244 Karl OlivecronaSpörsmål om utmätning av pantbrev

 

Enligt 91 a § 1 st. UL får ett pantbrev i fast egendom tagas i anspråk genom utmätning "i den mån" det ej utgör pant för fordran. I fjärde stycket av samma paragraf regleras det fall att det "råder tvist" om "huruvida något finns att utmäta enligt 1 mom.". Utmätningsmannen skall, "om skäl äro därtill", förelägga utmätningssökanden att inom viss tid väcka talan mot gäldenären och "den som bestrider att något finns att utmäta". Det förutsättes att först utmätning sker och att därefter hänvisning till rättegång meddelas.
    Vad som åsyftas med satsen att ett pantbrev utmätes i den mån det ej utgör pant för fordran är närmast att panthavaren först skall ha ut sin fordran ur den utdelning som kan falla å pantbrevet vid eventuell medelsfördelning; endast om ett överskott uppstår, kan något komma utmätningssökanden tillgodo.
    Emellertid har man avsett att säga någonting mera med satsen i fråga. Meningen var att även ange hur överskottet skall beräknas. Däri ligger förklaringen till att satsen inskjutits i 91 a §. Bakgrunden är följande en smula invecklade förhållanden.
    Enligt lagberedningens förslag rörande fastighetsexekutionen (SOU 1968: 64, "U VIII") kunde "rätt till ägarhypotek" utmätas för fastighetsägarens gäld (78 § UL). Det hette alltså icke att pantbrevet utmättes; det som skulle utmätas var fastighetsägarens rätt till ägarhypotek. Denna bestämmelse upptogs i den nya 91 a § UL i den lydelse detta lagrum fick enligt lag den 14 maj 1971.
    Enligt JB 6: 9 innebär ägarhypotek att fastighetsägaren vid eventuell medelsfördelning skall erhålla vad som utfaller å ett pantbrev som han innehar själv; är pantbrevet belånat, får fastighetsägaren ut skillnaden mellan pantbrevets grundbelopp och kreditgivarens fordran (inkl. ränta m. m.). De tillägg, varom stadgas i JB 6: 3 (femton procent plus utmätningsränta), utgår icke till fastighetsägaren.
    Om nu ett ägarhypotek blev utmätt, kunde exekutionen enligt 91 a § UL övergå till exekution i fastigheten. På begäran av utmätningsborgenären skulle nämligen fastigheten "tagas i anspråk"; när utmätningsmannen meddelat beslut härom, skulle fastigheten "anses utmätt". Vad utmätningsborgenären då kunde få ut vid köpeskillingsfördelningen blev maximalt vad fastighetsägaren själv skulle ha fått ut, om ej ägarhypoteket blivit utmätt. Några tillägg skulle alltså icke beräknas för utmätningsborgenären. (Alternativt kunde utmätningsborgenären begära, att utmätningsmannen skulle pantförskriva ägarhypoteket till honom. Enligt 91 b § skulle emellertid denna pantförskrivning gå till så, att utmätningsmannen till borgenären utfärdade bevis om att pantbrevet — ej blott ägarhypoteket — utgjorde pant för dennes fordran. Härav synes ha följt den konsekvensen att utmätningsborgenären skulle få samma ställning som en panthavare och alltså få utdelning även å tilläggen enligt reglerna i JB 6: 3.)
    Genom lagstiftning den 17 december 1971 ändrades reglerna om tilläggen. Enligt de ursprungliga reglerna skulle tillägg beräknas för en borgenär endast i den mån det erfordrades för att täcka ränta å hans fordran samt

