Utlänningars brottslighet

En kriminalstatistisk jämförelse mellan svenska och utländska medborgare

Av fil. kand. BRITT SVERI

Sedan några år tillbaka pågår vid Kriminalvetenskapliga institutet vid Stockholms universitet en undersökning, bekostad av Riksbankens jubileumsfond, rörande utlänningars brottslighet. Syftet med detta projekt är i första hand att studera förekomsten av brott inom de i Sverige förefintliga utländska minoriteterna, att ge en beskrivning av denna brottslighet och att jämföra den med svenskarnas egen. Man önskar också få en uppfattning om de utländska brottslingarna, deras sociala bakgrund, tidigare brottslighet och sociala förhållanden i Sverige.
Immigrationen och därmed förknippade problem kan sägas vara ett i Sverige relativt nytt fenomen, som inleddes i och med andra världskriget. De invandrare, som Sverige tog emot under och åren närmast efter detta krig, var politiska flyktingar. Den kvantitativt största gruppen var den som under de sista krigsåren kom från de baltiska länderna. Som ett led i andra humanitära aktioner har efter år 1950 till Sverige överförts cirka 15 000 flyktingar av skilda nationaliteter från olika läger i Europa (Hammar 1967, s. 29). Sverige har dessutom tagit emot en hel del enskilda politiska flyktingar, t. ex. från Ungern 1957 och 1958 efter revolten där år 1956.
Den ojämförligt största gruppen av invandrare utgör dock den utländska arbetskraft, som under de senaste 20 åren lockats hit av rådande ekonomiska högkonjunkturer. Det snabba ekonomiska uppsving, som Sverige upplevde efter andra världskriget, framkallade ett behov av arbetskraft, som inte kunde tillfredsställas inom landets gränser. Större svenska företag började rekrytera arbetare från olika länder i Europa. Samtidigt skedde en spontan invandring i första hand från de nordiska länderna främst Finland (Hammar 1967, s. 30), och denna invandring tog ökad fart i och med införandet av en gemensam nordisk arbetsmarknad 1954. Av immigrationen från Väst- och Centraleuropa har den från Tyskland varit den mest dominerande under hela efterkrigstiden (Wadensjö 1972, s. 3). Det var först i början av 1960-talet, som invandringen från Sydeuropa (inklusive Jugoslavien, Grekland och Turkiet) på allvar började öka och den synes ha nått sin kulmen under senare delen av sextiotalet.

280 Britt Sveri Tabell 1, som visar antalet utländska medborgare som erhållit svenskt medborgarskap åren 1953—1967, kan kanske ge en viss uppfattning dels om invandringens storlek dels om från vilka länder invandrarna kommit.

Tab. 1. Utlänningar, som erhållit svenskt medborgarskap åren 1953 — 1967

Förutvarande medborgarskapsland Antal åren 1953—67

Danmark 11 709
Finland 41 254
Norge 8 975
Estland, Lettland, Litauen 18 747
Storbritannien 595
Frankrike 469
Polen 6 026
Sovjetunionen 5 461
Tyskland 23 236
Österrike 3 257
USA 3 199
Övriga länder 19 389+

Totalt 142 317

+ Därav under åren 1961—67 från Ungern 7.752, från Jugoslavien 1.134, från Italien 877 och från Nederländerna 715.

Källa: Statistisk årsbok för Sverige 1961 och 1969.

    En icke obetydlig del av invandrarna har återutvandrat. Enligt Widstam (1962, s. 271) har en dryg tredjedel av de utländska medborgare som inflyttade under åren 1951—56 åter lämnat landet under en 9-årsperiod fram till 1960. Återutvandringsfrekvensen varierade efter nationalitet.
    Eftersom föreliggande undersökning bygger på ett material från 1967 kan det vara av intresse att med siffror från den officiella statistiken belysa invandrarsituationen detta år. Som invandrare räknas alltså personer, som anmält sig för kyrkobokföring såsom inflyttade från utlandet (kyrkobokföring skall ske inom 2 veckor av den som har för avsikt att bosätta sig här). De personer däremot, som endast ämnar vistas i Sverige tillfälligt under en kortare tid, behöver ej kyrkobokföra sig och ingår alltså ej i den statistik, som kommer att redovisas i det följande.
    År 1967 per 1 november fanns i Sverige 305 576 utlänningar (som utlänning räknas person som icke är svensk medborgare, d. v. s. antingen medborgare i ett utländskt land eller statslös) utgörande 3,9 % av totalbefolkningen. Som framgår av tabell 2 kom ca 65 % från våra nordiska grannländer, varav enbart från Finland drygt 45 %.

Utlänningars brottslighet 281Tab. 2. Utländska medborgare, fördelade efter nationalitet (medborgarskapsland)1967

Medborgarskapsland Absolut antal Procent

Danmark 31 384 10,3
Finland 138 823 45,4
Norge 26 833 8,8
Grekland 8 576 2,8
Italien 8 724 2,9
Jugoslavien 22 491 7,4
Polen 2 318 0,8
Spanien 3 737 1,2
Ungern 3 607 1,2
Tyskland 22 731 7,4
Österrike 5 271 1,7
Övriga europeiska länder 13 821 4,5
Sovjetunionen 2 789 0,9
Afrika 1 621 0,5
Asien exkl. Turkiet 2 436 0,8
Turkiet 2 574 0,8
Nordamerika 4 974 1,6
Sydamerika 762 0,3
Oceanien (Australien, Nya Zeeland) 282 0,1
Statslösa 1 822 0,6

Totalt 305 576 100,0

Källa: Befolkningsförändringar 1967. Del 3.

Därnäst i storleksordningen kommer Tyskland och Jugoslavien med lika stora procentuella andelar nämligen 7,4 %. Med undantag av Italien som bidrog med 2,9 % och Grekland med 2,8 % är procentsiffrorna för övriga länder tämligen låga.
    Den könsmässiga fördelningen för de utländska medborgarna var 54 % män och 46 % kvinnor. Bland de svenska medborgarna däremot fanns lika många kvinnor som män.
    Ser man på könsfördelningen inom olika nationaliteter finner man stora variationer. Som exempel kan nämnas att till skillnad från norrmän och finländare, som hade en jämn fördelning mellan könen, var 58 % av danskarna män och 42 % kvinnor. För greker och jugoslaver var motsvarande siffror 60 % resp. 40 % och för italienare och spanjorer ca 64 % resp. 36 %.
    Diagram 1 visar en procentuell fördelning av svenska resp. utländska medborgare efter ålder. De stora skillnaderna i åldersfördelningen framträder tydligt. Särskilt märkbar är den stora andelen barn i åldern 0—15 år bland utlänningarna och den enorma skillnaden mellan svenskar och utlänningar i åldrarna över 45 år.

282 Britt SveriDiagram 1. Åldersfördelningar för svenska resp. utländska medborgare 1967.Procentuell fördelning.
Svenska medborgare Utländska medborgare
Källa: Befolkningsförändringar 1967. Del 3.Sveriges officiella statistik.

    Som åldersdiagrammet visar var ca 68 % (206 764) av de utländska medborgarna i yrkesaktiv ålder, alltså 16—67 år. Det kan därför vara av intresse att se på statistiken över arbetsanmälda utlänningar.
    Utlänningskungörelsen föreskriver, att alla arbetsgivare är skyldiga att till resp. polismyndighet omedelbart göra anmälan om anställning av utländsk arbetskraft, som fyllt 16 år. Dessa anmälningar sammanställs sedan av Invandrarverket till en kvartalsstatistik, och en översikt över antalet arbetsanmälda utlänningar fördelade på nationalitet och yrkesområde återfinns i Statistisk Årsbok.
    I tabell 3 redovisas arbetsanmälda utlänningar 1967 efter nationalitet. Denna statistik skiljer sig från tidigare här presenterade siffror rörande utländska medborgare såtillvida att i antalet arbetsanmälda utlänningar ingår inte endast i Sverige bosatta och kyrkobokförda personer utan även utlänningar, som vistas och arbetar i

Utlänningars brottslighet 283Tab. 3. Arbetsanmälda ultänningar 1967 fördelade efter nationalitet.

Nationalitet Absolut antal Procent

Danskar 18 831 10,9
Finländare 72 715 42,1
Norrmän 13 291 7,7
Greker 5 815 3,4
Italienare 5 750 3,3
Jugoslaver 13 142 7,6
Tyskar 16 253 9,4
Ungrare 2 664 1,5
Österrikare 3 619 2,1
Övriga 20 531 12,0

Totalt 172 611 100,0

Källa: Statistisk årsbok för Sverige 1969.

Sverige utan att kyrkobokföra sig, liksom ett antal personer som är bosatta utomlands (t. ex. i grannländerna). Dessutom ingår ej egna företagare i denna statistik.
En invandring av den storleksordning det här rör sig om, nämligen ca en halv miljon individer under en relativt kort tidsrymd, kan inte ske utan att problem uppstår både för samhället som blir föremål för den och för invandrarna själva. Man har intryck av att såväl svenska myndigheter som svenska folket i sin helhet varit helt oförstående och helt oförberedda inför detta faktum. Först under de senaste åren, när en stor del av invandrarna övervunnit de första årens osäkerhet och funnit, att de är en faktor att räkna med i det svenska samhället och med all rätt börjat ställa krav på myndigheter och andra institutioner,¹ har invandrarproblematiken och utlänningspolitiken överhuvudtaget börjat uppmärksammas. Tyvärr har detta inträffat i en tid, då svensk ekonomi befinner sig i ett bottenläge med en mycket kraftig arbetslöshet som följd. Den osäkerhet som denna situation har skapat hos de flesta svenskar har framkallat en önskan att värna om sitt och de sina. Invandrarna upplevs som konkurrenter och risken för att de skall bli skottavla för våra egna misslyckanden är stor.² I den allmänna debatten framställs utlänningarna inte sällan som en samling understödstagare, vars enda syfte med att

¹ T. ex. rätt till religiös och kulturell egenverksamhet med samhällets stöd (Schwarz & Svenning 1967, s. 30).
² Efter 1965 har arbetstillståndskravet, som gäller för alla nationaliteter utom för medborgare från de nordiska länderna, använts för att begränsa och styra immigrationen. En genomgång av den fackliga pressen visar att fackföreningsrörelsen fick en mer restriktiv inställning till immigrationen under år 1965. Fackförbunden har i praktiken haft vetorätt vid arbetskraftsimmigration från icke nordiska länder (Wadensjö 1972, s. 39 och 43).

