Labor Courts and Grievance Settlement in Western Europe. Edited by Benjamin Aaron. Berkeley, Los Angeles & London 1971. University of California Press. XX + 342 s. $12.50 (£5.95).
The Comparative Labor Law Group benämner sig en grupp rättsvetenskapsmän som sedan år 1966 bedriver ett nära och framgångsrikt samarbete på den komparativa arbetsrättens område. Initiativtagare och samordnande kraft är Benjamin Aaron, professor i Los Angeles, tillika förlikningsman och skiljedomare i arbetsrättsliga tvister. Från svensk sida deltar Folke Schmidt. Övriga medlemmar är professorerna Xavier Blanc-Jouvan, Paris, Gino Giugni, Bari, Thilo Ramm, Giessen, och K. W. Wedderburn, London.
Det verk som här anmäles är ett av de först publicerade resultaten av gruppens arbete och innehåller redogörelser för hur arbetsrättsliga tvister handläggs i fyra västeuropeiska länder, nämligen Frankrike, Italien, Sverige och Västtyskland.1 I princip behandlas endast rättstvister, men denna avgränsning är inte rigorös. Varje land har ägnats en artikel om cirka 80 sidor, författad av gruppmedlemmen från landet. I ett förord, som tycks vara skrivet närmast för amerikansk publik, ger Aaron en kort sammanfattning och en början till komparativ analys av vissa problem.
Att varje lands förhållanden skildras i en separat artikel innebär inte att det är fråga om konventionella "Länderberichte". Författarna har samarbetat fortlöpande, bl. a. under ett långvarigt kollokvium vid University of California hösten 1967,2 de har strukturerat sina bidrag på ungefär samma sätt och de har, ehuru nationell terminologi och begreppsbildning inte undvikits, bemödat sig om att skildra regler och förfaranden på sådant sätt att förståelsen skall underlättas hos en internationell publik. Nationella egenheter åskådliggörs sålunda ofta genom att sammanställas med internationellt mer välkända företeelser. Flitigast bland författarna har Schmidt gjort sådana sammanställningar. Denne visar också särskilt god blick för behovet av att tvisteförfarandena skildras mot en fyllig bakgrund av arbetsmarknadsförhållanden och materiella rättsregler. Om sådan bakgrund saknas, kan en läsare snart bli desorienterad. Som exempel må nämnas att Blanc-Jouvan underlåtit att framhäva hur rudimentär fredsplikten enligt kollektivavtal normalt är i Frankrike och att den underlåtenheten gör det svårt för läsaren att få grepp om hur kollektivavtalstvister handläggs där.
Ingen av författarna är processualist, och i rent processuella delar är framställningen föga djupgående. Författarnas arbetsrättsliga insikter är emellertid desto mer imponerande. Var och en av de fyra artiklarna ger en högst värdefull, detaljrik och likväl överskådlig information som särskilt vad gäller förfaranden utom rättegång eljest skulle ha varit svårtillgänglig. Tillsammans bildar artiklarna ett gediget underlag för komparativ analys. Inte minst hos oss, där stora delar av arbetsrätten nu ligger i stöpsleven, bör erfarenheter och rön som redovisas av the Comparative Labor Law Group kunna utnyttjas i reformarbetet.
De berörda länderna uppvisar tillhopa ett brett spektrum av arrangemang för avveckling av arbetsrättsliga tvister. Vad beträffar domstolsorganisationen representeras ytterligheter av Västtyskland och Italien. Västtyskland har ett fullt utbyggt system av arbetsrättsliga specialdomstolar i tre instanser (113 Arbeitsgerichte, 12 Landesarbeitsgerichte samt Bundesarbeitsgericht som högsta instans, dock endast i rättsfrågor). Alla dessa arbetsdomstolar är sammansatta på principiellt samma sätt som svenska arbetsdomstolen, alltså av lagfarna domare med lekmän, representerande arbetsmarknadens organisationer, såsom meddomare. I de båda lägre instanserna dömer en yrkesdomare jämte två lekmän. I den högsta instansen över-
väger inslaget av yrkesdomare; relationen där är tre mot två. Arbetsdomstolarnas sakliga kompetens omfattar i princip alla arbetsrättsliga tvister. Tjänsteavtalsmål hör sålunda dit vare sig avtalet är reglerat av kollektivavtal eller ej. Till och med tvist mellan arbetstagare upptas av arbetsdomstol, om tvisten uppstått i anledning av det gemensamma arbetsförhållandet.
