HENRIK TAMM. De Nordiske Juristmøder 1872—1972. Nordisk Retssamvirke gennem 100 År. Udgivet af De nordiske Juristmøders danske styrelse. Kbhvn 1972. Nyt Nordisk Forlag Arnold Busck. 213 s.
Inför de nordiska juristmötenas 100-årsjubileum 1972 tog den danska lokalstyrelsen initiativet till en bok som skulle skildra juristmötenas "opståen, virke og resultater". Uppdraget att skriva boken lämnades till højesteretsdommer Henrik Tamm, som både åtog sig och genomförde uppdraget; skriften förelåg i tid för det 26:e mötet i Helsingfors (som för övrigt i rätt ringa utsträckning präglades av jubileet). Den erbjuder en mycket intressant läsning. I första hand skildrar den juristmötenas historia till och med det 25:e i Oslo. Vidare ges en utförlig redogörelse för de ämnen som behandlats vid mötena och en kortfattad redogörelse för strävandena mot en nordisk rättsgemenskap och en nordisk lagkodifikation. Boken avslutas med ett försök till värdering: hvilke frugter har juristmøderne båret? Inslaget av personhistoria är stort.
Egentligen var det rätt märkligt att juristmötena kom till 1872. Det hade ännu inte gått ett decennium sedan den romantiska skandinavismen, "studentskandinavismen", definitivt gjort bankrutt. Året 1872 inramades av en händelse och en pseudohändelse som båda har samband med skandinavismen. Händelsen var Frankrikes grundliga nederlag i kriget mot Tyskland. Den föranledde en omorientering i Nordens inställning till det Preussen-dominerade Tyskland. Norge var mindre berört — där rådde en nästan total orientering åt England. Danskarna såg hoppet om en snar Genforening med Sønderjylland (och kanske helst något mera) försvinna i fjärran. Det var en realitet som måste påverka inställningen. I Sverige bytte i stort sett Frankrike och Tyskland plats när det gällde militära och ekonomiska relationer; vetenskapligt betydde väl utgången av maktkampen inte så mycket eftersom Tyskland i de flesta fack redan förut var den viktigaste partnern för oss.
Pseudohändelsen var Karl XV:s frånfälle. Den skandinavism han en gång stod för var död. Och nu var det alltså dags att starta en ny sorts skandinavism. Helt utan samband med den gamla romantiska var den dock inte.
Initiativet kom från Sverige. Det kan vara en tillfällighet. Men när det nu blev så var det signifikativt. I Sverige borde man nämligen ha förutsättningar att se realistiskt på situationen. Det hade man ju visat 1863—64. Men tanken på nordiskt samarbete kunde också i Sverige ta sig uttryck som förefaller litet egendomliga och som också vållade missförstånd. Ett år efter det första juristmötet startades sålunda en stor insamling till en staty över Karl X Gustaf (och alltså Roskildefreden) i Malmö.
I Norge hade man varit mycket litet intresserad av studentskandinavismen. I unionen med Sverige hade man inträtt med full judiciell autonomi. Den, liksom självständigheten i övrigt, ville man naturligtvis bevara intakt: Norge har alltid varit det nordiska land som varit minst lätt -tänt för skandinaviskt samarbete.
Finland var visserligen en stat men under rysk suveränitet, Island fanns
ännu bara som dansk provins och en mycket avlägsen och fattig sådan. Danmark hade berövats sin tyska rikshalva (och lite till) och hade därigenom erhållit förutsättningar att vända huvudintresset mot nordiskt samarbete för dettas egen skull, inte för att bevara några nationsfrämmande riksdelar. Det var också med en dansk jurist, indenrigs-, finans- och justitsministern A. F. Krieger, som initiativtagaren, landshövdingen i Vänersborg, f. d. assessorn i Svea hovrätt, politikern och sedermera lagutskottsordföranden greve Erik Sparre af Söfdeborg, tog kontakt när det gällde att starta det första mötet.
Alltnog, mötet kom till stånd och hölls i Köpenhamn sommaren 1872 och blev tydligen mycket lyckat både i anseende till den allvarligare delen och vad gäller festligheterna. Förhandlingarna ägde rum på Christiansborg, dvs. "det andra Christiansborg", det som brann ned 1884. Vad gäller de s. k. sociala arrangemangen må nämnas att det samtidigt pågick en stor nordisk industri- och konstutställning i Köpenhamn (som av initiativtagarna beräknats skola bli ett dragplåster) och att mötet avslutades med en stor middag i Klampenborg som dock slutade redan 1/2 11.