284 Britt Sverikomma hit varit att dra nytta av de sociala förmåner vi har.³ På samma sätt används brottsligheten som ett slagträ i diskussionen om utlänningars vara eller icke vara i Sverige. De föreställningar man har om denna brottslighet är oftast ogrundade och felaktiga. Det måste ses som en viktig forskningsuppgift för kriminologin att presentera empiriskt grundade informationer, som kan klarlägga hur det förhåller sig åtminstone med den brottslighet som kan utläsas ur officiella källor. Det känns därför angeläget att, trots att undersökningsmaterialet i sin helhet inte är slutbehandlat, nu presentera de resultat av undersökningen som framkommit och som kan belysa de om grövre brott övertygade utlänningarnas brottslighet och jämföra den med motsvarande data för svenska medborgare.

Material och metod

Totalt omfattar undersökningen samtliga utländska medborgare och statslösa personer samt svenska medborgare födda utomlands (d. v. s. utländska medborgare, som förvärvat svenskt medborgarskap, och svenska medborgare födda utomlands av svenska föräldrar), som år 1967 dömts till påföljd för grövre brott eller vilka åklagare beslutat att ej åtala för grövre brott.
    Som grövre brott räknas
    dels brott för vilket dömts till påföljd, som antecknas i det allmänna kriminalregistret (fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering, överlämnande till öppen eller sluten psykiatrisk vård och, om för brottet är stadgat fängelse, vård enligt lagen om nykterhetsvård),
    dels brott för vilket dömts till överlämnande till vård enligt barnavårdslagen,
    dels brott vilket åklagare ej åtalat (enligt 1964 års lag om unga lagöverträdare, BVL 69 § och RB 20: 7 p. 2), om för brottet — enligt åklagarens bedömning — skulle ha ådömts påföljd som skall antecknas i kriminalregistret.
    Rättsstatistiska uppgifter över samtliga till påföljd för grövre brott dömda och de personer, som åklagare beslutat att ej åtala för grövre brott, finns arkiverade i Statistiska Centralbyrån årsvis efter personnumren. Ur dessa register har för året 1967 framplockats de personer,som svarat mot ovan redovisade kriterier. För kontrollens skull medtogs även de fall, där tvekan om medborgarskaps- eller födelseland av någon anledning kunde föreligga.
    Ur registren inhämtades dels uppgifter nödvändiga för identifiering av domar resp. beslut dels uppgifter rörande födelseland, födelse-

³ Jfr artiklar i Aftonbladet den 29 och 30/11 och 9/12 1969 med anledning av uttalanden av ordföranden i Trelleborgsavdelningen av Svenska metallindustriarbetareförbundet och krav om att alla asociala utlänningar skall utvisas.

Utlänningars brottslighet 285ort, medborgarskap, civilstånd, brottstyper och antal brott, föregående domar och påföljder resp. åtgärder, aktuell påföljd resp. åtgärd, senaste kyrkobokföringsort m. m.
För samtliga i SCB framplockade personer rekvirerades det till domar resp. åklagarebeslut hörande aktmaterialet från vederbörande myndighet. Ur detta ofta mycket digra material har uppgifter av intresse för undersökningen inhämtats, såsom bakgrundsdata, data rörande tidigare brottslighet i Sverige och hemlandet, bostads- och arbetsförhållanden i Sverige, det aktuella brottet och brottssituationen, påföljd etc. enligt ett på förhand upprättat formulär.
Efter genomgång av akterna fördelade sig det slutliga undersökningsmaterialet enligt följande:

På SCB utplockade, för grövre brott dömda:
Kriminalregisterpåföljd 3 654
Överlämnande till vård enligt barnavårdslagen 57
3 711

Utgår ur undersökningen: svenska medborgare födda i Sverige
(uppfyller ej uppställda urvalskriterier) 240
3 471

Bortfall: från domstolar ej inkomna akter p. g. a. utlåning till
annan myndighet, pågående nytt mål eller ej återfunna akter 27
För grövre brott dömda 3 444⁴

På SCB utplockade, ej åtalade enligt åklagares beslut att ej
tala å brott 393
Utgår ur undersökningen: svenska medborgare födda i Sverige
(uppfyller ej uppställda urvalskriterier) 31
362

Bortfall: från åklagaremyndighet ej inkomna akter p. g. a. att
de ej kunnat återfinnas 6
För grövre brott ej åtalade 356⁵

Som synes är bortfallet mycket lågt, mindre än 1 % för de dömda och knappt 2 % för de ej åtalade.
Enhet i det ovan redovisade slutliga materialet är det rättsstatistiska begreppet personen och ej individen. Detta betyder, att den som under året 1967 vid flera tillfällen övertygats om brott har räknats som en person varje gång han/hon genom dom eller genom åklagares beslut att ej tala å brott övertygats om brott. Att personen och ej

⁴ Inom projektet "Utlänningars brottslighet 1967" har utförts en preliminärundersökning omfattande domar vid Stockholms rådhusrätt rörande 797 av dessa personer, Kriminalregisterbrotten vid Stockholms rådhusrätt (Edling, Floryd & Rumstedt 1969).
⁵ Data rörande de ej åtalade har hämtats ur en i projektet ingående specialundersökning, Under 1967 meddelade beslut att ej tala å brott (Holmersson & von Schéele 1969).

286 Britt Sveriindividen valts som enhet beror på att detta varit nödvändigt för att kunna göra jämförelser med de data rörande svenskarnas kriminalitet som redovisas i kriminalstatistiken, där man använder sig av detta begrepp.
De 3 444 för grövre brott dömda personerna omfattar alltså 3 223 individer, av vilka 3 023 har endast 1 dom, 183 har 2, 13 har 3 och 4 har 4 domar var under året 1967. De 356 av åklagare ej åtalade för grövre brott fördelar sig på individ så att 212 individer har 1 beslut, 37 har 2, 11 har 3, 5 har 4, 2 har 5 och 1 har 7 beslut, tillsammans 268 individer.

Allmänt om materialet
Medborgarskap. Av undersökningens för grövre brott dömda 3 444 personer är 2 825 (82 %) utländska medborgare, 70 (2 %) statslösa och 549 (10 %) svenska medborgare (födda utomlands). De 356 personer som åklagare beslutat att ej åtala för grövre brott fördelar sig på medborgarskap enligt följande: 237 (66,6 %) utländska medborgare, 5 (1,4 %) statslösa och 114 (32 %) svenska medborgare (födda utomlands).
    Då avsikten med denna artikel är att ge en beskrivning av utlänningarnas brottslighet och försöka jämföra den med svenskarnas egen kommer jag i fortsättningen att begränsa mig till de i undersökningen ingående utländska medborgarna och statslösa personerna. De sistnämnda kommer här att redovisas såsom utländska medborgare.
    Kön. Antalet i undersökningen ingående kvinnor är lågt. Av de 2 895 dömda utländska medborgarna är 138 (4,8 %) kvinnor och av de 242 ej åtalade 17 (7 %). Motsvarande siffror för svenska kvinnor är 1 470 (6,5 %) resp. 360 (6,4 %). De dömda utländska kvinnorna svarar alltså för en något lägre andel av de dömda utlänningarnas brottslighet än de dömda svenska kvinnorna gör av motsvarande svensk brottslighet. Procentsiffrorna för de ej åtalade är däremot ungefär desamma.
    På grund av det låga antalet kvinnor i populationen kommer dessa att separat redovisas mindre ingående.
    Ålder. Hur de om grövre brott övertygade fördelar sig på ålder framgår av tabell 4. Det är som synes en mycket markant frekvensskillnad mellan de utländska och de svenska medborgarna i åldrarna 15—20 år, nämligen dubbelt så många svenskar som utlänningar. Detta torde ha sin förklaring i det låga antal individer i denna åldersklass som finns i den utländska befolkningen i Sverige som helhet.

Utlänningars brottslighet 287Tab. 4. Personer, som dömts till påföljd eller som åklagare beslutat att ej åtala för grövre brott (utom BrB 16: 15, 16)+ efter ålder och medborgarskap 1967.

Ålder Utländska medborgare Svenska medborgare

Abs. antal Procent Abs. antal Procent

15—20 682 21,7 12 021 42,4
21—24 664 21,2 4 748 16,8
25—29 632 20,2 2 980 10,5
30—39 709 22,6 4 040 14,3
40— 450 14,3 4 542 16,0

Totalt 3 137 100,0 28 331 100,0

+ Fylleri och förargelseväckande beteende.

Däremot återfinns hela 64 % av de utländska om grövre brott övertygade personerna i åldrarna 21—39 år, varav 42 % i åldersklassen 25—39 år, alltså inom den klass (25—44 år), som enligt diagram 1 är den ojämförligt största bland invandrarna.
    Här skall påpekas, att åldersuppgifterna för de siffror, som hämtats från den officiella kriminalstatistiken, gäller åldern vid tiden för brottet medan de i undersökningen ingående uppgifterna är beräknade efter årtalet för domen eller beslutet. I undantagsfall kan givetvis lång tid förflyta mellan brottets förövande och dom eller åklagarebeslut, men i allmänhet torde avgörandet komma inom ett år. (Speciellt gäller detta i fråga om utlänningar, som ju ofta är häktningsfall, vilka skall behandlas med förtur.) Den tidsförskjutning det här är fråga om kan därför antas vara av underordnad betydelse.
    Nationalitet. Bestämmande för de i undersökningen ingående personernas nationalitet har för de utländska medborgarnas del varit medborgarskapslandet och för de statslösa personerna samt för de fall där uppgift om medborgarskap saknats födelselandet.⁶
    De 3 137 om grövre brott övertygade utländska personerna fördelar sig på inte mindre än 52 olika nationaliteter. Drygt hälften 52,2 % (1 639) är finländare. Därefter kommer danskar, norrmän, öst- och västtyskar samt jugoslaver med 7,7 % var (absolut antal: 240, 240, 242 resp. 241). Övriga nationaliteter med relativa frekvenser överstigande 1 % är ungrare 2,8 % (88), österrikare 1,9 % (61), italienare 1,4 % (43) och spanjorer 1,3 % (40).
    Kyrkobokföring. Som tidigare nämnts måste de utlänningar, som kommer hit i avsikt att stanna någon längre tid låta kyrkobokföra sig (inom 2 veckor efter ankomsten) och blir därmed registrerade i

⁶ Detta nationalitetsbegrepp är något vidare än det som numera används i officiell statistik, där ordet nationalitet innebär medborgarskap i ett visst land. Statslösa personer saknar således nationalitet (Reinans 1967, s. 36).

