stor. Väl är det så att straffandet överhuvudtaget mycket illa låter sig inrangeras i de institutioner som karakteriserar vårt moderna välfärdssamhälle. Det finns emellertid all anledning att taga fasta på ett par synpunkter som Andenæs i detta sammanhang framhåller, nämligen att vår bristande kännedom om allmänpreventionen kan överdrivas och att vi i frågor om social och ekonomisk politik sällan är i stånd att basera våra avgöranden på något som liknar ett vetenskapligt bevis. Så länge man inte har något annat alternativ kan det vara försvarligt att basera kriminalpolitiska avgöranden på common sense-resonemang. Men, och här håller man gärna med Andenæs, det är inte försvarbart att fortsätta i gamla spår utan att samtidigt göra allvarliga ansträngningar för att ersätta spekulation med vetenskapliga fakta.
    A. Vinding Kruses "Samspillet mellem straf og erstatning" innehåller enligt min mening "a timely message". Det ytterligt komplicerade forskningsfält författaren här beträder är alltför litet uppmärksammat. Särskilt för svensk rätt, med dess historiskt betingade nära sammankoppling mellan straff och skadestånd, är ämnets angelägenhetsgrad stor. Det vore i hög grad önskvärt att ett tvärvetenskapligt arbete kom till stånd. I detta sammanhang finns en mängd problem värda att tagas upp till behandling.
    Vinding Kruse rör sig på ett mer allmänt plan. I stora svepande drag möter oss här på ett intresseväckande och initierat sätt de verkligt stora och övergripande problemen. Även här kommer allmänpreventionen i förgrunden. Huvudproblemet är vilken kombination som skall användas. Skall det vara straff eller skadestånd enbart eller både och? Problemställningen blir då i grunden: Vilka synpunkter bör vara avgörande för valet mellan straff och skadestånd eller en kombination av dessa? Det är helt naturligt här som preventionsproblemen osökt anmäler sig. Vinding Kruse diskuterar åtskilliga lösningsförslag såsom exempelvis återinförande av botsystemet i modern tappning.
    Samspelet straff — skadestånd kan även betraktas ur en annan synpunkt. Angående för båda områdena gemensamma begrepp eller där åtminstone begreppsterminologisk överensstämmelse råder förefaller mig en tvärvetenskaplig forskningsinsats i hög grad befogad och förmodligen även ägnad

 

¹ I "Kontroll av individen". Sthlm 1972. Prisma.

 

