KNUT RODHE. Anvisningar och kreditkort. Sthlm 1971. Norstedts. 55 s. Kr. 12,55.

 

Professor Knut Rodhe har i en nu för någon tid sedan utkommen skrift, betitlad "Anvisningar och kreditkort", analyserat kreditkortets och den därmed sammanhängande försäljningsnotans rättsliga natur och funktion. Det  är med stora förväntningar man går att ta del av Rodhes framställning,

228 C.-W. Liljencrantzsärskilt som de rättsfrågor som sammanhänger med det alltmer tilltagande bruket av kreditkort veterligen inte tidigare närmare uppmärksammats i svensk juridisk litteratur.1 Läsaren blir knappast besviken. Rodhe har lämnat en med tanke på skriftens relativt ringa omfång förvånansvärt innehållsrik redogörelse för kreditkortsystemets funktion, bakgrunden till dess framväxt samt kreditkortets och försäljningsnotans hemvist i den juridiska regelapparaten. Framställningen vittnar om ingående studier av de olika kreditkortsystem som förekommer såväl i Sverige som utomlands samt av de avtal som reglerar rättsförhållandet mellan de involverade parterna.
    Rodhe deklarerar redan inledningsvis, att kreditkortet — som också går under andra benämningar såsom köpkort, kontokort, kontobevis och kreditbevis — kan ses som ett komplement till det sedan länge välkända begreppet anvisning, under vilket begrepp Rodhe vill inordna den försäljningsnota, som upprättas i samband med kreditkortköp. Kreditkortet anges sålunda ha till syfte att ge den som mottager en försäljningsnota garanti för att notan verkligen kommer att bli inlöst. Efter denna deklaration redogör Rodhe närmare för de regler som gäller om anvisningar i allmänhet. Han konstaterar därvid, att anvisningen i dess konkreta bemärkelse utgör en handling som innehåller en anmaning från handlingens utfärdare (utställaren) till dess adressat (trassaten) att erlägga betalning eller motsvarande till den som företer handlingen (remittenten).
    Eftersom trassaten inte utan särskild utfästelse har någon skyldighet att inlösa en anvisning och då en sådan av praktiska skäl blott sällan blir föremål för accept, är anvisningens användbarhet i betalningstrafiken något begränsad. I kreditlivet har man emellertid på olika sätt sökt råda bot på denna svaghet. Särskilt gäller detta om den vanligaste formen av anvisning, checken. Rodhe ger flera exempel på åtgärder i sådan riktning. Hit hör bland annat den s. k. butiksrekommendation, enligt vilken kreditinstitutens organisationer rekommenderat sina medlemmar att på vissa villkor taga på sig förluster, som sammanhänger med att en i detaljhandeln mottagen check visar sig vara förfalskad eller sakna täckning. Såvitt avser falska checkar är denna rekommendation emellertid tills vidare satt ur kraft, vilket som bekant lett till att checkar f. n. i regel inte godtas som likvid i detaljhandeln. Rodhe berättar vidare att man utomlands träffar på överenskommelser, enligt vilka vissa särskilt utvalda checkräkningshavare ges förmånen av ett löfte från trassatbanken, att denna kommer att svara för att täckning finns för checkar, som utställts av räkningshavaren. Detta dokumenteras vanligen på så sätt, att räkningshavaren erhåller ett s. k. checkgarantikort för företeende, då han presenterar en check för betalning i en till systemet ansluten bank.
    Samma behov som frammanat överenskommelser mellan olika banker om garanti för inlösen av check ligger — enligt vad Rodhe närmare utvecklar — bakom kreditkortsystemets tillkomst. Man skiljer mellan interna och externa kreditkort. Ett internt kreditkort utgör endast en legitimationshandling i förhållandet mellan ett företag och dess kunder. Externa kreditkort däremot utmärkes av att de fungerar i trepartsförhållandet: kreditkortföretaget—säljföretaget—kortinnehavaren. Det är de externa kreditkor-

 

1 Som Rodhe nämner har kreditkortet på senare tid blivit föremål för uppmärksamhet från lagstiftarens sida. Se t. ex. lagen om hemförsäljning m. m. samt köplagsutredningens nyligen framlagda betänkande med förslag till lag om konsumentköp (SOU 1972: 28).

