Om förhållandet mellan utmätning och konkurs

 

Förhållandet mellan utmätning och konkurs har stor praktisk betydelse. Det är sålunda vanligt att egendom är utmätt hos någon som går i konkurs. Ofta har utmätningen därvid ägt rum så lång tid före konkursen (mer än trettio dagar innan konkursansökningen gjordes), att den förmånsrätt som vunnits genom utmätningen står fast (31 § konkurslagen, KL). Särskilt vanligt är att egendom vid konkursutbrottet är utmätt för skatter och allmänna avgifter. Vid sådan utmätning behöver nämligen inte vissa tidsfrister för försäljning av utmätt egendom iakttas (60 § 3 mom. uppbördsförordningen).
    Under det pågående reformarbetet på det exekutionsrättsliga området har frågan om förhållandet mellan utmätning och konkurs kommit i ett nytt läge. Hos utmätningsmän och konkursförvaltare är meningarna ofta delade om vad som numera skall anses vara lagens rätta innebörd. Meningsmotsättningarna lär komma till särskilt starkt uttryck i de fall då konkursboet i huvudsak omfattar endast den utmätta egendomen. Sådana fall lär inte vara ovanliga. Efterföljande synpunkter är ett försök att klarlägga innebörden av gällande rätt.
    Inledningsvis vill jag erinra om några regler i förmånsrättslagen (FRL) och lagen om statlig lönegaranti vid konkurs (LGL). Hyresfordran utgår liksom fordran på grund av företagsinteckning med särskild förmånsrätt (5 § FRL). Även utmätning är förenad med särskild förmånsrätt (8 § FRL; här förutsätts att förmånsrätten inte kan återvinnas enligt 31 § KL). Hyresfordringen går före företagsinteckningen som i sin tur går före utmätningsfordringen (9 § första stycket FRL). Särskild förmånsrätt gäller vid både utmätning och konkurs (2 § FRL). Trots detta kan hyresfordran inte — i vart fall inte ännu — göras gällande vid utmätning för annan borgenärs fordran (Walin-Rydin, Förmånsrättslag m. m. s. 48). Lönefordran utgår med allmän förmånsrätt och alltså endast i konkurs (11 § FRL). För arbetstagares lönefordran svarar numera staten med viss begränsning (1 och 2 §§ LGL). Staten inträder i fråga om utbetalat belopp i arbetstagarens rätt mot arbetsgivaren/konkursgäldenären (10 § LGL). Lönefordran utgår vid behov före hyresfordran, företagsinteckning och utmätningsfordran (15 och 16 §§ FRL).
    Förhållandet mellan utmätning och konkurs regleras i första hand av 24 § KL. Lagrummet fick sitt nuvarande innehåll genom den lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1972 (SFS 1971:498). Tidigare gällde att, om utmätningen avsåg vanlig lös egendom, utmätningsmannens befattning med den utmätta men inte försålda egendomen upphörde vid konkursutbrottet. Egendomen överlämnades till konkursförvaltaren för försäljning. Utmätningssökanden fick i konkursen bevaka sin fordran jämte den förmånsrätt som han vunnit genom utmätningen, om denna stod fast. Vid den utdelning som konkursförvaltaren hade att ombesörja skulle förmånsrättsordningen iakttas. Detta innebar bl. a. att innehavare av särskild förmånsrätt, t. ex. hyresfordran eller fordran på grund av företagsinteckning, liksom innehavare av allmän förmånsrätt, t. ex. lönefordran, kunde slå ut utmätningssökanden.

