USA:s Högsta Domstol och dess politiska roll

 

Av förste ambassadsekreteraren BO HEINEBÄCK

 

 

 

 

Domstolens ställning

 

Såsom utövare av den högsta dömande makten har USA:s Högsta Domstol alltsedan republikens tillkomst spelat en betydande roll inte blott i rättsligt utan även i konstitutionellt och politiskt avseende. Utmärkande för det amerikanska statsrättsliga systemet är nämligen, att Högsta Domstolen anses besitta en s. k. judiciell prövningsrätt.
    Denna judiciella prövningsrätt innebär, naturligt nog för en federal stat, först och främst en befogenhet att upphäva delstatliga lagar och undanröja beslut av delstatliga domstolar i den mån sådana lagar och beslut ej står i överensstämmelse med USA :s författning.
    Mera intressant är dock att Högsta Domstolen i det tredelade amerikanska maktfördelningssystemet också vakar över att författningen efterleves av övriga två grenar av den federala makten, d. v. s. presidenten och dennes administration samt kongressen. Domstolen kan alltså i enlighet med sin judiciella prövningsrätt upphäva beslut som fattats av presidenten och ogiltigförklara lagarsom antagits av kongressen och undertecknats av presidenten. Det är dock sällan domstolen utnyttjat denna rätt.
    Presidenten i sin tur kan påverka Högsta Domstolen genom sin makt att utnämna domare. Genom att dessa utses på livstid får de emellertid ett mandat som ger dem en oberoende ställning. Kongressen har i sin tur en balanserande konstitutionell funktion genom sin makt att påverka domstolsväsendets organisation. Vidare kan kongressens ena kammare, senaten, godkänna eller förkasta utnämningar till de federala domstolarna. Kongressen har också förlänats makt att väcka "riksrättsåtal" (impeachment), som kan drabba företrädare för såväl den verkställande som den rättsskipande makten.
    Högsta Domstolens tolkning av sin konstitutionella makt har växlat mellan skilda ytterligheter, och på samma sätt har domstolens politiska inflytande i förhållande till de två andra grenarna växelvis ökat och minskat. Som uttryck för sin medvetenhet om Högsta Domstolens makt sade en gång en av domstolens presidenter: "Vi lever under konstitutionen, men konstitutionen är vad Högsta Domstolen säger att den är."
    För att förstå amerikansk konstitutionell praxis är det nödvändigt

 

750 Bo Heinebäckatt förstå de faktorer som ligger bakom utvecklingen av domstolens roll som uttolkare av konstitutionen. (En utförlig presentation härav gjordes i en artikel i SvJT 1968 s. 460 av Lennart Alvin.) Bland de viktigaste faktorer som brukar nämnas i sammanhanget är: a) övertagandet av de engelska allmänna rättsprinciperna (common law), b) skapandet av en skriven författning, c) utvecklingen av det federala systemet, och slutligen d) den betydelse som får tillmätas de rättstolkningsprinciper som grundlagts av ett antal framstående företrädare för domstolen under årens lopp.

 

 

Domstolen som politisk faktor

 

Den sistnämnda faktorn är den som blivit föremål för den största uppmärksamheten och som gör domstolen till en dynamisk politisk faktor i det amerikanska samhällslivet. Domstolen säger sig visserligen ha som princip att undvika att bli inblandad i vad den kallar "politiska frågor", men den har med hänsyn till detta begrepps diffusa karaktär undvikit att söka definiera vad den menar med "politiska frågor". Man kan under alla omständigheter konstatera, att domstolens beslut under åren återspeglat olika förändringar i det politiska mönstret i landet. Det är dock en överdrift att i likhet med en kritiker av domstolen hävda, att domstolen i sina ställningstaganden helt och hållet rättar sig efter valresultaten. I vilken utsträckning detta sker resp. bör ske och omvänt, i vad mån domstolen själv söker påverka resp. bör söka påverka samhällsutvecklingen, är frågor som är föremål för ständig debatt. Vi får här inskränka oss till att konstatera, att flera av domstolens utslag fått och kommer att få betydande samhällspolitiska konsekvenser och att domstolen därför får betraktas som en betydelsefull faktor i den amerikanska politiska och demokratiska processen.
    Det är alltså ej ägnat att förvåna, att presidenten och kongressen utnämner resp. godkänner nya ledamöter av domstolen under särskilt beaktande av vilka politiska värderingar dessa kan komma att mer eller mindre medvetet lägga till grund för sina rättsliga överväganden.
    Så har det alltid varit under domstolens existens. President Washingtons första utnämningar till domstolen avsåg män, som samtliga var anhängare av en stark federal makt. Mönstret har sedan upprepats av så gott som varje amerikansk president. Undantag har dock inte saknats. Den republikanske presidenten Eisenhower utnämnde t. ex. 1956 demokraten William Brennan, fortfarande aktiv i domstolen. Men det skall då tilläggas, att denna utnämning mer än väl

 