288 Britt SveriTab. 5. Om grövre brott övertygade utländska medborgare efter nationalitet och uppgift om kyrkobokföring 1967.

Nationalitet Kyrkobokförda Ej kyrkobokförda Totalt

(Medborgarskaps- eller Absolut Procent Absolut Procent Absolut Procent födelseland) antal antal antal

Finland 975 60 664 40 1 639 100
Norge 124 52 116 48 240 100
Danmark 170 71 70 29 240 100
Öst- o. Västtyskland 85 35 157 65 242 100
Österrike 33 54 28 46 61 100
Jugoslavien 220 91 21 9 241 100
Ungern 77 88 11 12 88 100
Italien 30 70 13 30 43 100
Spanien 22 55 18 45 40 100
Grekland 13 56 10 44 23 100
Polen 19 68 9 32 28 100
Baltiska länderna 19 100 — — 19 100
Övriga västeuropeiska
länder 26 35 48 65 74 100
Övriga östeuropeiska
länder 18 95 1 5 19 100
Sovjetunionen 18 100 — — 18 100
Oceanien — — 2 100 2 100
Nordamerika 6 25 18 75 24 100
Sydamerika — — 4 100 4 100
Asien exkl. Turkiet 10 71 4 29 14 100
Turkiet 18 82 4 18 22 100
Afrika exkl. Marocko 12 57 9 43 21 100
Marocko 18 62 11 38 29 100
Övriga 4 67 2 33 6 100

Totalt 1 917 61 1 220 39 3 137 100

folkbokföringen. Mera tillfälliga besökare däremot blir i regel ej kyrkobokförda om de tänker bli här endast en kortare tid (under 6 månader) även om de skulle begära det (Reinans 1971, s. 42). Genom avsaknaden av passkontroll mellan de nordiska länderna har man ingen kontroll över hur många och vilka personer som dagligen passerar gränserna. Det är därför omöjligt att göra någon som helst uppskattning av omfattningen av korttidsrörligheten. Tabell 5 visar hur undersökningsmaterialet fördelar sig på mera stadigvarande bosatta och på tillfälliga besökare inom olika nationaliteter.
Som tabellen visar är alltså drygt 60 % av de om grövre brott övertygade utlänningarna att betrakta såsom invandrare. Övriga knappt 40 % tillhör den sannolikt mycket stora men till antalet helt okända grupp av personer, som i egenskap av turister eller i annat syfte besökte Sverige 1967.

Utlänningars brottslighet 289 Ser man på de olika nationaliteterna finner man, att för de allra flesta av dem varierar de relativa frekvenserna för de kyrkobokförda personerna mellan drygt 50 och 90 %. Ett slående undantag är Öst- och Västtyskland, där inte mindre än 65 % faller i gruppen av ej kyrkobokförda. Måhända sammanhänger detta med att turistströmmen från Tyskland till Sverige med all sannolikhet är mycket stor och att det ungdomliga inslaget inte är alldeles obetydligt. Detaljgranskar man de ej kyrkobokförda tyskarna finner man att 119 av de 157 personerna, d. v. s. 76 %, befann sig i åldrarna 15—24 år.
En annan siffra, som kan väcka en viss förundran, är den som visar, att av alla de danskar som måste ha varit på tillfälligt besök i Sverige 1967 har endast 70 personer övertygats om grövre brott. I en undersökning baserad på data från 1962 fann K. Sveri (1967, s. 114) också en motsvarande låg siffra för danskarna.

Utlänningarnas andel i antalet om grövre brott övertygade personer 1967

De uppgifter om utlänningar och den brottslighet de övertygats om som finns i den officiella kriminalstatistiken är mycket fåtaliga. I SCB:s publikation "Den grövre brottsligheten 1967" kan man ur några tabeller inhämta upplysningar om det antal utlänningar som dömts till påföljd eller som åklagare beslutat att ej åtala för grövre brott och som överlämnats till sluten psykiatrisk vård fördelade efter huvudbrottets⁷ art och vad beträffar de båda förstnämnda kategorierna även fördelade efter påföljd resp. lag enligt vilken åklagare beslutat att ej tala å brottet. Däremot saknas all information om köns-, ålders-, nationalitets- och kyrkobokföringsfördelningar.
Jämför man de siffror som finns i den officiella statistiken rörande antalet om grövre brott övertygade utlänningar samt de huvudbrott för vilka de dömts resp. ej åtalats finner man, att dessa stämmer väl överens med motsvarande siffror i undersökningen. Enligt uppgifter i "Den grövre brottsligheten 1967" har 3 112 utlänningar dömts till påföljd eller ej åtalats för grövre brott. Härtill kommer 37 personer, som överlämnats till sluten psykiatrisk vård, totalt 3 149 personer. Det i undersökningen ingående antalet är 3 137, alltså en differens på 12 personer. I det tidigare redovisade bortfallet ingår 24 utlänningar. Totalsiffran för undersökningen skulle alltså ha blivit högre om samtliga fall kommit med. Detta har delvis sin förklaring i att de

⁷ Såsom huvudbrott räknas i den officiella statistiken det brott som har det svåraste straffet i sin straffskala. Vid lika straffskala har i princip företräde tillerkänts brott mot brottsbalken. Bestämning av huvudbrottet sker i datamaskin. I föreliggande undersökning har bestämning av huvudbrottet skett efter samma principer och likaledes maskinellt.

19—733005. Svensk Juristtidning 1973

290 Britt Sveriuppgifter om medborgarskap som inhämtades från SCB inte alltid överensstämde med aktmaterialets uppgifter, varför vissa justeringar gjorts. Dessutom måste man givetvis alltid räkna med ett visst mått av felstansningar i samband med att insamlade data överföres till hålkort. Detta gäller inte bara för den föreliggande undersökningen utan även för den officiella statistiken. Skillnaden i antal är dock så obetydlig, att man helt torde kunna bortse från densamma.
    De uppgifter som här kommer att redovisas beträffande svenska medborgare, som år 1967 övertygats om grövre brott, har framräknats på grundval av de uppgifter om det totala antalet om sådana brott övertygade personer som finns i den officiella reaktionsstatistiken och de uppgifter beträffande de utländska medborgarna, som framkommit i undersökningen.
    Innan jag redovisar svenskarnas och utlänningarnas respektive andelar i antalet om grövre brott övertygade personer och de brottstyper dessa gjort sig skyldiga till, kan det vara på sin plats att säga något om representativiteten hos det urval det här är fråga om.
    Den statistik som är aktuell i detta sammanhang är en reaktionsstatistik, som bygger på uppgifter från officiella källor. Vad den visar är alltså antalet personer som övertygats om brott och vissa karakteristika för dessa personer. Därmed är inte sagt, att denna statistik ger en fullständig och rättvis bild av den brottslighet som utlänningar resp. svenskar gjort sig skyldiga till i Sverige 1967. Det är viktigt att erinra om att felkällorna är många (jfr Sveri 1960, s. 37).
    Med en uppklaringsprocent på i genomsnitt 30 % i fråga om anmälda brott måste man utgå ifrån att bakom de ouppklarade brotten döljer sig ett stort antal personer, som klarat sig undan upptäckt, rannsakan och dom. Huruvida karakteristika för dessa personer överensstämmer med karakteristika för reaktionsstatistikens personer vet vi egentligen mycket litet om, även om de senaste årens undersökningar av självrapporterad brottslighet och offerundersökningar bidragit till att ställa brottsligheten och brottslingarna i ett helt annat och nytt perspektiv (jfr Hood & Sparks 1970, s. 51). Jag tror, att man, när man som här skall jämföra om grövre brott övertygade utlänningar och svenskar med varandra, hela tiden måste ha detta faktum i åtanke.
Kan det inte vara så att upptäcktsrisken är högre för utlänningarna än för svenskarna? Identifieringsmöjligheterna är ju så mycket större åtminstone för vissa nationaliteter, som i fråga om hudfärg, hårfärg, kroppsbyggnad etc. kraftigt avviker från svenskarna när det gäller utseendet. Även genom sitt språk eller sin bristfälliga svenska kan en

Utlänningars brottslighet 291Tab. 6. Personer vilka dömts till påföljd eller vilka åklagare beslutat att ej åtala för grövre brott (exkl. BrB 16: 15, 16)+ samt personer överlämnade till sluten psykiatrisk vård efter huvudbrottets art och medborgarskap. 1967.

