Om svarandens utevaro i indispositiva tvistemål

 

Det blir allt vanligare att enskild part eller annan, som kallas att inställa sig inför domstol, uteblir. Detta gäller såväl tvistemål som brottmål och någon sådan anmälan, som förutsättes i 32 kap. 4 § andra st. RB, förekommer sällan. Vad som skall anses som laga förfall, enligt 32 kap. 8 § första st. RB, blir allt svårare att överblicka. Skall t. ex. en sedan länge planerad semesterresa anses som laga förfall för part eller vittne? Eller om part eller vittne skall utföra ett viktigt arbete just den dagen han skall inställa sig inför domstolen, är det laga förfall?
    Denna artikel skall endast handla om den situation som uppstår, när svaranden i ett indispositivt tvistemål uteblir.
    Det förutsättes att vite förelagts och att kallelsen delgivits i Sverige. Målet avser hemskillnad och det är mannen, som uteblir. Hustrun kommer till förberedelsen tillsammans med advokat och hon yrkar, förutom hemskillnad, vårdnaden om två barn, rätt att sitta kvar i hemmet, underhållsbidrag för barnen samt interimistiskt beslut.
    Hur handlägges ett sådant mål i dag i en tingsrätt? Såvitt jag kunnat utröna är ett vanligt sätt följande. Man väntar en kvart på mannen. Under tiden försöker man per telefon till bostaden och arbetsplatsen nå kontakt med honom. Detta lyckas i många fall och då får man avvakta att han kommer, om detta är praktiskt möjligt. Dessa fall lämnas åsido här. I andra fall kan olika situationer tänkas. För det första att mannen inte anträffas per telefon, för det andra att han anträffas men inte vill komma den dagen men väl en annan dag och för det tredje att han anträffas men förklarar att han struntar i alltsammans. Även andra situationer förekommer men dessa tre varianter synes vara de vanligaste.
    I det första fallet anträffas inte mannen per telefon. Han har alltså helt uteblivit. Hustrun vet inte var han uppehåller sig eller hur han för närvarande har det, eftersom de separerat för ett halvt år sedan. Enligt 44 kap. 6 § RB kan mannen hämtas till rätten. Detta lär emellertid av flera olika

skäl, som jag förbigår här, bli omöjligt i praktiken. Enligt lagrummet kan förberedelsen då avslutas eller målet avgöras utan hinder av att mannen uteblivit. Vad menas därmed? När man talar med kolleger i underrätt, får man mycket olika tolkningar och det synes mig som om någon klar praxis inte finns för hur man bör gå tillväga. Frågan är alltså, vad som händer, när man konstaterat, att mannen inte kommer och hämtning inte kan ske. Det vanligaste tycks vara, att ingenting annat händer än att målet utsättes till ny förberedelse med förhöjt vite för mannen att komma tillstädes. I vissa fall förordnas, att han skall hämtas till den nya förberedelsen. Enligt min mening är detta otillfredsställande. Det sägs, att man inte kan veta om mannen har laga förfall samt att målet ur utredningssynpunkt är oklart, eftersom mannens inställning till yrkandena i stämningen är okänd. Från rättssäkerhetssynpunkt, sägs det, kan målet inte handläggas utan uppskov måste ske.
    Rättssäkerhet, i detta fall, för vem? För hustrun är det av vikt att målet handlägges och avgöres. För hennes del har ett beslut i hemskillnadsfrågan betydelse i fråga om separation, hemfrid, bostad, bodelning, den egendom som hon därefter förvärvar blir enskild, vårdnad om barnen, bidragsförskott, hyresbidrag, omskolningsbidrag, plats på daghem för barnen m. m. samt lugn och ro. Därför är det enligt min mening angeläget, att åtminstone ett interimistiskt beslut fattas redan vid den första förberedelsen. Den svåra frågan återstår nu, om rätten med stöd av 44 kap. 6 § RB även kan meddela dom i målet på begäran av hustrun. Härom får man inget besked, varken i doktrin eller prejudikat. Såvitt jag har kunnat finna meddelas i praktiken inte dom i målet redan vid första förberedelsen. Anledningen härtill synes vara att utredningen anses ofullständig, eftersom mannen inte svarat vare sig skriftligen eller muntligen. Därför kräver hänsynen till rättssäkerheten, att målet utsättes på nytt.
    Vad händer sedan vid den andra förberedelsen, om situationen är densamma som vid första tillfället? Mannen är återigen delgiven kallelse men han hör inte av sig. I detta läge förekommer olika varianter på hur målet handlägges, alltifrån ingenting, eller interimistiskt beslut och förordnande om ytterligare förberedelse, till huvudförhandling och dom i målet. Det finns även tingsrätter, som i detta läge utsätter målet till huvudförhandling med nämnd och förordnar om hämtning av mannen till huvudförhandlingen. Vad som därefter händer om mannen inte kan hämtas till huvudförhandlingen, finns olika varianter på.
    Enligt min mening är detta osäkerhetstillstånd otillfredsställande och jag anser, att tingsrätten med stöd av 44 kap. 6 § RB kan handlägga och avgöra målet åtminstone vid den andra förberedelsen. Till den andra förberedelsen bör dock kallelsen till svaranden även innehålla förslagsvis "målet kan komma att avgöras i Eder utevaro".
    Det andra fallet, som skulle behandlas här, är att mannen vid den första förberedelsen anträffas per telefon men att han inte vill komma den dagen på grund av uppgivet skäl. Han vill emellertid komma en annan dag och tänker inte utebli. I detta läge kommer man in på frågan om laga förfall. Enligt Gärdes kommentar till 32 kap. 8 § RB bör, som laga förfall, godtagas varje omständighet av sådan beskaffenhet, att det ej rimligen kan krävas att den ifrågavarande uppgiften fullgöres. För det praktiska rättslivets del kunde man ju önska sig ett klarare besked. Som laga förfall får väl t. ex.