Anm. av Knut Rodhe: Anvisningar och kreditkort 229ten som Rodhe intresserar sig för i sin fortsatta framställning, vars tyngdpunkt ligger på beskrivningen av rättsförhållandet mellan de inblandade parterna. Svaret på frågan hur detta rättsförhållande gestaltar sig i olika avseenden får man naturligtvis främst söka i de avtal, som regelmässigt träffas mellan dels kortföretag och säljföretag, dels kortföretag och kortinnehavare. Utgångspunkt för Rodhes studier härvidlag har i första hand varit de formulär som användes av Köpkort AB, vilket företag har en ledande ställning på den svenska kreditkortmarknaden.
    Enligt Köpkort AB:s avtal med vederbörande säljföretag åtager sig Köpkort AB att tillhandahålla blanketter till försäljningsnotor och att vid presentation inlösa dessa notor, medan säljföretaget i sin tur utfäster sig att låta kortinnehavare företa inköp utan tillägg till gällande kontantpris mot det att kortinnehavaren företer kreditkortet och undertecknar en försäljningsnota. I avtalet behandlas vidare riskfördelningen mellan kortföretaget och säljföretaget. Härvid gäller att risken för övertrassering av det konto, som av kortföretaget föres för kortinnehavaren, risken för förfalskning samt risken för bristande rättshandlingsförmåga hos kortinnehavaren i princip skall bäras av kortföretaget, såvida inte säljföretaget förfarit vårdslöst. Fel eller brister i den försålda varan är däremot uteslutande en angelägenhet mellan säljföretaget och kortinnehavaren. Kortinnehavaren är sålunda enligt avtalet med kortföretaget skyldig att erlägga betalning till detta företag, oavsett eventuella anmärkningar mot varans skick.
    Sistnämnda förhållande har uppmärksammats på lagstiftarhåll. Som Rodhe berör har i direktiven till den år 1971 tillsatta utredningen angående den rättsliga regleringen av avbetalningsköp och andra former av konsumtionskredit sålunda uttalats betänkligheter mot att man på detta sätt avskär kortinnehavaren från möjligheten att vid krav på betalning framställa invändningar, som har avseende på exempelvis den försålda varans beskaffenhet. I detta sammanhang kan dock följande vara värt att notera.
    Sedan Rodhes skrift utkom har köplagsutredningen framlagt sitt betänkande med förslag till konsumentköplag. I detta förslag återfinns visserligen en bestämmelse av innehåll att, om köpeskillingen erlägges med belopp, som köparen genom säljarens förmedling erhållit som lån av någon, med vilken säljaren står i nära ekonomisk förbindelse, köparen får mot krav på betalning av långivaren framställa samma invändningar på grund av köpet som han äger göra mot säljaren. Emellertid har från denna bestämmelses tillämpningsområde enligt uttalande i motiven uttryckligen undantagits det fallet att köpeskillingen erlägges med begagnande av externa kreditkort. Utredningen har menat, att det från säljarens synpunkt här rör sig om ett kontantköp i motsats till vad som anses gälla när interna kreditkort kommer till användning.
    I avsnittet om rättsförhållandet mellan kortföretag och kortinnehavare, vilket förhållande kännetecknas av att kortinnehavarens huvudförpliktelse är att återbetala en av kortföretaget tillhandahållen kredit, påpekar Rodhe att vissa typer av kreditkort endast fyller en betalningsfunktion, innebärande att kredittiden inte är avsedd att överstiga systemets omloppstid. Andra typer åter har ett mera påtagligt kreditsyfte. I samma avsnitt tar Rodhe upp två intressanta specialfrågor. Den ena sammanhänger med 1971 års lag om hemförsäljning m. m. Enligt denna lag äger köparen som bekant rätt att inom viss tid frånträda köpet, då säljaren lämnar köparen kredit på

