Svensk rättspraxis
Exekutionsrätt 1965—1969¹
Av justitieombudsmannen ULF LUNDVIK

 

 

I Utsökning
1 kap. UL, överexekutor och utmätningsman
I JO 1967 s. 32 redogörs för ett åtal mot en biträdande kronofogde för att denne missbrukat sin ställning genom att taga befattning med och fördröja handläggningen av ett utsökningsmål rörande hans hustru samt för dröjsmål med besvarande av remiss från JO.

 

3 kap. UL, exekutionsurkunderna m. m.
Det antages (se t. ex. Olivecrona, Utsökning 6 uppl. s. 55), att en exekutionstitel genom en enkel påteckning kan överföras på annan person som därefter äger påkalla verkställighet. Att förvärvaren dock inte under alla förhållanden kan stöda sig på transporten visar utgången i NJA 1968 s. 516. A hade tecknat sig som huvudgäldenär på en bankrevers, varå B m. fl. tecknade borgen. Sedermera blev A och borgensmännen i lagsökningsmål förpliktade att utge reversbeloppet till banken. B inlöste lånet hos banken och fick i samband därmed lagsökningsutslaget transporterat på sig. När B därefter på grund av utslaget sökte utmätning hos A, invände denne att B med hänsyn till gäldenärernas inbördes förhållande saknade regressrätt mot honom. HD:s majoritet uttalade, att den av banken tecknade transporten på lagsökningsutslaget icke medförde att B förvärvat annan rätt mot A än som föranleddes av borgensåtagandet. Frågan om gäldenärernas inbördes ansvar hade icke prövats i lagsökningsmålet. A måste därför vara berättigad att mot B:s på lagsökningsutslaget grundade begäran om utmätning invända, att regressrätt saknades eller var begränsad. Då vad A anfört om gäldenärernas inbördes ansvar ej kunde lämnas utan avseende, kunde utmätning icke ske på grund av utslaget.
    För skatt som påförts avliden person svarar hans dödsbo med tillgångarna i boet; har boet skiftats, svarar bodelägare icke för mera än vad som av skatten belöper på hans lott och icke med mera än hans lott i boet utgör (se bl. a. 75 § 2 mom. kommunalskattelagen och 15 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt). I NJA 1969 s. 418 har hinder ej ansetts föreligga att, sedan dödsbo skiftats, verkställa utmätning hos dödsbodelägare för den avlidnes skatt till så stor del som beräknats belöpa på delägarens lott i boet. Någon särskild, mot delägaren riktad exekutionstitel fordrades alltså inte utan den ursprungliga restlängden lades till grund för åtgärden jämte utredning om storleken av delägarens lott. Utgången överensstämmer med

 

¹ Tidigare översikter av rättspraxis i exekutionsrätt har publicerats i SvJT 1937 s. 220, 1940 s. 323, 1943 s. 577, 1946 s. 769, 1950 s. 117, 1955 s. 94, 1961 s. 108 och 1966 s. 645. Förevarande översikt är redigerad efter huvudsakligen samma principer som den närmast föregående. Den redovisar alltså i viss utsträckning även uttalanden av JO i dennes ämbetsberättelser (1966—1970).

vad som redan tidigare varit praxis bland utmätningsmän (se utförligt anförande av JK i målet).
    Frågan om exekutionstitels användbarhet mot annan än den däri angivna gäldenären var före också i SvJT 1967 rf. s. 33 (hos överexekutor, hovrätten kom till samma slut på andra skäl).
    Enligt särskilda stadganden kan utlåtande av synemän i vissa fall användas som exekutionstitel för erhållande av omedelbar utmätning. Ett sådant fall omnämns i 49 § lagen om enskilda vägar. I SvJT 1966 rf. s. 42 var frågan den, om utmätning enligt detta lagrum fick ske för synekostnad å del av väg som sakägare frivilligt åtagit sig att bygga.
    Nära de nu berörda bestämmelserna står föreskrifter om rätt för förrättningsman e. d. att hos överexekutor påkalla handräckning för uttagande av förrättningskostnad. I SvJT 1968 rf. s. 50 begärde en f. d. distriktslantmätare — med stöd av 6 § kungörelsen den 13 maj 1960 ang. ersättning till vissa förrättningsmän för förrättning enligt lagen om enskilda vägar — att utfå förrättningskostnad. Han fordrade härutöver ersättning för kostnader å målet. Hovrätten — dit målet fullföljdes från länsstyrelsen — tillerkände förrättningsmannen ersättning dels för förrättningskostnaden, dels för kostnader hos länsstyrelsen och i hovrätten. I målet var också fråga om verkan därav, att förrättningsmannen avvisat betalning som ej täckte yrkade rättegångskostnader.
    Enligt 15 kap. 11 § giftermålsbalken kan rätten i mål om återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad interimistiskt förordna om sammanlevnadens hävande och därvid bestämma vilken av makarna som får sitta kvar i hemmet. Stundom begär den make som fått rätten att kvarsitta verkställighet för att få den andre avhyst. I JO 1967 s. 98 diskuterades, om ej sådant ärende bör kunna upptagas direkt av utmätningsman enligt 37 § UL utan att (såsom vanligen sker) först behandlas av överexekutor enligt 38 §. I SvJT 1968 rf. s. 87 tillämpade överexekutor i ett sådant fall 191 § UL. Hovrätten ansåg däremot 38 § tillämplig.
    I 48 § UL stadgas om beskaffenheten av säkerhet när sådan skall ställas i utsökningsmål (se. t. ex. 194 § UL om skyldighet för sökande av handräckning i vissa fall att ställa säkerhet för skada som kan tillskyndas motparten). I JO 1966 s. 60 påpekades, att som säkerhet ej får godtagas att sökanden åtar sig att själv svara för eventuell skada.
    Tredskodom, som ålägger den uteblivne betalningsskyldighet, verkställs enligt 49 § UL som lagakraftvunnen (dock får — efter 1971 års ändring — utmätt fastighet ej säljas innan domen vunnit laga kraft). Har återvinning sökts, kan rätten emellertid förordna om inhibition. Det nu sagda gäller enligt 51 § också lagsökningsutslag varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd. I SvJT 1966 rf. s. 44 besvarades nekande frågan, om tredskodom kan verkställas sedan återvinning sökts och dom i återvinningsmålet meddelats men ännu inte vunnit laga kraft. Frågan återkom i JO 1969 s. 33, därvid JO uttalade motsatt ståndpunkt (domen innebar i sak att tidigare lagsökningsutslag fastställdes). JO diskuterade också om inhibition av lagsökningsutslag fick beslutas för tiden intill dess återvinningsmålet avgjorts genom lagakraftägande dom. — Fråga om skäl förelegat att inhibera verkställighet av lagsökningsutslag behandlas i JO 1966 s. 229.
    Dom å böter får enligt 52 § UL och 22 § UP inte verkställas genom utmätning förrän domen vunnit laga kraft. När domen meddelats av hovrätt,

är dock utmätning i princip möjlig. Frågan, om införsel fick ske när hovrätt dömt till böter men innan domen vunnit laga kraft, behandlas i JO 1969 s. 336 (jfr numera 7 § införsellagen den 6 dec. 1968).
    I JO 1969 s. 336 framhålls, att överexekutors utslag i vräkningsmål enligt 53 § UL går i verkställighet utan hinder av förd klagan, om ej annorlunda förordnats.
    Genom lagändringar som trätt i kraft den 1 januari 1968 har verkställighet som innefattar flyttning av barn (överlämnande av barn till vårdnadshavare m. m.) förts över från exekutiv myndighet till länsstyrelse, fr. o. m. den 1 juli 1971 länsrätt. Reglerna om sådan verkställighet har upptagits i 21 kap. föräldrabalken och behandlas inte här. Från tiden före lagändringarna antecknas fallen NJA 1966 not. C 916 (vite ålagt med stöd av 38 § UL) och JO 1968 s. 181 (polismans medverkan). Ang. verkställighet av finsk vårdnadsdom se NJA 1967 not. C 580.