att undanröja mindre väl underbyggda föreställningar om begreppens innebörd på respektive områden. Att culparekvisitet i straffrätten skulle ha en mer subjektiverande prägel än i skadeståndsrätten är ett påstående som ej sällan möter oss. Är detta verkligen riktigt? Förutom culpabegreppet synes mig rättsstridighetsbegreppet och begreppen kausalitet och adekvans härvidlag vara väl ägnade för en dylik tvärvetenskaplig forskningsmetod.
    Anders Bratholms avhandling "politiet og legalitetsprinsippet" är en intressant studie i diskrepans mellan praktik och teori eller måhända rättare det eviga dilemmat: hög målsättning — krass verklighet. Bratholm hävdar — säkerligen med rätta — att polisen i Norge och sannolikt i många andra länder ofta ställer sig fri i förhållande till legalitetsprincipen. Polisens frihetsberövanden står härvidlag i centrum för intresset. I den mån polisen företagit frihetsberövanden utan stöd av lag, uppstår först frågan om ingripandet ändå har stöd i utbildad sedvana. Är så icke fallet kanske ingripandet kan betraktas som nödvändigt för att upprätthålla lag och ordning. Kan polisen härvidlag åberopa sig på nödrättsliga principer? En väsentlig orsak till att polisen i vissa fall är tämligen fri i förhållande till lagens krav, är att folk i allmänhet — inklusive lagstiftaren — är mer intresserat av en effektiv brottsbekämpning än av att reglerna följs. Det paradoxala inträffar att opinion och lagstiftare på samma gång önskar såväl en sträng legalitetsprincip som en flexibel praktisering av principen. Denna statens "dubbelmoral" kan väl vara praktisk men saknar förvisso inte sina betänkligheter. Ett remedium skulle självfallet vara en mer följsam lagstiftare. Men är det realistiskt på ett område som detta? Ett i detta sammanhang näraliggande remedium skulle väl vara en effektiv ombudsmannakontroll. Det förefaller mig därför vara en intressant uppgift att jämföra Bratholms material med motsvarande från Sverige, där ju ombudsmannainstitutionen har gamla anor.
    "Dolus eventualis — et vildskud". Så lyder den utmanande titeln på Alf Ross' avhandling. Än en gång har då denne framstående forskare givit sig i kast med att analysera ett av straffrättens svåraste problemkomplex. Det har hänt ofta de sista åren. Ross förefaller att som emeritus odla och energiskt hålla vid liv en "ungdomskärlek". Hans första offentliggjorda avhandling, publicerad för snart 50 år sedan, föll nämligen inom straffrättens område.
    Utgångspunkten för analysen är ett känsloladdat och gentemot dolus eventualis starkt kritiskt yttrande av Ragnar Bergendal vid det 22. nordiska juristmötet. Ross konstaterar att den form av dolus eventualis som ofta går under beteckningen den "positiva invilligelsesteori" eller "faktisk" dolus eventualis och som allmänt tycks vara lättare att fördraga av straffrättsteoretici i själva verket är identisk med den omstridda hypotetiska formen av eventuellt uppsåt. Sedan han vidare anser sig ha funnit att dolus eventualis i nyare tysk teori och praxis tycks utvecklas mot att bli allenast ett annat ord för medveten culpa, är det dags att i avhandlingen avliva dolus eventualis som varande grovt i strid med straffrättsliga principer och allmän moraluppfattning.
    För svensk rätts del står det sedan HD-avgörandet NJA 1959 s. 63 helt klart att den hypotetiska dolus eventualis vunnit burskap i rättspraxis. Så har uppenbarligen också Ross uppfattat rättsfallet. Men det måste vara en helt verklighetsfrämmande spekulation att, som Ross gör, framkasta att det

 

