CARL-GUSTAV BJÖRKELUND. Sjövärdighet och ansvar. Sthlm 1970. Norstedts. 289 s.

 

Rubr. arbete är förf:s gradualavhandling som han disputerade på vid Lunds universitet d. 20 maj 1970 för vinnande av juris doktorsgraden enligt nya ordningen. I förordet anges avhandlingens syfte vara att ur teoretisk och praktisk synvinkel behandla några av de många problem som kan förknippas med frågan om ett fartygs sjövärdighet. Dess ämne ligger sålunda inom området för samspelet mellan juridikens satser och teknikens våldsamma utveckling, ett onekligen teoretiskt fascinerande ämne med förkrossande praktisk tyngd, där kommunikationernas utveckling är ett gängse paradexempel. Problematiken som på sin tid aktualiserades genom järnvägarnas genombrott har framför allt tillspetsats med flygets otroliga utveckling, ej minst genom den världsomspännande kosmopolitiska miljö vari luftfarten drives. Sjöfartens tekniska utveckling har kanske aktualiserat samspelets problem med något mindre dramatik. Sedan segelskeppens tid gick ut har svensk sjöfart avancerat från Nordsjöfartens dominans på 1920-talet till övervägande oceanfart från och med 1930-talet. De europeiska lasterna av särskilt kol och koks ha efterträtts av olja och andra fjärrtrafikvaror. Tonnaget har i anslutning därtill ändrat karaktär. De nya konstruktionerna ha mött nya problem: 1950-talets sönderbrutna skepp vittna om hållfasthetslärans svårigheter och även stabiliteten har visat sig svårbemästrad. Radartekniken har infriat löften långt utöver de tidiga föreställningarna. Olönsamheten har lockat att lämna den dyra nya tekniken därhän, men varje större sjöolycka med passagerarfartyg — från Titanic till Vestris till Morro Castle till Andrea Doria — har skakat samhällsmaskineriet tills nya författningar fallit ut. I centrum för denna tekniska utveckling står begreppet sjövärdighet till vilket juridiken i stor omfattning knyter sina regler om ansvar.
    Avhandlingen sönderfaller i tre delar, en om kontrollen av ett fartygs sjövärdighet, en om sjövärdighetsbegreppet och en om begreppets bruk och betydelse inom området för Haagreglerna. Verkets tyngdpunkt ligger i den tredje delen; de tidigare delarna synas ha en mera pedagogiskt orienterande funktion.
    Till en början må sägas att det är en imponerande materialsamling som förf. sammanbragt. Det material han dragit fram har kanske inte varit särskilt svårtillgängligt men det har fordrats kunskaper och skarpsinne att upptäcka och systematisera det.
    Förf. arbetar med både de offentligrättsliga och de privaträttsliga regelkomplexen om sjövärdighet. Han har god utblick mot den anglo-amerikanska världen, naturligt kanske för den som såsom förf. länge bedrivit studier vid Nordisk Institutt for Sjørett i Oslo. Han har med uppmärksamhet läst de verk som framlagts av kretsen kring detta institut. Det är emellertid att beklaga att han ej gett sitt arbete linjer som medgivit större utbyte utanför den exklusiva sjörätten. En om än ytlig beläsenhet inom lufträtten skulle gjort förf. på ett annat sätt medveten om att han sysslat med ett centralt civilrättsligt problem. Man kan också undra varför förf. ej anknutit mer till svensk diskussion, t. ex. till det här omdiskuterade rättsfallet NJA 1916 s. 274, i stället för att lämna detta helt därhän och blott diskutera det senare norska parallellfallet till 1916 års dom, NRt 1939