USA:s Högsta Domstol och dess politiska roll 751vägdes upp av de fyra andra domare Eisenhower fick tillfälle utnämna och som samtliga var republikaner. Eisenhower kunde alltså kosta på sig viss generositet, i synnerhet som både republikaner och demokrater enligt tradition alltid varit representerade i domstolen. Det kan tilläggas, att pendeln fick tillfälle att svänga tillbaka något under president Kennedy, som utnämnde två demokratiska domare — Byron White, fortfarande aktiv, och Arthur Goldberg, senare utnämnd till USA:s FN-ambassadör och numera privatpraktiserande advokat. Även president Johnson följde huvudprincipen. Han utnämnde sin demokratiske vän Abe Fortas att efterträda Goldberg och utsåg även den förste färgade ledamoten av domstolen, demokraten Thurgood Marshall.
    En uppdelning på detta sätt i republikaner och demokrater är ändå inte den vanligaste etiketteringen av Högsta Domstolens ledamöter, när de diskuteras i den politiska debatten. I stället tas vanligen som utgångspunkt huruvida vederbörande är "konservativ" eller "liberal" i sina allmänna politiska värderingar, och man underförstår då att detta slår igenom i hans bedömning av de mål domstolen har att pröva.
    I allmänhet har man också kunnat konstatera, att sådana kända eller presumerade allmänna politiska värderingar kommit att färga domarnas rättsliga ställningstaganden. Men ej alltid. Ett undantag utgjordes av t. ex. domstolens president åren 1930—41, Charles Evans Hughes, som när han utnämndes av sina kritiker ansågs vara helt och hållet en talesman för finansvärlden. Han visade sig emellertid bli inte bara en utomordentligt skicklig ordförande i domstolen ("Att se honom presidera var som att uppleva Toscanini dirigera en orkester") utan också en stark försvarare av medborgarnas rättigheter, pressens frihet och tillkomsten av sociala reformer.

 

 

"Warren-domstolen"

 

Under de senaste decennierna har Högsta Domstolen haft att ta ställning till ett flertal frågor som haft politiskt innehåll och som på ett ingripande sätt kommit att påverka den fortsatta samhällsutvecklingen. Jag vill nedan beröra några sådana fall, vilka härrör från den tid Earl Warren var president i domstolen (1953—68):
    Brown v. Board, of Education (1954) är det berömda mål, i vilket domstolen underkände "separate but equal"-doktrinen och fastställde, att segregation i skolorna stred mot författningen. Målet inledde Earl Warrens verksamhet som president i domstolen och betecknas som en milstolpe i såväl domstolens som rasfrågans utveck-

 

752 Bo Heinebäckling. Domstolen var enhällig i sitt beslut. I ett antal efterföljande mål följde domstolen samma linje ifråga om andra kommunala inrättningar såsom parker, badstränder, simbassänger, golfbanor och, genom ett särskilt uppmärksammat fall i Montgomery i Alabama, kommunala och delstatliga transportmedel.
    Under senare delen av 1950-talet tog Högsta Domstolen också ställning i ett antal mål, som hade sin orsak i de kränkningar av den personliga och politiska integriteten, som den s. k. McCarthy-lagstiftningen lett till. Domstolens verksamhet gick här ut på att i takt med att den anti-kommunistiska hysterin avtog stärka individens rättigheter gentemot de myndigheter som handlade nationella säkerhetsfrågor.
    När man bedömer Högsta Domstolens verksamhet åren 1953—68 skall observeras, att domstolen under detta skede erhöll mycket få klara riktlinjer från övriga två maktgrenar, d. v. s. presidenten och kongressen. Den kan därför sägas ha fått pröva sig fram i stor utsträckning genom att iakttaga de reaktioner domstolens utslag gav upphov till i samhället och bromsa upp sin egen takt, när reaktionen blev för häftig.
    Hösten 1960 valdes John F. Kennedy till president, och en ny atmosfär inträdde i USA:s politiska klimat, vilken också gav sig tillkänna i landets Högsta Domstol. Den nya administrationens attityd till medborgarrättsfrågor gjorde intryck på domstolen, och man kan säga att dessa båda maktgrenar nu var mera i takt med varandra. När kongressen 1964 antog den genomgripande Civil Rights Act, visade den, att den i sin tur kommit i takt med domstolen och administrationen på det medborgarrättsliga området.
    Bland domstolens mål under denna tid rörande medborgerliga rättigheter må här nämnas Garner v. Louisiana (1961), vari domstolen tillbakavisade anklagelsen, att negrer, som demonstrerade genom att lugnt sitta kvar vid lunchborden tills de blev serverade, gjorde sig skyldiga till "störande av ordningen". I flera andra mål underkände domstolen liknande anklagelser i samband med fredliga demonstrationer. Domstolens mest dramatiska utslag skedde dock i fem mål avdömda samma dag i maj 1967 — Peterson v. City of Greenville m. fl. — där domstolen "band upp händerna" på de allmännyttiga affärsföretag i södern som iakttog segregation på grundval av ett komplext nät av lokala förordningar. Högsta Domstolen förklarade kort och gott, att sådan lokal lagstiftning ej kunde upprätthållas för att förhindra integration av olika inrättningar som betjänade allmänheten.
    Under denna period rörde sig domstolen också ytterligare i rikt-

 