 

4 kap. UL, utmätning. Härunder även om utmätningsed och införsel
När av åberopat lagsökningsutslag framgick att borgenären var en enskild person som drev näring under viss firma, ansågs utmätningsman icke böra kräva att borgenären skulle inkomma med firmaregistreringsbevis för att få verkställighet, JO 1970 s. 328.
    Enligt 54 § UL skall den som söker utmätning för fordran som är grundad på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis inge fordringsbeviset i huvudskrift till utmätningsmannen. Fråga om överexekutors möjlighet att dispensera från detta krav behandlas i JO 1969 s. 338.
    I 59 § UL stadgas, att underrättelse om målet skall lämnas gäldenären innan utmätning verkställes. I brådskande fall och då gäldenären inte kan anträffas erfordras dock inte underrättelse. Bestämmelsen kommenteras i JO 1969 s. 338. — Om utmätning i gäldenärens frånvaro (60 § UL) se JO 1968 s. 180.
    Av 66 § 1 mom. UL följer, att egendom måste kunna överlåtas för att få utmätas. I NJA 1969 not. C 635 var fråga om egendoms överlåtbarhet (tolkning av visst testamente). — Rätt till andel i dödsbo kan utmätas, NJA 1969 not. C 1011. — I det fall som avspeglas i NJA 1968 not. C 963 (avgörandet rör exekutiv auktion å egendomen) hade dömts till äktenskapsskillnad mellan makar men bodelning ej ägt rum. Därefter hade mannens lott i det oskiftade boet utmätts. Fallet behandlas i JO 1971 s. 385. JO fann övervägande skäl tala för att utmätning av dylik andelsrätt ej får äga rum.
    Frågan om förutsättningarna för utmätning av muntlig fordran, som utmätningsgäldenären påstår sig ej känna till, diskuteras i JO 1967 s. 100.
    Mot utmätning av tillgodohavande å checkräkning möter ej hinder, jfr NJA 1967 not. C 547 (ang. vissa olägenheter av denna praxis se SOU 1964: 57 s. 226).
    Enligt 23 § första stycket KL får utmätning för konkursgäldenärs skuld inte ske å egendom som hör till konkursboet. I NJA 1968 s. 270 var situationen den att konkursboet förklarat sig inte vilja övertaga av gäldenären väckt talan om att utfå viss fordran. Denna fordran ansågs då kunna utmätas för fordran som kunde göras gällande i konkursen oaktat denna pågick. (Ang. förslag till ändring, se SOU 1970: 75 s. 21: 22 §.)
    Vid utmätning av en gäldenärens fordran tas denna stundom inte i an-

språk i sin helhet utan endast till visst belopp (motsvarande vad utmätningssökanden har att utfå). I JO 1969 s. 337 kritiseras denna praxis, som kan medföra svårigheter om sekundogäldenären ej betalar frivilligt. JO tillägger, att praxis dock kan accepteras när kronan är sekundogäldenär.
    Ett fall av utmätning av luftfartyg återges i korthet i NJA 1969 not. C 1335. I målet var bl. a. fråga om tillämpning av amerikansk lag å spörsmålet om inteckning gällde även i föremål som installerats i luftfartyget.
    I vad gäller utmätning av innestående avlöning, pension eller livränta har helt nya bestämmelser meddelats genom 67 a—67 d §§ UL, vilka trätt i kraft den 1 juli 1969. I JO 1968 s. 181 görs vissa uttalanden om läget före lagändringen (jfr också SOU 1964:57 s. 225 f.).
    I 68 och 69 §§ UL ges regler till skydd för tredje mans rätt vid utmätning. Reglerna blir ofta aktuella. I NJA 1965 s. 224 hade en släpvagn till bil sålts på avbetalning med vanligt äganderättsförbehåll. Köparen tecknade motorfordonsförsäkring å släpvagnen under villkor bl. a. att försäkringen endast avsåg försäkringstagarens intresse. Sedan släpvagnen skadats, ansågs hinder inte möta mot utmätning av försäkringsersättningen för köparens gäld oaktat släpvagnen ej blivit till fullo betald. Om detta rättsfall, som främst har försäkringsrättsligt intresse, se vidare Hellner i SvJT 1968 s. 297 ff.
    Rättsfallet NJA 1966 s. 379 är närmast av rent civilrättsligt intresse. A hade åtagit sig att utföra vissa anläggningar för en kommun. Ett bolag tillhandahöll A material. Sedan A:s ekonomi försämrats, ville bolaget ej längre leverera material på kredit. A utfärdade då en s. k. lyftningsfullmakt, vari han såsom säkerhet för sin skuld till bolaget bemyndigade kommunen att av återstående lyft av entreprenadsumman vid varje lyftningstillfälle utbetala halva beloppet direkt till bolaget. Kommunen fick del av fullmakten och åtog sig att betala till bolaget enligt handlingens innehåll. Sedermera blev A:s fordringar hos kommunen tagna i mät för A:s gäld. Utmätningsmannen anmodade kommunen att betala till honom och kommunen betalade hela det belopp 29 000 kr., som A då hade att fordra. Sedan A gått i konkurs, yrkade bolaget att av kommunen utfå 14 500 kr. d. v. s. hälften av det belopp som kommunen utbetalat till utmätningsmannen. HD ansåg att bolaget inte genom betalningen till utmätningsmannen blivit befriat från skyldighet att tillhandahålla bolaget hälften av det utbetalade beloppet eller 14 500 kr. Käromålet bifölls därför.
    I NJA 1967 s. 337 förelåg följande situation: A hade köpt inventarier till sin serveringsrörelse på avbetalning med äganderättsförbehåll. När vissa men ej alla inventarier var slutbetalade, överlät A inventarierna till B, som övertog ansvaret för vad som återstod att avbetala. Samtidigt uthyrde B inventarierna till A. Inventarierna togs sedermera i mät för A:s gäld. A hade då ännu besittningen. Oaktat B före utmätningen erlagt resterande likvid till avbetalningssäljarna ansågs B icke ha förvärvat någon mot A:s borgenärer gällande rätt. Av B förd talan mot utmätningen ogillades därför.
    Tillämpningen av 68 och 69 §§ UL är förknippad med speciella problem när egendomen påstås tillhöra gäldenärens make. I JO 1969 s. 337 hade utmätningsman fäst särskild vikt vid att egendomen enligt äktenskapsförord var hustruns enskilda egendom. JO framhöll, att egendomens egenskap av enskild eller giftorättsgods saknade betydelse vid utmätning. Det avgö-

rande var endast vems egendomen var, mannens eller hustruns.
    Enligt 69 § UL kan utmätningsman eller överexekutor under vissa förutsättningar hänvisa tredje man, som vill freda sitt gods mot utmätning, att stämma till domstol. Ehuru det inte uttryckligen sagts, anses även högre instans kunna ge sådan hänvisning. I NJA 1968 not. C 808 gavs hänvisningen av hovrätt. — I NJA 1969 not. C 1315 undanröjde hovrätt en av överexekutor lämnad hänvisning att stämma. — Talan skall i fall som här avses väckas inom en månad. Försittes tiden, förlorar tredje man sin talan mot borgenären. Ansökan om återställande av försutten tid för väckande av sådan talan anses enligt NJA 1967 s. 303 ej utgöra fall varom stadgas i 19 § regeringsformen.

 

    Av 72 § UL följer, att kvarstad eller skingringsförbud å viss egendom i och för sig inte medför hinder mot att egendomen utmätes. I NJA 1965 s. 97 var frågan den, om utmätning är möjlig sedan egendomen tagits i beslag till säkerställande av ett sakförverkande och vad utmätningsman i så fall har att iakttaga. En summa pengar i svenska sedlar hade tagits i beslag på den grund att pengarna kunde antagas vara förverkade enligt valutaförordningen. En del av medlen utmättes senare för ägarens gäld. Därvid antecknades, att utmätningen skedde med beaktande av beslaget varför medlen inte kunde omhändertagas så länge frågan om förverkande ej blivit avgjord. HD:s majoritet anförde bl. a.: Beslagets funktion är att säkerställa ett sakförverkande. Beslaget måste ha sådan innebörd att det är ägnat att omintetgöra förfoganden över egendomen, vilka kan hindra eller försvåra förverkandets genomförande. Beslag kan i princip ifrågakomma oavsett vem som är ägare till egendomen och kan sägas rikta sig mot egendomen som sådan. Redan detta förhållande motsäger att utmätning skulle medföra beslagets upphörande. Utmätningsmannen måste vara förhindrad att omhändertaga egendomen och skrida till försäljning eller motsvarande åtgärd.
    Om utmätning av den rätt till andel i inteckning som tillkom fastighetsägaren och om meddelande av ny inteckning på utmätningsmannens begäran meddelades före jordabalksreformen bestämmelser i 74 § 3 mom. UL och 27 § inteckningsförordningen (jfr numera 91 a och 91 b §§ UL). I SvJT 1966 rf. s. 39 förelåg den komplikationen att fastigheten hade två ägare, av vilka den ene var utmätningsgäldenär. Vid detta förhållande ansågs inteckningsåtgärder ha bort vidtagas endast beträffande gäldenärens hälft i fastigheten.