Utmätning av pantbrev 245andra biförpliktelser.1 Nu likställdes tilläggen med pantbrevets grundbelopp såtillvida, att varje fordran, för vilken ett pantbrev utgör säkerhet, alltså även kapitalbelopp, får tagas ut på tilläggen; dessa får dock utnyttjas blott om icke grundbeloppet förslår.2
    Denna ändring medförde att fastighetsägarens möjligheter att begagna ett pantbrev för sekundärbelåning ökades. De nya reglerna medför nämligen att en sekundär panthavare får utdelning för hela det "överhypotek" som kan föreligga. Med överhypotek förstås härvid skillnaden mellan "inteckningsramen" (= pantbrevets grundbelopp plus femton procent plus utmätningsränta) och den primäre panthavarens fordran. Med denna ordning kan ett belånat pantbrev erbjuda en viss möjlighet till sekundärbelåning, även om den primäre panthavarens fordran närmar sig eller t. o. m. något överstiger pantbrevets grundbelopp.3
    Dessa nya regler om beräknande av utdelning åt en sekundär panthavare ansågs böra medföra en ändring även i fråga om utmätningsreglerna. Den vidgade möjligheten att utnyttja ett pantbrev för pantsättning vore att se som en tillgång i fastighetsägarens hand, vilken borde kunna tagas i anspråk av hans borgenärer genom utmätning. Den som vunnit utmätning i ett pantbrev borde alltså få utdelning på samma sätt som en fordringsägare, till vilken fastighetsägaren lämnat pantbrevet som säkerhet. Utdelningen borde sålunda icke begränsas till beloppet av det ägarhypotek som kunde föreligga vid medelsfördelning. Borgenären borde få utdelning även å tillläggen.4
    Det är detta som åsyftas med satsen att ett pantbrev skall utmätas "i den mån" det ej utgör säkerhet för fordran. Denna egendomliga fras är emellertid helt onödig. Det behövde endast sägas, att ett pantbrev, lika väl som t. ex. en obligation, kan utmätas, även om det är pantsatt. Av bestämmelser på andra ställen framgår på vilket sätt utdelning skall beräknas för utmätningssökanden ur de medel som kan utfalla å pantbrevet.5
    Beträffande motiveringen till ändringen må erinras om att pantbrevet icke utgör någon tillgång i fastighetsägarens hand vid sidan av fastigheten. En fastighetsägare ökar icke sin förmögenhet genom att ta ut ett pantbrev.

 

1 Jfr SvJT 1971 s. 519 ff. Exempel: Ett pantbrev om 10 000 kronor är belånat till säkerhet för en fordran om 9 000 kronor med ränta. Vid medelsfördelning utestår ränta m. m. om 800 kronor. Pantbrevet är sekundärt belånat för en fordran om 5 000 kronor. Vad den sekundäre panthavaren kunde få i utdelning blev 200 kronor plus femton procent å 200 kronor jämte utmätningsränta å samma belopp.
2 Den företagna ändringen innebär en återgång till de regler som tidigare tillämpades angående beräkning av ränta å en inteckningsrevers, blott med den skillnaden att pantbrevets grundbelopp måste utnyttjas helt innan tilläggen får tas i anspråk. (Tidigare kunde inteckningshavaren välja mellan att bevaka ränta m. m. å inteckningens kapitalbelopp eller å dess ränta.)
3 I samma exempel som i not 1 får den sekundäre panthavaren utdelning med 11 500 kronor plus utmätningsränta minus 9 800 kronor. Om den primäre panthavarens hela fordran antages uppgå till 10 000 kronor, återstår likväl 1 500 kronor plus utmätningsränta för den sekundäre panthavarens räkning.
4 Prop. 1971: 179 s. 20 och 35.
5 Bestämmelserna innebär icke att den sekundäre panthavaren kan få utdelning med det belopp, vartill överhypoteket uppgick vid tiden för utmätningen. Det avgörande är storleken av överhypoteket vid tidpunkten för upprättande av sakägarförteckning. Överhypoteket kan då vara mindre och kan t. o. m. ha försvunnit genom att räntor m. m. kumulerats.