I Italien har erfarenheterna av fascisttidens utnyttjande av extraordinära domstolar föranlett ett grundlagsförbud mot specialdomstolar, och alla arbetsrättsliga mål handläggs vid allmänna domstolar där enbart lagfarna domare har säte. Möjligheter finns att inrätta specialavdelningar för arbetsrättsliga tvister och har utnyttjats i begränsad utsträckning. Den kollektiva karaktären hos en tvist röner föga erkännande i processen. Tvist rörande kollektivavtal kan sålunda inte upptagas annat än som mål mellan berörda tjänsteavtalsparter, och en dom innefattande tolkning av kollektivavtal saknar rättskraft utöver det enskilda fallet.
I Frankrike är, liksom i Sverige, domstolsorganisationen dualistisk i den meningen att arbetsrättsliga tvister uppdelas på allmän domstol och specialdomstol, men det franska systemet är på egenartat sätt präglat av en lång utveckling och liknar föga det svenska. De franska arbetsdomstolarna, les conseils de prud'hommes — vilkas historia går tillbaka till 1806 — dömer i första instans i mål mellan tjänsteavtalsparter. Deras sammansättning återspeglar den från ståndssamhällets tid kvarlevande idén att envar bör ha rätt att få sin sak prövad av sina "likar". Normalt är dessa domstolar sammansatta av enbart lekmän, två från vardera sidan av arbetsmarknaden och i princip valda så att de tillhör samma sektor av yrkeslivet som parterna. Endast om rösterna faller lika vid omröstningen till dom, inträder en yrkesdomare som intar ordförandestolen när målet, vilket i dylikt fall är nödvändigt, företas till ny handläggning. Arbetsdomstolar finns inte inrättade överallt i landet, och för åtskilliga av de existerande domstolarna (242 i själva Frankrike) är den sakliga kompetensen begränsad till att gälla vissa fack. Det har beräknats att mer än en tredjedel av alla tjänsteavtalstvister inte kan bringas under någon arbetsdomstol utan får instämmas till allmän domstol. Under allmän domstol hör vidare — remarkabelt nog — arbetsrättsliga mål av kollektiv karaktär, t. ex. tvister om kollektivavtals giltighet och mål om fastställelse av kollektivavtals innehåll. Gränsen mellan mål av individuell och kollektiv karaktär är dock vag, och det tycks ofta finnas möjlighet att lägga upp talan så att frågor om kollektivavtals innehåll och tillämpning kan prövas av en conseil de prud'hommes, vilket lär vara det forum som man på arbetstagarsidan vanligtvis föredrar. Arbetsdomstolar finns bara i första instans, deras avgöranden kan överklagas och fullföljd sker sålunda till allmän överdomstol, i rättsfrågor i sista hand till Cour de Cassation. Överdomstolarna är bemannade med enbart yrkesdomare. Arbetsrättslig sakkunskap i överrätterna främjas genom specialisering. Vid Cour de Cassation koncentreras sålunda de arbetsrättsliga målen till en avdelning, la chambre sociale. Fullföljdsfrekvensen tycks inte vara speciellt hög, men det anses att principiellt viktiga arbetsrättsliga mål förs vidare och följaktligen avgörs slutligt utan medverkan av lekmannadomare.
Annorstädes lika väl som hos oss avvecklas arbetslivets tvister i stor utsträckning på annat sätt än genom domstolsförfarande, och i de fyra bidragen får också andra, mer eller mindre formaliserade metoder sin tillbör-
liga skildring. Skiljeförfarande, som t. ex. i Danmark och USA dominerar fältet när det gäller tvister om kollektivavtalstolkning, visar sig spela en förvånansvärt blygsam roll i de här berörda länderna, något som vad beträffar Frankrike, Italien och Västtyskland speglar den misstrogna eller rentav fientliga attityd som rättsordningarna intar till institutet. I Frankrike, för att nämna ett exempel, är sålunda skiljeavtal inte bindande om det träffats innan tvisten uppkommit. En revy över viktigare svenska skiljeprocedurer presenteras i Schmidts bidrag. Nyhetsvärde har hans väldokumenterade redogörelse för den verksamhet som i nuvarande former sedan år 1934 bedrivits av den permanenta riksskiljenämnden för ackordstvister inom byggnadsfacket.