 

    Frågan om fastighetsägarens möjlighet att avverka skog på utmätt fastighet behandlas i JO 1966 s. 290 (jfr numera 6 § lagen den 14 maj 1971 om exekutiv försäljning av fast egendom och tidigare 80 a § UL, införd 1967).
    I anslutning till stadgandet i 88 c § 1 mom. UL — om den tid inom vilken utmätningsförrättning om möjligt skall hållas — antecknas, att i JO 1966 s. 289 uttalats att utmätningsman bör ge förtur åt sådan tvistemålsdom som innehåller förordnande att i målet meddelat kvarstadsbeslut skall äga bestånd intill dess lagakraftägande dom föreligger.
    I 88 c § 5 mom. UL upptogs (före 1971 års ändringar) en bestämmelse, att om borgenären lämnade anstånd med försäljningen och anståndet fortfor utöver sex månader från utmätningen, utmätningen skulle gå åter. Be-

stämmelsen ägde enligt 60 § 3 mom. uppbördsförordningen inte tillämpning vid utmätning för skatt som avsågs i nämnda förordning. I NJA 1968 s. 443 ansågs bestämmelsen ej heller tillämplig vid uttagande av brännoljeskatt enligt 28 § förordningen d. 3 april 1959 om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.
    I 68 § 6 mom. tredje stycket uppbördsförordningen stadgas, att i enskilt mål visst belopp skall undantagas från utmätning i återgående skatt. I NJA 1967 s. 351 ansågs bestämmelsen inte tillämplig när utmätning sker till gäldande av statsverkets fordran på återbetalning av ersättning som i samband med rättegång utgått av allmänna medel. I NJA 1968 not. C 736 blev utgången densamma.

 

Utmätningsed
Enligt 1 § lagen om utmätningsed är gäldenär pliktig att på borgenärs begäran avlägga sådan ed, om vid utmätning hos honom full tillgång till gäldande av skulden ej kunnat anträffas. I SvJT 1965 rf. s. 4 var exekutionstiteln en tredskodom. Efter utmätningsförsöket hade gäldenären sökt återvinning och rätten förordnat om inhibition av vidare verkställighet. Gäldenären ansågs det oaktat skyldig avlägga utmätningsed.

 

Införsel
De avgöranden och uttalanden som åberopas nedan hänför sig till 1917 års lag om införsel i avlöning, pension eller livränta (InfL). Sedan den 1 juli 1969 gäller i stället införsellagen av d. 6 december 1968.
    I SvJT 1966 rf. s. 36 hade häradsrätten den 15 oktober 1964 dömt till äktenskapsskillnad mellan makar, tillerkänt hustrun vårdnaden om ett makarnas barn och förpliktat mannen att till hustrun utge underhållsbidrag för barnet med 120 kr. i månaden. Bidraget skulle utgå interimistiskt. På talan av hustrun höjde hovrätten underhållsbidraget till 200 kr. i månaden. I införselmål uppkom fråga från vilken dag det höjda underhållsbidraget skulle utgå. Hovrätten förklarade, att det av hovrätten bestämda underhållsbidraget skulle utgå från den dag häradsrättens dom i vårdnadsfrågan vunnit laga kraft.
    I NJA 1966 not. C 601 hade underhållet till frånskild hustru interimistiskt bestämts till högre belopp än vad som slutligen utdömdes (200 kr. i månaden). HD fann på anförda skäl, att den slutliga föreskriften om underhållsbidrag skulle äga tillämpning från den dag deldom å äktenskapsskillnad vann laga kraft. Mannen borde därför vid fullgörande av sin underhållsskyldighet få tillgodoräkna sig, jämväl för tiden efter den slutliga domen, de belopp som han jämlikt det interimistiska förordnandet utgivit för hustruns underhåll utöver 200 kr. i månaden. Mannen ägde innehålla förfallande bidragsbelopp i avräkning på vad han erlagt för mycket. Däremot ägde mannen vid fullgörande av underhållsskyldighet mot en son inte avräkna vad han erlagt för mycket i bidrag till hustruns underhåll.
    När införsel begärs för uttagande av oguldet underhållsbidrag, invänder den underhållsskyldige stundom att han har kvittningsgill motfordran. I JO 1969 s. 339 framhålls, att det anses att krav på familjerättsligt underhållsbidrag i allmänhet inte kan bemötas med kvittningsanspråk och att underhållsskyldig åtminstone som regel ej får räkna sig till godo utlägg som han

haft för den underhållsberättigade. JO tillade att gränserna för kvittnings- och avräkningsförbudet är osäkra. — I SvJT 1969 rf. s. 73 ansågs fordran på ersättning för rättegångskostnad (i underhållsmålet) icke kunna kvittas mot fordran på underhållsbidrag.
    I detta sammanhang kan erinras om fallet SvJT 1968 rf. s. 2. För uttagande av underhållsbidrag till en frånskild hustru beviljades införsel i mannens avlöning. Mannen besvärade sig och yrkade, att ett belopp om 1 522 kr. icke skulle uttagas genom införseln. Beloppet motsvarade vad som utbetalats i socialhjälp till hustrun och kommunen hade krävt mannen på beloppet. Han menade, att han riskerade att få erlägga beloppet två gånger om det uttogs genom införsel. Invändningen ansågs inte betaga hustrun rätten att erhålla införsel för det fastställda underhållsbidraget.
    Några fall har rört tillämpningen av 1966 års lag om ändring av vissa underhållsbidrag eller dess föregångare av år 1952. I JO 1966 s. 287 diskuterades problemet om underhållsbidraget i visst fall skulle anses bestämt genom underrättens eller genom hovrättens dom. Samma fråga — i något förändrad utformning — var före i SvJT 1968 rf. s. 88 (när den bidragsskyldige ensam fullföljt talan mot underrättens dom men ej vunnit ändring, ansågs bidraget bestämt genom underrättens dom). — I NJA 1968 s. 372 uppkom ett internationellträttsligt problem: Utländsk lag var tillämplig på frågan om skyldigheten att bidraga till barnets underhåll. Bidraget hade fastställts av svensk domstol. Införsel ansågs kunna beviljas till bidragets gäldande men svensk lag om automatisk höjning av fastställt bidrag blev icke tillämplig.
    Enligt 7 § tredje stycket InfL ägde införsel för underhållsbidrag företräde framför skatteavdrag enligt uppbördsförordningen (jfr 14 § nya lagen). Innebörden härav belyses av NJA 1969 s. 90: Det belopp som skall uttagas genom införsel bör ej reduceras av hänsyn till skatteavdraget. Den underhållsskyldige kan vid behov begära jämkning av skatteavdraget.
    I SvJT 1965 rf. s. 33 hade mannen i dom å hemskillnad förpliktats utge underhållsbidrag till hustrun. Makarna återupptog efter någon tid sammanlevnaden. Sedan socialnämnd — till vilken hustrun överlåtit sin fordran och lämnat fullmakt för dess indrivande — begärt införsel, fann hovrätten den omständigheten att hemskillnaden avbrutits genom att makarna åter flyttat samman ej ha till följd att underhållsskyldigheten på grund av hemskillnadsdomen upphört att äga verkan såvitt avsåg den tid makarna levat åtskilda. Bidraget för denna tid kunde därför uttagas genom införsel.

 

5 kap. UL, försäljning av utmätt egendom
I 93 § 2 mom. UL stadgas (sedan d. 1 juli 1967) att vid försäljning av annan lös egendom än sjögående fartyg inrop ej får godtagas om det är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling än den bjudna kan uppnås. I JO 1970 s. 321 belyses de problem som är förknippade med denna bestämmelse. En begagnad personbil hade utmätts och värderats till 1 500 kr. Vid en första auktion bjöds 1 100 kr. Auktionsförrättaren godtog ej budet. Några veckor senare hölls en andra auktion. Då bjöds ej mer än 300 kr., vilket auktionsförrättaren godtog. Sent omsider undanröjde länsstyrelsen auktionen, enär det måste ha framstått som sannolikt att en avsevärt högre köpeskilling kunde ha uppnåtts för bilen och budet därför ej bort godtagas. Då hade emellertid inroparen för länge sedan sålt bilen vidare och man visste