246 Karl OlivecronaVad han vinner är att han får ett instrument, med vars hjälp han kan utnyttja fastigheten som kreditunderlag.
    Man har därför anledning att uppställa den frågan, hur man skall bedöma följderna av en pantsättning av ett pantbrev, som sker sedan den intecknade fastigheten blivit utmätt. I denna situation bör icke fastighetsägaren få förfoga över fastigheten till förfång för utmätningssökanden. Men om pantsättningen medför att panthavaren får utdelning med förmånsrätt även ur tilläggen, kan detta leda till att den som fått utmätning i fastigheten får sin ställning försämrad.
    Antag att en fastighet utmätts för A:s räkning på grund av en fordran som icke är förenad med särskild förmånsrätt. I fastigheten finns en inteckning om 100 000 kronor. Pantbrevet utgör säkerhet för en fordran om 90 000 kronor (inkl. ränta m. m.). Vad den som fått utmätning i fastigheten då kan erhålla i utdelning blir det överskott som eventuellt uppstår sedan 100 000 kronor utfallit på inteckningen. Säljes fastigheten på exekutiv auktion för t. ex. 108 000 kronor, får inteckningshavaren 90 000 kronor, fastighetsägaren 10 000 kronor och utmätningssökanden 8 000 kronor (om hans fordran uppgår till så stort belopp).
    Antag nu i stället att fastighetsägaren i andra hand pantförskrivit pantbrevet till B såsom säkerhet för en fordran om 20 000 kronor. Fastighetsägaren får då ingen utdelning. Hans 10 000 kronor tillfaller B. Men B får därjämte utdelning å tilläggen. Han erhåller alltså även de 8 000 kronor som skulle gått till A, om ingen sekundärpantsättning ägt rum.
    Enligt lagen blir resultatet detta, vare sig sekundärpantsättningen skett före eller efter utmätningen. I förra fallet är det i sin ordning att den sekundäre panthavaren får de 8 000 kronorna. Men i senare fallet måste utgången betecknas som principvidrig. Det förfogande över fastigheten, som ägaren utövat genom att efter utmätningen av fastigheten sekundärt pantsätta pantbrevet till B, har då lett till att utmätningssökanden går miste om de 8 000 kronor han skulle fått, om intet dylikt förfogande ägt rum.
    Resultatet blir sådant därför att förfogandet formellt har karaktär av pantsättning av ett pantbrev. Genom denna pantsättning grundas enligt lagen panträtt i fastigheten. En panträtt som grundas efter utmätning av fastigheten borde ju icke ha företräde framför utmätningsfordringen. Men prioritetsställningen för en fordran som är förenad med panträtt i fastigheten beror enligt förmånsrättslagen (FRL) icke på tidpunkten för pantsättningen av pantbrevet utan på tidsförhållandet mellan utmätningen och ansökan om den inteckning som pantbrevet representerar. Det är därför att lagen innehåller denna konstruktion som den sekundäre panthavaren får företräde framför utmätningssökanden, trots att utmätningen skett före pantsättningen.
    Om ett pantbrev utmätes, leder detta enligt lagen till att utmätningssökanden får panträtt i fastigheten för sin fordran. Han får därför utdelning enligt samma regler som den, till vilken pantbrevet blivit pantsatt. Ehuru utmätning av ett pantbrev realiter syftar till erhållande av utdelning ur realisationsmedel för fastigheten, kan alltså en sådan utmätning medföra att utmätningssökanden får företräde framför en borgenär som tidigare fått fastigheten utmätt för sin fordran.
    Utmätning av ett pantbrev medför icke att utmätningssökanden omedelbart erhåller förmånsrätt i fastigheten. Detta sker först genom ett mellanled. Prioritetsreglerna är utomordentligt invecklade.