USA:s Högsta Domstol och dess politiska roll 753ning mot ett stärkande av den enskildes rättigheter gentemot opåkallade polisiära ingripanden. Genom sitt utslag i Mapp v. Ohio (1961) tvingade domstolen delstatliga och lokala polismyndigheter att för första gången i USA:s historia stödja sig på av domare godkända beslut vid husundersökningar och liknande ingripanden. I fallet Gideon v. Wainwright (1963), som blivit ett av Högsta Domstolens mest bekanta fall genom Anthony Lewis' utomordentligt levande och intressanta skildring av amerikanskt rättsväsen i boken "Gideon's Trumpet", förklarade domstolen, att alla medellösa anklagade inför delstatliga domstolar ägde rätt till rättsombud på det allmännas bekostnad. Genom dessa och andra ställningstaganden till förmån för den enskildes rätt gentemot samhället blev Högsta Domstolen starkt kritiserad från konservativt håll, inte minst av senator Barry Goldwater i dennes presidentvalskampanj 1964.
    Men Högsta Domstolen tog under denna period också ett betydelsefullt steg på ett annat område, nämligen ifråga om delstaternas vallagstiftning. I Baker v. Carr (1962) ändrade domstolen sin tidigare (1946) fastställda ståndpunkt, att valkretsindelningen i landet var en politisk fråga, som ej föll under domstolens prövning. Domstolen förklarade i detta särskilda mål, att staten Tennessee var förpliktad att genomföra en mera rättvis valkretsindelning. I efterföljande utslag befäste domstolen dessa principer. Även kongressen rörde sig framåt på rösträttsreformens område under denna tid genom att 1965 antaga Voting Rights Act.
    Andra områden som särskilt engagerade domstolen under detta skede avsåg mål i religionsfrågor och innehav resp. spridande av pornografiskt material.
    I ovannämnda och flera andra fall intog domstolen som nämnts ofta en liberalare attityd än många av de tongivande politiska kretsarna i landet. Domstolen hade under denna tid också en sammansättning som befrämjade denna liberala attityd. Till det "liberala blocket" i domstolen räknades framför allt dess president Earl Warren — domstolen betecknas under detta skede också vanligen som "Warren-domstolen" — William Douglas, Hugo Black, William Brennan, Arthur Goldberg och senare dennes efterträdare Abe Fortas samt Tom Clark och senare dennes efterträdare Thurgood Marshall. Övriga ledamöter — John Harlan, Potter Stewart och Byron White — ansågs representera en mera konservativ linje.
    Mot slutet av Warren-domstolens tid synes domstolen emellertid ha blivit något försiktigare och dess ställningstaganden svårare att förutse, dock ej i så hög grad att man kan tala om en attitydförändring. En av anledningarna till den större försiktigheten var sanno-

 

48—723005. Svensk Juristtidning 1972

 

754 Bo Heinebäcklikt en ökad känslighet från domstolens sida för de allt starkare konservativa stämningar som började göra sig gällande i landet och som främst manifesterade sig i valet av Richard Nixon till president 1968. Domstolens tveksammare inställning började framför allt ge sig tillkänna i frågor som gällde konflikten mellan den enskildes rättigheter och samhällets behov att upprätthålla lag och ordning och därvid låta polismyndigheterna tillgripa våld och använda allehanda tekniska hjälpmedel. Dessa frågor hade fått aktualitet på grund av den ökade sociala oron och den tilltagande brottsligheten i landet.
    Ett av Nixons teman i presidentvalskampanjen var också frågan om "upprätthållandet av lag och ordning", något som han menade delvis kunde förverkligas genom att han utnämnde "a strict constructionist" till domare i Högsta Domstolen. Termen "strict constructionist" är diffus men torde avse en domare som strikt håller sig till konstitutionens ord och som ej uppfattar sin och domstolens roll som initierare av sociala förändringar.
    Domstolen hade visserligen som tecken på sin strävan att ge den enskilde större trygghet framhållit i det omtvistade Miranda v. Arizona (1966), där röstsiffrorna blev 5—4 i det "liberala blockets" favör, att den som är misstänkt för brott otvetydigt måste upplysas om sina rättigheter före förhören och om sin rätt att rådgöra med sin försvarare. I senare fall synes domstolen emellertid ha lagt större vikt vid behovet av att ge polisen större möjligheter att t. ex. genom användande av kända eller anonyma s. k. "informers" söka komma åt brottslig verksamhet. (Bl. a. grundade sig målet mot fackföreningsledaren Jimmy Hoffa 1966 på sådan bevisning.) I mål rörande polisens användning av olika avlyssningsmetoder (bugging, wiretapping, etc.) intog domstolen en mera kompromissbetonad linje, innebärande möjligheter för polisen att använda sådana metoder i begränsad utsträckning.
    Genom den kriminallagstiftning som genomfördes 1968 (Omnibus Crime Control och Safe Streets Act) fick USA den mest genomgripande brottsbekämpande lagstiftningen i landets historia. Domstolen fick dock aldrig tillfälle att under Warrens tid ta ställning till frågan, om vissa bestämmelser i denna lagstiftning stod i överensstämmelse med konstitutionen.
    Massprotesterna mot Vietnam-kriget bidrog likaså till att skärpa motsättningarna mellan olika politiska grupper i USA under Warren-domstolens sista år. USA:s krigsengagemang hade bl. a. lett till en ökad debatt i kongressen i frågan, huruvida "Tonkingbuktsbeslutet" och presidentens utsändade av amerikanska soldater till Viet-

 

USA:s Högsta Domstol och dess politiska roll 755nam stod i överensstämmelse med konstitutionen. Högsta Domstolen fick dock aldrig tillfälle att pröva de legala grunderna för USA:s Vietnam-engagemang. När mål som rörde USA:s krigsdeltagande bragtes inför domstolen, svarade denna som regel med att ej bevilja prövningstillstånd. I United States v. O'Brien (1968) beviljades dock i viss utsträckning sådant tillstånd, och domstolen förklarade i detta mål, att förstörande av inkallelsekort var ett federalt brott. Domaren Douglas dissiderade och reste i detta liksom senare i andra liknande mål invändningen, att domstolen aldrig tagit ställning till den grundläggande frågan, i vad mån inkallelse till krigstjänstgöring kan ske, när det inte föreligger någon krigsförklaring.