inte var den fanns. JO diskuterade bl. a. frågan, om länsstyrelsen i detta läge bort upphäva auktionen och menade att så ej bort göras. JO hävdade vidare, att länsstyrelsen bort kommunicera besvären med inroparen.
    Fallet NJA 1969 s. 540 rörde den motsvarande föreskriften för fast egendom i 126 § 3 mom. UL, att inrop ej fick godtagas om det var sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kunde uppnås (jfr numera 40 § lagen d. 14 maj 1971 om exekutiv försäljning av fast egendom). En fastighet, som var taxerad till 360 000 kr. och saluvärderad till 380 000 kr., inropades för 275 000 kr. Budet godtogs av auktionsförrättaren. HD betonade, att vid prövning av frågan, om anledning att upphäva en exekutiv auktion förelåg på den grund att avsevärt högre köpeskilling än den bjudna sannolikt kunde ha uppnåtts, stora krav måtte ställas på den utredning som åberopades till stöd för påståendet att auktionsförrättaren felbedömt möjligheterna. I det aktuella fallet fann HD det inte utrett, att det vid auktionstillfället var sannolikt att avsevärt högre köpeskilling än den bjudna kunde uppnås.
    Betydelsen av det nyssberörda stadgandet i 126 § 3 mom. UL belyses i sin mån av NJA 1968 s. 6, där en fastighet, värderad till 360 000 kr., före bestämmelsens tillkomst bortslumpades för 1 000 kr. Fallet är intressant även ur flera andra synpunkter som dock numera, sedan inteckning fått företräde framför lönefordran, förlorat det mesta av sin aktualitet. Fastigheten såldes under konkurs på förvaltarens begäran (jfr 70 § KL). Vid auktionen bevakades lönefordringar å tillhopa mer än en miljon kronor. Fråga uppkom bl. a. om konkursförvaltaren kunde anses behörig att i denna egenskap yrka anslutning enligt dåvarande 114 § UL (se numera 13 § lagen d. 14 maj 1971 om exekutiv försäljning av fast egendom). HD:s majoritet ansåg förvaltaren icke äga sådan behörighet (jfr ang. detta problem SOU 1968: 64 s. 258 och prop. 1971: 178 s. 35 f.). Vidare var i målet fråga om det i 114 § UL (jfr numera 13 § förberörda lag av d. 14 maj 1971) uppställda villkoret, att rätten till betalning ur den fasta egendomen skulle vara ostridig eller styrkt, var uppfyllt.
    Enligt 125 § UL skulle den som inropat fast egendom genast betala viss del av köpeskillingen eller också ställa säkerhet därför (jfr numera 35 § lagen d, 14 maj 1971 om exekutiv försäljning av fast egendom), I NJA 1965 s. 394 lämnades som säkerhet en för inroparen utfärdad postsparbanksbok, varå innestod erforderliga medel. Fråga uppkom — med hänsyn till 6 § förordningen d. 21 juni 1922 ang. postsparbanken — huruvida pantsättning av sparbanksboken lagligen kunnat äga rum eller i allt fall för uppkomsten av panträtt i denna skolat iakttagas andra regler än beträffande övriga motböcker med bank. HD:s majoritet ansåg att det nyssberörda stadgandet i 1922 års förordning i allt fall icke efter skuldebrevslagens tillkomst kunde medföra att andra regler gällde för uppkomsten av panträtt i postsparbanksbok än för övriga motböcker med bank. Auktionsförrättaren kunde därför inte anses ha förfarit felaktigt genom att godtaga postsparbanksboken såsom pant.
    I JO 1966 s. 318 skildras ett fall, där fullmäktige i en kommun beslutat bemyndiga två personer att vid blivande exekutiv auktion å en fastighet avge bud för kommunens räkning. Vid auktionen inropades fastigheten för kommunens räkning av de utsedda representanterna. Fullmäktiges beslut blev sedermera upphävt efter besvär. JO framhöll bl. a., att auktionsförrättare väl äger fordra att inropare, som uppger sig handla på kommuns väg-

nar, styrker att han erhållit uppdrag därtill men ej har befogenhet kräva att inroparen visar att beslutet att ge honom uppdraget vunnit laga kraft. Enligt JO:s mening förfor auktionsförättaren riktigt också när han senare utfärdade köpebrev för kommunen oaktat fullmäktiges beslut då ej vunnit laga kraft.

 

6 kap. UL, redovisning och fördelning av influtna medel
I NJA 1969 s. 536 redovisas ett fall där det vid köpeskillingsfördelning efter exekutiv fastighetsauktion uppkom fråga om en bodelningshandling blivit upprättad i laga form. Frågan inverkade på rätten till vissa ägarhypotek. HD:s majoritet konstaterade, att det var ostridigt att handlingen bevittnats först efter sammanträdet för köpeskillingsfördelning. Bodelningshandlingen hade inte varit bindande för makarna förrän den blivit upprättad i föreskriven form, vilket blev fallet först i och med att den bekräftats av vittnen. Handlingen kunde därför — anförde majoriteten — icke tillmätas betydelse vid köpeskillingsfördelningen.
    Stadgandet i 153 § UL om gäldenärs rätt att söka återvinning, om borgenär utan hans medgivande erhållit betalning ur egendom som ej varit utmätt för hans fordran, tillämpas endast sällan. I NJA 1969 not. C 828 var dock fråga om sådan talan.

 

8 kap. UL, kvarstad och annan handräckning. Härunder även om avflyttningsförbud
NJA 1966 not. C 1164 rör strängt taget 15 kap. 1 § rättegångsbalken. Ett bolag hade sålt två lastbilar på avbetalning och yrkade i tvistemål att återfå bilarna, enär köparen ej betalat. Tillika begärdes kvarstad. HD fann att bolaget visat sannolika skäl för sin talan. Då det skäligen kunde befaras att bilarna genom att fortfarande brukas i köparens rörelse väsentligt försämrades, beviljades den sökta kvarstaden.
    NJA 1966 s. 541 rör också tillämpning av rättegångsbalken, närmare bestämt 26 kap. 1 §. Skingringsförbud ansågs lagligen icke kunna av domstol meddelas till säkerhet för målsägandes anspråk på ersättning för rättegångskostnader.
    I NJA 1965 not. C 620 prövades i utsökningsmål frågan om äganderätten till det kvarstadsbelagda godset. HD fann emellertid ställd säkerhet otillräcklig. Av käranden framställt yrkande, att kvarstaden måtte förklaras äga bestånd under förutsättning att ytterligare säkerhet ställdes inom viss tid, kunde icke bifallas. Kvarstaden hävdes därför.
    Tillämpning av 191 § UL har ifrågakommit i åtskilliga fall under perioden. Med stöd av detta lagrum har handräckning beviljats för öppnande av väg i NJA 1965 not. C 575 och 1966 not. C 502. För utbekommande av handlingar gavs handräckning i NJA 1967 not. C 814. I NJA 1967 not. C 956 gavs föreläggande att borttaga tre skyltar. Antecknas må, att föreläggandet var förknippat med vite. I NJA 1965 not. C 724 gavs handräckning för att bereda O tillträde till en lada som O erhållit vid arvskifte. Det ansågs att motparten tagit sig själv rätt genom sin underlåtenhet att ställa ladan till O:s förfogande.
    I NJA 1965 s. 420 vägrades begärd handräckning för återställande av

tomtmark som utlagts till gata. Tidigare tomtägare hade gett kommunen tillstånd att använda ett område av tomten till gata. Kommunen hade ej löst marken. Senare ägare anmodade kommunen att avträda marken. Med hänsyn till innebörden av det tidigare medgivandet ansågs kommunen inte själv taga sig rätt genom underlåtenheten att avträda området.
    I SvJT 1967 rf. s. 71 vägrades handräckning för återtagande av en husvagn, enär sökanden — efter det hans besittning till vagnen olovligen rubbats (vagnen hade återtagits av en tidigare ägare) — fick anses ha i efterhand godkänt besittningstagandet.
    I NJA 1965 s. 145 förelåg ett folkrättsligt problem. En observationsmast, tillhörig Förbundsrepubliken Tyskland, hade bärgats på internationellt vatten i Östersjön av svenska fiskare. För att kunna överlämna masten till förbundsrepubliken begärde kronan handräckning för att utfå den från fiskarna. Dessa ansågs ha kommit i besittning av masten under omständigheter som enligt svensk rätt medförde befogenhet att innehålla bärgat gods till dess skälig bärgarlön m. m. erlagts. Kronan invände, att fiskarna med hänsyn till de folkrättsliga reglerna om immunitet icke ägde utöva retentionsrätt i egendomen till säkerhet för ersättningsanspråk gentemot förbundsrepubliken. HD anförde: Även om kronan till följd av folkrättsliga regler i och för sig skulle äga rätt att utfå observationsmasten av fiskarna för att överlämna den till förbundsrepubliken, måste dock — då den immunitet som förbundsrepubliken må kunna göra gällande beträffande masten icke kan av kronan åberopas i målet — såsom förutsättning härför gälla att de svenska reglerna om retentionsrätt iakttages. Ansökningen om handräckning kunde därför icke bifallas.
    I JO 1969 s. 325 redogörs för ett ärende, där handräckning beviljats jämlikt 191 § UL för bortförande av en byggnad från annans mark men verkställighet ej kom till stånd främst därför att byggnaden ej kunde flyttas och uppställas på annan plats och utmätningsmannen trodde sig icke äga rätt till mera ingripande åtgärder. JO kritiserade utmätningsmannens ståndpunkt.
    Med stöd av 192 § UL kan överexekutor under vissa förutsättningar förordna om vräkning av arrendator eller hyresgäst. Stadgandet åberopas ofta. I NJA 1967 not. C 819 gjorde hyresvärden gällande, att vid nyttjandet av lägenheten inte iakttagits vad som erfordras för bevarande av ordning och skick inom fastigheten samt att rättelse ej skett efter tillsägelse. HD fann väl att ordningen störts men ej närmare utrett i vilken omfattning oordning förekommit efter det hyresvärden sagt till om rättelse. Handräckning kunde därför inte medges. — I SvJT 1965 rf. s. 38 var frågan den, om hyresgäst — som förhyrde en lägenhet om ett rum och kök och för sex månader upplåtit rummet i möblerat skick till två personer med rätt att använda köket under hyresgästens bortovaro — därigenom överlåtit lägenheten. Hovrätten fann, att det med hänsyn till tiden för andrahandsuthyrningen och andra omständigheter ej kunde anses uppenbart att hyresgästen genom överlåtelse av lägenheten förverkat sin hyresrätt. — I NJA 1967 s. 271 prövades i vräkningsmål fråga om tillämpning av 3 kap. 34 § tredje stycket nyttjanderättslagen i då gällande lydelse (se numera 12 kap. 44 § andra stycket jordabalken) när hyresgästen hos hyresnämnd gjort framställning om ogiltigförklaring av tidigare uppsägning på annan grund än hyresrättens förverkande. Hyresgästen hade försummat att betala hyran för