Huvudbrott Absolut antal Procent

Totalt Utl. Sv. Utl. Sv. Summa
Mord, dråp o. uppsåtl.
missh. 1 877 271 1 606 14 86 100
Vållande till annans
död 165 14 151 8 92 100
Övr. brott mot liv o.
hälsa 29 5 24 17 83 100
Frihet o. frid, övr. brott
mot person 223 45 178 20 80 100
Sedlighetsbrott utom
våldtäkt o. våldförande 334 33 301 10 90 100
Våldtäkt o. våldförande 111 35 76 31 69 100
Stöld, snatteri 6 079 618 5 461 10 90 100
Grov stöld 7 230 568 6 662 8 92 100
Tillgrepp av fortskaffn.-
medel 2 676 203 2 473 8 92 100
Rån, grovt rån 241 41 200 17 83 100
Övr. tillgreppsbrott 154 20 134 13 87 100
Bedrägeri 3 302 243 3 059 7 93 100
Häleri 1 150 102 1 048 9 91 100
Övr. kap. 9—12 BrB 944 42 902 4 96 100
Brott mot allmänheten,
kap. 13, 14 o. 15 BrB 415 86 329 21 79 100
Brott mot staten, kap.
16 o. 17 BrB exkl. våld
mot tjänsteman o.
våldsamt motstånd 262 4 258 1 99 100
Våld mot tjänsteman 588 50 538 8 92 100
Våldsamt motstånd 55 6 49 11 89 100
Summa brott mot BrB 25 835 2 386 23 449 9 91 100
Trafikbrott exkl. ratt-
fylleri/rattonykterhet 553 36 517 6 94 100
Rattfylleri/rattonykterh. 4 443 400 4 043 9 91 100
Utlänningslagen 233 232 (1) 100 — 100
Övr. lagar o. förordningar 404 83 321 20 80 100
Summa brott mot övr.
lagar o. förordningar 5 633 751 4 882 13 87 100

Totalt 31 468 3 137 28 331 10 90 100

+ Fylleri och förargelseväckande beteende.

utlänning lättare identifieras och efterspanas. Vidare kan man misstänka, att benägenheten att anmäla en utlänning för ett brott, åtminstone vad beträffar vissa brottstyper, t. ex. misshandel, våldtäkt,

292 Britt Sverihemfridsbrott, överhuvudtaget brott mot person, är högre än om gärningsmannen vore svensk. Med den negativa inställning till invandrare som sannolikt finns hos många svenskar kan man väl förmoda, att man har mindre misskund med en utlänning än en svensk.
    En annan möjlighet, som kan tala till utlänningarnas nackdel i statistiken över om grövre brott övertygade, är att det kan förhålla sig så att utlänningar i större utsträckning döms till påföljd, som medför registrering i kriminalregistret, för ett brott som om gärningsmannen varit svensk kanske i stället skulle ha lett till bötesdom.
    Av tabell 6 framgår hur stor andel svenskar respektive utlänningar har i antalet om grövre brott övertygade personer, fördelade efter typ av brott. Eftersom avsikten med denna tabell är att visa hur stort utlänningarnas tillskott är till den brottslighet, som framgår av officiella källor, ingår såväl kyrkobokförda som icke kyrkobokförda utlänningar.
    Om man först ser på de absoluta siffrorna i tabellen är det helt påfallande både vad beträffar utlänningar och svenskar, hur koncentrerade de höga absoluta talen är till förmögenhetsbrotten, i första hand stöld, snatteri, grov stöld, tillgrepp av fortskaffningsmedel, bedrägeri och häleri. För svenskarnas del dominerar de grova stölderna och för utlänningarnas del stöld och snatteri. I fråga om rattfylleri/rattonykterhet har såväl svenskar som utlänningar höga frekvenser. När det gäller brott mot utlänningslagen dominerar förstås utlänningarna helt, 232 personer har trotsat förvisningsbeslut och dömts för olovligt återvändande till riket. Höga absoluta siffror kan också noteras för dem som övertygats om mord, dråp och uppsåtlig misshandel. Övriga brottstyper visar tämligen låga absoluta tal.
    Granskar man sedan de relativa frekvenserna finner man en större variation, framförallt gäller detta samtliga typer av brott mot person. Mest iögonfallande är brotten våldtäkt och våldförande, där utlänningarna utgör hela 31 % av dem som övertygats om dessa brott. Motsvarande absoluta tal är 35 av totalt 111 personer. Av dem som dömts eller ej åtalats för brott mot frihet och frid svarar utlänningarna för 20 %, för övriga brott mot liv och hälsa är andelen 17 % samt för mord, dråp och uppsåtlig misshandel 14 %. Av de om grövre brott mot allmänheten, kap. 13, 14 och 15 BrB, övertygade är 21 % utlänningar. Går man till råtabellen finner man att det brott de i de flesta fall gjort sig skyldiga till är urkundsförfalskning (kap. 14: 1 BrB). Av dem som gjort sig skyldiga till grövre brott mot övriga lagar och förordningar (exkl. utlänningslagen) är 20 % utlänningar. I 58 fall rör det sig om varusmuggling, i 16 fall om brott mot rusdrycksförordningen och i 5 fall om brott mot narkotikaförordningen. De

Utlänningars brottslighet 293övriga 4 (av totalt 83 personer) har övertygats om brott mot vapenförordningen och sprittillverkningsförordningen. De brottstyper som här dominerar för utlänningarna dominerar även för svenskarna.
Som framgår av tabellen utgör de utländska medborgarna 10 % av det totala antalet om grövre brott övertygade personer. I fråga om enbart brott mot brottsbalken är motsvarande siffra 9 % och när det gäller brott mot övriga lagar och förordningar 13 %. Att sistnämnda siffra är så hög har sin förklaring i att så många utlänningar dömts för brott mot utlänningslagens 66 § (olovlig vistelse i riket), ett brott alltså som inte kan komma i fråga för svenska medborgare.
Utlänningarnas andel åren 1967—71 framgår av tabell 7, som också visar hur andelen utländska medborgare i totalbefolkningensamtidigt har förändrats. Som synes har både de om grövre brottövertygade utländska medborgarna och de utländska medborgarna i totalbefolkningen proportionerligt ökat ungefär lika mycket.

Tab. 7. Personer, vilka dömts till påföljd eller överlämnan- Utländska med-
de till sluten psykiatrisk vård samt personer vilka åklagare borgares andel i
beslutat att ej åtala för grövre brott mot BrB, efter med- totalbefolk-
borgarskap och årtal för dom eller beslut. ningen.

Årtal för Totalt Absolut antal Procent
dom el. Utl. Sv. Utl. Sv.
beslut Procent

1967 25 835 2 386 23 449 9,2 90,8 3,9
1968 27 373 2 778 24 595 10,1 89,9 4,0
1969 26 872 2 875 23 997 10,7 89,3 4,6
1970 28 449 3 220 25 229 11,3 88,7 5,1
1971 29 577 3 277 26 300 11,1 88,9 5,1

Källor: Den grövre brottsligheten 1967, 1968, 1969, 1970 och 1971.
Befolkningens sammansättning 1968, 1969, 1970 och 1971.
Befolkningsförändringar 1967.

Om grövre brott mot brottsbalken övertygade, kyrkobokförda utländska medborgares brottslighet jämförd med motsvarande kriminalstatistiska data för svenska medborgare

För att kunna jämföra de år 1967 om grövre brott övertygade utländska medborgarna med motsvarande svenska medborgare krävs att man vet hur många utlänningar som detta år vistades i Sverige ,d. v. s. befolkningsunderlaget måste vara känt. Eftersom informationer endast finns för de utlänningar, som låtit kyrkobokföra sig, måste jämförelsen begränsas till dessa. Då brottsligheten i hög grad varierar med ålder och utlänningarnas åldersfördelning skiljer sig ganska vä-

294 Britt Sverisentligt från svenskarnas som diagram 1 visar, är det nödvändigt att ta hänsyn till ålder och att för de utländska medborgarna i befolkningen få fram åldersuppgifter, som överensstämmer med den åldersindelning som används i kriminalstatistiken för svenska medborgare. Då för ändamålet användbara åldersuppgifter saknas i den officiella befolkningsstatistiken för året 1967 har vissa beräkningar måst göras på grundval av de informationer om ålder som finns hos Statistiska Centralbyrån.
    Åldersuppgifter i kombination med nationalitet (medborgarskapsland) saknas helt för 1967. Fr. o. m. år 1968 finns emellertid vissa uppgifter även för de olika nationaliteterna. Då den procentuella fördelningen på åldersklasser inom respektive nationalitet visar ytterst obetydliga differenser för åren 1968, 1969, 1970 och 1971, har jag utgått ifrån att den åldersfördelning, som gällde för de utländska medborgarna inom olika nationaliteter 1968, var densamma 1967 och gjort beräkningar på grundval härav.
    Här skall också påpekas, att vid denna procentberäkning har hänsyn ej tagits till statslösa personer. Anledningen härtill är, att dessa redovisas separat i den officiella befolkningsstatistiken. Då emellertid alla uppgifter om tidigare medborgarskapsland saknas, har det varit omöjligt att fördela de 1 822 statslösa personer, som fanns 1967, på olika nationaliteter. På grundval av de uppgifter som finns från folkräkningen 1960⁸ och det relativt låga antalet statslösa personer 1967 har jag utgått ifrån att de absoluta antalen för respektive nationalitet är så låga, att de ej skulle komma att ge något utslag vid åldersberäkningen för de skilda nationaliteterna.
    Jämförelsen har av praktiska skäl begränsats till brottsbalksbrotten, då den åldersfördelning som finns i kriminalstatistiken för dem som övertygats om brott mot övriga lagar och förordningar inte helt överensstämmer med den som finns för dem som övertygats om brott mot brottsbalken.
    I tabell 8 har gjorts en beräkning av antalet svenska resp. utländska brottslingar per 1 000 individer av motsvarande antal svenska och utländska medborgare i befolkningen. Då det är viktigt att hela tiden ha i minnet de absoluta tal, som ligger till grund för beräkningen, redovisas dessa separat i tabellen.
    Ur tabellen kan utläsas, att antalet utländska registrerade brotts-

⁸ Enligt Folkräkningen 1960 var antalet statslösa personer år 1960 3 911, som fördelade sig på ett stort antal tidigare medborgarskapsländer. För följande länder var antalet f. d. medborgare minst 25: Sverige 706, Finland 47, Sovjetunionen (inkl. förutvarande Estland, Lettland och Litauen) 2 040, Tyskland 183, Polen 91, Österrike 214, Tjeckoslovakien 215, Ungern 82, Rumänien 88, Jugoslavien 129, Kina 25.

Utlänningars brottslighet 295Tab. 8. Om grövre brott mot BrB övertygade, kyrkobokförda personer efter ålder, medborgarskap och brottsgrupp⁺ år 1967.