 

 

Personförändringar i domstolen

 

En ökad känslighet för tidens strömningar har dock ej varit den enda omständighet som påverkat domstolens ställningstaganden under de allra senaste åren. Ännu viktigare har varit, att domstolen under innevarande administration undergått en genomgripande personförändring, som givit president Nixon större möjlighet än någon amerikansk president sedan Warren Harding (1921—23) att under sin första presidentperiod påverka Högsta Domstolens sammansättning och därmed indirekt dess inställning i olika samhällsfrågor. (Den president som efter Washington haft möjlighet att utnämna det största antalet domare i domstolen är annars Roosevelt med nio utnämningar.)
    Den första förändringen i domstolens sammansättning inträffade när dess president Earl Warren beslöt att avgå sommaren 1968 efter att ha tjänstgjort 15 förtjänstfulla år i domstolen. President Johnson beslöt att till Warrens efterträdare nominera dennes kollega i domstolen Abe Fortas. Från republikanskt partihåll inleddes emellertid en noggrann undersökning av Fortas' bakgrund, varvid framkom, att denne under sin tjänst i domstolen haft vissa sidoinkomster från bl. a. en stiftelse. Detta var i och för sig ej särskilt uppseendeväckande, men när stiftelsen så småningom råkade i klammeri med rättvisan kom även Fortas' förbindelse med stiftelsen i en för honom besvärande dager. Den stora uppståndelsen kring affären ledde till att Fortas så småningom avgick ur domstolen (i maj 1969) under hot om "riksrättsåtal". President Johnson sökte, sedan han i oktober 1968 tagit tillbaka nomineringen av Fortas, aldrig nominera någon ny president i domstolen utan överlät detta till sin efterträdare. I maj 1969 kunde därför president Nixon nominera Warren E. Burger till president i Högsta Domstolen. Burger, som härstammar från

 

756 Bo HeinebäckMinnesota, hade under de senaste tretton åren varit domare vid appellationsdomstolen i District of Columbia och förmodades allmänt sett komma att förespråka en konservativare linje än sin företrädare. Burger godkändes av senaten med röstsiffrorna 74—3.
    Fortas' avgång ur domstolen ledde till att Nixon kort tid därefter fick tillfälle att utse ytterligare en domare till domstolen. Den 18 augusti 1969 nominerade han Clement F. Haynsworth till att efterträda Fortas. Haynsworth, som härstammade från South Carolina, hade närmast varit domare i appellationsdomstolen för 4:e distriktet.
    Nomineringen av Haynsworth orsakade emellertid en häftig debatt framför allt i kongressen, bland fackföreningarna och hos medborgarrättsorganisationerna; de senare ansåg, att Haynsworth intagit en ovänlig hållning till fackföreningarnas och de färgades organisationer. Det hävdades vidare, att Haynsworth genom vissa finansiella investeringar visat sådan brist på etiskt omdöme i sitt domarkall, att han vore olämplig som domare i landets Högsta Domstol. Efter tre månaders debatt i senaten tillbakavisades presidentens nominering av Haynsworth med röstsiffrorna 55—45.
    Den 19 januari 1970 försökte president Nixon därför att nominera en ny kandidat, denna gång G. Harrold Carswell från Florida. Carswell var domare i appellationsdomstolen för 5:e distriktet. Men även mot Carswell restes kritik, fast av delvis annat slag. Dels ansågs han ha ådagalagt rasistiska värderingar genom medlemskap i segregerade "lantklubbar", men framför allt ansågs han helt enkelt inkompetent för den höga befattning han utsetts till. Även Carswells nominering tillbakavisades därför av senaten med röstsiffrorna 51-45. Man lyssnade alltså inte till den senator (Hruska) som hävdade, att även "medelmåttigheten" borde vara företrädd genom representanter i Högsta Domstolen!
    Den 14 april gjorde Nixon ett nytt försök, och nu med lycklig utgång. Valet föll denna gång på Harry A. Blackmun, härstammande från Minnesota, som varit domare i åtta år i appellationsdomstolen för 8:e distriktet. Det antogs allmänt, att Blackmun var relativt konservativ i sina allmänna värderingar, men några invändningar av det slag som rests mot Haynsworth och Carswell restes aldrig mot Blackmun. Senaten godkände efter någon månad Blackmuns nominering med röstsiffrorna 94—0.
    Det kan här tilläggas, att Nixon, när han utsåg Fortas' efterträdare, frångick en utnämningstradition som rått sedan början av detta sekel, nämligen att denna plats i domstolen skulle tillkomma en domare med judisk bakgrund.

 