anses, att, om mannen uppger att han just den dagen skall börja en omskolningskurs, han har rätt att inställa sig i målet en annan dag.
    Huruvida rätten i detta fall på hustruns begäran kan eller skall meddela ett interimistiskt beslut, är föremål för delade meningar, eftersom mannen ju har för avsikt att svara i målet. Enligt min mening kan och bör även i detta fall ett interimistiskt beslut meddelas och målet skall därefter utsättas till ny förberedelse, varvid kallelsen till mannen även i detta fall bör vara försedd med förut angivet tillägg om att målet kan komma att avgöras i hans frånvaro.
    Det tredje fallet var, att mannen anträffas per telefon men förklarar, att han struntar i alltsammans. I detta fall förekommer också olika varianter på handläggningen, beroende på var mannen befinner sig. Är han i närheten av tingshuset hämtas han genast, i annat fall hämtas han till ett senare tillfälle. Enligt min mening bör målet i detta fall handläggas sålunda, att mannen genast hämtas om det är praktiskt möjligt. Går inte detta, bör målet med stöd av 44 kap. 6 § RB på hustruns begäran omedelbart företagas till huvudförhandling och alltså ej uppskjutas till senare tillfälle.
    I samtliga nu nämnda tre fall av svarandens utevaro måste givetvis krävas att målet är tillräckligt utrett i materiellt hänseende. Häri ligger en ytterligare svårighet. I de flesta fall kan käranden lämna tillräckliga uppgifter, eventuellt under sanningsförsäkran, för att rätten skall kunna döma i målet. Uppskov kan i vissa fall trots allt bli nödvändiga för att höra barnavårdsnämnden eller införskaffa löneuppgift om svaranden. Skulle uppskov bli nödvändigt, bör emellertid alltid ett interimistiskt beslut meddelas.
    Sammanfattningsvis vill jag anföra, att 44 kap. 6 § RB är en bestämmelse, som syftar till ett materiellt avgörande och detta avgörande kan inte likställas med en tredskodom. Lagrummet kan inte anses hindra, att tingsrätten i svarandens utevaro övergår från förberedelse direkt till huvudförhandling. Bestämmelsen kan dock inte tillämpas, om rätten godkänner att svaranden har laga förfall för sin utevaro, och detta måste gälla även om svarandens begäran om laga förfall kommer rätten till handa så sent som under förberedelsen.
    Vad nu sagts om handläggningen av hemskillnadsmål i svarandens utevaro, anser jag vara tillämpligt även i andra mål av indispositiv natur som t. ex. mål om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. I dessa mål uppkommer nämligen en mängd praktiska problem och målet kan bli vilande mycket länge. Ett vanligt fall är att svaranden, mannen, sedan han tagit blodprov, vägrar att inställa sig och att hämtning inte kan ske. Ett annat fall är att mannen vägrar, eller låter bli, att ta blodprov, trots upprepade vitespåföljder i anledning därav. När mannen fått två vitesförelägganden att ta blodprov, men inte efterkommit dessa, anser jag, att målet kan utsättas till förberedelse och i händelse av mannens utevaro avgöras genom dom med stöd av 44 kap. 6 § RB.
 

Sven Sigander