hypotetiska resonemanget i ett fall som det förevarande måhända i verkligheten är en maskerad form för mildhet i bedömningen med hänsyn till gärningsmännens ungdom. Det måste tas i betraktande att det här rörde sig om ett våldsbrott. Just vid våldsbrotten är det klart att åklagarens styrkande av uppsåtet efter den hypotetiska formeln är vanskligt.
    Samtidigt som det kan sägas att den hypotetiska formeln av eventuellt uppsåt är teoretiskt klar och drar upp en skarp gräns gentemot culpa samt att dess utformning har pedagogiska fördelar, måste det medges att den är långt ifrån invändningsfri. För det fall emellertid man inte önskar kraftigt utvidga den straffbara culpans område och införa t. ex. culpöst bedrägeri, culpös stöld etc., måste uppsåtets nedergräns fixeras på ett eller annat sätt. Frågan är då om man i det s. k. sannolikhetsuppsåtet nått en mer tillfredsställande lösning. Det kan enligt min mening ifrågasättas om man inte här löper lika stor risk som vid dolus eventualis enligt den hypotetiska formeln att medvetet culpösa handlingar stämplas som uppsåtliga. Ross framhåller ju själv att de praktiska lösningarna i Sverige inte skiljer sig nämnvärt från dem i de övriga skandinaviska länderna. Ligger det inte snubblande nära till hands för domaren att, då han skall avgöra om effekten eller gärningsmomentets förhandenvaro i handlingsögonblicket för den tilltalade varit övervägande sannolik, låta sin egen uppfattning av vad som var övervägande sannolikt bli utslagsgivande?
    Sv. Gram Jensen skriver om livstidsstraffet. Syftet med den bakom uppsatsen liggande undersökningen har varit att belysa i vad mån de som under åren 1933—42 i Danmark dömts till livstids fängelse företer något gemensamt drag av kriminologiskt intresse. Författaren har företagit en ingående "case"-studie där han har följt upp vad som hänt de dömda under straffavtjänandet och efter frigivande som följd av benådning. Intresset knyter sig i första hand till psykiska faktorer, faktorer som angår de dömdas bakgrund och deras eventuella tidigare kontakt med rättvisan. Som ett anmärkningsvärt fynd omnämnes att samtliga dömda tillhörde samma sociala skikt, även om detta skikt endast utgjorde ca. 25 % av totalbefolkningen. Artikeln avslutas med några kriminalpolitiska anmärkningar där den gamla tanken att avskaffa livstidsstraffet och ersätta det med ett tidsbestämt straff åter förs till torgs.
    Vad är ett politiskt brott? I relation till utlämning och asylrätt har begreppet politiskt brott knappast blivit preciserat. I stället synes det ha gjorts till föremål för en pragmatisk tolkning i det särskilda fallet. Att det politiska brottet inte klart kan definieras, hindrar emellertid inte att begreppet kan användas och att det har en utomordentligt stor betydelse för staternas sätt att handla. Vad Isi Foighel i sitt bidrag, "Politiske forbrydelser og udlevering" bl. a. vill visa är att begreppets användning kräver en analys av den konkreta situationen och den humanitära inställning till rättsliga problem som i dag håller på att bryta fram också på det internationella juridiska planet.
    Verner Goldschmidts avhandling "Kommunikation som middel til konfliktløsning" är en analys av en dansk FN-kontingents fredsbevarande verksamhet på Cypern. Undersökningen har begränsats till att endast röra själva konfliktlösningsprocessen och dess omedelbara politiska verkningar. Som Goldschmidt påpekar borde en undersökning av detta slag ge goda möjligheter att pröva räckvidden av vissa rättssociologiska generaliseringar. En

 

intressant iakttagelse är att det synes riktigast att betrakta den danska kontingenten som en medlande part och inte som en domare. Denna medlingsverksamhet hade i stor utsträckning en informell karaktär. Verksamheten får härvidlag i princip den karaktär som man vid tidigare undersökningar funnit vara förhanden beträffande polisens verksamhet i mindre samhällen.
    Festskriftens enda rent processrättsliga avhandling är W. E. v. Eybens "Genoptagelse af straffesager". Avhandlingen ger en samlande översikt över den danska Klagerettens verksamhet under tiden sedan dess tillkomst 1939 till 1969.
    Det är väl känt att termen kriminologi används i många skiftande betydelser. Detta beror inte enbart på terminologiska oklarheter utan synes vara att i stor utsträckning tillskriva skiljaktigheter i sakligt hänseende. Stundom förefaller det ligga närmast tillhands att definiera kriminologien negativt, d. v. s. genom att angiva de grenar av brottsvetenskapen som faller utanför. Ser man till vad kriminologerna numera huvudsakligen sysslar med skulle man inte utan viss rätt kunna bestämma kriminologiens verksamhetsfält till victimologien och rättssociologien. Den intresseförskjutning man kan finna inom kriminologien baseras som det synes på upptäckten att vi alla är brottsliga. Eftersom vi alla är kriminella men man lätt kan konstatera att de flesta har ett blankt kriminalregisterutdrag och att de straffade knappast utgör ett representativt urval av hela befolkningen är fältet fritt för ett otal frågor. Vagn Greve har i sitt mycket välskrivna bidrag "Om anmeldelse af forbrydelser" koncentrerat sig till frågorna: Var sker tudelningen av befolkningen i en grupp av till synes fula getter och en grupp av som det förefaller vackra får? Och vad är orsaken till att urvalet inte är representativt? Som generell hypotes för sin undersökning uppställer Greve att målsägandens förhållande är minst lika betydelsefullt som gärningsmannens för frågan om den senare skall straffas. En annan hypotes är att de anmälda förbrytelserna inte utgör ett representativt urval av de begångna lagöverträdelserna. En tredje hypotes framställes i det Greve, säkerligen på goda grunder, förmodar att sannolikheten för att ett brott kommer att anmälas av målsäganden stiger i relation till dess grovhet.
    Greve valde att pröva sina teorier på butiksstölder. Materialet synes bekräfta riktigheten av den första hypotesen. Vad gäller övriga antaganden är materialet för litet för att man skall kunna draga några mer långtgående slutsatser. Resultatet av undersökningen pekar dock mot att hypoteserna var välgrundade. Dessa fynd, som för övrigt konfirmeras av andra liknande undersökningar, är väl intresseväckande. Det mest spännande återstår emellertid. Nämligen, vad kan dessa fynd ha för mer allmän betydelse? Då är vi genast ute på djupt vatten och mängder av frågeställningar möter.
    Den internationellt välkände kriminologen professor Thorsten Sellins stora intresse för sitt ämnes historia avspeglas i artikeln "A 'History of Thieves'". Den som i likhet med anmälaren haft förmånen att under författarens entusiastiskt sakkunniga ledning bli förevisad den kriminologiska vetenskapens "dyrgripar" som i stort antal återfinns i professor Sellins privata boksamling kan i vart fall inte undgå att gripas av den vitalitet förevarande essay utstrålar.
    I en ytterst fängslande framställning ("Vold og samfunnsstruktur") tar Nils Christie på det chosefria och frejdiga sätt som så ofta skänker en