Man kan finna att — med undantag måhända för det nämnda klockslaget — mönstret för juristmötena blev i sina huvuddrag fastlagt redan från början. Ämnesvalet har naturligtvis präglats av mötenas ständiga strävan att vara aktuella och att snarare vara pådrivare än att bara följa med tiden. De ämnen som behandlades vid mötet 1872 gällde problem som inom relativt kort tid fick sin lösning. Att utvecklingen gick så snabbt får väl åtminstone delvis tillskrivas juristmötenas initiativ och aktivitet. (Inom parentes må anmärkas att behandlingen av Ludvig Annerstedts ämne — om reglering av sakförarverksamheten, s. 41 — endast hann påbörjas; den fortsatte i Stockholm 1875, se förhandlingarna från 2:a mötet s. 9 ff., och att i ett citat i Tamms bok, s. 49, som innebär en säkert i och för sig riktig karakteristik av medlemmarna efter festen i Klampenborg, ett accenttecken råkat komma fel, vilket i vårt fall av svenska läsare lätt upptäckes).
Boken ger ett stort och intressant personhistoriskt material, delvis anbringat i anslutning till en rik och rolig illustrering. Några anteckningar:
Annerstedt (s. 70) och Westring (s. 182) har tyvärr fått byta plats men det misstaget får anses relativt ursäktligt.
S. 33 ges en bild från Köpenhamns Universitets 400-årsjubileum 1879 då "både nordmanden Ole Andreas Bachke og islænderen Vilhjálmur Ludvig Finsen" promoverades till juris hedersdoktorer. Finsen var givetvis 1879 officiellt upptagen bland danska promovendi;1 det kunde ju rätt gärna inte vara annorlunda.
Det var inte färre än 18 stycken som då fick graden honoris causa, däribland Anton Niklas Sundberg, ärkebiskopen som, när han var biskop i Karlstad och staden härjades av eldsvåda, "svor och släckte". En enda blev juris doktor efter avlagda prov, Julius Lassen. En släkting till dennes efterträdare som professor Henry Ussing, Nationalbankdirektören W. J. A. Ussing, var bland de danska juris hedersdoktorerna, Henry Ussings far, teologen, var en av övermarskalkarna och hans farfar, den berömde klassiske filologen, talade vid universitetets festmiddag till hedersdoktorerna. De
nämnda hedersdoktorerna hade i den naturvetenskapliga fakulteten sällskap av bl. a. bryggare J. C. Jacobsen (Carlsberg) och Tore Alméns far, professor i medicinsk kemi i Uppsala.
Vad nu sagts om 1879 års promotion får inte betraktas som en ovidkommande utvikning från ämnet. Den akademiska världen har i Norden intill helt nyligen varit ganska liten och begränsad och i betydande utsträckningen familjeangelägenhet. Inte så att förstå att obehöriga inflytanden skulle ha gjort sig breda; det var helt enkelt så att rekryteringsbasen var jämförelsevis smal och de akademiska traditionerna och släkttraditionerna fasta. I juristmötenas historia har man kunnat erfara detta i rikt mått. Fredrik Stang, statsminister 1873—80, var ordförande vid det 3:e mötet 1878. Dennes sonson (inte son, som uppges s. 84) Fredrik, professorn, var ordförande vid det 16:e mötet 1934. Højesteretsadvokat Liebe var ordförande vid 7:e mötet 1890, hans son, højesteretssagfører Otto Liebe d:o vid det 14:e mötet 1928. I fråga om medlemmen av den svenska lokalstyrelsen Jan Hellner kan antecknas att hans fader Johannes Hellner, då docent, var referent vid det 8:e mötet 1896, alltså för 77 år sedan. De båda professorerna Vinding Kruse, Frederik och Anders, far och son, har spelat en stor roll vid mötena sedan de återupptogs 1919. Fler sådana par skulle kunna nämnas.
Med tillgång till originalet till bilden s. 74 skulle man säkerligen kunna identifiera nästan samtliga avbildade.
Många av bokens porträttfotos är utmärkta. Kanske tas det allra första priset av det som återges s. 102 av ordföranden i Helsingfors 1957, justitiekanslern och statspresidentkandidaten Olavi Honka. Honka betyder fura och det syns att han gör skäl för namnet.2
Till bildtexten s. 96 får anmärkas att Birger Ekebergs dödsår är 1968, inte 1958. Han var medlem ännu av det 23 :e mötet 1963 fast han inte kunde delta.