september. Sedan hyresvärden den 3 september sagt upp hyresavtalet till omedelbart upphörande, erlade hyresgästen hyran den 6 september. På grund av en tidigare uppsägning skulle hyrestiden utgå den 1 oktober. Hyresgästen hade emellertid begärt att uppsägningen skulle förklaras ogiltig och denna framställning bifölls, dock först efter den 1 oktober. HD:s majoritet fann den berörda bestämmelsen i nyttjanderättslagen icke tillämplig i ett fall som det förevarande varför rättelse fick anses ha skett när hyresvärden mottog septemberhyran. — I anslutning till det sist återgivna fallet erinras, att i JO 1967 s. 156 görs uttalanden om handläggningen hos överexekutor av avhysningsmål när talan rörande hyresförhållandet samtidigt är anhängig hos hyresrådet.
    När lägenheten betecknats som tjänstebostad eller upplåtelsen eljest sammanhänger med ett anställningsförhållande, uppkommer speciella problem. I NJA 1966 not. C 425 hade S uppsagts från sin anställning och var vid sådant förhållande enligt parternas avtal skyldig att avflytta från lägenheten. Jämlikt grunderna för 192 § UL förpliktades S att avflytta vid äventyr av vräkning. — I SvJT 1967 rf. s. 43 åberopades likaså grunderna för 192 § UL. Målet gällde avhysning av en fastighetsskötare som hade bostad i fastigheten.
    I JO 1966 s. 59 framhålls, att det enligt 215 § UL i allmänhet åligger den vinnande att själv ombesörja delgivning av utslag i avhysningsmål med tappande part. På anfört ställe sägs också, att det är nödvändigt att utslag i avhysningsmål avfattas så fullständigt och tydligt att grunden för utslaget samt det hyresobjekt varom fråga är klart framgår av utslagets innehåll.
    I NJA 1965 s. 321 hade överexekutor förpliktat en arrendator att med husfolk och tillhörigheter genast avflytta vid äventyr av vräkning. I skrivelse till överexekutor meddelade senare utmätningsmannen, att utslaget ej kunnat verkställas enär ingen mark funnits tillgänglig dit arrendatorns tillhörigheter kunde flyttas. Utmätningsmannen begärde förhållningsorder. Överexekutor förpliktade då arrendatorn vid vite att flytta. HD — dit arrendatorn, vars besvär i hovrätten ej vunnit bifall, fullföljde talan — anförde: Uttrycklig bestämmelse om möjlighet för överexekutor att meddela vitesföreläggande för verkställighet av utslag i utsökningsmål finnes visserligen icke. Beträffande sådan verkställighet varom nu är fråga måste emellertid föreligga samma möjlighet att använda vite som beträffande verkställighet av domstols dom stadgas i 38 § 2 st. UL. Hovrättens utslag fastställdes.

 

Avflyttningsförbud
Lagen d. 14 juni 1917 om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket har upphört att gälla vid utgången av juni 1969. I SvJT 1969 rf. s. 41 ansågs avflyttningsförbud icke kunna meddelas för person som, efter att ha avflyttat ur riket och såsom immigrant inrest i USA, återvänt hit utan att ånyo inflytta i riket.

 

9 kap. UL, kostnad i utsökningsmål
När samma egendom utmätts för flera utmätningssökandes räkning men kostnaderna härför ej kunnat uttagas ur egendomen, ansågs i SvJT 1965 rf. s. 22 dessa kostnader böra fördelas i proportion till sökandenas fordringar.

Kostnad för avlysning av exekutiv auktion bedömdes härvid som en nödig kostnad för förfarandet.
    I SvJT 1966 rf. s. 12 förelåg följande situation: Ett bolag hade med översändande av två betalningsförelägganden å L begärt "laga verkställighet". L befanns sakna utmätningsbar lös egendom, varför utmätningsmannen redovisade ärendena till bolaget och tog ut kostnaderna, tillhopa 35 kr. Bolaget begärde då hos samma utmätningsman utmätning av en L:s fastighet. Verkställigheten borde omfatta även 35 kr. i tidigare exekutionskostnad. L betalade härpå sina skulder enligt betalningsföreläggandena men ej beloppet å 35 kr. Utmätningsmannen och överexekutor ansåg beloppet icke kunna uttagas. Hovrätten kom till motsatt slut under anförande, att förrättningskostnaden i ettvart av de tidigare ärendena med hänsyn till omständigheterna borde anses som nödig kostnad för motsvarande senare begärda fastighetsutmätning.
    Här må slutligen också erinras om det under 3 kap. UL ovan anmärkta fallet SvJT 1968 rf. s. 50.

 

10 kap. UL, klagan över utmätningsmans förfarande
E hade i tvistemål förpliktats återgälda statsverket 2 650 kr. motsvarande kostnad för motpartens fria rättegång. Kronofogdemyndigheten krävde E på beloppet. E besvärade sig hos överexekutor och anhöll att indrivningen skulle stoppas. Överexekutor avvisade E:s klagan under anförande att kronofogdemyndighetens åtgärd att avkräva E betalning lagligen icke kunde prövas av överexekutor. Hovrätten lämnade E:s där anförda besvär utan avseende och HD gav ej prövningstillstånd, NJA 1968 s. 344.
    Tiden för gäldenärs eller borgenärs klagan över beslut om utmätning räknas enligt 201 § UL från erhållen del av beslutet. Vid utmätning av fordran eller rättighet som avses i 75 § 2 mom. UL skall utmätningsprotokollet med däri tecknat förbud mot utgivande delgivas sekundogäldenären. Utmätningen räknas som fullbordad först när så skett. I JO 1969 s. 336 påpekas — med anledning av att en överexekutor i ett fall, där sådan delgivning inte skett, avvisat besvär över utmätningen — att den omständigheten att utmätningen inte fullbordats ej medför hinder för överexekutor att pröva klagomål över förrättningen.
    Enligt 210 § UL skall utslag, varigenom överexekutor föreskriver ändring med avseende å utmätningsmans åtgärd, omedelbart lända till efterrättelse om ej annorlunda förordnas. Stadgandets tillämpning i ett fall där utmätningsman vägrat verkställa utmätning men överexekutor återförvisat målet till honom belyses i JO 1967 s. 106. Det framhålls också (s. 103), att sådant mål hos överexekutor måste handläggas snabbt.