s. 394. Skillnaden var ej större än att den norska pråmen sjönk efter nedlastning med järnmalmsslagg, den svenska pråmen efter nedlastning med tegel. Över huvud taget är källurvalet ofta ensidigt och förf:s obenägenhet att upptaga den svenska diskussionen har med en viss envishet drabbat mina egna inlägg. Måhända vill förf. häremot andraga sin på s. 14 tillkännagivna mening att det är den angloamerikanska uppfattningen som bör bestämma Haaglagens tolkning. Därav synes följa att svensk diskussion förlorat i intresse. Logiken i detta skall icke förnekas, men förf. har därmed också ställt in sig för en "Länderberichte"-metod, som är svår att premiera i vetenskaplig tävlan. Måhända har förf. ej själv varit medveten om hur de gjorda begränsningarna påverkat hans frågeställning och materialurval.
    Dispositionen i stort måste, i betraktande av vad som sålunda får antas ha varit dess utgångspunkt, anses adekvat. Dispositionen inom särskilda avsnitt väcker lättare opposition. Särskilt svårt är det att inse vilket syfte det tjänar att verbatim avtrycka urgamla engelska statistiska tabeller (s. 24 ff). Framställningssättets norska prägel kan också förvåna. Förf:s böjelse för det osvenska "förtolkning'' är framträdande, men han använder också termen "proviantering" på ett skäligen förbluffande sätt. Med "proviant" förstås såväl inom kofferdifarten enligt vad den på s. 69 omnämnda kommitténs språkbruk ger vid handen som inom örlogsflottan livsmedel (möjligen inklusive vatten). Men när förf. talar om "bristfällig proviantering" (s. 169 ff, jfr s. 94 ff) avser han "icke tillräckliga förråd för maskin och besättning", ett högst vilseledande språkbruk. Förf. är anglosaxiskt inriktad men också här väcker han emellanåt förvåning. Liksom man inom den sovjetiska vetenskapsakademin förebrådde den vid första världskrigets slut avlidne professor L. Oppenheim för de meningar som H. Lauterpacht på 1950-talet utvecklade i sin utgåva av Oppenheims "International Law", lägger Björkelund uttalandet på s. 117 i munnen på den engelske lordkanslern m. m. Hardinge Stanley Giffard, earl of Halsbury, på ett sätt som måste hos läsaren framkalla uppfattningen att Halsbury ännu är ibland oss och icke avslutat sitt nästan sekellånga liv redan 1921.
    Förf. synes föga benägen för den förenklande konstruktionen. Han åtnöjs utan klagan med de olika utslag av "principlöshetens princip" som hans materia uppvisar (t. ex. s. 200: "Att tala om att ett fartyg är sjövärdigt eller sjöovärdigt är sålunda meningslöst så länge det inte framgår ur vilken synvinkel man ser frågan."). Arbetets värde blir därmed främst att vara en sammanställning av noggrant redovisade rättsfall på Haaglagens område. Man kan beklaga att förf. stannat därvid. Man hade gärna sett att han ställt sig mera djuplodande frågor: är begreppet "sjövärdighet" användbart, meningsfullt, eller ens nyttigt? Tydligen innefatta de juridiska reglerna i praktiken att det skall företas dubbla eller mångdubbla kontroller från olika håll av de faktorer som bestämma sjövärdigheten. Är det rationellt att ha mångdubbla kontroller: är det icke möjligen i verkligheten så, och måste det ej av ekonomiska skäl vara så, att det icke är flera personer som utföra samma kontrollåtgärd utan en som utför den flera gånger: är det möjligen så att "sjöovärdighet" huvudsakligen har funktionen att tillåta en skadeståndsbetalning, d. v. s. att vara en juridisk fiktion som används för att överbrygga juridiska brister av helt annat slag? Det felas analyser ur vidare synvinkel, analyser av vad som sker i det som synes ske, processekonomiska och samhällsekonomiska utblickar. I gengäld visar ver-

ket akribi och tankekraft i detaljerna. Därmed har förf. säkerligen gjort sig förtjänt av kärlek från praktikens män. Men en kritiker som har att råda en juridisk fakultet kan icke undgå att undra över vad en överarbetning med riktmärket högre satt skulle ha givit. För egen del tror jag att en sådan överarbetning skulle medgivit förf. att säga något dubbelt så intressant på hälften så stort utrymme. Måhända kommer förf. i framtiden, när han under lugnare omständigheter kan finna anledning söka sammanfatta sina erfarenheter på området, att kunna i artikelform glädja sina kolleger vid fakulteterna med en mera lättillgänglig överblick av fältet och dess underfundiga men dolda bindningar.
    Vad sålunda brister har förf. för dagligt bruk sökt kompensera genom utförliga register. Däri ingår icke blott ett hjälpsamt sakregister, ett digert rättsfallsregister och den gängse akademiska bibliografin utan den senare har utbyggts med ett ned i artikel och § systematiserat konventions- och lagregister jämte hänvisningar, som i hög grad måste underlätta bokens praktiska bruk.
    Förf. vann doktorsgraden. Han har sedermera i särskild specimination ytterligare dokumenterat sin förmåga och förordnats till docent. Det är en glädje att lyckönska honom till hans framgångar.
 

Jacob Sundberg