Också olika förhandlings- och förlikningsprocedurer skildras tämligen ingående. I alla fyra länderna sållas givetvis det stora flertalet tvister bort innan de når realbehandling vid domstol eller skiljenämnd, men sållningsförfarandet har högst olika utformning och verkningsgrad på skilda håll. De västtyska driftsråden (Betriebsräte), som företräder enbart arbetstagarsidan, har som en av sina uppgifter att övervaka att lagar och avtal till arbetstagarnas förmån efterlevs, och de synes fylla en inte oväsentlig funktion vid tvisteförhandlingar med arbetsgivarna.3 I förfarandet inför arbetsdomstolarna är en förlikningsprocedur inbyggd i såväl Frankrike som Västtyskland. I Italien ombesörjs en förlikningsverksamhet i tjänsteavtalstvister av statliga organ, som i övrigt närmast motsvarar våra arbetsförmedlingar. Hos oss sker som känt en effektiv, för att inte säga hypereffektiv, utgallring av tvister i de organisationsmässiga tvisteförhandlingar, varom kollektivavtal regelmässigt innehåller föreskrifter. Fram till avgörande i arbetsdomstolen når knappt 50 mål om året. De franska arbetsdomstolarna avgör i sak bortåt 25 000 mål årligen, de västtyska över 40 000. Vid en jämförelse bör man beakta, utöver skillnader i folkmängd, att våra tingsrätter varje år lär avdöma några hundra tjänsteavtalsmål i icke kollektivavtalsreglerade förhållanden, men det är likväl tydligt att frekvensen av judiciella avgöranden inom arbetsrätten är åtskilligt högre i Frankrike och Västtyskland än hos oss.
Bland bokens förtjänster bör framhållas att författarna sökt belysa hur de olika instituten fungerar i praktiken; det begränsade utrymmet har dock inte tillåtit mycket mer än antydningar om de sociala sammanhang i vilka reglerna spelar. En förtjänst är också att författarna kritiskt granskar det egna landets lösningar. Mest fog för framfört klander tycker nog läsaren att Giugni har. Vid italienska domstolar råder ett uppskovselände som måste vara särskilt olyckligt för de arbetsrättsliga tvisternas vidkommande. Blanc-Jouvan beklagar främst att fransk rätt saknar speciella organ för avgörandet av kollektivavtalsrättsliga tvister. Häftigast i sin kritik är Ramm. I hans bidrag ingår en skarp vidräkning med yrkesdomarna, särskilt i Bundesarbeitsgericht, som i sin rättstillämpning påstås förhålla sig alltför fritt i relation till såväl lagar som avtal i avsikt att främja av dem själva utvalda syften, efter vad man förstår främst fred på arbetsmarknaden och stabilitet i samhällsekonomin. Ramm tillskriver doktrinen ett medansvar för
avsteg i rättskipningen från strikt legalitet och hävdar att arbetsrätten i Västtyskland fortfarande lider av att rättsvetenskapen under nazistregimen förlorade sin vänsterflygel och därmed anknytningen till arbetarrörelsen. Ramm skriver medryckande och han står för övrigt inte ensam inom doktrinen i sin kritik av rättsbildningen vid Bundesarbeitsgericht, men i en framställning avsedd för utländsk publik hade det varit lämpligt att den härskande åskådningen givits en fylligare redovisning än den här fått. Läsaren borde t. ex. ha upplysts om att den västtyske lagstiftaren på fredspliktsrättens område förhållit sig påtagligt passiv, något som under rådande förhållanden kan ha uppfattats som en uppfordran till Bundesarbeitsgericht att leda rättsutvecklingen. Som formell grund för dess aktiva agerande brukar åberopas ett stadgande i Arbeitsgerichtsgesetz § 45, som säger att Grosser Senat i Bundesarbeitsgericht — som närmast motsvarar plenum i svenska HD — har att avgöra rättsfrågor bl. a. då så krävs för rättens "Fortbildung".
Den något självgoda attityd som man tidigare ibland tyckt sig kunna iaktta i svenska presentationer för internationell publik av våra arbetsmarknadsrelationer lyser med sin frånvaro i Schmidts bidrag, som långtifrån är aningslöst ehuru det torde vara skrivet i huvudsak innan debatten blossade upp, omkring 1970, om maktförhållanden och rättsregler på arbetsmarknaden. I det stora hela är Schmidt likväl återhållsam med kritik av det svenska systemet, och kanske kan utländska läsare tycka att författaren koketterar på sitt lands vägnar då han i ett sammanhang — det är fråga om organisationernas vilja och förmåga att värna den enskildes intressen — berättar om omständigheterna i ett mål (AD 1962 nr 34) för att visa "that ugly things can happen even in Sweden". Vad beträffar arbetsdomstolens rättstillämpningsmetod ifrågasätter Schmidt, såsom Edlund tidigare gjort, om det är ändamålsenligt att traditionell juridisk metod tilllämpas på kollektivavtalsrättsliga tvister, och han visar sympati för tanken att hänsyn till parternas framtida relationer borde kunna beaktas i rättskipningen. Reformtankarna utvecklas dock inte närmare — sålunda diskuteras inte hur dylikt hänsynstagande till fortsatta partsrelationer skall kunna förenas med önskemål att rättskipningen skall vara förutsebar — och deras bärkraft skall därför inte dryftas här.
