Nordisk rättshistorisk litteratur 1956—1965. En bibliografisk förteckning sammanställd av Signe Carlsson. Rättshistoriskt bibliotek. Bd 19. Sthlm 1972. Nordiska Bokhandeln i distribution. 280 s.Kr. 50,00.

 

Såsom en direkt fortsättning av Hillevi Vretblads rättshistoriska bibliografier, vilka förtecknat nordisk litteratur utgiven under åren 1941—1949 respektive 1950—1955 (publicerade i Rättshistoriska studier I och II), har förste bibliotekarien vid Lunds universitetsbibliotek, dr Signe Carlsson, nu utkommit med en omfångsrik bibliografi för åren 1956—1965. Listan som upptar genomgångna periodica har väsentligt utökats (cirka 50 nya har tillkommit). Bl. a. har fler tidskrifter utgivna av historiska föreningar i danska "amt" gåtts igenom — dock ännu inte alla. Denna vidgade bas, möjligen tillsammans med en livligare rättshistorisk publicering, har resulterat i en diger volym omfattande nästan 3 000 förtecknade arbeten.
    Numreringen av arbetena, som dr Carlsson infört, möjliggör hänvisningar i den systematiska uppställningen samt register. Registret liksom hänvisningarna underlättar i hög grad sökandet och gör bibliografin mer användbar än de båda föregångarna. I registret har klargjorts vilket nordiskt land som ett arbete gäller, när detta inte framgår av titeln.
    Av nödvändighet måste material, som skall förtecknas i en bibliografi som den föreliggande, begränsas på olika sätt för att arbetet överhuvudtaget skall bli ett användbart hjälpmedel för forskningen. Till bibliografens svåra värv hör att göra en viss värdering av sitt material. En begränsning, som stundom kan upplevas som en brist, är det dolda material som finns i periodiska skrifter, som ligger utanför det genomgångna materialet, eller inte föreligger tryckt utan bara i duplikat eller liknande. Således kunde Peter Parsons uppsats "Källorna till Stockholms norra förstads historia 1602—1635" (Stockholms stads arkivnämnd och stadsarkiv. Årsberättelse 1963, tryckt 1964) eller transkription och kommentar till "Kongellffwe Byes bogh 1615—48", "Götheborgs Öfre Rätz Protokoll, Anni 1637", "Protocollum civitatis gotheburgensis . . . 1680", eller "Götheborgz Stadz Doombook ... 1660" (stenciler, Institutionen för nordiska språk vid Göteborgs universitet) ha medtagits om inte just materialets karaktär gör det närmast omöjligt att få fram det. Dr Carlsson har i detta avseende knappast lämnat någon möda ospard. Flera stencilerade och maskinskrivna arbeten finns medtagna, liksom uppsatser, som normalt är mycket svårtillgängliga. Härtill har recensioner av de förtecknade arbetena i stor utsträckning noterats. Som nämnt har ju listan av periodiska skrifter utökats mycket väsentligt.
    Olinska stiftelsen har i dr Carlsson fått fram en kunnig bibliograf. Förhoppningsvis får hon fortsätta detta beundransvärda arbete, så grundläggande för forskningen.
 

Gunnel Hedberg

 

Norsk Forsikringsjuridisk Forenings publikasjoner nr 4 1—5 0 (jämte huvudregister till föreningens publikationer nr 1—50). Oslo 1971.

 

I Norsk Forsikringsjuridisk Forening, som konstituerades i mars 1934 och alltså i början av 1970-talet verkat omkring 35 år, hade under denna tid

