Utredning om produktskador. Statsrådet Lidbom har fått bemyndigande att tillkalla sakkunniga för utredning angående ersättning för produktskador.
    I direktiven erinras inledningsvis om att de senaste årens tekniska utveckling har ökat riskerna för person- och egendomsskador, orsakade av att industriellt framställda eller bearbetade produkter på grund av sin beskaffenhet, kemiska sammansättning eller av annan anledning erbjuder specifika skaderisker. En viktig uppgift för samhället är att genom tekniska och legislativa åtgärder så långt möjligt förebygga produktskador av detta slag. En annan viktig fråga är på vilket sätt och i vilken omfattning ersättning kan och bör beredas dem som lider sådan skada. Gällande skadeståndsrättsliga regler innebär att den som blir offer för en produktskada i åtskilliga situationer saknar möjlighet att få full gottgörelse för sin skada.
    Vid tillkomsten av skadeståndslagen framhölls att man bör vara återhållsam när det gäller att stärka skadeståndsrättens ställning som ersättningssystem genom att införa nya former av objektivt ansvar och att reformarbetet i första hand bör inriktas på att få till stånd försäkringsmässiga anordningar som verkar direkt till de skadelidandes förmån. Det är enligt direktiven knappast motiverat att införa speciellt förmånliga ersättningsanordningar för alla skador som orsakas av industriellt framställda produkter. Sådana särregler bör gälla endast i fråga om produkter som på grund av sin beskaffenhet typiskt sett erbjuder specifika skaderisker. En viktig uppgift för de sakkunniga blir därför att avgränsa särreglernas tillämpningsområde. Härvid framstår det som naturligt att söka en anknytning till den näringsrättsliga produktkontroll som redan nu finns eller som kan komma till stånd, exempelvis genom ett förverkligande av miljökontrollutredningens förslag till lag om hälso- och miljöfarliga varor (SOU 1972: 31).
    Kostnaderna för ett ersättningssystem bör enligt direktiven ligga på tillverkare och importörer, inte på grossister och detaljister. I fråga om ersättningssystemets utformning står i princip två olika lösningar till buds. En möjlighet är att bygga på ett skadeståndsrättsligt system, närmast då en ordning med objektivt ansvar, eventuellt i kombination med obligatorisk ansvarsförsäkring. Ett tänkbart alternativ härtill är att bygga upp ett från skadeståndsrätten fristående försäkringssystem, som verkar direkt till de skadelidandes förmån. Ett sådant system skulle kunna utformas som en kollektiv försäkringsanordning, vilken finansieras gemensamt av de näringsidkare som skall bära kostnaderna för ersättningarna.
    Vilket system som än väljs uppstår en rad frågor om de närmare förutsättningarna för att ersättning skall utgå och om själva ersättningsnivån. En viktig fråga är om ersättning skall utgå så snart en produktskada faktiskt föreligger eller om det skall krävas att den skadeorsakande produkten kan anses "felaktig". Ofta skulle det kunna föra för långt och bli för dyrbart att medge ersättning även då skada orsakats av en produkt av "normal" beskaffenhet. En speciell typ av skada som kan behöva uteslutas är s. k. utvecklingsskador,

Notiser 265dvs. sådana skador som på grund av sin säregna art inte kunnat förutses ens av den främsta sakkunskapen på området.
    Enligt direktiven bör det vidare övervägas om inte de allmänna skadeståndsrättsliga reglerna om jämkning vid medvållande på den skadelidandes sida bör ges mera begränsad räckvidd eller eventuellt sättas helt ur spel, åtminstone vid personskada. Även frågan om regressrätt skall föreligga i förhållande till den som har varit vållande till skadan bör övervägas närmare. Regressrätt bör i princip inte förekomma mot enskild fysisk person.
    Utredningsarbetet skall bedrivas i nordiskt samarbete.
 

A. K.