 

11 kap. UL, besvär i utsökningsmål. Härunder även om extraordinära rättsmedel
1 NJA 1968 not. C 18 uppkom fråga om rätt för hyresgästens (hemskilda) hustru att besvära sig över utslag, genom vilket mannen med stöd av 192 § UL förpliktats avflytta. HD:s majoritet anförde: Enligt 8a § hyresregleringslagen kan hustru under vissa förutsättningar få rätt att övertaga lägenhet, som hyrts av mannen. Denna rätt kan göras gällande utan mannens medverkan och även mot hans vilja. Mot bakgrund av den starka ställning,

som lagen sålunda givit hyresgästs hustru, måste hon — så länge tillämpning av nämnda stadgande är möjlig — även anses berättigad att självständigt intervenera i rättegång, vari mannens hyresrätt och därmed hennes egen möjlighet att övertaga samma rätt är hotad. Av utredningen framgår icke att tillämpning av sagda lagrum är utesluten. Hustruns fullföljda talan bör därför upptagas till prövning. En minoritet av två justitieråd menade, att med den rätt att kvarsitta som hustrun påstod sig ha var oförenligt att utslaget mot mannen skulle ha samma giltighet mot henne som om det meddelats i mål vari hon varit part. Vid sådant förhållande kunde hustrun icke på sitt påstående grunda rätt att ensam fullfölja talan mot utslaget.
    I NJA 1968 not. C 905 hade vräkning kommit till stånd med stöd av överexekutors utslag. Därefter upphävde hovrätten utslaget och förklarade den sökta handräckningen icke kunna meddelas. HD gav ej prövningstillstånd.
    I NJA 1969 s. 297 var frågan den, om tiden för anförande av besvär över överexekutors utslag skulle räknas enligt 213 § UL från utslagets dag eller enligt 214 § från delfåendet. Överexekutors utslag innefattade att utmätningsman skulle till borgenären utbetala räntan å ett utmätt kapitalbelopp. HD fann tiden böra beräknas enligt 214 §.
    I SvJT 1965 rf. s. 50 hade två fastigheter, A och B, var för sig sålts på exekutiv auktion. Efter auktionen kom det fram att en å fastigheten A uppförd byggnad till viss del låg jämväl å B. Inroparen av A överklagade auktionen. Hovrätten fann av utredningen framgå, att kungörelsen varit felaktig och att inroparen icke känt till rätta förhållandet. Hovrättens majoritet fann felet vara så väsentligt, att det borde föranleda auktionens upphävande såvitt gällde fastigheten A.
    I SvJT 1965 rf. s. 76 var fråga om tillämpning i utsökningsmål av den numera upphävda bestämmelsen i 54 kap. 17 § rättegångsbalken om skyldighet att nedsätta belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning. Kronan ansågs ej som enskild motpart till klagande i mål om utmätning för värde av förverkad egendom och processuellt vite.

 

Extraordinära rättsmedel
Att resning i princip är möjlig i utsökningsmål belyses av en rad notisfall under perioden, se exempelvis NJA 1968 not. C 1068 (mål om utmätning), 1969 not. C 82 (mål om avhysning) och 1969 not. C 553 (exekutiv fastighetsauktion).
    I NJA 1969 not. C 1480 återställdes försutten tid för klagan över utmätning.
    Här må också hänvisas till det ovan under 4 kap. UL redovisade fallet NJA 1967 s. 303 (tid för väckande av talan enligt 69 § UL kan ej återställas).

 

II Konkurs och ackord
1 kap. KL, gäldenärs försättande i konkurs m. m.
I SvJT 1969 rf. s. 49 var gäldenären ett handelsbolag. Bolagsman, som ägde teckna firman allenast i förening med annan bolagsman, ansågs icke vara behörig att ensam begära handelsbolaget i konkurs.
    I NJA 1966 not. C 1114 hade rådhusrätt och hovrätt ej bifallit ansökan

om J:s försättande i konkurs. När målet kom före i HD efter 10 månader, hade läget förändrats bl. a. såtillvida att en dom, genom vilken J ålades betalningsskyldighet, vunnit laga kraft. Med hänsyn till den betalningsskyldighet som ålagts J i nämnda mål och övrig utredning fann HD att det måste antagas att J var på obestånd. HD försatte därför J i konkurs. (Jfr ang. den relevanta tidpunkten SOU 1970: 75 s. 76 med not 27.)
    Att löftesman ännu ej infriat sin borgen ansågs i NJA 1969 s. 338 icke utesluta behörighet för honom att söka gäldenärens försättande i konkurs (jfr SOU 1970: 75 s. 74). HD framhöll, att löftesmannens regressfordran enligt 136 § andra st. KL kunnat komma i betraktande vid slututdelning även om han då alltjämt icke utgivit något i anledning av sin borgen.
    I NJA 1967 s. 341 var fråga om tillämpning av 3 § andra st. KL. Det sägs där, att om köpman uppmanats att betala klar och förfallen gäld men det oaktat under en vecka uraktlåtit att fullgöra sin betalningsskyldighet, han skall försättas i konkurs under vissa ytterligare förutsättningar. Ett bolag hade den 10 december 1965 anmodats erlägga restförd skatt, hänförande sig till 1960—1964 års taxeringar. Då bolaget ej betalade, begärde kronofogdemyndigheten bolaget i konkurs. Ansökningen bifölls. Bolaget besvärade sig men hovrätten fastställde konkursbeslutet. När målet den 10 juli 1967 föredrogs i HD, förelåg utslag av kammarrätten i mål om bolagets taxeringar. HD anförde: Kammarrätten har genom sina utslag d. 12 juni 1967 i mål angående 1960—1964 års taxeringar för bolaget väsentligt nedsatt taxeringarna. Om utslagen vinner laga kraft, kommer den sammanlagda skatt som bolaget har att utgöra för de mot taxeringarna svarande beskattningsåren att understiga summan av vad bolaget redan före betalningsanmaningen d. 10 dec. 1965 betalat. Enligt vad JK inhämtat kommer utslagen ej att överklagas från det allmännas sida. I betraktande av angivna förhållanden kan, vid den bedömning som nu skall ske, kronans i konkursansökningen åberopade anspråk på skatt icke anses ha innefattat klar fordran. HD lämnade därför konkursansökningen utan bifall.
    I SvJT 1969 rf. s. 3 hade uppmaning till ett bolag att betala klar och förfallen gäld riktats till en person som enligt aktiebolagsregistret utgjorde bolagets styrelse. Den omständigheten att personen i fråga vid tidigare hållen bolagsstämma avgått ur styrelsen ansågs icke hindra att betalningsanmaningen skett i behörig ordning, eftersom ändringen icke antecknats i aktiebolagsregistret och kungjorts och det ej var visat att borgenären ändå haft kännedom därom.
    SvJT 1969 rf. s. 53 rör tillämpningen av 15 § andra st. KL (prövning av konkurssökandens fordran när den ej blivit fastställd av domstol). Fordringen var föremål för rättegång vari dom ej meddelats. Enär sökanden icke mot gäldenärens bestridande styrkt att företett avtal för honom grundat den fordran som han åberopat till stöd för konkursansökningen samt skäl icke förelåg att förklara målet vilande, fann hovrätten ansökningen icke kunna bifallas. (Ang. frågan om vilandeförklaring se SOU 1970: 75 s. 91.)
    I NJA 1966 s. 445 hade borgenärs yrkande, att gäldenären skulle försättas i konkurs, ogillats. Frågan om rättegångskostnaderna drogs vidare till HD, vars majoritet fann att sådana omständigheter ej visats föreligga att gäldenären kunde anses ha föranlett onödig rättegång. Emellertid var den omständighet varav målets utgång i fråga om gäldenärens försättande i

konkurs berodde icke före rättegången känd för borgenären och borgenären hade ej heller bort äga kännedom därom. Vardera parten skulle därför jämlikt 18 kap. 3 § andra st. rättegångsbalken bära sina kostnader i första instans. (Ang. tillämpligheten av 18 kap. rättegångsbalken se SOU 1970: 75 s. 91.)
    I NJA 1966 not. C 1184 förpliktades kronan — som sökt ett dödsbo i konkurs under åberopande av oguldna arbetsgivaravgifter men sedermera återkallat ansökningen — på grund av förekommande omständigheter att ersätta motparten dess kostnader å målet.
    I SvJT 1966 rf. s. 37 ansågs konkursdomare behörig att — när konkursansökan återkallats därför att gäldenären betalat åberopad fordran — tillerkänna sökanden ersättning för hans kostnader (jfr SOU 1970: 75 s. 91).
    Under 4 kap. UL ovan har redan anmärkts fallet NJA 1968 s. 270. Konkursbo hade förklarat sig icke vilja övertaga av gäldenären väckt talan om att utfå viss fordran. HD:s majoritet fann hinder icke möta mot att fordringen utmättes för fordran som kunde göras gällande i konkursen oaktat denna pågick. Det tillades, att HD icke tagit ställning i frågan huruvida ett nytt konkursförfarande avseende den utmätta egendomen kunde inledas innan den pågående konkursen avslutats (jfr lagberedningens förslag i SOU 1970: 75 s. 21 och motiven s. 105 f.). Två justitieråd var skiljaktiga och fann utmätning icke möjlig så länge konkursen pågick.