hållits 145 föredrag. Den genomsnittliga föredragsfrekvensen blir ca fyra föredrag om året. Många av dessa föredrag, 53 stycken, har tryckts och tillställts medlemmarna. Detta synes mycket lovvärt.
    Till yttermera visso har föreningen för någon tid sedan, då den utgivit 50 publikationer, sammanfört publikationerna nr 41—50 och utgivit dem i en samlingsvolym med titeln "Norsk Forsikringsjuridisk Forenings publikasjoner nr 41—50".
    Denna bok inledes med professor Jan Hellners föredrag Bör vi söka övervinna ansvarsförsäkringen?, som hölls i oktober 1960. Hellner är här inne på de tankegångar som han mera detaljerat utvecklat dels i sin artikel Skadeståndsrättens reformering, SvJT 1967 s. 673—724, dels i Rättssociologisk undersökning av skadeståndsrätten (SOU 1969:58), dels i sin bok Skadeståndsrätt (Uppsala 1972).
    Det kanske förtjänar framhållas att Hellner i föredraget 1960 säger sig tro att det finns en ganska utbredd önskan att ansvarsförsäkringen skall ge bättre skydd än som följer direkt av skadeståndsreglerna (s. 21). På s. 225 i Skadeståndsrätt finner man så att skadeståndsansvaret gentemot skadade arbetstagare utvecklats genom att två kategorier arbetstagare som särskilt är utsatta för risker, nämligen stuveriarbetare och plåtslageriarbetare, med sina arbetsgivare träffat avtal om s. k. "trygghetsförsäkring". Denna kan beskrivas som en försäkring vilken tillerkänner arbetstagarna samma förmåner som enligt skadeståndsreglerna (med vissa modifikationer) vid varje olycksfall i arbete, således även om varken arbetsgivaren själv eller någon arbetstagare är vållande. Premierna för trygghetsförsäkringen betalas av arbetsgivaren.
    En annan intressant uppsats i boken är professor Johs. Andenæs' Rettsteori og rettspraksis, ett föredrag hållet 1961. Andenæs börjar med att ställa upp emot varandra domarens och rättsteoretikerns verksamhet och analyserar likheter och olikheter i deras uppgifter och arbetsmetoder. Han går därefter in på spörsmålet om rättsteorins karaktär av vetenskap eller icke vetenskap.
    Andenæs uttalar som sin mening att även om Hoyesterett naturligtvis har till uppgift att träffa avgöranden i de enskilda fallen så är för samhället i dess helhet domsmotiveringen viktigare än resultatet. Vidare gör han gällande att Høyesterett genomgående ger väsentligt bättre besked om de rättsprinciper som ligger till grund för dess domar än vad förhållandet är i de nordiska grannländerna. Som exempel på ett svenskt justitieråd som radikalt sätter sig över traditionen med summariska domsmotiveringar nämner han justitierådet Karlgren. Författaren till dessa rader har en känsla av att det på detta område har skett en förändring till det bättre i svenska HD och vill bl. a. framhålla justitierådet Conradis ganska talrika särskilda yttranden, jfr t. ex. NJA 1966 s. 210 och 1967 s. 164.
    Beträffande frågan om rättsvetenskapen är en vetenskap framhåller Andenæs att vetenskapen tar sikte på att utforska verkligheten. Värderingen av verkligheten ligger på ett annat plan. En vetenskaplig utsaga kan principiellt vara föremål för efterprövning, verifikation. Någon sådan möjlighet föreligger inte när det gäller värderingar, de är varken sanna eller falska. Att välja ståndpunkt i en tvivelaktig fråga kan inte ske på rent vetenskaplig grund. Detta gäller vare sig man är domare eller juridiskförfattare.

    En tredje uppsats med mera allmänt innehåll är professor Knut S. Selmers föredrag från 1962 med titeln Forsikringsvilkårene — kontrakt eller salgsvare? Selmer är som bekant professor i försäkringsrätt. Han tar bl. a. upp de i försäkringsvillkoren ofta intagna begränsningarna i försäkringarnas omfattning och vad man rimligen kan och bör göra på detta område för att få förbättringar till stånd. Vidare diskuterar han språket i försäkringsvillkoren och bemöter den ständigt återkommande anmärkningen att villkoren är skrivna på ett alltför "juridiskt" språk. För en gammal försäkringsjurist är det roligt att läsa att enligt Selmers mening "vilkårene for alle vore 'publikumsforsikringer' er skrevet i et klart, greit sprog, som forener en rimelig grad av juridisk entydighet med et rimelig mål av folkelig opplysning" (s. 21). Man får bara hoppas att Selmer tycker detsamma om språket i de svenska försäkringsvillkoren.
    Den allra vanligaste kritiken mot försäkringsvillkoren är dock enligt Selmer att de är tryckta med alldeles för fin stil, enformigt och tråkigt, så att ingen normal människa orkar läsa dem. Denna kritik tillbakavisar Selmer, som tvivlar på att villkoren skulle läsas mera om de var tryckta med dubbelt så stora typer och på dubbelt så mycket papper. Det är dock enligt Selmers uppfattning inte här problemet ligger. Den som vill veta vad som står i villkoren kan när som helst ta reda på detta, men det är ingen som vill eller kan i varje ögonblick veta vad som står i alla hans försäkringsavtal.
    Förutom ovan nämnda publikationer innehåller boken sju publikationer, varav den sista avser ett föredrag hållet i oktober 1964. Publikationerna är høyesterettsadvokat Erik M. Martens' Driver våre domstoler aktsomhetskravet for langt?, overrettssakfører Thor Bryns Skatt og skadeforsikring, høyesterettsdommer C. Stub Holmboes Foreldelse av erstatnings- og forsikringskrav, overrettssakfører Nicolai B. Herlofsons Gjenoppbyggingsplikt i brannforsikring, høyesterettsadvokat Arne Bechs Entreprenørkontrakter — risiko og ansvar, universitetsstipendiat Tore Sandviks Ansvar for skadevoldende egenskaper och universitetsstipendiat Peter Lødrups Skadelidtes stilling hvor han frivillig har utsatt seg for en risiko.
    Boken är, som torde framgå av det sagda, mångskiftande och mycket läsvärd. Den innehåller också diskussionsinlägg från de sammanträden där föredragen hållits, vilket bidrar till att ytterligare öka läsvärdet.
 

Ebbe Jacobsson