 

extra krydda åt norska vetenskapsmäns alster upp våldskriminalitetens problem. Väl känt är det förhållande att våldsförbrytelserna i Norden — och här utgör Norge intet undantag — utgör allenast en liten del av den totala brottsligheten. I denna lilla del dominerar de mindre allvarliga typerna av brott. Just detta faktum synes göra Norden i detta hänseende till ett intressant forskningsfält för kriminologerna. Enligt Christies mening hänger våldskriminaliteten intimt samman med samhällsstrukturen i allmänhet. Väl har våldskriminaliteten i Norge visat en relativ stabilitet under många år. Författaren pekar emellertid på möjligheterna av att vi står inför en ökning av detta slags brottslighet. För Christie, som ser ett intimt samband mellan våld och samhällsstruktur, ter det sig därför väsentligt att lägga "forholdene til rette for nabolag hvor menneskene kjenner hverandre så godt at de opplever hverandre som medmennesker", pröva att "stoppe utflyttningen fra bykjernene, det kan lett lede over i amerikanske tilstander med idyll i villaforstedene og behov for panserbil i sentrum" och bekämpa "samværsenheter så store at anonymitet må bli følgen".
    Inom kriminologien har sedan långt tillbaka i tiden stort intresse knutit sig till undersökningar beträffande kriminaliteten hos en- och tvåäggstvillingar. Tidigare undersökningar ansågs ha klarlagt arvsanlagens helt övervägande roll som brottsorsak. Denna uppfattning kan knappast numera vinna gehör i vår "miljömedvetna" tid. Det som "tvillingmetoden" kan belysa synes vara samspelet mellan miljö och personlighet, där personligheten ingår som en oskiljbar produkt av arvsanlag och miljöpåverkan. Problem av hithörande slag tar Karl O. Christiansen upp i en studie rörande ett danskt tvillingmaterial, där tvillingarnas geografiska mobilitet får utgöra den variabla miljöfaktorn ("Mobilitet og kriminalitet blandt tvillinger"). Icke oväntat ger analysen till resultat att konformiteten med hänsyn till kriminalitet hos tvillingar av hänger i hög grad avtvillingarnas miljö.
    Till de kriminologiska bidragen hör vidare den belgiske professorn Paul Cornils artikel "Répression et criminalité". Cambridgeprofessorn Sir Leon Radzinowicz har i festskriften publicerat det tal han höll i Kyoto, Japan, i egenskap av generalrapportör vid FN:s 4:e kongress rörande "the Prevention of Crime and the Treatment of Offenders". Den välkände kriminologiprofessorn har betitlat sitt bidrag "Some Current Problems and Future Prospects of International Collaboration in Penal Matters".
    "The Rôle of Discretion, Diplomacy and Subcultures of Justice in Crime Control" är den lärda titeln på californiaprofessorn Donald R. Cresseys bidrag. Cressey behandlar här de evigt unga problemen om spänningen mellan lagens bokstav och dess tillämpning — vad på svensk botten redan Olaus Petri fyndigt formulerade: "En god och beskedlig domare är bättre än god lag, ty han kan alltid laga efter lägligheten". De subkulturer som utbildas hos domstolar, polis- och åklagarväsende i "the law in action" är föremål för författarens intresse. Han framhåller att denna "living law" (the law as it is conceptualized and operationalized in subcultures of justice) kan undergå drastiska förändringar "as the morality of the dominant interest groups changes" fastän "the law on the books" förblir oförändrad. Sådant som "discretion, diplomacy, to make 'deals' with criminals" får måhända oss att stegra oss och fråga om dylikt är förenligt