Per 1 000 individer

Ålder Brott mot Brott mot Brott mot Brott mot Brott mot
BrB totalt person förmögen- allmän- staten
heten heten

Sv. Utl. Sv. Utl. Sv. Utl. Sv. Utl. Sv. Utl.
mb. mb. mb. mb. mb. mb. mb. mb. mb. mb.
15—17 19,6 17,7 0,9 0,6 18,3 16,9 0,1 — 0,2 0,2
18—20 14,0 13,9 1,5 1,3 11,7 12,0 0,2 0,3 0,6 0,3
21—24 8,0 9,9 0,9 1,8 6,3 7,4 0,1 0,4 0,6 0,3
25—29 4,9 7,0 0,6 1,9 4,0 4,5 0,1 0,4 0,2 0,2
30—39 3,5 5,1 0,4 1,5 2,9 3,2 0,1 0,2 0,1 0,1
40—49 1,9 4,0 0,3 1,2 1,5 2,6 0,04 0,2 0,1 0,03
50—59 0,7 2,6 0,1 0,6 0,6 1,6 0,02 0,3 0,01 0,2
60+ 0,1 0,8 0,03 0,3 0,09 0,3 0,005 0,1 0,003 0,1

Absoluta antalet

Sv. Utl. Sv. Utl. Sv. Utl. Sv. Utl. Sv. Utl.
mb. mb. mb. mb. mb. mb. mb. mb. mb. mb.
15—17 6 331 180 291 6 5 925 172 42 — 73 2
18—20 5 092 217 559 21 4 243 188 71 4 219 4
21—24 3 979 301 460 54 3 171 227 56 11 292 9
25—29 2 308 307 300 82 1 875 198 30 17 103 10
30—39 2 936 316 308 95 2 483 200 67 12 78 9
40—49 1 884 128 253 39 1 534 81 36 7 61 1
50—59 738 31 122 7 582 19 20 3 14 2
60+ 181 6 43 2 126 2 7 1 5 1

+ Indelningen i brottsgrupper är densamma som den som används i kriminalstatistiken enl. följande:

Brott mot person: Mord, dråp, uppsåtlig misshandel, vållande till
annans död, övr. brott mot liv och hälsa, brott mot
frihet och frid, våldtäkt, våldförande, heterosexuell
otukt, homosexuell otukt, övr. sedlighetsbrott, övr.
brott mot person (BrB 3 — 7 kap.)
Brott mot förmögenheten: Snatteri, stöld, grov stöld, tillgrepp av fortskaff-
ningsmedel, egenmäktigt förfarande, rån, grovt rån,
  övr. tillgreppsbrott, bedrägeribrott, häleri, häleri-
förseelse, övr. oredlighetsbrott, förskingring, gälde-
närsbrott, skadegörelsebrott (BrB 8 — 12 kap.)
Brott mot allmänheten: Allmänfarlig vårdslöshet, övr. allmänfarliga brott,
  förfalskningsbrott, mened m. m. (BrB 13 — 15 kap.)
Brott mot staten: Våld m. m., våldsamt motstånd, övr. brott mot all-
män verksamhet, brott av krigsmän, övr. brott mot
  staten (BrB 16—21 kap.)

296 Britt Sverilingar i likhet med antalet brott av svenska brottslingar visar en sjunkande tendens med brottslingarnas stigande ålder. Detta framgår tydligt, såväl i fråga om brottsbalksbrotten totalt som i fråga om brott mot förmögenheten, av åldersklasserna 15—17 och 18—20 år, där man för både svenskar och utlänningar finner klara överfrekvenser i jämförelse med övriga åldrar.
    Jämför man svenskar och utlänningar i olika åldersklasser med varandra är det, förutom brott mot brottsbalken totalt, i första hand brott mot person och brott mot förmögenheten, som tilldrar sig intresset. De utländska medborgarna har i åldrarna 15—17 år i samtliga brottsgrupper en lägre frekvens än svenskarna. För 18—20-åringarna är frekvenserna däremot ungefär desamma.
    I åldersklassen 21—24 år sker en förändring till utlänningarnas nackdel bortsett från brott mot staten. Särskilt märkbar är skillnaden beträffande brott mot person där utlänningarna per 1 000 individer räknat visar en dubbelt så hög registrering som svenskarna. När det gäller brott mot förmögenheten är frekvenserna mer likartade. I åldersklasserna 25—29, 30—39 och 40—49, alltså de åldrar där de flesta utländska medborgare i Sverige befinner sig, blir differensen mellan utlänningar och svenskar mer markant. I fråga om brott mot person är antalet utlänningar per 1 000 individer 3—4 gånger högre än antalet svenskar i dessa åldrar. Vad beträffar brott mot förmögenheten ligger frekvenserna ganska nära varandra utom i åldersklassen 40—49 år, där antalet utlänningar per 1 000 individer är nästan dubbelt så högt som antalet svenskar. I åldersklassen 50—59 är antalet nästan 3 gånger så högt. Även i fråga om brott mot allmänheten har utlänningarna betydligt högre frekvenser i de olika åldrarna. När det gäller brott mot staten har utlänningarna utom i åldrarna över 40 år lägre frekvenser än svenskarna eller samma frekvenser som dessa. Man bör notera, att såväl för denna brottsgrupp som för brott mot allmänheten gäller, att de absoluta talen för utlänningarna i de flesta åldersklasser är mycket låga.
    I den nu redovisade tabellen ingår såväl män som kvinnor. Av undersökningens 3 137 utländska medborgare är 155 kvinnor, varav 101 är kyrkobokförda. 96 av dessa har övertygats om grövre brott mot brottsbalken. Trots det låga antalet kan det vara av intresse att göra en jämförelse mellan svenska och utländska kvinnor i fråga om antal brottslingar per 1 000 individer av befolkningen i olika åldrar. Resultatet redovisas i tabell 9.
    Som framgår av denna visar även kvinnornas brottslighet en sjunkande tendens med stigande ålder. De utländska kvinnorna har nästan genomgående lägre frekvenser än svenska kvinnor utom i

Utlänningars brottslighet 297Tab. 9. Om grövre brott mot BrB övertygade, kyrkobokförda kvinnor efter medborgarskap och ålder år 1967.

Per 1 000 individer Absoluta antalet

Ålder Sv. medb. Utl. medb. Sv. medb. Utl. medb.

15-17 2,6 1,4 390 11
18-20 2,1 1,0 321 13
21-24 1,3 0,8 302 18
25-29 0,6 0,7 156 15
30—39 0,7 0,5 275 17
40—49 0,4 0,7 184 13
50—59 0,2 0,8 90 6
60+ 0,02 0,5 19 3

Då åldersuppgifter för kvinnor med utländskt medborgarskap endast finns fr. o. m. 1970 har beräkningarna för såväl svenska som utländska medborgare gjorts på grundval av befolkningsunderlaget per 31.12.1970.

åldrarna över 40 år, men de absoluta talen är där låga från 50 år och över.
    I den hittills gjorda jämförelsen enligt tabell 8 har hänsyn ej tagits till de utländska medborgarnas nationalitet. Anledningen härtill är dels att uppgift om nationalitet i kombination med ålder, som tidigare nämnts, saknas för år 1967, dels att den åldersindelning som finns för efterföljande år och som utgör underlag för åldersklassificeringen 1967 är mycket grövre än den som använts i tabellen. Så t. ex. har det för de skilda nationaliteterna ej varit möjligt att med någon högre grad av säkerhet beräkna befolkningsunderlaget för åldersklassen 15—17 år, varför denna måst uteslutas i jämförelsen mellan nationaliteterna. Den åldersindelning som kommer att användas är densamma som förekommer i befolkningsstatistiken 1968 i kombination med nationalitet.
    Då den åldersklassificering, som finns i den officiella kriminalstatistiken, inte är utan vidare jämförbar med den grövre klassindelning, som är möjlig att få fram för de olika nationaliteterna, har vissa beräkningar måst göras för svenska medborgare övertygade om brott i åldrarna 25—44 och 45—66 år.
    Tabell 10 visar antalet om grövre brott mot brottsbalken övertygade personer per 1 000 kyrkobokförda individer av motsvarande nationalitet. För att ge läsaren en uppfattning om realiteten bakom dessa frekvenser redovisas de absoluta talen separat i samma tabell.
    Även här ser man, att i likhet med föregående tabell de högsta frekvenserna genomgående är att finna i de lägre åldrarna. Jämför man så de olika nationaliteterna i åldersklassen 18—24 år med

298 Britt SveriTab. 10. Om grövre brott mot BrB övertygade, kyrkobokförda personer efter nationalitet och ålder år 1967.

Per 1 000 individer Absoluta antalet
Nationalitet Ålder Ålder
18-24 25-44 45-66 18-24 25-44 45-66

Svenskar 10,5 3,5 0,8 9 071 6 324 1 634
Finländare 10,7 6,1 3,4 271 314 41
Danskar 18,1 4,0 2,0 49 45 9
Norrmän 9,4 2,9 1,3 36 28 5
Tyskar 11,7 2,2 2,3 28 24 4
Österrikare 26,7 2,3 3,8 21 6 1
Jugoslaver 16,0 9,5 2,4 53 111 3
Ungrare 42,2 28,2 8,0 17 48 3
Italienare 6,8 4,0 1,9 6 16 2
Spanjorer 9,4 7,4 — 4 15 —
Greker 2,9 2,1 — 3 10 —
Polacker 13,2 6,6 13,1 4 7 5
Turkar 6,9 7,4 — 2 11 —
Övr. utl. medb. 5,4 5,5 3,8 24 69 10

svenskarna i motsvarande åldrar finner man, att danskar, tyskar, österrikare, jugoslaver, ungrare och polacker har högre antal brottslingar per 1 000 individer än svenskarna. Ungrarna har t. ex. 4 gånger, österrikarna nästan 3 gånger och danskarna nästan dubbelt så hög frekvens. Finländarna däremot har ungefär samma antal per 1 000, medan norrmän, italienare, spanjorer, greker och turkar har lägre frekvens i denna åldersklass, och samma är förhållandet med övriga utländska medborgare.
    I åldrarna 25—44 år ter sig siffrorna något annorlunda. Lägre frekvens än svenskarna har även här norrmän och greker, vidare tyskar och österrikare. Ungefär samma antal om grövre brott mot brottsbalken övertygade per 1 000 individer som svenskarna själva har danskar och italienare. Finländarna visar i dessa åldrar nästan dubbelt så hög frekvens och detsamma gäller också för spanjorer, polacker och turkar. Jugoslaverna har nästan 3 gånger och ungrarna 8 gånger så hög frekvens.
    De olika nationaliteterna visar i åldrarna över 45 år genomgående frekvenser, som betydligt överstiger svenskarnas. Med undantag för finländarna är dock de absoluta talen såsom framgår av tabellen tämligen låga.
    Som tabellen visar varierar alltså antalet om grövre brott mot brottsbalken övertygade personer per 1 000 individer av motsvarande kyrkobokförda del av befolkningen i allra högsta grad med nationalitet och ålder. Jämför man t. ex. medborgarna från de övriga nordiska

