Förslag till lag om kriminalvård i anstalt. Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården (ordf. justitierådet Ingrid Gärde Widemar) har i betänkande (SOU 1971: 74) lagt fram förslag till lag om kriminalvård i anstalt, ny häktesbehandlingslag och lag om strafftidsberäkning m. m.
    Kommitténs förslag till lag om kriminalvård i anstalt har utarbetats på grundval av tillgängliga erfarenheter från behandlingsarbetet och med hänsynstagande till kraven på humanitet, rättssäkerhet och samhällsskydd. Syftet med behandlingen skall vara att anpassa den intagne i samhället genom att ge honom sådana förutsättningar i olika avseenden att han kan avhålla sig från brott då han kommer ut från anstalten. Den skall därför ske med sikte på frivården och frivårdspersonal och övervakare skall kopplas in redan från anstaltstidens början.
    Lagen gör inte någon behandlingsmässig skillnad mellan dem som är dömda till ungdomsfängelse, fängelse eller internering. Inte heller bibehålls begreppen öppen och sluten anstalt. Lagen använder begreppen mera öppen och mera sluten vård. Formen för anstaltsvård bör vara så öppen som möjligt. Öppen vård bör dock inte komma i fråga för intagen som måste bedömas som farlig för annans personliga säkerhet eller för annat betydande intresse. Även rymningsrisken och den fara för nya brott som ofta är förenad med den skall beaktas. Andra säkerhets- och ordningssynpunkter kan också göra det nödvändigt att använda sluten vård.
    För alla kategorier intagna skall huvudregeln vara att vården skall ske i gemensamhet. De intagna bör sammanföras i lämpliga behandlingsgrupper. Isolering kan tillgripas för att hindra intagen att skada sig själv eller annan då han uppträder störande eller våldsamt och även tillfälligt vid utredning. Om synnerliga skäl föreligger bör han kunna hållas avskild från andra intagna under längre tid. Det kan t. ex. gälla en intagen som är dömd för brott av sådan beskaffenhet att särskild övervakning anses nödvändig av säkerhetsskäl eller en intagen som är farlig för personalen eller för andra intagna.
    Kommittén hyser uppfattningen att arbetsplikt inte är förenlig med ett modernt betraktelsesätt och att en rehabiliterande behandling lättare kan genomföras i en kriminalvård utan arbetstvång. Lika väl som kommittén avvisar arbetsplikten avvisar man också tanken på att införa någon annan form avbehandlingstvång. Arbetsdriften bör tillhandahålla arbete av olika slag alltifrån mera produktionsinriktad verksamhet till mindre krävande arbete och till arbetsterapi. En förberedande yrkesutbildning bör kunna ges vilken kan fullföljas efter anstaltstiden med det stöd samhällets organ kan ge. Utbildningen bör intensifieras och frigång för både arbete och studier bör kunna utnyttjas i betydligt ökad omfattning. Olika former av terapi bör kunna ges. Vilka metoder som här kan komma till användning lämnar kommittén öppet. Eftersom man vet mycket litet om behandlingsresultaten av hittills kända metoder för psykologisk och social terapi bör verksamheten i första hand läggas på ett experimentellt plan. Kommittén anser att arbetsersättningen bör anpassas efter prestationen. Vid studier samt vid annan utbildning och behandling såsom

 

t. ex. föreningsarbete bör en enhetlig ersättning utgå. Intagna som inte deltar i någon form av verksamhet bör erhålla viss grundersättning.
    Beträffande intagnas rättigheter och skyldigheter föreslår kommittén nyheter endast i fråga om brevcensur, besök och telefonsamtal. Brevcensuren bör begränsas till vad som är påkallat av säkerhetsskäl. Någon kontroll av att de intagnas korrespondens inte är anstötlig eller på annat sätt allmänt olämplig bör inte förekomma och inte heller skall brevväxlingen vara inskränkt till viss personkrets. Restriktionerna med besök bör vara de minsta möjliga. Utöver ordning och säkerhet måste hänsyn likväl tas till personaltillgång och andra praktiska förutsättningar. Samma regler som för besök bör gälla för telefonsamtal.
    Kommittén anser att olika former av medverkan från de intagnas sida bör uppmuntras och att de intagna bör ha rätt att sammanträda och mellan sig diskutera gemensamma frågor. Ett medinflytande kan på grund av sakens natur dock inte gälla sådana frågor som rör ordningen och säkerheten på anstalten.
    Användningen av korttidspermission och långtidspermission föreslås utvidgad i förhållande till vad som f. n. gäller. Varje permission bör föregås av noggrann bedömning av den säkerhetsrisk som kan föreligga. Långtidspermission bör i större utsträckning än tidigare ges i rehabiliteringssyfte. Om synnerliga skäl föreligger skall den kunna ges före tidigaste dagen för villkorlig frigivning eller före minsta tid och även till intagen som har så kort fängelsetid att villkorlig frigivning inte kan komma i fråga.
    Kommittén föreslår att den nya behandlingslagen inte skall innehålla några bestraffningsregler. Däremot bör den intagnes uppträdande även i fortsättningen inverka på hur man bedömer sådana frågor som anstaltsplacering, frigång, permission och frigivning. M. P.