Tolfte Haagkonferensen
Haagkonferensen för internationell privaträtt höll sin 12:e session den 2— 21 oktober 1972. I sessionen deltog företrädare för 26 medlemsstater.1 Förutom flertalet västeuropeiska stater var bl. a. Tjeckoslovakien, Jugoslavien, Israel, Japan, USA, Canada, Argentina och Brasilien representerade, de båda sistnämnda staterna för första gången som medlemmar. Sessionen leddes av professorn vid Amsterdams universitet Louis Izaac de Winter. Denne intogs omedelbart efter sessionens slut på sjukhus och avled den 14 november.
Vid konferensen utarbetades förslag till tre konventioner. Dessa behandlar resp. produktansvar, dödsboförvaltning samt erkännande och verkställighet av beslut om underhållsbidrag.
Konventionen om produktansvar upptar regler om tillämplig lag beträffande tillverkares och vissa andra personers ansvar för skada orsakad av en produkt, däribland även skada som beror på en oriktig beskrivning av produkten eller bristfälliga instruktioner i fråga om dess användning. Konventionen är tillämplig inte bara på industriella produkter utan också på naturprodukter. Vidare gäller den både fast och lös egendom. Konventionen avser ansvar för tillverkare av såväl färdiga produkter som delar därav samt andra tillhandahållare av egendomen liksom över huvud taget alla de vilka ingår i produktions- och distributionskedjan. Konventionen gäller också i fråga om anställda.
För att det inte skall uppstå kollision med internationellt privaträttsliga regler som rör kontraktsförhållanden, däribland 1955 års Haagkonvention om tillämplig lag rörande köp av lös egendom, har från konventionens tillämpningsområde undantagits frågor om skadeståndsansvar för den person från vilken den skadade förvärvade produkten.
Konventionens centrala regler gäller valet av tillämplig lag. Här finns flera tänkbara anknytningsfakta som alla har både för- och nackdelar. Det ansågs inte möjligt att välja ett bestämt anknytningsfaktum som kan ges företräde i alla situationer. I stället har man valt ett system med kombinationer av olika anknytningsfakta. Fyra sådana används, nämligen platsen där skadan inträffade, den skadades hemvist, den ansvariges huvudsakliga affärsställe samt platsen där den skadade förvärvade egendomen. Om de två förstnämnda anknytningsfakta eller ett av dem jämte något av de andra hänvisar till samma stat, blir den statens lag tillämplig. Om så inte är fallet tillämpas lagen i den stat där svaranden har sitt huvudsakliga affärsställe. Den skadelidande har emellertid i denna situation getts möjlighet
att i stället åberopa lagen i den stat där skadan inträffade. Av hänsyn till den ansvarige görs den inskränkningen i nu angivna regler, att lagen i den stat där skadan inträffade eller lagen i den stat där den skadade har sitt hemvist inte skall tillämpas, om svaranden visar att han inte rimligen kunde ha förutsett att produkten eller från honom härrörande produkter av liknande slag skulle vara tillgängliga i handeln i den staten.
Konventionen innehåller inte något krav på ömsesidighet. Dess regler skall gälla även när den lag som de hänvisar till är lagen i en stat som inte är ansluten till konventionen.
Konventionen medger reservationer på två speciella punkter. En stat kan reservera sig mot att tillämpa konventionen dels i fråga om obearbetade jordbruksprodukter, dels i fråga om regler om preskription och liknande.
Genom dödsboförvaltningskonventionen tillskapas ett internationellt certifikat, som ger sin bärare rätt att förvalta en avliden persons kvarlåtenskap i utlandet. Certifikatet skall utformas i enlighet med en vid konventionen fogad bilaga och bl. a. ange innehavarens befogenheter.
Certifikatet skall upprättas av myndighet i den stat där den avlidne hade sitt hemvist. Vid upprättandet skall den statens lag tillämpas. I vissa fall tillämpas dock i stället lagen i den avlidnes hemland. Detta gäller dels om både hemlandet och hemvistlandet har avgett särskild förklaring av innebörd att landets egen lag skall tillämpas om den avlidne var medborgare där, dels om hemlandet har avgett sådan förklaring och den avlidne inte vid sin död var bosatt i hemvistlandet sedan mer än fem år tillbaka. Här har man alltså på ett speciellt område försökt nå en godtagbar kompromiss mellan nationalitets- och domicilprinciperna.
Konventionen innehåller en rad bestämmelser om certifikatets verkningar, om ändringar i certifikatet och dettas upphörande m. m. Bland dessa bestämmelser kan följande nämnas. Varje konventionsstat kan som villkor för att certifikat skall godtas inom dess område kräva, att certifikatet har underkastats granskning av myndighet i den staten. Myndigheten kan vägra att godkänna certifikatet om detta inte har upprättats i enlighet med konventionens regler. Stat där certifikatet skall användas har rätt att underkasta innehavaren samma offentliga kontroll som där gäller för andra dödsboförvaltare. Vidare kan varje stat föreskriva att certifikatshavare inte får ta hand om egendom inom staten annat än på villkor att skulderna betalas.