230 C.-W. Liljencrantzköpeskillingen, men också för det fall att köpeskillingen erlägges med användande av vad som här kallas kreditbevis. Om köparen utnyttjar sin ångerrätt, äger han enligt lagen återfå den motprestation han eventuellt kan ha erlagt. Men hur skall detta ske när motprestationen består i att köparen undertecknat en försäljningsnota med åtföljande debitering av hans konto hos kortföretaget? Rodhe menar, att säljaren bör anses ha fullgjort sin återbetalningsskyldighet om han "återställer köpeskillingen till kortföretaget och därigenom befriar köparen från hans betalningsskyldighet gentemot detta". Saken skulle väl också — kanske något mera exakt — kunna uttryckas så, att säljaren måste anses ha fullgjort vad på honom ankommer, om han till kortföretaget erlägger ett belopp motsvarande köpeskillingen med anmodan till kortföretaget att kreditera köparens konto med samma belopp. Innebörden är emellertid densamma och den av Rodhe anförda lösningen förefaller i alla händelser rimlig. Man kunde måhända tycka att frågan borde ha närmare berörts i hemförsäljningslagens förarbeten.
    Den andra frågan av speciellt intresse i detta sammanhang är vem som skall bära risken av att kreditkortet förkommer och utnyttjas av obehöriga. Frågan har aktualitet även såvitt avser förkomna checkblanketter. Rodhe ger här inte något generellt svar. Ett sådant är väl inte heller möjligt att ge. Köpkort AB:s bestämmelser föreskriver endast att kontohavaren skall väl förvara kortet och genast underrätta kortföretaget om kortets förlust. Om kontohavaren varit försumlig härvidlag, torde han få bära ansvaret för detta. Men hur skall, som Rodhe påpekar, bevisbördan fördelas? Rodhe berättar vidare, att man i USA numera infört tvingande lagregler på förevarande område, enligt vilka kontohavarens ansvar är relativt snävt begränsat. Detta torde — i förening med ett studium av amerikansk lagstiftning på andra, närliggande områden — måhända kunna utgöra en tankeställare för den som till äventyrs tror, att Sverige skulle i märklig mån vara ett föregångsland på konsumentskyddets område. Rodhe väcker i sammanhanget till sist också frågan — dock utan att besvara den — huruvida en kontohavare, vars kreditkort förkommit till följd av vårdslös förvaring, med framgång skulle kunna hävda att hans ansvar för kortets obehöriga begagnande är subsidiärt i förhållande till ett säljföretag, som åsidosatt de i dess avtal med kortföretaget intagna säkerhetsföreskrifterna.
    Som redan inledningsvis anmärkts anser Rodhe, att försäljningsnotan bör karakteriseras som en anvisning. I ett särskilt avsnitt redogör författaren för hur han kommit fram till denna uppfattning. På grunder, som förefaller väl underbyggda, avvisar han att beteckna försäljningsnotan som ett av kortinnehavaren utfärdat skuldebrev eller som ett vittnesbörd om ett tredjemansavtal, vilka är två andra juridiska konstruktioner som Rodhe också anser värda att prövas. Metoden att på detta sätt söka inrangera en i det praktiska rättslivet uppdykande företeelse under en viss, redan existerande juridisk etikett skulle måhända av en rättsfilosof betecknas som ett utslag av begreppsjurisprudens. Därmed må vara hur som helst — för den praktiskt verksamme juristen är en sådan etikettering otvivelaktigt av värde. Allt nytt går emellertid inte att, i likhet med försäljningsnotan, inordna under ett tidigare vedertaget juridiskt begrepp. Hit hör sålunda inte kreditkortet, som Rodhe avslutningsvis beskriver såsom en till viss man ställd legitimationshandling, utvisande att kortets bärare har dragningsrätt hos kortutställaren enligt vissa regler. Kreditkortet, liksom checkgarantikortet, tjänar där-

Anm. av Knut Rodhe: Anvisningar och kreditkort 231med som ett komplement till en viss typ av anvisning, vilket avsevärt ökar anvisningens användbarhet.
    I ett sista kapitel, rubricerat "Ett perspektiv mot framtiden", framhåller Rodhe att det externa kreditkortsystemet innebär, att kreditkortföretagen övertager detaljhandelns kreditgivning till kunderna och därigenom underlättar för de mindre företagen att hävda sig gentemot varuhusjättarna, vilka är i stånd att ordna en rationell kreditgivning på egen hand. En annan konsekvens av kreditkortsystemet, liksom av checksystemet, är att den betungande hanteringen av kontanter minskar. Kreditkortsystemet skulle sålunda vara ett steg på vägen mot det s. k. kontantlösa samhället. Detta system medför emellertid i sin tur en relativt betungande pappershantering. Mot bakgrund av utvecklingen i USA spår Rodhe dock att kreditkortet kan komma att bilda övergången till ett helt nytt system, där datorregistrering ersätter pappershanteringen och såväl försäljningsnotan som checken blir överflödiga. Måhända går Rodhes profetia en dag i uppfyllelse. Den dag, då man i vårt land via en terminal hos ett säljföretag kan ögonblickligen åstadkomma en debitering av köparens bankkonto och motsvarande kreditering av säljföretagets konto, torde emellertid ännu vara avlägsen. Frågan har studerats av en särskild utredning, den s. k. SIBOL-utredningen (SIBOL = Samarbete för Integrerat Betalningssystem On-Line), bakom vilken står de svenska affärs- och sparbankerna samt Postbanken och jordbrukskassorna. I sin nyligen framlagda slutrapport har SIBOL-utredningen konstaterat, att det visserligen är fullt tekniskt möjligt att genomföra ett system, varigenom exempelvis varuhuskunder betalar sina inköp med hjälp av ett särskilt bankkort som maskinellt avläses i kassan. Ett sådant system anges dock kunna vara utbyggt först någon gång mellan år 1985 och år 2000. Härtill kommer att SIBOL-utredningens huvudmän alls ännu inte tagit ställning till frågan, om man skall taga på sig de omfattande investeringar som erfordras för genomförandet av ett system av detta slag. Av intresse att notera slutligen är att SIBOL-utredningen förutser, att sedlar och skiljemynt kommer att fortsätta att tjäna som betalningsmedel — om väl i successivt minskande omfattning — under överskådlig framtid.
 

C.-W. Liljencrantz