USA:s Högsta Domstol och dess politiska roll 757    Hösten 1971 inträffade emellertid ytterligare två avgångar ur domstolen, nämligen av dels Hugo L. Black, ledamot av domstolen sedan 1937 och allmänt ansedd som en av domstolens stora rättsfilosofiska stöttepelare, framför allt ifråga om upprätthållande av yttrande- och tryckfrihetens principer enligt konstitutionens första tilllägg, dels John M. Harlan, som liksom Black betecknades som en av domstolens "intellektuella jättar" och en förespråkare för stare decisis-doktrinen. Båda avgick ur domstolen av hälsoskäl — Black var 85 år och Harlan 71 år — och båda avled kort efter det att de lämnat domstolen.
    Valet av de två personer Nixon nominerade som efterträdare till Black och Harlan, nämligen Lewis F. Powell Jr. och William H. Rehnquist, kom som en total överraskning, eftersom presidenten tidigare föreslagit sex andra personer som kandidater till nomineringen och även underställt dessa personers kvalifikationer det amerikanska "juristförbundets" (American Bar Association) prövning. Bland dessa befann sig för övrigt två kvinnliga domare, något som var uppseendeväckande, då någon kvinna aldrig nominerats till ledamot av Högsta Domstolen.
    Båda kandidaterna, men framför allt Rehnquist, blev föremål för kritik från kongressen, när frågan behandlades i senaten i början av december 1971.
    Lewis Powell, 64 år, hade tidigare varit ordförande i American Bar Association och samtidigt varit privatpraktiserande advokat i Virginia sedan 1931. Kritiken mot Powell gällde främst, att han hade en konservativ grunduppfattning. Eftersom Black innehaft den plats i domstolen som nästan oavbrutet sedan domstolens tillkomst tillfallit någon från Södern, väckte det däremot knappast några protester att även hans efterträdare representerade Södern. Kritiken mot Powell i kongressen blev dock begränsad, sannolikt inte minst beroende på att de liberala senatorerna av taktiska skäl koncentrerade sin kritik till nomineringen av Rehnquist. Powells nominering kunde därför godkännas med röstsiffrorna 89—1.
    William H. Rehnquist, 47 år och svenskättling, hade sedan början av 1969 varit en av de högsta tjänstemännen i justitiedepartementet. Dessförinnan hade han varit advokat i Phoenix, Arizona. Kritiken mot Rehnquist kom framför allt från de färgades medborgarrättsrörelser och fackföreningsrörelsen, liksom han kritiserades från liberalt håll för att ej ha intagit en tillräckligt positiv ståndpunkt i frågor rörande den enskildes skydd mot t. ex. elektronisk övervakning och massarresteringar vid demonstrationer. När senaten slutligen röstade i nomineringsfrågan, visade det sig dock, att

 

758 Bo Heinebäckmotståndet mot Rehnquist tämligen snabbt eroderades, och nomineringen godkändes med röstsiffrorna 68—26.

 

"Burger"-domstolen

 

Kan man redan nu tala om en Burger-domstol, som i sin grunduppfattning i olika samhällsfrågor skiljer sig från Warren-domstolen?
    Frågan är svår att entydigt besvara, men huvudintrycket är, att Burger-domstolen i ett flertal betydelsefulla frågor intar en klart mindre liberal attityd än Warren-domstolen. Detta intryck har särskilt stärkts, sedan Powell och Rehnquist tillträdde sina befattningar i domstolen. Det skall emellertid framhållas, att dessa båda domare suttit mycket kort tid i domstolen och att säkra omdömen om deras grundläggande samhällsuppfattning ännu ej bör fällas.
    Om man studerar vissa i sammanhanget intressanta utslag av domstolen under Burgers tid, finner man, att domstolen i vissa frågor (framför allt segregationsfrågor, vissa tryckfrihetsfrågor och frågan om dödsstraff) slagit vakt om de principer som fastställts eller utvecklats under Warrens tid. I andra frågor (kriminalprocesslagstiftning och vissa andra tryckfrihetsfrågor) har domstolen underlåtit att gå vidare på den väg Warren-domstolen en gång stakade ut.
    Först några allmänna synpunkter på Burger-domstolen.
    Domstolens ärenden har liksom tidigare i hög grad koncentrerats till rasfrågor, kriminalprocesslagstiftning, tryckfrihetslagstiftning och valtekniska frågor.
    Utmärkande för domstolens utslag har varit, att domarna ofta varit oeniga. Röstsiffrorna 5—4 eller 6—3 har varit mycket vanliga såsom nedan närmare framgår.
    Ett fenomen som varit påtagligt är vidare, att nykomlingarna Burger och Blackmun i så gott som alla mål röstat på likartat sätt; de har t. o. m. skämtsamt åsatts benämningen "Minnesota-tvillingarna". Det framgår vidare av röstningarna i domstolen, att domarna Brennan. Douglas och Marshall i regel röstat likartat och varit de som i huvudsak stått för att de liberala traditionerna från Warrendomstolen förts vidare. Ofta anslöt sig också Black till denna grupp.
    Slutligen har Harlan, Stewart och White bildat en tredje grupp, som genom att rösta än med den ena, än med den andra av de två grupperna (swingmen) ofta kommit att vara utslagsgivande för målets utgång.
    Sedan Powell och Rehnquist inträdde i domstolen, har "Burgergruppen" kommit att få ännu starkare dominans. Ofta finner man alltså, att Burger, Blackmun, Powell och Rehnquist kommit till likartat resultat i sina bedömningar.

 