Den svenska arbetsrättskipningen skall reorganiseras inom en nära framtid.4 Det är att vänta att dualismen mellan de allmänna domstolarna och arbetsdomstolen därvid avlägsnas, och vi bör alltså få ett i princip enhetligt system för alla mål rörande anställningsförhållanden, dessa må vara kollektivävtalsreglerade eller ej. Systemet bör rimligen inte ha mer än två instanser, och arbetsdomstolen bör vara sista instans. En öppen fråga är hur underinstansen bör organiseras, och då man prövar den frågan finns skäl beakta rön som redovisas i den anmälda boken. Skall lekmannadomare, som representerar arbetsmarknadens organisationer, ha säte i underdomstolen? Västtyska erfarenheter tycks visa att det kan möta svårigheter att till underinstans rekrytera tillräckligt antal kvalificerade företrädare för organisationerna. Svårigheterna torde knappast bli mindre hos oss, och vid sidan av annat talar detta för att tingsrätterna i sin vanliga sammansätt-
ning av lagfarna domare görs till första instans i arbetsrättsliga mål; typiskt sett välutredda mål mellan organisationer bör dock i så fall få hänskjutas direkt till arbetsdomstolen.5 Vad beträffar proceduren vid en arbetsrättslig underinstans bör övervägas ett förlikningsförfarande efter fransk eller västtysk förebild.
Mot den svenska arbetsdomstolen har, särskilt på senare tid, kritik riktats för att den skulle vara alltför starkt bunden av sin äldre praxis.6 Västtyska Bundesarbeitsgericht har, å andra sidan, av Ramm och andra påståtts vara mer än tillbörligt fri i sin rättstillämpning. Mångahanda faktorer kan bidraga till olikheter i domstolars prejudikatbundenhet, och jag skall här — utan att diskutera kritikens berättigande i det ena och andra fallet — endast peka på hur organisatoriska förhållanden av slag som berörs i den anmälda boken kan ha betydelse. Arbetsdomstolen dömer — än så länge — som enda instans medan Bundesarbeitsgericht har två underinstanser. Antagligt är, att redan ett flerinstanssystem såsom sådant kan öka flexibiliteten i rättsbildningen, bl. a. därför att parter kan av underdomstolars domskäl få hänvisningar om hur rättskällefaktorer som normalt har lägre dignitet än praxis (t. ex. avtalssedvänjor) i särskilda fall kan få relevans om de beläggs bättre. Arbetsdomstolen är vidare, i motsats till Bundesarbeitsgericht, inte uppdelad på avdelningar och den saknar det särskilda arrangemang för praxisändring som ett plenuminstitut utgör; en låsning av rättsbildningen kan uppenbarligen lättare hävas vid en domstol som i dessa hänseenden är uppbyggd som den västtyska. Nu är att vänta att reformen av den svenska arbetsrättskipningen kommer att medföra en så väsentligt ökad måltillströmning till arbetsdomstolen att denna måste uppdelas på avdelningar, och sådan uppdelning torde nödvändiggöra någon sorts plenumarrangemang. Vare sig man vill det eller inte, lär man därför vid reformen som påbröd erhålla förutsättningar för en ökad dynamik i rättsbildningen vid domstolen. Obestridligen lär rättsbildning genom praxis också påverkas av hur domstolsledamöter utväljs, och olikheterna mellan den svenska och västtyska domstolen är här påtagliga. De tre ämbetsmannaledamöterna i arbetsdomstolen kommer regelmässigt från en begränsad krets hovrättsjurister vilkas tidigare tjänstgöring som sekreterare vid domstolen kan antagas främja deras konformitet till de normer som utbildats i domstolens praxis. Juristposterna i Bundesarbeitsgericht har åtminstone tidigare haft ett betydligt bredare rekryteringsunderlag vilket kan ha främjat rörligheten i prejudikatbildningen. Att utnämningspolitiken i fråga om västtyska arbetsdomstolar är mindre traditionell än hos oss synes för övrigt också visa sig i att en eller annan kvinnlig domare brukar ha säte i Bundesarbeitsgericht. Den svenska arbetsdomstolen har aldrig haft någon kvinnlig ledamot, inte ens såsom ersättare.
Tore Sigeman