 

med "the administration of criminal justice". Som Cressey visar, är dylikt negotierande en väsentlig del av straffrätten utförd i praktiken. I själva verket synes det som om samhället genom sitt anslagsgivande till rättsväsendet mer eller mindre medvetet framskapar rättsliga subkulturer. "These limitations are society's way of asking the police to overlook some crimes and to settle others out of court."
    I detta sammanhang må anmärkas Ole Ingstrups artikel om internens rätt att läsa och skriva och Georg K. Stürups "Praktik contra lovændringer". Den senare är ett bidrag till belysning av målsättningens betydelse. Med hjälp av två ingående "case"-studier — en hänförande sig till den gamla och den andra till den nya straffelovens tid — visas hur enormt stor betydelse personkontakten har även för det fall lagen ändras i riktning mot "det ideala". Det är därför en vansklig fråga att besvara om rättens föranstaltningar verkligen är uttryck för en ändring av målsättningen.
    Slutligen finner vi bland de kriminologiska bidragen Preben Wolfs diskussion av sambandet mellan miljö, möjligheter och kriminellt beteende under titeln "Sociologisk teori og kriminologisk forskning" samt inte minst den framstående franske domaren och rättsvetenskapsmannen Marc Ancels eleganta bidrag "Où en sont les mesures de sûreté?".
    I sin tankeväckande uppsats "Frivillighet eller tvång" tar Alvar Nelson upp i hög grad aktuella men ack så svåra problem rörande samhällets bekämpande av asocialitet i olika former. Den ökande integrationen mellan kriminalvård och socialvård, en process som nästan enbart fått den formen att den som begått brott överförs till socialvården, aktualiserar frågan om tvångsingripandenas avskaffande och ersättande med en förebyggande "vård". Väl är problemet i högsta grad väsentligt. Vi rör oss emellertid på ett område där på vetenskapens nuvarande ståndpunkt värderingarna får en alltför stor betydelse och där som det synes mig debatten lätt tenderar att bli ideologiskt infekterad. Balansgången frivillighet — tvång, för det fullständiga avskaffandet av tvångsingripanden är väl ändå en utopi, kan väl knappast nå sin "fulländning" förrän, som Nelson i artikelns inledning nämner, samhället strävar efter att eliminera en moralistisk syn på socialvården och inriktar sina krafter på en seriös forskning.
    Knud Waaben tar i bidraget "Emotioner i retssproget" upp semantiska spörsmål. Han ger intressanta exempel på devalveringen av ords betydelse. Så konstigt det än kan låta för en modern människa förefaller det rimligt att hävda att införandet av tukthus ursprungligen indikerade ett genombrott av specialpreventiva förbättringstankar. Ordet tukthus har så småningom fått en så pejorativ karaktär att det måst ge vika för andra beteckningar som straffarbete och så småningom fängelse. Straff blir påföljd. Fängelse fångvårdsanstalt. Fånge blir intagen.
    Onekligen är brottsbenämningar många gånger så utformade att de får en onödigt pejorativ verkan. Från norsk och dansk rätt skulle man kunna peka på "uagtsomt mandrap". I svensk rätt finns flera exempel. BrB har ju konsekvent infört brottsbenämningar. Exempelvis mordbrand och misshandel kan vara missvisande. Mig synes det som "Emotioner i retssproget" är en angelägen artikel. Att semantiska frågor i högsta grad har relevans för juristen blev jag snart varse redan under min tingstjänstgöring. I mål rörande vårdslöshet i trafik svarade ofta den tilltalade nej på ordförandens