USA:s Högsta Domstol och dess politiska roll 759    Vilka principiellt viktiga mål har då domstolen haft att ta ställning till under Burgers tid? Först några mål där domstolen varit enhällig.
    I ett antal mål rörande skolfrågor — Schwann v. Charlotte-Mecklenburg Board of Education (1971) m. fl. — har domstolen enhälligt vidhållit principen om avskaffande av det dubbla skolsystemet i Södern och slagit fast, att i de fall busstransport av barnen (busing) är nödvändig för att uppnå detta syfte, anordnandet av sådana transporter skall utgöra ett medel för skoldesegregationen.
    I Griggs v. Duke Power (1972) förklarade domstolen enhälligt, att arbetsgivares användande av särskilda intelligenstest ej stod i överensstämmelse med medborgarrättslagen, eftersom dessa test i praktiken utestängde ett oproportionerligt stort antal svarta från arbetsmarknaden och eftersom testen ej kunde visas fylla något väsentligt ändamål.
    Domstolen var också enig i United States v. US District Court (1972), som gällde myndigheternas rätt till hemlig elektronisk avlyssning utan att först ha inhämtat domstols beslut härom. En sådan rätt tillerkänns myndigheterna sedan tidigare med avseende på misstänkta främmande agenter och spioner men ej i andra fall. Administrationen hävdade emellertid i detta mål, att samma rätt borde tillkomma polismyndigheterna med avseende på radikala element, som hotade landets inre ordning och säkerhet. Domstolen avvisade detta yrkande och framhöll, att den enskildes rätt att ha och uttrycka avvikande åsikter skulle komma i fara, om polismyndigheterna egenmäktigt skulle kunna besluta om sådan avlyssning.
    I ett flertal andra betydelsefulla mål har domarna varit starkt oeniga.
    Ett av de mål som kommit att väcka den största uppmärksamheten i såväl USA som världen i övrigt under Burgers tid är tryckfrihetsmålet New York Times v. United States (1972). Målet, som torde komma att bli ett av domstolens mera berömda fall, gällde huruvida New York Times gjorde sig skyldig till brottsligt förfarande, när tidningen publicerade de s. k. Pentagon-papperen. Målet avdömdes — under stor tidspress och i omvärldens strålkastarljus — i New York Times' favör med rösterna 6—3 (Burger, Hlarlan och Blackmun dissidenter) .
    I senare tryckfrihetsmål har domstolens utslag gått i motsatt riktning. Sålunda ansåg domstolen med röstsiffrorna 5—4 ("Burgergruppen" jämte White utgjorde majoriteten) i Gravel v. United States (1972), att den konstitutionella immunitet en medlem av kongressen åtnjuter ej skyddade denne eller hans medhjälpare från att utfrå-

 

760 Bo Heinebäckgas av en "stor jury" (grand jury) rörande arrangemangen för publicering av de hemligstämplade Pentagon-papperen eller rörande den källa från vilken dessa papper erhållits.
    Ett annat tryckfrihetsmål, United States v. Caldwell et al. (1972), gällde frågan huruvida nyhetsmän enligt författningens första tillägg åtnjöt frihet från att uppträda som vittnen inför en "stor jury" rörande konfidentiella uppgifter de erhållit i sin egenskap av nyhetsmän eller rörande källorna till dessa uppgifter. Domstolen frånkände med röstsiffrorna 5—4 ("Burger-gruppen" jämte White i majoritet) nyhetsmännen sådan immunitet.
    Det med hänsyn till sina konsekvenser viktigaste mål domstolen hade att pröva under föregående års session gällde dödsstraffets tilllämpning. För närvarande sitter närmare 700 personer dömda till döden i de 42 stater som bibehållit dödsstraffet, åtnjutande det nu fem år gamla moratorium som rått för verkställande av avrättningarna i avvaktan på Högsta Domstolens ställningstagande.
    I tre utslag, Furman v. Georgia, Jackson v. Georgia samt Branch v. Texas (samtliga 1972), fastställde domstolen samma dag, att dödsstraffet såsom det för närvarande utdöms i USA står i strid med tilllägg åtta i författningen, som stadgar förbud mot "grymma och ovanliga" straff. Röstsiffrorna var 5—4 ("Burger-gruppen" dissidenter). Var och en av de nio domarna formulerade separata domskäl (sammanlagt 243 sidor). Med hänsyn till att majoritetsdomarnas domskäl något avvek från varandra till sitt innehåll, erbjuder domslutet dock ej något helt klart prejudikat. Domaren Douglas anförde sålunda i sina skäl, att dödsstraffet såsom det för närvarande tillämpas ej står i överensstämmelse med författningen. Douglas' syn på vad han betraktar som en diskriminerande utdömning av dödsstraffet förtjänar att återges här:

"Yet we know that the discretion of judges and juries in imposing the death penalty enables the penalty to be selectively applied, feeding prejudices against the accused if he is poor and despised, poor and lacking political clout, or if he is a member of a suspect or unpopular minority, and saving those who by social position may be in a more protected position."
    Men, säger Douglas avslutningsvis, huruvida dödsstraffet under andra omständigheter skulle vara författningsenligt är en fråga som han i detta sammanhang ej funnit anledning pröva.
    Högsta Domstolen har också haft att pröva frågor som haft med landets valsystem att göra.
    Den intressantaste av dessa frågor — Lawrence O'Brien et al. v. Willie Brown et al. (1972) — vilken dessutom var av utomordentlig

 

USA:s Högsta Domstol och dess politiska roll 761betydelse för innevarande års demokratiska presidentkandidatnominering, hänsköts till domstolen först sedan denna avslutat årets session. Med hänsyn till frågans stora betydelse extrainkallades emellertid domstolen för att ta ställning till ärendet.
    Bakgrunden till frågan var följande: Vid årets demokratiska primärval i Kalifornien utgick senator George McGovern som segrare. Eftersom "vinnaren-tar-allt"-regeln gällde för valet i Kalifornien, innebar detta, att McGovern tilldelades samtliga de 271 delegater, med vilka Kalifornien skulle representeras vid det efterföljande demokratiska konventet, vid vilket den demokratiske presidentkandidaten slutligen skulle nomineras. När Kalifornien-valet var över, lät emellertid motståndare till McGovern överklaga resultatet hos partiets ackrediteringskommitté (credentials committee), med yrkandet att delegaterna i stället skulle delas upp på de olika kandidaterna allt efter det antal röster dessa erhållit. Detta skulle innebära, att McGovern förlorade 120 av sina 271 röster, vilka i stället alltså tillföll medkandidaterna (senator Hubert Humphrey i första hand). Ackrediteringskommittén godtog klagomålet och föreslog konventet en omfördelning av delegaterna. McGovern reagerade häftigt mot detta beslut ("man kan ej ändra på spelreglerna sedan matchen är över") och lätta upp frågan till rättslig prövning. I appellationsdomstolen hade han framgång, då denna ogiltigförklarade ackrediteringskommitténs beslut. Frågan gick vidare till Högsta Domstolen, som fick ta ställning till ärendet endast några dagar innan konventet skulle inledas.
    Domstolen beslöt med röstsiffrorna 6—3 (Marshall, Douglas och White dissidenter) att ej ingå i prövning av själva sakfrågan utan ansåg att denna borde avgöras av konventet. Domstolens motivering för sitt ställningstagande ger ett intressant vittnesbörd om domstolens obenägenhet att befatta sig med frågor som anses vara av huvudsakligen politisk natur. I domskälen heter det bl. a.:

"No case is cited to us in which any federal court has undertaken to interject itself into the deliberative processes of a national political convention; no holding of this court up to now gives support for judicial intervention in the circumstances presented here involving as they do, relationships of great delicacy and essentially political in nature . . . Judicial intervention in this area traditionally has been approached with great caution and restraint ... It has been understood since our national political parties first came into being as voluntary associations of individuals that the convention itself is the proper forum for determining intraparty disputes as to which delegates shall be seated."
    Domstolens allmänna obenägenhet att ta ställning i frågor av politisk natur var dock ej det enda skälet till att domstolen hänvisade frågan till konventet. Ett annat var att den tid som stod domstolen

 

762 Bo Heinebäcktill buds, innan konventet skulle inledas — endast ett par dagar — var så knapp, att den ej tillät något mera djupgående övervägande av problemet.
    I en annan valteknisk fråga, Dunn v. Blumstein (1972), förklarade domstolen med ordförande Burger som ende dissident, att en delstats vallag, som krävde hemvist i staten under minst ett år för rätt att deltaga i den statens val, ej stod i överensstämmelse med konstitutionen. Som riktmärke angav domstolen i stället 30 dagar som lämpligt minimikrav. Frågan har betydelse för bl. a. väljarna i åldersgrupperna 18—20 år, som ofta vill rösta på sina studieorter.
    Därnäst skall citeras ytterligare några mål, i vilka domstolen skyggat inför möjligheten att intaga en liberalare linje.
    I United States v. Vuitch (1972) avvisade domstolen ett yrkande som gick ut på att en lag vilken kriminaliserade aborter, som ej bedömdes nödvändiga med hänsyn till moderns liv och hälsa, var alltför vag för att stå i överensstämmelse med konstitutionen.
    I United States v. Reidel (1971) och i United States v. ThirtySeven Photographs (1971) avvisade domstolen uppfattningen, att det inte längre fanns konstitutionell grund för att hindra distribution av pornografiskt material till vuxna personer med deras samtycke.
    I Cole v. Richardson (1972) förklarade majoriteten av domstolens medlemmar, att en delstatslag som kräver, att alla delstaters tjänstemän vid edsavläggelse skall förklara, att de motsätter sig försök att med våld störta regeringen, står i överensstämmelse med konstitutionen. Domstolens tre liberala företrädare (Marshall, Brennan och Douglas) dissiderade.
    Den politiska fråga som var den helt dominerande i USA under Burger-domstolens första två år var Vietnam-kriget. Burger-domstolen har vid några tillfällen haft anledning ta ställning i mål, som haft anknytning till USA:s engagemang i detta krig. New York Times-målet har redan särskilt nämnts.
    I Gilette v. United States (1971) vägrade domstolen att tillerkänna "selective objectors", dvs. de personer som motsätter sig kriget i Vietnam men inte deltagande i alla krig, samma status som tillkommer samvetsömma vapenvägrare i allmänhet, även om de selektiva vapenvägrarnas uppfattning vilar på religiösa grunder.
    I Massachusetts v. Laird (1970) sökte delstaten Massachusetts erhålla domstolens utlåtande, huruvida USA:s krigsdeltagande stod i överensstämmelse med konstitutionen och sökte också förmå domstolen att förbjuda USA :s försvarsminister att sända invånare från Massachusetts till krigsskådeplatsen i Indokina. Domstolen avvisade dock målet utan att ingå i prövning av sakfrågan (Douglas, Harlan och

 

USA:s Högsta Domstol och dess politiska roll 763Stewart dissiderade).
    Högsta Domstolen har också haft att döma i andra mål, som haft sin orsak i den sociala oro och på sina håll militanta attityd som präglat det amerikanska samhället under de senaste åren. Ett uttryck härför har varit vissa individers och gruppers försök att med olika medel störa rättegångar som de själva eller andra varit underkastade.
    I Illinois v. Allen (1970) förklarade domstolen att, om den anklagade uppträdde störande, domaren kunde antingen döma honom för domstolstrots, binda och belägga honom med munkavle eller avstänga honom från rättegången.