 

2 kap. KL, konkursbos omfattning, återvinning
I NJA 1966 s. 350 hade A sålt butiksinventarier till B enligt avbetalningskontrakt med äganderättsförbehåll. Köpeskillingen angavs skola erläggas genom amorteringar på ett lån som B upptagit i bank. För detta lån gick C i borgen. Med lånebeloppet betalade B genast hela köpeskillingen till A. B fick inventarierna i sin besittning. A överlät sina "rättigheter och skyldigheter" enligt kontraktet på C. Sedan C nödgats infria sin borgen till viss del och B försatts i konkurs, framställde C vissa på äganderättsförbehållet grundade anspråk mot konkursboet. C:s talan ogillades av HD, som framhöll bl. a. att ett äganderättsförbehåll i sådana fall, där den sålda egendomen kommit i köparens besittning och köpeskillingen till fullo erlagts, icke kunde för säljaren medföra någon mot köparens borgenärer gällande rätt till egendomen.
    I NJA 1969 s. 27 hade en entreprenör, som var skyldig en underentreprenör 19 278 kr., lämnat denne fullmakt att hos byggherren lyfta 15 000 kr. Med stöd av fullmakten uppbar underentreprenören den 17 och 24 maj 1966 tillhopa 8 000 kr. av byggherren. Den 11 juli 1966 försattes entreprenören på egen den 10 juli gjord ansökan i konkurs. Under åberopande av 29 § KL yrkade konkursboet att betalningen skulle återgå. Häradsrätten och hovrätten fann transaktionen ha innefattat att entreprenören betalat gäld med icke vanligt betalningsmedel och biföll käromålet. HD kom till motsatt slut. Majoriteten uttalade, att den betalning som genom byggherren lämnats till underentreprenören i avseende å återvinning till entreprenörens konkursbo borde anses likställd med kontant betalning av entreprenören (jfr SOU 1970: 75 s. 149). Då betalningen skett tidigare än 30 dagar före den 10 juli 1966 då konkursansökningen ingavs, ogillades konkursboets talan. — Avgörandet kan jämföras med NJA 1966 s. 97: A, som åtagit sig entreprenad för en vägförvaltning, utfärdade en såsom fullmakt betecknad

 

9—733005. Svensk Juristtidning 1973

handling, enligt vilken B ägde rätt att hos vägförvaltningen "uppbära och kvittera den fordran" på angivet belopp som A hade hos B. Handlingen delgavs förvaltningen. A försattes sedermera i konkurs. I rättegång mot konkursboet hävdade B, att handlingen inte utgjorde en återkallelig fullmakt utan innefattade en säkerhetsöverlåtelse och att B därför hade bättre rätt än konkursboet att utfå tillgodohavandet. B:s talan bifölls i alla instanser. — I sammanhanget kan också erinras om fallet NJA 1966 s. 379, återgivet ovan under 4 kap. UL.
    NJA 1965 not. A 46 rör tillämpning av 30 § KL. Främst avhandlas frågan, när trassatbank blir betalningsskyldig för check på belopp över 1 000 kr. för vilken täckning saknas och som ej skyddas av banken.
    Det ovan under 4 kap. UL anmärkta fallet NJA 1968 s. 443 har även en konkursrättslig sida. Fråga var, om betalning som borgenär mottagit inom den kritiska tiden före konkursansökningen skulle anses ha erhållits genom en långt tidigare skedd utmätning. För uttagande av oguldna skatter och avgifter togs fyra fastigheter i mät. Mer än ett år senare sålde gäldenären tre av fastigheterna. Den kontanta delen av köpeskillingen inbetalades till kronofogdemyndigheten, som därpå för anteckning i fastighetsboken anmälde att utmätningen hävts. Sedan gäldenären försatts i konkurs, yrkade konkursboet under åberopande av 30 och 31 §§ KL, att kronan skulle till konkursboet utge det belopp som inbetalats. HD fann omständigheterna icke föranleda till annat bedömande än att kronan (såvitt rörde det belopp som var tvistigt) erhållit betalning genom utmätningen. Då utmätningen ägt rum mer än 30 dagar före konkursansökningen, kunde boets yrkande (i den mån det bestritts) icke bifallas.

 

3 kap. KL, boets förvaltning
I JO 1966 s. 204 understryks vikten av att konkursdomaren övervakar att konkursers avveckling ej onödigt fördröjs.
    I SvJT 1968 rf. s. 31 uttalade hovrätten, att rättens ombudsman, med hänsyn till de uppgifter som åligger honom, bör stå helt fri i förhållande såväl till konkursförvaltare som till gäldenär och borgenärer. G, som biträtt gäldenären bl. a. med avseende å frågor rörande dennes förestående konkurs, borde därför icke erhålla förordnande såsom rättens ombudsman i konkursen.
    I NJA 1966 s. 171 hade konkursförvaltaren, A, upptagit checkräkningskredit i bank å konkursboets vägnar samt utnyttjat krediten för egen del. Banken gjorde gällande massafordran mot konkursboet. HD framhöll, att förvaltare i konkursbo som icke drev rörelse ägde att utan samtycke av rättens ombudsman å konkursboets vägnar upptaga kredit under förutsättning att en förmånlig och snabb utredning av boet därigenom främjades. Upptagande av kredit torde dock endast i undantagsfall vara ägnat att medföra sådan effekt. I det aktuella fallet hade ej förebragts någon omständighet som gav vid handen att sådan bankkredit som A upptagit varit ägnad att gynna utredningen. A hade följaktligen icke ägt att å boets vägnar ingå kreditavtalet med banken. Genom underlåtenhet att inhämta upplysningar för bedömande huruvida A ägde ingå kreditavtalet å konkursboets vägnar hade banken åsidosatt skälig aktsamhet. Konkursboet var därför icke bundet av kreditavtalet med banken. Då det med avtalet avsedda beloppet

icke till någon del kommit konkursboet till godo, ogillades bankens talan.
    I NJA 1969 s. 390 var frågan den, om förvaltaren, A, blivit personligen betalningsskyldig gentemot en massaborgenär. Ett bolag, som åtagit sig entreprenader, försattes i konkurs. Konkursförvaltningen beslöt fortsätta rörelsen i fråga om vissa entreprenader. A beställde för ändamålet schaktningsarbeten av O. O krävde betalning för utfört arbete. När konkursboet ej kunde betala, riktade O sitt krav mot A personligen såsom ett skadeståndskrav. HD fann ej visat, att A uppsåtligen vilselett O vid avtalets ingående eller att A åtagit sig att personligen garantera att förbindelsen infriades. Vidare anfördes: Rättsläget i fråga om massaborgenärers ställning i ett konkursförfarande och tillvaratagandet av deras intressen är oklart. Åtskilliga frågor i samband med massafordringar vållar svårigheter i rättstillämpningen och vid bedömningen av en konkursförvaltares åtgärder. Så mycket bör dock kunna fastslås, att sedan konkursbo kommit på obestånd förvaltningen måste ha rätt att tills vidare antingen helt inställa betalning av massafordringar eller endast likvidera sådana, som för fortsättande av boets rörelse eller eljest ovillkorligen måste infrias. På anförda ytterligare skäl fann HD A icke vara skadeståndsskyldig gentemot O.
    Enligt 10 § lagen om samäganderätt äger god man, som utsetts för att ombesörja auktion å samfällt gods, inte sälja godset så länge någon delägares lott tillhör konkursbo. Bestämmelsen har i NJA 1968 s. 83 ansetts icke avse det fall att delägares konkursbo ansöker om försäljning enligt 6 § samma lag.
    NJA 1969 not. A 24. Med stöd av 70 § KL såldes en konkursboets fastighet på exekutiv auktion. Det antogs att vissa byggnader — som tillhörde konkursboet men låg på en grannfastighets mark — tillhörde den sålda fastigheten. Målet rör tvist om bättre rätt till dessa byggnader.
    NJA 1965 s. 408 rör bestämmande av arvode åt konkursförvaltare i ett fall, där uppdraget varit förhållandevis tidskrävande men avvecklingen ej rört mera betydande värden och ej heller fordrat särskild affärsskicklighet eller förhandlingsvana eller påkallat svårare bedömanden.
    I SvJT 1965 rf. s. 26 ansågs förvaltare berättigad att såsom arvode uppbära skälig gottgörelse för tidsspillan i samband med åtgärder, vilka varit påkallade till fullgörande av uppdraget.
    Konkursförvaltare, som tillerkänts högre arvode än lägre rätt bestämt, berättigades i NJA 1969 s. 337 till ersättning av konkursboet för rättegångskostnader.
    I 87 och 197 §§ KL förutsätts, att rättens ombudsman kan bli skadeståndsskyldig för sina åtgärder. I SvJT 1965 rf. s. 24 yrkade gäldenären, sedan konkursen upphört, skadestånd av rättens ombudsman. Gäldenären ansågs behörig att föra sådan talan. Hovrätten yttrade, att skadeståndsbelopp som kunde komma att utdömas utgjorde sådan tillgång som förvaltaren hade att i första hand utdela till borgenärerna jämlikt 148 § KL.

 

4 kap. KL, gäldenärens skyldigheter m. m.
NJA 1967 s. 585 och 1969 s. 512 avser samma fall och gäller frågan om skyldighet för den som varit ledamot av aktiebolags styrelse före bolagets konkurs att avlägga bouppteckningsed. Sådan skyldighet ansågs icke föreligga enligt 91 § KL men däremot enligt 93 §.
    I JO 1970 s. 65 framhålls, att framställning från förvaltare om att gälde

nären skall hämtas enligt 94 § KL bör behandlas utan onödigt dröjsmål men att gäldenären om möjligt bör få tillfälle att yttra sig innan beslut meddelas.