I fråga om erkännande och verkställighet av beslut om underhållsbidrag finns f. n. en Haagkonvention av år 1958. Denna konvention, som har ratificerats av ett ganska stort antal medlemsstater, däribland de nordiska länderna, gäller endast underhållsbidrag till underåriga. Bland de ämnen som skulle behandlas vid den tolfte sessionen upptogs därför en motsvarande konvention om underhållsbidrag till vuxna. Under arbetet på denna konvention aktualiserades vissa frågor om ändringar i 1958 års konvention. Med anledning härav ändrades arbetets uppläggning och slutresultatet blev en konvention om familjerättsliga underhållsbidrag i allmänhet. I förhållandet mellan stater som ansluter sig till den nya konventionen skall denna träda i stället för 1958 års konvention.
Konventionen är tillämplig på beslut om familjerättsliga underhållsbidrag, som har meddelats av judiciell eller administrativ myndighet, samt på
avtal i samma ämne som har träffats inför sådan myndighet. Konventionens regler gäller inte bara bidrag som skall utges till den underhållsberättigade själv utan är också tillämpliga när beloppet tillkommer ett offentligt organ, som har förskotterat bidraget och därför har ett regresskrav mot den bidragspliktige.
Ett avgörande i en konventionsstat skall — frånsett vissa specialfall — erkännas och verkställas i annan konventionsstat, om den myndighet som meddelat avgörandet var behörig enligt konventionens regler. Behörighet anses ha förelegat dels om antingen den underhållsskyldige eller den underhållsberättigade hade sitt hemvist i den ifrågavarande staten, dels om de bägge var medborgare där, dels om svaranden har underkastat sig myndighetens jurisdiktion, antingen uttryckligen eller genom att ingå i svaromål utan att göra invändning i jurisdiktionsfrågan, dels slutligen, såvitt gäller underhållsbidrag med anledning av hemskillnad, äktenskapsskillnad e. d., om skillnadsfrågan har avgjorts av myndighet i samma stat och denna myndighet hade behörighet därtill enligt reglerna i den stat där frågan om erkännande eller verkställighet är anhängig.
Om beslutet innebär att den underhållsskyldige skall erlägga betalning till ett offentligt organ, som har ett regresskrav mot honom, skall beslutet erkännas och verkställas under förutsättning dels att det offentliga organet kan vinna återbetalning enligt den lag som det är underkastat och dels att det föreligger en familjerättslig underhållsskyldighet enligt den lag till vilken de internationellt privaträttsliga reglerna hänvisar i den stat där erkännande eller verkställighet begärs. Ett offentligt organ kan också för egen del begära erkännande eller verkställighet av ett beslut varigenom den underhållspliktige har ålagts att utge bidrag till den underhållsberättigade i den mån det offentliga organet har betalat ut bidraget och enligt sin egen lag har rätt att framställa sådan begäran. De angivna reglerna har från svensk synpunkt särskilt intresse med hänsyn till vårt bidragsförskottssystem.
Stat som ansluter sig till konventionen kan avge vissa reservationer som innebär att denna inte skall tillämpas på alla slag av familjerättsliga underhållsbidrag. Bl. a. kan en stat på detta sätt inskränka konventionens tillämplighet så att den bara omfattar underhållskrav avseende underårig (under 21 år) ogift person och den bidragsskyldiges make eller förutvarande make.
På konferensens arbetsprogram stod också en konvention angående tilllämplig lag i fråga om underhållsskyldighet mot vuxna personer. Arbetet härmed måste emellertid på grund av tidsnöd uppskjutas. Avsikten är att en särskild konferens skall äga rum i mars 1973 för att slutföra detta arbete.
Vid konferensen diskuterades vidare det fortsatta arbetsprogrammet för Haagkonferensen, närmast vilka ämnen som skall tas upp på nästa session, vilken enligt statuterna skall äga rum år 1976. Avgörandet härutinnan tillkommer en holländsk statskommission, men konferensen uttalade sig för att i första hand följande fyra ämnen borde övervägas: 1. Lagkonflikter beträffande äktenskap och revision av 1902 års Haagkonvention i detta ämne. 2. Tillämplig lag i fråga om egendomsordningen i äktenskap. 3. Omprövning av de frågor som regleras i 1955 års Haagkonvention om reglering av konflikter mellan nationalitets- och domicillagar (denna konvention, den s. k. renvoi-konventionen, har ratificerats av endast två stater och har därför ännu inte trätt i kraft). 4. Lagkonflikter rörande obligatoriska och utomobli-
gatoriska rättsförhållanden (detta är ett utomordentligt omfattande ämne och det förutsätts att kommissionen före sitt ställningstagande genom en rundfråga inhämtar medlemsstaternas synpunkter på lämpligheten av att ta upp ämnet på programmet).
Före den 12:e sessionen har under efterkrigstiden inom Haagkonferensen utarbetats förslag till sammanlagt 20 konventioner. Av dessa har hittills nio trätt i kraft. Beträffande flera av de övriga, åtminstone dem som upprättades på 1950-talet, får nog nu konstateras att de saknar aktualitet. I fråga om de på senare år tillkomna konventionerna är det ännu för tidigt att uttala sig. Många medlemsstater har inte ratificerat mer än en eller ett par av de 20 konventionerna, ett par stater inte en enda (antalet svenska ratifikationer är fyra). Vid konferensen diskuterades något frågan om möjligheterna att vinna bredare anslutning till konventionerna. Några bestämda slutsatser drogs dock inte.
Anders Knutsson