 

fråga om han medgav ansvar för vårdslöshet i trafik, medan det ej sällan inträffade att samme tilltalad på frågan "anser Ni att ni fört fordonet oaktsamt" svarade jakande. Det synes således i hög grad väsentligt att det juridisk-tekniska språkbruket så nära som möjligt överensstämmer med det allmänna.
    "Tricket" att "lyfta på slöjan" ger O. A. Borum stoff till sitt bidrag, festskriftens enda rent civilrättsliga artikel. Då begränsningen av det personliga ansvaret hos ett aktiebolag brukas på ett sätt som framstår som ett missbruk, tillåter sig domstolarna att se tvärs igenom de juridiska formaliteterna — vad man med ett målande uttryck i anglo-amerikansk rätt betecknar som "lifting the corporate veil" och i Tyskland kallar "Haftungsdurchgriff". Spörsmålet är livligt debatterat i såväl kontinental som angloamerikansk rätt och lösningsförslagen hör intimt samman med vederbörande rättsvetenskapsmans syn på rättssubjektiviteten hos konstruktionen "juridisk person". Praktiskt rör frågan huvudsakligen regleringen av de s. k. enmansaktiebolagen beträffande vilka faran för missbruk är störst.
    Vad är naturligare än att i en festskrift tillägnad Stephan Hurwitz ombudsmannainstitutionen får en framskjuten plats. Själv förste innehavare av folketingsombudsmannaämbetet har Hurwitz genom sin eminenta skicklighet kommit att få en avgörande betydelse för institutionens utveckling i Danmark. Detta inslag i festskriften har en stark internationell prägel, vittnande om den omfattande spridning institutionen som sådan erhållit. Härom handlar också den canadensiske professorn Donald C. Rowats exposé "The Worldwide Spread of an Institution". Frågan om institutionens införande i Holland tas upp i utrechtprofessorn J. G. Steenbeeks bidrag. Sir Edmund Comptons artikel "The British Ombudsman as an Instrument of Parliament" ger en initierad inblick i den engelske ombudsmannens, the Parliamentary Commissioner, verksamhet. Ett bl. a. för Danmarks del högst aktuellt problemkomplex tas upp av Max Sorensen då han i sitt bidrag diskuterar hur den danska ombudsmannainstitutionen kommer att kunna passas in i den europeiska gemenskapens rättssäkerhetssystem om Danmark blir medlem av EEC. Norges bidrag i denna del är Ingeborg Wilbergs artikel "Ombudsmannskontrollen med kommunalforvaltningen i Norge". Från svensk sida bidrar Alfred Bexelius med att diskutera offentlighetsprincipens betydelse för rättssäkerheten inom förvaltningen. I Povl Hansens artikel "Folketingets ombudsmand" ges oss en bild av det danska ämbetets utveckling under de första åren. Slutligen behandlar Carl Aage Norgaard och Bent Christensen problem rörande ombudsmannens kompetensområde respektive ombudsmannens bedömningsgrundlag.

Gillis Erenius