Utlänningars brottslighet 299länderna med svenskarna finner man, att endast norrmännen har lägre frekvenser i de båda åldersklasserna 18—24 och 25—44. Medan finländarna har ungefär samma antal per 1 000 individer i den lägre åldersklassen och dubbelt så hög frekvens i åldrarna 25—44, så är förhållandet precis omvänt för danskarna.
    I en motsvarande undersökning baserad på samtliga år 1962 dömda icke svenska medborgare i åldersklassen 15—59 år fann Knut Sveri (1967, s. 114), att medborgarna från de nordiska länderna hade ungefär samma frekvens av brottslingar per 1 000 individer. Samma var förhållandet med polackerna medan italienare och österrikare visade lägre frekvenser. Precis som i föreliggande undersökning svarade ungrarna för den högsta frekvensen. Då var den emellertid endast dubbelt så hög mot 4—8 gånger nu, varierande med ålder.
    Sammanfattar man de resultat som tabell 10 visar, kan man säga, att för ungrare, jugoslaver och polacker är antalet brottslingar per 1 000 individer i samtliga åldersklasser betydligt högre än motsvarande antal svenskar. Greker och norrmän har lägre frekvenser, medan frekvenserna för övriga nationaliteter i vissa åldrar överstiger och i andra åldrar är lika med eller understiger svenskarnas.
    I tabell 11 har de om grövre brott mot brottsbalken övertygade personerna förutom på nationalitet och ålder även fördelats efter brottsgrupp. Även här är det av vikt att påminna om de absoluta antalen, som också redovisas i tabellen. Som synes är dessa för vissa nationaliteter och i synnerhet i den högsta åldersklassen mycket låga. Spanjorer, greker, polacker och turkar, som redovisades separat i föregående tabell, ingår här i "övriga utländska medborgare".

Tab. 11. Om grövre brott mot BrB övertygade, kyrkobokförda personer efter brottsgrupp, nationalitet och ålder år 1967.

a. Brott mot person

Per 1 000 individer Absoluta antalet
Ålder Ålder
18-24 25-44 45-66 18-24 25-44 45-66

Svenskar 1,2 0,4 0,1 1 019 747 258
Finländare 1,6 1,5 1,2 41 77 14
Danskar 1,1 0,7 0,5 3 8 2
Norrmän 1,0 0,2 0,3 4 2 1
Tyskar 0,8 0,4 — 2 4 —
Österrikare 3,8 0,4 — 3 1 —
Jugoslaver 3,9 4,5 1,6 13 52 2
Ungrare 2,5 3,5 5,3 1 6 2
Italienare 1,1 0,8 — 1 3 —
Övr. utl. medb. 1,1 2,0 2,1 7 43 8

300 Britt Sverib. Brott mot förmögenheten

Per 1 000 individer Absoluta antalet
Nationalitet Ålder Ålder
18—24 25—44 45—66 18—24 25—44 45—66

Svenskar 8,6 2,9 0,6 7 414 5 250 1 287
Finländare 8,6 4,2 1,9 217 215 23
Danskar 16,6 3,1 1,6 45 35 7
Norrmän 7,8 2,6 1,1 30 25 4
Tyskar 10,9 1,5 1,8 26 16 3
Österrikare 20,3 1,9 3,8 16 5 1
Jugoslaver 10,6 3,7 — 35 43 —
Ungrare 39,7 24,1 2,7 16 41 1
Italienare 4,5 3,2 1,9 4 13 2
Övr. utl. medb. 4,0 2,8 1,3 26 61 5

c. Brott mot allmänheten.

Per 1 000 individer Absoluta antalet
Nationalitet Ålder Ålder
18—24 25—44 45—66 18—24 25—44 45—66

Svenskar 0,2 0,1 0,02 127 115 42
Finländare 0,2 0,3 0,2 6 13 2
Danskar — 0,1 — — 1 —
Norrmän — 0,1 — — 1 —
Tyskar — 0,2 0,6 — 2 1
Österrikare 2,5 — — 2 — —
Jugoslaver 0,9 1,1 0,8 3 13 1
Ungrare — — — — — —
Italienare 1,1 — — 1 — —
Övr. utl. medb. 0,5 0,2 0,3 3 4 1

d. Brott mot staten

Per 1 000 individer Absoluta antalet
Ålder Ålder
18—24 25—44 45—66 18—24 25—44 45—66

Svenskar 0,6 0,1 0,02 511 212 47
Finländare 0,3 0,2 0,2 7 9 2
Danskar 0,4 0,1 — 1 1 —
Norrmän 0,5 — — 2 — —
Tyskar — 0,2 — — 2 —
Österrikare — — — — — —
Jugoslaver 0,6 0,3 — 2 3 —
Ungrare — 0,6 — — 1 —
Italienare — — — — — —
Övr. utl. medb. 0,2 0,2 0,3 1 4 1

Utlänningars brottslighet 301    Granskar man först deltabellen avseende brott mot person finner man överfrekvenser i samtliga åldersklasser för jugoslaver och ungrare och i åldrarna 18—24 år även för österrikarna i jämförelse med svenskar och övriga nationaliteter. Viktigt att notera är dock de låga absoluta siffrorna för ungrare och österrikare. Antalet finländare per 1 000 individer, som övertygats om grövre brott mot person är betydligt högre än motsvarande antal svenskar, särskilt i åldersklasserna 25—44 och 45—66. Norrmän och tyskar har lägre frekvenser, medan danskar, italienare och övriga utländska medborgare har ungefär samma eller högre med stigande ålder.
    Även i deltabellen rörande brott mot förmögenheten visar ungrarna genomgående kraftiga överfrekvenser och detsamma är förhållandet med österrikarna i åldersklassen 18—24 år, där även danskarna har en tydlig överfrekvens. Ungrarnas frekvens är ungefär 5 gånger, österrikarnas mer än dubbelt och danskarnas nästan dubbelt så hög som svenskarnas.
    Jugoslaverna har något högre antal brottslingar per 1 000 individer än svenskarna i åldrarna 18—24 och 25—44, men differensen är inte på långt när så stor som i fråga om brott mot person. I åldersklassen 18—24 år har finländarna samma frekvens som svenskarna, medan norrmän, italienare och övriga utländska medborgare har lägre frekvens.
    I åldrarna 25—44 år är frekvensen av ungrare per 1 000 individer 8 gånger så hög som svenskarnas, medan finländare och jugoslaver har frekvenser som endast med en tredjedel överstiger svenskarnas. Övriga nationaliteter har i denna åldersklass ungefär samma frekvens som eller lägre frekvens än svenska medborgare.
    I åldersklassen 45—66 år har samtliga nationaliteter vad beträffar brott mot förmögenheten högre frekvenser än svenskarna, så t. ex. har finländare och danskar, tyskar och italienare ungefär 3 gånger så många brottslingar per 1 000 individer. Österrikare och ungrare har de högsta frekvenserna men som de absoluta talen visar, är det endast en person från vardera av dessa nationaliteter som övertygats om brott mot förmögenheten.
    Ser man sedan på deltabellerna brott mot allmänheten och brott mot staten finner man, att det endast är finländarna och i fråga om förstnämnda brottsgrupp även jugoslaverna, som åtminstone i åldrarna 25—44 år har ett så pass högt absolut antal att frekvenserna kan vara av intresse. Det visar sig att finländarna i nämnda åldersklass i fråga om brott mot allmänheten har 3 gånger så hög och jugoslaverna 11 gånger så hög frekvens som svenskarna själva. I fråga om brott mot staten har svenskarna dubbelt så hög frekvens som fin-

302 Britt Sveriländarna i aldersklassen 18—24 år, medan förhållandet är omvänt i åldersklassen 25—44 år.
Sammanfattningsvis kan man om de i tabellen redovisade resultaten säga, att det är stora variationer inte enbart mellan de olika nationaliteterna efter att hänsyn tagits till ålder och typ av brott utan även inom respektive nationalitet i jämförelse med motsvarande antal om grövre brott mot brottsbalken övertygade svenska medborgare per 1 000 individer beroende på ålder.
Ungrare och jugoslaver samt i åldersklassen 18—24 år även österrikare och danskar har kraftiga överfrekvenser inte bara i jämförelse med svenskarna utan även i jämförelse med övriga nationaliteter. Den enda nationalitet som i så gott som samtliga brottsgrupper och åldersklasser har lägre frekvenser av brottslingar per 1 000 individer än svenskarna är norrmännen. Finländarna, som utgör den största utländska befolkningsgruppen i Sverige, har i åldersklassen 18—24 år ungefär samma frekvenser som svenskarna men i åldrarna 25—44 och 45—66 år högre frekvenser än svenskarna. Övriga nationaliteter har lägre, samma eller högre frekvenser varierande med ålder och typ av brott.

Om grövre brott mot brottsbalken övertygade, ej kyrkobokförda utländska medborgare

Som framgår av tabell 5 var totala antalet ej kyrkobokförda utländska medborgare, som år 1967 övertygades om grövre brott, 1 220. I 900 fall rörde det sig om brott mot brottsbalken, i 55 fall om brott mot trafikbrottslagen inklusive rattfylleri/rattonykterhet, i 217 fall om brott mot utlänningslagen och i 48 fall om brott mot övriga lagar och förordningar. Av de 900 personer, som övertygades om grövre brott mot brottsbalken, tillhörde 60 åldersklassen 15—17 år, 839 var i åldrarna 18—66 år och 1 person var över 67 år.
I tabell 12 redovisas de absoluta antalen för de 839 personerna i åldrarna 18—66 år, fördelade efter brottsgrupp, nationalitet och ålder i syfte att kunna jämföra dem med motsvarande uppgifter i föregående tabell. Som synes är det även här brott mot förmögenheten som dominerar. 694 personer, d. v. s. 83 % av de ej kyrkobokförda i åldrarna 18—66 år, har registrerats för någon form av grövre brott tillhörande denna brottsgrupp. Hälften av dessa personer var finländare, alltså samma förhållande som med de kyrkobokförda. Av de övriga kommer de flesta från Sverige mera närliggande länder från vilka man också kan förvänta att resandeströmmen skall vara störst, alltså Danmark, Norge och Tyskland.