I en mycket tänkvärd understreckare i Svenska Dagbladet den 29 december 1972 har professor Stig Strömholm under rubriken Juristjubileum med framtidsoro om samma års möte i Helsingfors antecknat en iakttagelse som också andra gjort: "Ett fenomen som kunde noteras — och som fick förstärkt relief vid en jämförelse med de tidigare juristmötena som beskrivs i Tamms historik — var den nära nog fullständiga frånvaron av politiska makthavare vid mötet. Där saknades förvisso inte ansedda och högt uppsatta män, men de mäktiga lyste nästan helt med sin frånvaro". Detta kan naturligtvis delvis förklaras av att juristinslagen i de nordiska regeringarna och riksdagarna numera inte alls är så starka som de var förr. Men det föreföll som om det vid mötet, och det inte bara inom den svenska gruppen, fanns en känsla av något slags motsatsförhållande mellan juristmötet och
de politiskt maktägande, kanske baserad på ett antagande att det förelåg en motsättning i fråga om "den stora tanke, på vilken de Nordiska Juristmötena ytterst vila " (Grotenfelt, Helsingfors 1925), nämligen främjandet av rättens enhet i Norden. Det kan inte bara ha varit juristkårens allmänt konservativa inställning — jag antar det finns en sådan — som var verksam. Karl Schlyter var nog — i det mesta — alltför radikal för de flesta av sin samtids jurister men få har väl verkat mera entusiastiskt för och inom juristmötena — och för det nordiska samarbetet — än han.
Vid 1872 års möte var både ordföranden och de båda vice ordförandena statsråd. Det skulle kanske vara väl mycket av det goda att ha en motsvarande regeringsrepresentation i dag, lagom är bäst, men det kan vara en tankeställare att erinra om förhållandet.
Det kanske heller inte skadar att påpeka att Carl Lindhagen, som visserligen hade sina idéer men ändock inte brukar betecknas som konservativ, vid det 15:e mötet, Stockholm 1931, låt vara utan framgång (se förhandlingarna s. 265—273 samt bil. VII), yrkade att i stadgarna för juristmötena skulle intas en bestämmelse om att mötenas syfte skulle vara bl. a. "främjande av gemensam nordisk lagstiftning och ytterst rättens universalitet".
En bagatell, en kommentar till vad som i själva verket bara är en randanmärkning, något obiter dictum, må avsluta denna anmälan av Tamms intressanta, högst läsvärda bok. Tamm skriver s. 109 om Stockholmsmötet 1966 att "ordförande var — i overensstemmelse med svensk tradition, hvorefter hvervet som ordförande normalt tilfalder presidenten i Svea Hovrätt — Sture Petrén", vars romerska porträtt pryder den motstående sidan. Det föranleder naturligtvis genast frågan: finns det en sådan tradition? Före Sture Petrén var som bekant Ragnar Bergendal ordförande utan att vara president, men före honom igen kom Ekeberg som onekligen var det. Marks von Würtemberg var ordförande en lång period. När han valdes — det var 1919 efter det långa uppehållet — var han ännu inte president. Först vid mötet 1925 är han antecknad som sådan. Mötet 1919 öppnades inte av den svenske ordföranden, trots att det hölls i Stockholm, utan av Ivar Afzelius som lett arbetet med att få i gång mötena på nytt efter pausen sedan 1902. Genom detta arrangemang hade man "velat utmärka sammanhanget i dessa möten". Afzelius hade valts till ledamot av den svenska styrelsen redan vid det 7:e mötet 1890 — då revisionssekreterare — så nog representerade han 1919 "sammanhanget". Men Afzelius föreslog ingen ordförande utan överlämnade ordet till Marks som yttrade att styrelserna i första hand hoppats på att Afzelius skulle fungera. Men denne hade avböjt och då föreslog Marks i stället Hjalmar Westring, som inte var styrelseledamot men väl president i Svea, under åberopande av att namnet helt säkert hade god klang inom de nordiska ländernas juristkretsar. Man kan säga att en utjämning skedde vid mötet 1931. Marks hade lämnat den svenska styrelsen 1930 men valdes likväl till ordförande vid mötet 1931 trots att den nya styrelseordföranden, Ekeberg, då var president i Svea.
Vad som hände i det här stycket 1902 och tidigare må lämnas därhän. Bedömningen huruvida den uppgivna traditionen är riktig får envar göra på egen hand.
Likaså uppmanas envar att läsa Tamms bok.
Bengt Lassen