Utmätning av pantbrev 247    I FRL regleras ordningsföljden mellan inteckning i fast egendom å ena sidan samt utmätning av fast egendom å andra sidan (6, 8 och 9 §§). Förhållandet mellan inteckningar inbördes samt mellan inteckningar och inskrivningar regleras i JB 17: 6. I FRL behandlas icke den förmånsrätt som skall vara förenad med panträtt i fast egendom. Denna fråga regleras i stället i JB 6: 3. Där stadgas att borgenär som har panträtt i en fastighet skall ha rätt till utdelning med den företrädesrätt inteckningen medför. Beträffande det fall att pantbrevet innehaves av fastighetsägaren eller är underbelånat hänvisar JB 6: 9 till 6: 3, vilket betyder att ägarhypoteket skall medföra utdelning med inteckningens förmånsrätt.
    Utmätning av ett pantbrev medför som sagt icke i och för sig att utmätningssökanden skall få något företräde. I och för sig medför utmätningen icke ens att utmätningssökanden överhuvudtaget skall få någon utdelning ur realisationsmedel för fastigheten. För att han skall få sådan utdelning förutsättes att utmätningsmannen antingen pantförskrivit pantbrevet till honom enligt 91 a § 3 st. UL eller också enligt samma lagrum meddelat beslut om att fastigheten direkt skall tagas i anspråk. I förra fallet grundas panträtt i fastigheten för utmätningssökanden, och han får alltså enligt JB 6: 3 förmånsrätt enligt inteckningens plats. För det fall att fastigheten direkt tages i anspråk har fordrats en särskild bestämmelse i 2 § 2 st. lagen om exekutiv försäljning av fast egendom. Den säger att vad som gäller om fordran, som är förenad med panträtt i fast egendom, skall gälla även fordran, för vilken fastigheten tagits i anspråk jämlikt 91 a § UL.
    Det är icke alldeles lätt att leta sig fram genom detta labyrintiska system, vilket är en produkt av tanken att inteckningen skall vara det primära och pantbrevet ett bevis om inteckningen samt att panträtt i fastigheten skall grundas genom pantsättning av pantbrevet. (Jfr därom SvJT 1971 s. 514, 523 ff. samt mitt arbete Inteckningsrätten i jordabalken, 2 uppl. 1972, s. 46 ff., 71 f.)

    Den möjlighet som en fastighetsägare nu fått att efter utmätning av fastigheten försämra utmätningssökandens ställning genom pantsättning av ett pantbrev torde ha mycket ringa praktisk betydelse. Något större betydelse kan emellertid utmätningsfallet tänkas få.
    Visserligen finns det två omständigheter som begränsar risken för att utmätning av ett pantbrev skall komma att äga rum efter utmätning av fastigheten. Den ena är det mycket utbredda bruket att sekundärt pantförskriva pantbrev till kreditgivare som belånar sämre prioriterade pantbrev; detta leder till att utmätning av belånade pantbrev mera sällan kan medföra någon utdelning. Den andra omständigheten är att flertalet utmätningar av pantsatta pantbrev kan väntas äga rum efter det att exekution inletts i fastigheten och sakägarförteckning upprättats.6Först då kan med lätthet och säkerhet konstateras, huruvida det finns något överhypotek. Men i detta läge får den som vinner utmätning i pantbrevet icke någon utdelning för tilläggen med pantbrevets förmånsrätt. Endast om det skulle uppstå något överskott, sedan samtliga i sakägarförteckningen upptagna fordringar blivit tillgodosedda, får han jämlikt 143 § UL utdelning. Emellertid inges ofta skriftliga bevakningar i förväg, varför det redan före bevakningssammanträdet kan vara möjligt att konstatera förefintligheten av överhypotek. Vidare är det inte säkert att en inteckningshavare, som betraktar sin fordran som fullt säkrad, bryr sig om att bevaka fordringen å överhypotek som kan finnas å bättre prioriterade, sekundärt pantförskrivna pantbrev. En och annan gång kan nog därför tänkas inträffa, att en vaksam fordringsägare tillskansar sig utdelning å icke utnyttjade tillägg till pantbrev med god förmånsrätt, vilket kan leda till förfång för sämre prioriterade fordringsägare.

 

