Förslag till lagstiftning om täktsamfälligheter. Grustäktskommittén (ordf. hovrättsrådet A. Hedström) har nyligen lagt fram sitt betänkande "Landskapsvård genom täktsamverkan" (SOU 1972: 46).
    Trots omfattande reformer av naturvårdslagstiftningen har det hittills inte varit möjligt att komma till rätta med de besvärliga problem som gäller exploateringen av grus, sten och liknande geologiskt material. Dessa frågor har som bekant sedan länge intagit en central plats i den allmänna natur- och miljövårdsdebatten. Särskilt genom att täktverksamheten fått alltför stor utspridning har bestående skador på landskapsbilden uppstått. Vad som främst fallit i ögonen är, att de värdefulla rullstensåsarna blivit sönderhackade genom ett flertal småtäkter.
    Kommittéförslaget erbjuder samfällighetsbildning som ett helt nytt medel för förbättrad landskapsvård. Syftet är att genomföra en från naturvårdssynpunkt lämplig lokalisering och samordning av den täktverksamhet som gäller sten, grus, sand och lera i fyndigheter omfattande två eller flera fastigheter. De föreslagna reglerna återfinns till större delen i en fristående lag om täktsamfälligheter. Lagen anknyter till naturvårdslagens bestämmelser om täkttillstånd (18 §) och om ersättning i vissa fall vid vägrat sådant tillstånd (29 §). Dessa bestämmelser har samtidigt kompletterats bl. a. genom att i 18 § intagits en hänvisning till den särskilda lagen.
    F. n. prövas fråga om tillstånd till täkt från en fastighet med utgångspunkt enbart i denna fastighets förhållanden. Om den sökta täkten anses skada landskapsbilden, bör ansökningen därför i princip avslås — med därav följande risk för ersättningsskyldighet för staten — trots att samma kvantitet skulle kunna utan motsvarande skada tas ut från en angränsande fastighet. Genom den samverkan mellan fastigheter som sker i en täktsamfällighet enligt förslaget kan planläggningen av den behövliga brytningen i stället ske utan hänsyn till fastighetsgränserna. Härigenom ökas väsentligt möjligheterna att skydda landskapsbilden, utan att nödvändig exploatering fördenskull hindras. Alla delägare i samfälligheten kommer då i åtnjutande av och fördelar mellan sig efter lämplig norm det ekonomiska utbytet av den tillåtna brytningen. När det gäller fördelningen av vinsten, blir det likgiltigt på vilken fastighet brytningen sker. Med en lämplig utformning av täktsamfälligheten kan resultatet för delägarna också bli sådant att ersättningsskyldighet för staten i regel undviks.
    Samfällighetsbildningen grundas enligt förslaget på sådant täkttillstånd som länsstyrelsen meddelar enligt 18 § naturvårdslagen. Vid sidan av de villkor som kan uppställas redan f. n. innefattar tillståndet, att täktverksamheten för sökandens fastighet och andra fastigheter omhänderhas av en samfällighet i enlighet med bestämmelserna i den särskilda lagen. Sökanden kan inte genom att begränsa sitt yrkande till täkt från den egna fastigheten hindra, att ett tillstånd förbinds med villkor om samfällighetsbildning, om länsstyrelsen finner denna påkallad med hänsyn till landskapsbilden.
    Kommittén har ej ansett det falla inom utredningsuppdraget att ompröva ersättningsprinciperna i 29 § naturvårdslagen. Om det totala resultatet av

 

samfällighetsbildningen för en fastighet skulle bli sådant uppenbart missförhållande som avses i paragrafen, skall således ersättning utgå. Anordningen ger dock som antytts sådana möjligheter att planlägga brytningen på ett för landskapsvården tillfredsställande sätt att ersättningsbestämmelserna väsentligen torde komma att fylla funktionen av säkerhetsventil för den händelse värdeminskning i enstaka fall inte kan undvikas trots genomtänkt planläggning. Ambitionen bör emellertid normalt vara, att täkttillståndet utformas så att landskapsbilden skyddas intill den gräns där ersättningsskyldighet inträder, d. v. 's. strax innan uppenbart missförhållande uppstår mellan markens användning i överensstämmelse med tillståndet och dess värde den 1 januari 1965.
    Samfälligheten är konstruerad som en s. k. tvångssamfällighet av i huvudsak samma karaktär som åtskilliga andra sådana bildningar inom fastighetsrätten. Den rättsliga indelningen i fastigheter påverkas således inte. Samfälligheten består enligt huvudregeln av de fastigheter i vilka den eller de berörda fyndigheterna ingår.
    Fördelningen av kostnader och avkastning mellan delägare sker efter särskilda andelstal som vid inrättandet bestäms efter skälighet. Riktmärket skall främst vara värdet av vad som skulle kunna utvinnas från varje fastighet genom ett samfällt uttag utan hinder av naturvårdslagens regler om täkttillstånd.
    Frågan om täktsamfällighets inrättande prövas som nämnts av länsstyrelsen, som också bestämmer den närmare utformningen. Ärendets beredande anförtros åt en särskild förrättningsman, som skall göra utredningen och avge förslag till beslut. Han skall ha sådana kvalifikationer att hans förslag normalt kan fastställas av länsstyrelsen.
    Angående samfällighetens organisation, förvaltning och upplösning gäller enligt förslaget i tillämpliga delar motsvarande bestämmelser i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Samfälligheten har på grund härav uttaxeringsbefogenhet. Någon förmånsrätt för förfallna bidrag före fordringsinteckningar föreslås inte.

A. H.