 

 

Nixons rättsfilosofi

 

Det kan vara av intresse att något återge, hur president Nixon själv presenterade sin syn på Högsta Domstolen och dess medlemmar vid sin nominering av Powell och Rehnquist.
    De viktigaste utnämningar presidenten har att göra, menade Nixon, är utnämningarna av domare till Högsta Domstolen. Presidenter kommer och går, men Högsta Domstolen och dess beslut består.
    Domarna i Högsta Domstolen, framhöll Nixon, skall ifråga om kompetens tillhöra landets främsta jurister. Ifråga om sin rättsfilosofi (juridical philosophy) skall de vara starka anhängare av uppfattningen, att domaren enbart skall känna sig bunden av författningen och tolka denna och att han ej skall sätta sig över eller utanför författningen. Domaren skall ej vränga (twist or bend) författningen för att förverkliga sina egna politiska och sociala åsikter.
    När Nixon kandiderade för presidentskapet, hade han lovat att till Högsta Domstolen utse domare, som delade hans egen rättsfilosofiska uppfattning, vilken i grunden var en konservativ sådan. I sin utläggning om innebörden härav hänvisade Nixon till att maktbalansen inom det amerikanska samhället på ett farligt sätt tagit en vändning mot de fredliga krafterna i samhället, mot guvernörer, borgmästare, lagstiftande församlingar, polismyndigheter och domstolar.
    Under de senaste åren hade Högsta Domstolen haft att ta ställning till den ömtåliga balansen mellan samhällets rättigheter och den för brott mot samhället anklagades rättigheter. I vissa fall hade domstolen därvid gått för långt ifråga om försvagande av de fredliga krafterna till förmån för de kriminella krafterna. De förra bör, menar Nixon, kunna stärkas utan att de anklagades rätt till skydd äventyras.
    Powell och Rehnquist delade enligt Nixon denna filosofi och var såsom han själv konservativa i rättslig men ej nödvändigtvis politisk mening.

 

764 Bo HeinebäckFramtidsutveckling

 

Mycket synes peka på att Högsta Domstolen under avsevärd tid kommer att vara en annan institution än den var under Warrens tid. Domstolens ställningstaganden i frågor av samhällspolitisk innebörd kommer sannolikt att präglas av större känsla för det bestående och mindre intresse för förändringar. I praktiken antas detta komma till uttryck genom en minskad tendens hos domstolen att uppträda som pådrivare av sociala förändringar, genom en relativt sett minskad makt för domstolen gentemot presidenten och kongressen samt genomen hårdare linje på kriminallagstiftningens område.
    Helt säker kan man givetvis ej vara. Det har som nämnts visat sig förr, att nya domare i Högsta Domstolen efter en tid sett helt annorlunda på sina uppgifter än man kunnat förvänta. Varken Burger eller Blackmun har dock visat sig tillhöra den kategorin. Det är nu med spänning man ser fram emot Powells och Rehnquists uppträdande i sitt nya kall. I det fåtal mål de hittills haft att ta ställning till har förutsägelsen att de kommer att följa en antiliberal linje i regel visat sig vara riktig. Detta gäller framför allt Rehnquist.
    En allmän bedömning är alltså, att domstolens "liberala block", som tidigare haft företräde, nu fått ge vika för ett "konservativt block" bestående av presidenten Burger och de nya domarna Blackmun, Powell och Rehnquist. Till denna grupp torde man också kunna räkna Stewart och White, även om deras beslut i olika frågor under senare år ej ger ett entydigt stöd för en sådan bedömning. Sannolikt kommer de liksom hittills att beroende på frågans natur rösta än med den ena, än med den andra gruppen. Möjligen kan man tänka sig, att de i den nya domstolen kommer att se det som en angelägen uppgift att svara för kontinuiteten i rättstillämpningen från Warren-domstolens dagar. I det "liberala blocket" torde fortfarande kunna inräknas Douglas, Marshall och Brennan. Framtiden ter sig dock så mycket ovissare som två av medlemmarna i det "liberala blocket", nämligen Douglas och Marshall, uppges ha vacklande hälsa och därför kanske måste ersättas inom en överskådlig framtid. Skulle president Nixon få tillfälle utse ytterligare en eller flera domare till domstolen kan man med största berättigande använda benämningen "Nixon-domstolen" om densamma.
    Vilka frågor kommer då den "nya" domstolen att få ta ställning till under den närmaste framtiden?
    Den politiska och sociala situationen i USA kommer med all sannolikhet att även i fortsättningen föranleda domstolens prövning av mål rörande den enskildes medborgerliga rättigheter och skyldigheter.

 

USA:s Högsta Domstol och dess politiska roll 765    Beträffande frågan om den enskildes rättigheter kan här nämnas, att det tidigare berörda utslaget i Miranda v. Arizona (1966) ånyo blivit föremål för domstolens uppmärksamhet. Under våren 1972 beslöt domstolen i ett mål först att ta upp frågan om en anhållens rättigheter till omprövning men senare att avvisa målet. Anledningen härtill kan möjligen ha varit, att det aktuella målet ej ansågs tillräckligt typiskt för att kunna föranleda en omprövning av "Mirandaregeln".
    Delstaternas abortlagar kommer sannolikt ånyo att bli föremål för prövning.
    Sannolikt kommer också de delstatliga lagarnas förbud mot spridande av pornografiskt material att bli föremål för prövning.
    Domstolen kommer sannolikt också att få anledning att ta ställning till frågor grundade på delstaternas miljövårdslagstiftning. Att döma av ett nyligen meddelat beslut önskar Högsta Domstolen dock i största möjliga utsträckning undvika att bli indragen i konkreta mål rörande miljövårdslagstiftning. I detta beslut sade domstolen, att federala domare bör känna sig fria att stifta sin egen "federal common law" i miljövårdsmål för att täcka luckor i kongressens lagstiftning. I ett tidigare mål hade domstolen förklarat, att en miljövårdsorganisation ej äger föra talan i ett mål rörande miljövård, där organisationen ej kan visa, att den lider ekonomisk eller annan skada av den "miljöfientliga" verksamhet, på grund av vilken den önskar föra sin talan.