Utlänningars brottslighet 303Tab. 12. Om grövre brott mot BrB övertygade, ej kyrkobokförda utländska medborgare efter brottsgrupp, nationalitet och ålder 1967. Absolut antal.

a. Brott mot person b. Brott mot förmögenheten

Nationalitet Ålder Ålder
18-24 25-44 45-66 S:a 18-24 25-44 45-66 S:a

Finländare 27 21 2 50 171 162 16 349
Danskar 1 1 1 3 23 18 1 42
Norrmän 3 4 — 7 29 28 9 66
Tyskar 4 1 —   5 89 19 3 111
Österrikare — — — — 18 3 — 21
Jugoslaver 1 3 — 4 6 4 — 10
Ungrare —   — — — 5 4 — 9
Italienare — 1 — 1 2 7   — 9
Övr. uti. medb. 8 14 1 23 37 37 3 77

Totalt 44 45 4 93 380 282 32 694

c. Brott mot allmänheten d. Brott mot staten

Ålder Ålder
Nationalitet 18-24 25-44 45-66 S:a 18-24 25-44 45-66 S:a

Finländare 3 12 3 18 5 5 — 10
Danskar — — —   — 1 2 — 3
Norrmän — — 1 1 — — — —
Tyskar   — —   — — 3 2 — 5
Österrikare 1 — — 1 — — — —
Jugoslaver — 2 — 2 1 — — 1
Ungrare — — — — — — — —
Italienare — — — — — — — —
Övr. uti. medb. — 9 —    9 1 1 — 2

Totalt 4 23 4 31 11 10 — 21

    Som tabellen visar var det lika många tyska tillfälliga besökare som övertygades om grövre brott mot brottsbalken av typ förmögenhetsbrott som motsvarande antal danskar och norrmän tillsammans. Av tyskarna var de allra flesta i åldrarna 18—24 år. Denna åldersklass dominerar även bland övriga nationaliteter vad beträffar brott mot förmögenheten.
    Även i fråga om brott mot person, brott mot allmänheten och brott mot staten har finländarna de högsta absoluta frekvenserna jämfört med de andra nationaliteterna, som är representerade med relativt få personer i varje brottsgrupp.
    Sammanfattningsvis kan man om de i denna tabell redovisade siffrorna säga, att av de många tusentals människor, som år 1967 måste ha besökt Sverige som turister eller av annan anledning vistades här en kortare tid, är det ett förvånansvärt litet antal som över-

304 Britt Sveritygats om grövre brott mot brottsbalken. Vi vet att resandeströmmen från Finland är stor och det är också finländarna som har den högsta absoluta frekvensen i samtliga brottsgrupper. Däremot är antalet danskar och norrmän med tanke på besöksfrekvensen från Norge och Danmark förvånansvärt lågt. Såväl trafiken över Öresund som gränstrafiken mellan Norge och Sverige är ju mycket livlig. Mycket få av de ej kyrkobokförda är ungrare eller jugoslaver. Åldersmässigt tillhör de ej kyrkobokförda en yngre åldersklass än motsvarande kyrkobokförda personer, åtminstone i den mest dominanta brottsgruppen d. v. s. brott mot förmögenheten.

Sammanfattning och diskussion

När diskussionen om utlänningarnas brottslighet av en eller annan anledning flammar upp, är den ständigt återkommande frågan: "Är utlänningarna mer brottsliga än svenskarna själva?" Detta är en fråga som av flera anledningar inte kan besvaras med ett entydigt ja eller nej. Dels därför att vi inte har någon helt säker uppfattning om hur den totala brottsligheten ser ut och vilka och vad slags personer som svarar för denna brottslighet. Det är endast om den registrerade brottsligheten och om de om brott övertygade personerna som vi har någon kunskap. Tar man så dessa kunskaper som utgångspunkt för en undersökning måste man också vara medveten om att felkällorna är många och att de resultat man får inte nödvändigtvis återspeglar verkligheten. En annan anledning är, att man då också måste ha klart för sig vad man egentligen menar med utlänning. Ordet utlänning är ju i och för sig ett ganska generellt begrepp, som kanske helst bör undvikas i en seriös samhällsdebatt. Ena gången inbegriper vi måhända i begreppet alla utländska medborgare, oavsett nationalitet och utan hänsyn till om de är att betrakta som invandrare eller tillfälliga besökare, en annan gång begränsar vi det till den ena eller den andra av dessa två kategorier och en tredje gång inkluderar vi inte bara båda dessa utan även de personer av utländsk härkomst som blivit svenska medborgare och även deras barn. Vår uppfattning av en person som utlänning bestäms ju som regel inte av någon kunskap om vederbörandes medborgarskap utan fastmer av mera ytliga kännetecken som hud- och hårfärg, språkvanor, klädsel etc.
Ytterligare en anledning till att en sådan grov jämförelse, som den ovan ställda frågan aktualiserar, vore felaktig, är att det totala utländska befolkningsunderlaget är okänt. Våra kunskaper är begränsade till de personer, som är registrerade i folkbokföringen. Utländska medborgare, som kommer till Sverige i avsikt att stanna här endast

Utlänningars brottslighet 305en kortare tid, blir i regel ej kyrkobokförda. Det är dessutom viktigt att ta hänsyn till de skillnader i ålders- och könssammansättning som finns mellan den svenska och den utländska delen av befolkningen.
    Av här anförda skäl har den föreliggande undersökningen, när det gäller den direkta jämförelsen, begränsats till en jämförelse mellan de kyrkobokförda svenska och utländska medborgare, som år 1967 övertygades om grövre brott, d. v. s. brott som medfört påföljd av sådan art att anteckning skett i det allmänna kriminalregistret, eller i fråga om åtalsunderlåtelse om för brottet — enligt åklagarens bedömning — skulle ha ådömts påföljd som skall antecknas i kriminalregistret.
    Jämför man frekvenserna per 1 000 individer räknat för de svenska och utländska medborgare, som år 1967 övertygades om grövre brott mot brottsbalken, med varandra och tar man hänsyn till ålder och brottsgrupp finner man, att såväl utlänningar som svenskar har tydliga överfrekvenser i de yngre åldersklasserna, 15—17 och 18—20 år. Utlänningarna har i dessa åldrar i fråga om samtliga brottsgrupper lägre eller samma antal brottslingar per 1 000 individer som svenskarna.
    I åldrarna över 21 år däremot har utlänningarna när det gäller brott mot person och brott mot allmänheten högre frekvenser än svenskarna varierande med ålder. Vad beträffar brott mot förmögenheten ligger frekvenserna ganska nära varandra medan i fråga om brott mot staten antalet utländska brottslingar per 1 000 individer är lägre än eller samma som motsvarande antal svenskar.
    De kvinnor med utländskt medborgarskap, som år 1967 övertygades om grövre brott mot brottsbalken, har något lägre frekvenser än svenska kvinnor i åldrarna upp till 40 år, men högre med stigande ålder.
    Tar man också hänsyn till de utländska medborgarnas nationalitet finner man stora variationer såväl inom som mellan de olika nationaliteterna allt efter ålder och brottsgrupp. I åldersklassen 18—24 år har i fråga om brott mot person endast österrikare, jugoslaver och ungrare frekvenser som avsevärt överstiger svenskarnas. Noteras bör dock att de absoluta talen för österrikare och ungrare här är mycket låga (3 resp. 1). Även vad beträffar brott mot förmögenheten visar de två sistnämnda nationaliteterna de högsta frekvenserna, mer än dubbelt resp. 4-dubbelt så höga som svenskarna. Danskarna har dubbelt så många brottslingar per 1 000 individer räknat som svenskarna i dessa åldrar. Övriga nationaliteter har ungefär samma eller lägre frekvenser.
    I åldersklassen 25—44 år, d. v. s. den som omfattar det största antalet utländska medborgare i Sverige, har i fråga om brott mot person

20—733005. Svensk Juristtidning 1973

306 Britt Sverijugoslaver och ungrare tydliga överfrekvenser i jämförelse med såväl svenskar som övriga nationaliteter. Frekvenssiffrorna för jugoslaverna är 11 gånger och för ungrarna 9 gånger så höga som för svenskarna. Finländarna har 4 gånger och danskar och italienare dubbelt så många brottslingar per 1 000 individer som svenskarna. Endast norrmännen har en lägre frekvens. I fråga om brott mot förmögenheten har ungrarna en markant överfrekvens i förhållande till övriga nationaliteter, 8 gånger så hög som svenskarna t. ex. Norrmän, tyskar och österrikare har i denna åldersklass lägre frekvenser än svenskarna, danskar och italienare ungefär samma samt finländare och jugoslaver något högre. Vad beträffar brott mot allmänheten har finländarna per 1 000 individer räknat 3 gånger så många brottslingar och jugoslaverna 11 gånger så många som svenskarna, medan övriga nationaliteter har ungefär samma.
    I åldersklassen 45—66 år är trenden likartad. De absoluta talen är här genomgående mycket låga.
    Man ser alltså att bortsett från de lägsta åldersklasserna så har de utländska medborgarna i fråga om brott mot person mestadels högre frekvenser av brottslingar per 1 000 individer räknat än svenskarna. I fråga om brott mot förmögenheten är variationerna mellan nationaliteterna och åldersklasserna större, men i den åldersklass som omfattar största antalet utländska medborgare har de flesta nationaliteter frekvenser som är lägre än, samma som eller obetydligt högre än svenskarna.
    Hur ter sig nu dessa siffror i jämförelser med tidigare redovisade resultat från andra undersökningar? Tyvärr finns inte mycket att jämföra med. I den tidigare nämnda av Knut Sveri utförda undersökningen på ett motsvarande material från 1962 har vid beräkningen av brottslingsfrekvenserna per 1 000 individer ingen differentiering skett mellan olika åldrar inom åldersklassen 15—59 år, ej heller på olika brottsgrupper, varför siffrorna inte är helt jämförbara (Sveri 1967). Man kan dock skönja att tendensen är densamma, ungrarna hade även då den högsta frekvensen i förhållande till svenskarna, medan finländare, danskar och norrmän hade ungefär samma frekvenser, italienare och österrikare hade lägre.⁹
    Några andra mer omfattande empiriska undersökningar av senare datum från andra länder rörande invandrares brottslighet jämförd med den inhemska befolkningens finns inte heller, vilket även F. Ferracutti konstaterade i sin rapport till Europarådet rörande europeisk

⁹ Den jugoslaviska invandringen hade ännu ej börjat på allvar, men Sveri påpekar i sin artikel, att sannolikt även jugoslaverna hade en högre frekvens än svenskarna år 1962.