6 Jfr prop. 1971: 20 s. 172 f. och 309.

248 Karl Olivecrona    Vissa frågor är också att ställa beträffande den hänvisning till rättegång som skall kunna meddelas av utmätningsmannen enligt 91 a § 4 st. UL. Hänvisning skall som nämnts kunna ges när det råder tvist om huruvida "något finns att utmäta". Vad som avses med detta uttryckssätt är att någon intressent bestrider att det finns ett överhypotek på ett pantbrev som blivit utmätt. Närmast har man att tänka sig att en kreditgivare, som innehar pantbrevet som säkerhet, påstår att hans fordran täcker inteckningsramen. Utmätningssökanden skulle då kunna hänvisas att väcka talan mot honom och fastighetsägaren.7
    Vilken funktion skulle en sådan rättegång ha? Kärandens yrkande skulle gå ut på att panthavarens fordran skall förklaras uppgå till ett belopp som är mindre än inteckningsramen. En fastställelsetalan angående ett fordringsförhållande skulle alltså upptagas till prövning, ehuru käranden icke påstår sig vara part i detta förhållande. Bifalles kärandens talan, skulle detta icke få någon betydelse för storleken av den utdelning, som skall tillkomma panthavaren vid eventuell medelsfördelning. Denna fråga avgöres i samband med medelsfördelningen på grundval av då föreliggande omständigheter. Domen skulle endast ha betydelse för frågan huruvida det genom utmätningen av pantbrevet inledda förfarandet skall fullföljas.
    Rättegången skulle i själva verket komma att avse en fråga av en typ som principiellt sett uppkommer vid varje utmätning. För att utmätning skall företagas fordras enligt en allmän regel att objektet kan väntas inbringa åtminstone så mycket, att exekutionskostnaderna blir täckta.
    Icke i något annat fall kan denna fråga göras till föremål för rättegång. Förklaringen till att hänvisningsförfarandet införts för just föreliggande fall är följande.
    Utmätning av ett pantbrev kan som nämnts leda till att den intecknade fastigheten direkt tages i anspråk. Enligt 91 a § 3 st. UL skall utmätningsmannen meddela beslut härom, därest utmätningssökanden det begär. När ett sådant beslut meddelats, skall fastigheten anses utmätt.
    Utmätningsmannens beslut motsvarar ett utslag enligt 13 § lagsökningslagen, varigenom en fordran fastställes att utgå med förmånsrätt i fastigheten. Beslutet har samma karaktär som ett dylikt utslag till den del detta avser inledande av exekution. Utmätningssökandens fordran blir att räkna som exekutionsfordran med de konsekvenser detta innebär.
    Naturligt nog har det icke ansetts lämpligt att utmätningsmannen skall kunna meddela ett sådant beslut om läget är på något sätt oklart. Det är därför som hänvisningsförfarandet upptagits i lagen.8
    Emellertid synes det icke vara nödvändigt att utmätning av ett pantbrev skall kunna leda till att fastigheten direkt tages i anspråk. I 91 a § 3 st. finns ju ett annat alternativ, nämligen att pantbrevet av utmätningsmannen pantförskrives till utmätningssökanden. Denne får då ställning av panthavare och kan såsom sådan i vanlig ordning inleda exekution i fastigheten.
    Lagsöker sedan utmätningssökanden med stöd av pantbrevet för att få fastigheten dömd i mät, har fastighetsägaren tillfälle att invända, att de ticke finns något överhypotek å pantbrevet. Denna fråga får då prövas i lag-

 

7 Här avses alltså icke det fall att tredje man uppträder med anspråk på att vara ägare till fastigheten. Detta fall är reglerat på annat sätt. Se U VIII s. 221.
8 Jfr U VIII s. 219.

Utmätning av pantbrev 249sökningsprocessens form. Eventuellt får rätten ge en hänvisning till rättegång. Detta synes vara den rätta ordningen för prövningen av en sådan fråga.
    Det enda tänkbara skälet för att det skall vara möjligt att direkt ta fastigheten i anspråk torde vara att förfarandet då går snabbare. Denna tidsvinst synes dock icke vara av någon större betydelse.
    Om lagsökningsförfarandet, såsom man kan vänta, ersättes av ett förfarande inför kronofogdemyndighet, ger det sig av sig självt att hänvisning till rättegång enligt 91 a § 3 st. blir onödig. En borgenär som har en exekutionstitel mot en fastighetsägare kan då på en gång begära, dels att ett pantbrev skall utmätas, dels att, för den händelse denna ansökan bifalles, fordringen skall fastställas att utgå ur fastigheten med förmånsrätt jämlikt 6 § FRL. Denna senare begäran blir då prövad i former som motsvarar lagsökningsprocessens.
    Blir ett sådant förfarande det enda möjliga, framstår ceremonien med pantförskrivning av ett utmätt pantbrev såsom överflödig. Det kan direkt stadgas att utmätningssökanden i och med utmätningen skall anses ha panträtt i fastigheten.
 

Karl Olivecrona