ERNST KAUFFMANN. Interessekonflikter og Selvkontrahering. Juristforbundets Forlag. Kbhvn 1972. 101 s. Dkr. 31,25.

 

Med intressekonflikter menar förf. de fall då en person skall ta ställning beträffande rättsförhållanden på sådant sätt att hans åtgärd får rättsverkningar

 

Litteraturnotiser 683och kolliderande intressen hos honom kan påverka hans handlande. Förf. indelar intressekonflikterna i fyra grupper: intressekonflikter hos lagstiftande och dömande myndigheter, intressekonflikter hos administrativa myndigheter, intressekonflikter inom den privata samhällssektorn och "den fullständiga intressekonflikten, ofta kallad självkontrahering". I fråga om de tre förstnämnda grupperna innehåller boken en beskrivande redogörelse för de rättsregler, framför allt jävsbestämmelser, genom vilka den danska rätten vill bemästra intressekonflikternas problem. Såtillvida är arbetet en värdefull materialsammanställning. I jämförelse därmed förefaller förf:s inströdda kommentarer mindre betydelsefulla. Självkontraheringen — vars sidoordnande med de tre andra grupperna väl ej är helt logisk — behandlas på åtta sidor, varav hälften är ett utdrag ur motiven till 1913 års utkast till kommissionslag. Slutligen nämns helt kort att det mest betydelsefulla fallet av självkontrahering är det att samma person, resp. personer, uppträder i ett kontraktsförhållande dels som "sig själv" och dels i egenskap av organ för en särskild juridisk person, resp. för två juridiska personer. Frågan huruvida ett sådant avtal skapar rättsverkningar som skall respekteras också utåt bör enligt förf:s mening bedömas i belysning av dansk rätts allmänna ställning till "ensomme viljeserklæringer". Sådana är normalt ej bindande och skapar normalt ej rätt (utöver vad som följer av testamentsreglerna), och det gör ingen skillnad om man spaltar upp personen som handlande i olika egenskaper, t. ex. som givare och som förmyndare för gåvomottagaren. Vad som kan fördunkla bilden men ej ändra den är, säger förf., att sådana transaktioner ej behöver vara hemliga utan kan manifestera sig i högtidliga dokument eller protokoll, men personerna på ömse sidor om förhandlingsbordet, namnen i båda kontrahenternas underskrift, är desamma.
    Åtminstone för svensk rätts del är det knappast ändamålsenligt att subsumera självkontraheringen under begreppet ensamma (ensidiga) rättshandlingar, detta begrepp som ju varit föremål för de lärdaste avhandlingar (härom Karlgren, Studier i allmän avtalsrätt (1935) s. 51 ff). Reglerna om jäv på grund av intressekonflikt torde ge den lämpligaste lösningen. Den möjliggör t. ex. att i koncernförhållanden den som är styrelseledamot i både moderbolag och helägt dotterbolag kan medverka vid avtal mellan bolagen, eftersom det mellan bolagen föreligger sådan intressegemenskap att grund för intressejäv saknas (Stenbeck m. fl., Aktiebolagslagen, 6 uppl. 1970 s. 214 f).


H.N.