Utlänningars brottslighet 307migration och brott (Ferracutti 1967, s. 13). Den enda undersökning som, trots att den bygger på mer osäkra beräkningar av såväl brottslingar som befolkningsunderlag, kan sägas vara jämförbar med föreliggande undersökning, är utförd av H.-G. Zimmermann (1966). Den är en jämförelse mellan kriminalstatistiska data från år 1965 för tyska medborgare och för utländska medborgare av italiensk, spansk, turkisk och grekisk nationalitet, som arbetsregistrerats i Tyskland. Den rör enbart män i åldern 18—50 år och hänsyn har tagits till olika typer av brott. Zimmermann fann precis som i föreliggande undersökning avsevärda skillnader mellan nationaliteterna beroende på brottstyp. Med undantag av spanjorerna, som vad beträffar samtliga brottstyper hade lägre frekvenser än såväl tyskarna som de övriga, hade italienare, greker och turkar högre frekvenser än tyskarna i fråga om brott mot person. Enligt Zimmermann är det sannolikt att en hel del av dessa brott är riktade mot medlemmar av den egna gruppen. Vad beträffar stöld, grov stöld och bedrägeri så hade samtliga fyra nationaliteter betydligt lägre frekvenser än tyskarna. En förklaring till sistnämnda fenomen kan vara, att de utländska arbetarna i Tyskland utgör ett selekterat urval i det att tidigare straffade som regel ej accepteras av de myndigheter, som förmedlar utländsk arbetskraft, medan bland de tyska dömda ca 52 % var tidigare straffade.
Hur rättvisande är då de siffror som framkommit i den föreliggande undersökningen när det gäller att ge en bild av den totala grövre brottsligheten (d. v. s. både den som registrerats och den som ej kommit till myndigheternas kännedom), och vilka förklaringar kan man ge till de redovisade resultaten? Med den relativt låga uppklaringsprocent vi har av brott kan vi inte komma ifrån det faktum, att en hel del både svenska och utländska medborgare klarar sig undan upptäckt och därmed också myndigheternas ingripande. Hur de i antal förhåller sig till varandra och hur den brottslighet de gjort sig skyldiga till i fråga om typ av brott fördelar sig på den ena eller den andra parten vet vi inget om, vi kan endast komma med vissa antaganden.
Ofrånkomligt är väl att utlänningarna har ett handicap när det gäller upptäcktsrisken vid brott. De blir på grund av yttre egenskaper som skiljer dem från svenskarna ofta lättare observerade och ihågkomna, och omgivningens allmänna misstänksamhet och avoghet mot utlänningar gör det svårare för dem att få någonstans att hålla sig dolda. Samma ovilja gör det nog också lättare för många att ange en utlänning som misstänkt. Anmälningsbenägenheten överhuvudtaget är nog större speciellt när det gäller brott mot person, särskilt i

308 Britt Sveride fall där man annars av hänsyn till konsekvenserna ofta avstår från eller tar tillbaka en anmälan, därför att man om vederbörande är utlänning säkert bryr sig mindre om de följder en anmälan kan få än om han vore svensk. Det är också möjligt att polisen är mer vaksam och snar till ingripande när det gäller utlänningar än i fråga om svenskar.
    Man kan också tänka sig, att en hel del utländska medborgare, speciellt då från våra nordiska grannländer, är tidigare straffade, som efter avtjänat straff söker sig hit i hopp om att kunna bevara sin anonymitet och få sig ett arbete. De har svårt för att klara ett ordnat arbete någon längre tid, många är hemfallna åt alkoholmissbruk, och deras enda möjlighet till försörjning blir att begå nya brott. Eftersom chansen för upptäckt är stor av ovan angivna grunder åker de fast. Deras tidigare brottsbelastning, som då blir känd för myndigheterna genom inhämtandet av kriminalregisterutdrag från hemlandet, i kombination med de nya brotten medför då som regel påföljd som antecknas i kriminalregistret. Just förekomsten av en sådan grupp av personer kan bli utslagsgivande för de höga frekvenser man hittar hos en viss nationalitet och kan bidra till att ge helt felaktiga föreställningar om brottsbenägenheten hos övriga medborgare av samma nationalitet.
    Några av de variationer i brottslingsfrekvens per 1 000 individer räknat som man finner hos en del nationaliteter, där de absoluta talen är låga, kan ha sin förklaring i att en liga på 3—4 personer tillhörande samma nationalitet åkt fast. Är då antalet medborgare i befolkningen av just denna nationalitet lågt behövs det inte mer för att frekvenssiffran skall skjuta i höjden.
    En annan omständighet, som kan bidra till att ge utlänningarna en negativ belastning i reaktionsstatistiken, är att man inte helt kan bortse från möjligheten att utlänningarna i högre grad än svenskarna döms till kriminalregister påföljder för brott, som för svenskarnas del skulle ha medfört böter.
    De genomgående höga frekvenserna för utlänningar i fråga om brott mot person kan tänkas ha flera förklaringar. Det är inte omöjligt, att det hos vissa nationaliteter hör till det invanda beteendemönstret att lösa konflikter genom handgripligheter. Vikten av att inte "förlora ansiktet" inför sig själv och andra kan förmodas ha utlöst många våldsbrott såväl inom som utom den egna gruppen. Även spänningar t. ex. av politisk art inom de utländska kolonierna kan ge upphov till våldsdåd, vilket vi också sett exempel på under de senaste åren. Man kan också tänka sig att i vissa bostadsområden av baracktyp i anslutning till större industrier, där vanligen män av

Utlänningars brottslighet 309skilda nationaliteter bor tillsammans, gräl och slagsmål i samband med alkoholförtäring bidrar till att höja frekvensen av brott mot person.
    Många av de utlänningar, som kommer hit, har tidigare levt tillsammans med familj och andra närstående i samhällen, där de varitunderkastade sträng social kontroll från familjen och den närmasteomgivningen. Frånvaron av familjebanden och avlägsnandet från deinvanda auktoriteterna i kombination med ett samhälle som, i jämförelse med vad de är vana vid, erbjuder ett materiellt överflöd samtfrihet och anonymitet, kan leda till brottslighet av olika slag, t. ex.förmögenhetsbrott och sexualbrott.
    De flesta invandrare flyttar hit av ekonomiska skäl. De kommermed högt ställda förväntningar om att lätt kunna tjäna mycketpengar och att kunna återvända till hemlandet för att förverkligadrömmen om t. ex. ett eget hus, en egen verkstad etc. Om de misslyckas och inte klarar av att uppfylla dessa förväntningar, som ävenhemmavarande anhöriga ställer på dem, utsätts de för en press, somkan utlösa depressioner med alkoholmissbruk och kanske misshandelsbrott som följd. En annan lösning på konflikten kan vara att genomförmögenhetsbrott av olika slag skaffa de pengar eller varor, som kange sken av att man lyckats i det nya landet.
    De siffror som framkommit i här redovisade undersökning kan geen antydan om förklaringsgrunder, som den fortsatta bearbetningenav i undersökningen ingående data kanske kan ge klarare besked om.Den överbetoning av utlänningarna som brottslingar och asociala individer och den benägenhet att generalisera utifrån det enskildafallet, som den allmänna opinionen ofta givit uttryck för, kan måhända dämpas om åtminstone några av de här ställda frågorna kanbelysas.

Litteratur

Edling, U, Floryd, Å. & Rumstedt, M., Utlänningars brottslighet 1967. Kriminalregisterbrotten vid Stockholms rådhusrätt, Kriminalvetenskapliga institutets stencilserie nr 14, Sthlm 1969.
Ferracutti, F., European Migration and Crime, Report prepared for the Fifth Conference of Directors of Criminological Research Institutes, Council of Europe, Strasbourg 1967.
Hammar, T., Den svenska utlänningspolitiken i Schwarz, D., Svenska minoriteter, Aldus, Sthlm 1967, s. 9—34.
Holmerson, M. & von Schéele, C., Utlänningars brottslighet i Sverige; under 1967 meddelade beslut att ej tala å brott, Kriminalvetenskapliga institutets stencilserie nr 12, Sthlm 1969.

310 Britt S veriHood, Rogers & Sparks, Richard, Key Issues in Criminology, World University Library, London 1970.
Reinans, S. A., Minoriteter i statistisk belysning i Schwarz, D., Svenska minoriteter, Aldus, Sthlm 1967, s. 35—55. Invandrarna i den svenska befolkningen i Schwarz, D., Identitet och minoritet, Almqvist & Wiksell, Sthlm 1971, s. 41—58.
Schwarz, D. & Svenning, O., Svensk invandrings- och minoritetspolitik, Sociala meddelanden, nr 3—4, 1967, s. 25—41.
Sveri, K., Kriminalitet og alder, Almqvist & Wiksell, Uppsala 1960. Kulturkonflikter och brottslighet i Schwarz, D., Svenska minoriteter, Aldus, Sthlm 1967, 2 uppl.
Wadensjö, Eskil, Immigration och samhällsekonomi, Band 1, Nationalekonomiska institutionen, Lund 1972.
Widstam, Ture, Invandringen till Sverige och återutvandringen under 1950-talet, Statistisk Tidskrift, nr 5, maj 1962, s. 267—272.
Zimmermann, H.-G., Die Kriminalität der ausländischen Arbeiter, Kriminalistik, Dezember 1966, s. 623—625.

Sveriges officiella statistik (SOS)

Befolkningsförändringar 1967. Del 3. Hela riket och länen. SCB, Sthlm 1969.
Befolkningens sammansättning. Statistiska meddelanden, Be 1969:8, Be 1970: 4, Be 1971: 5, Be 1972: 6. SCB.
Den grövre brottsligheten. Statistiska meddelanden, R 1968: 22, R 1969: 27, R 1970: 15, R 1971: 17, R 1972: 16. SCB.
Folkräkningen den 1 november 1960. Del IV. SCB, Sthlm 1962.
Kriminalstatistik 1967. Del 2. Domstols- och åklagarstatistik. SCB, Sthlm 1969.
Statistisk årsbok för Sverige 1961 och 1969.