 

5 kap. KL, fordringar i konkurs, förmånsrätt
Rubriken till NJA 1966 s. 241 lyder: "Förlagsaktiebolags konkursbo har i bokhandeln sålt böcker som bolaget enligt förlagsavtal framställt. Påstående i rättegång mot konkursboet om skyldighet för detta att till upplåtare av förlagsrätt utgiva, i ett fall royalty belöpande på försäljning under konkursen, i ett annat fall skadestånd, beräknat såsom royalty, på den grund att böcker under konkursen sålts till nedsatt pris, ehuru rätt till realisation enligt förlagsavtalet ännu icke inträtt. Invändning av boet, att fordringarna icke utgjorde massafordringar." Talan mot konkursboet fördes av S och N. I HD röstade fyra justitieråd för ogillande av S:s och N:s talan medan ett justitieråd ville bifalla. I fråga om motiveringen förelåg tre olika vota. I det votum, avgivet av två justitieråd, som kom att ligga till grund för domen, framhölls bl. a., att något intrång i författarnas spridningsrätt icke skett när konkursboet sålde exemplar av de verk varom fråga var eftersom försäljningarna innefattades i den rätt till spridning som genom förlagsavtalen överlåtits till bolaget. S:s fordran på royalty i anledning av sådan försäljning måste anses ha uppkommit genom förlagsavtalet och således före egendomsavträdet, ehuru den först efter detta kunnat göras gällande. Motsvarande gällde N:s fordran utan hinder av att den angivits avse skadestånd. Ej heller eljest hade i målet åberopats någon omständighet, på grund varav de ifrågavarande fordringarna skulle utgöra massagäld i konkursen.
    I NJA 1966 s. 583 rådde tvist om rätt för en annonsbyrås konkursbo att å bevakad fordran för annonser i en tidning avdraga provision och annonsörsrabatt som förmenades tillkomma annonsbyrån såsom kommissionär. Konkursboets talan vann bifall.
    När arbetsgivare försatts i konkurs, kan konkursboet säga upp anställningen med iakttagande av skälig uppsägningstid (jfr numera 11 § förmånsrättslagen). I NJA 1967 s. 260 ansågs tre månader utgöra skälig uppsägningstid åt kontorsanställd med deltidstjänst som innehafts i ca 18 år.
    I NJA 1966 s. 589 hade, sedan bolaget B råkat i betalningssvårigheter, bolaget A betalat förfallna löner till vissa av B:s arbetare. Då det icke visats att A genom uttryckligt avtal eller eljest förvärvat arbetarnas lönefordringar å B, blev A icke tillerkänd förmånsrätt enligt 17: 4 handelsbalken i B:s konkurs. (Ang. hithörande spörsmål se bl. a. Walin—Rydin, Förmånsrättslag m. m. s. 29 f.)
    I en arbetsgivares konkurs bevakade Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag fordran å premier och avgifter som arbetsgivaren enligt kollektivavtal hade att erlägga till bolaget för anställda arbetare. Tillika yrkades förmånsrätt enligt 17: 4 handelsbalken. Förvaltaren bestred yrkandet om förmånsrätt. Konkursdomstolen biföll yrkandet under hänvisning till HD:s avgörande i NJA 1956 s. 719. Hovrätten lämnade konkursboets besvär utan bifall, SvJT 1968 rf. s. 35.
    En textilkonstnärinna, som anlitats såsom "modekonsult" av ett företag i skinnbranschen, ansågs i NJA 1967 s. 294 ej ha varit sådan arbetstagare hos

företaget att hon för sin fordran på arvode ägde åtnjuta förmånsrätt enligt 17: 4 handelsbalken i företagets konkurs.
    Fråga om tillämpning av 17: 4 handelsbalken förelåg också i NJA 1969 not. C 355. Förmånsrätt som där sägs ansågs icke tillkomma hustrun till den som haft ett bestämmande inflytande i konkursbolaget för fordran å utfäst månatligt belopp.
    Fallet NJA 1966 s. 27 rör fråga om jordägares förmånsrätt enligt 17: 6 handelsbalken för fordran hos arrendator för husröta (se numera 5 § förmånsrättslagen och punkt 7 i övergångsbestämmelserna). Fordringen gjordes gällande av arrendator som i sin tur utarrenderat fastigheten till underarrendator. Den omständigheten att arrendeavtalen såväl mellan jordägaren och arrendatorn som mellan arrendatorn och underarrendatorn upphört före det underarrendatorn försattes i konkurs medförde icke att förmånsrätt ej ägde rum i arrendatorns å fastigheten befintliga lösören.
    Fallet NJA 1967 s. 231 rör förmånsrätt enligt 17: 10 handelsbalken (omyndigs fordran hos förmyndaren; lagrummet saknar motsvarighet i förmånsrättslagen). Vid bodelning och arvskifte efter gift kvinna överenskoms att änklingen skulle övertaga all egendom och att (de omyndiga) barnen som vederlag för sina arvslotter skulle få reverser av honom. Fordringarna enligt reverserna ansågs ej förenade med förmånsrätt.
    Vid varuinförsel hade det belopp som importören skolat erlägga i allmän varuskatt betalats av avsändaren. Avsändaren ansågs i SvJT 1966 rf. s. 10 icke berättigad att för sin härigenom uppkomna fordran hos importören åtnjuta den förmånsrätt som beträffande fordran för sådan skatt tillkom kronan.

 

6 kap. KL, utdelning
Enligt 130 § KL skall konkursdomaren, när klander anmälts mot utdelningsförslag, utsätta dag för målets handläggning vid rätten och härom särskilt underrätta bl. a. rättens ombudsman. I NJA 1969 s. 423 ansågs rättens ombudsman ej berättigad att av klandrande borgenär erhålla ersättning för inställelse vid förhandling angående klandret vid underrätten.
    Enligt 138 § andra st. KL skall å fordran som utgår med förmånsrätt beräknas ränta. I SvJT 1966 rf. s. 80 hade kronofogdemyndighet i ett bolags konkurs bevakat dels med förmånsrätt vissa skattefordringar, dels utan förmånsrätt fordran å restavgifter. Tillika bevakades ränta å förmånsberättigat belopp. Konkursförvaltaren anmärkte, att kronans anspråk på räntegottgörelse fick anses tillgodosett genom bestämmelserna om restavgifter och att bevakning också skett för sådana avgifter. Ränta borde därför inte utgå. Konkursdomstolen ogillade anmärkningen. Konkursförvaltaren besvärade sig i hovrätten. Sedan besvären kommunicerats med JK, infordrade denne yttrande från riksrevisionsverket. Detta anförde sammanfattningsvis: Räntesynpunkten hade varit en medverkande faktor vid utformningen av föreskrifterna om restavgift och respitavgift samt vid bestämmande av avgifternas storlek. I den mån statsverket icke erhöll skälig räntegottgörelse vid dröjsmål med skattebetalning fick kravet härpå anses ha avståtts för tillgodoseende av andra berättigade synpunkter. Skattens ställning i räntesammanhang vid konkurs borde sålunda anses uteslutande skatterättsligt reglerad. — JK medgav härefter bifall till besvären och hovrätten godkände förvaltarens anmärkning.

9 kap. KL, fattigkonkurs
När konkurs först handlagts enligt 185 § KL men konkursförfarandet sedermera övergått till ordinärt sådant, ansågs gode mannen, som utsetts enligt 185 §, böra erhålla gottgörelse av konkursboet och icke av den borgenär som begärt konkursen, SvJT 1968 rf. s. 88.

 

11 kap. KL, särskilda bestämmelser
I konkurs, som börjat som fattigkonkurs, utfärdade konkursdomaren sedermera jämlikt 185 § 5) KL sådan kungörelse om konkursen som avses i 19 §. Konkursdomarens beslut härom ansågs i SvJT 1969 rf. s. 6 kunna överklagas.
    I det ovan under 3 kap. KL anmärkta fallet SvJT 1968 rf. s. 31 — där hovrätten funnit viss person icke böra erhålla förordnande såsom rättens ombudsman — uppkom fråga, om talan fick föras mot hovrättens beslut att entlediga ombudsmannen. Hovrätten fann enligt grunderna för 210 § första st. KL att talan icke fick föras mot hovrättens beslut.

 

Ackord
I 62 § uppbördsförordningen upptogs år 1965 en bestämmelse som bemyndigar länsstyrelse att antaga ackordsförslag som rör skatt. Problem som är förknippade med tillämpningen av denna bestämmelse belyses i JO 1969 s. 330. Där diskuteras bl. a. frågan om möjligheten att medge ackord på skatter som ännu ej restförts.