342 Arne WilhelmssonEndast om utmätningen avsett pantsatt egendom eller i annat fall fast egendom eller därmed jämförbar lös egendom (fartyg, luftfartyg etc.) skulle utmätningsförfarandet fortgå utan hinder av konkursen.
    Enligt den nya lydelsen av 24 § KL är huvudregeln (första stycket) att utmätningsförfarandet alltid skall fortgå utan hinder av konkursen. Man gör med andra ord inte längre någon uppdelning av förfarandet efter den utmätta egendomens karaktär. Den nya lagen skiljer sig från den äldre framför allt beträffande behandlingen av de fall där utmätningen avsett vanlig lös egendom. I fråga om de medel som inflyter vid försäljningen av sådan egendom gäller att de skall redovisas till konkursförvaltaren, om den förmånsrätt som vunnits genom utmätningen skall gå åter. Från huvudregeln att verkställigheten hos utmätningsmannen skall fortgå utan hinder av konkursen finns vissa undantag. Konkursförvaltare och borgenär äger sålunda begära uppskov med verkställigheten (andra stycket). Vidare gäller att om den förmånsrätt som vunnits genom utmätningen skall gå åter även utmätningen skall gå åter om förvaltaren begär det innan egendomen blivit såld (tredje stycket).
    Fråga har nu uppkommit om utmätningssökanden — när utmätningen avsett vanlig lös egendom och den förmånsrätt som vunnits genom utmätningen skall stå fast — är garanterad de medel som erhålls vid försäljningen av den utmätta egendomen eller om han alltjämt kan konkurreras ut av innehavare av särskild eller allmän förmånsrätt. Som svar på den ställda frågan får jag för min del anföra följande.
    Beträffande konkurrens med särskilda förmånsrätter innebär konkursutbrottet för utmätningssökanden inte någon ändring i förhållande till vad som eljest skulle ha gällt. Detta innebär att innehavare av företagsinteckning kan slå ut utmätningssökanden med stöd av 139 § utsökningslagen (UL). Nämnda lagrum anger sålunda i vilka fall annan borgenär än utmätningssökanden kan göra anspråk på de medel som influtit vid försäljningen av den utmätta egendomen. Innehavare av hyresfordran har, som jag redan nämnt, tillsvidare inte samma möjlighet.
    Såvitt avser förhållandet till allmänna förmånsrätter vill jag erinra om regeln att, om utmätningen följts av försäljning och utmätningssökanden redan fått betalt vid konkursutbrottet, betalningen inte kan återvinnas (31 § KL). I vart fall när enskild borgenär är sökande torde försäljning och betalning merendels ha ägt rum vid konkursutbrottet. Att behandla de fall då försäljning och betalning inte ägt rum annorlunda än de fall då försäljning och betalning ägt rum kan te sig egendomligt. I enkelhetens intresse kan det synas vara bättre att ha en gemensam regel för alla fall. Denna skulle då vara att utmätningssökanden inte kan slås ut av innehavare av allmän förmånsrätt. Därmed uppnås också att borgenär som vinner utmätning i lös sak blir jämställd med borgenär som får utmätning i pengar. Borgenärens ställning blir inte heller försämrad av att utmätningsmannen meddelar anstånd med försäljning. Genom att någon ändring inte vidtagits i 139 § UL får lagens nuvarande ståndpunkt antas vara just att innehavare av allmän förmånsrätt aldrig kan konkurrera ut utmätningssökanden.
    En annan sak är att den angivna ståndpunkten ger utmätningssökanden en långt bättre ställning i förhållande till övriga intressenter än som direkt framgår av förmånsrättslagen. Ställningen är densamma som utmätningssökanden tidigare hade om försäljning av den utmätta egendomen skett

Utmätning och konkurs 343men redovisning eller fördelning inte ägt rum vid tiden för konkursbeslutet (jfr Welamson, Konkursrätt s. 330). Sedan återvinningsfristen gått till ända kan den utmätta egendomen jämföras med handpant (jfr 30 § KL), även om den inte före konkursen omhändertagits av utmätningsmannen utan endast försetts med utmätningsmärke.
    Speciellt intresse tilldrar sig det fallet att utmätningen avsett företagsintecknad egendom och inteckningshavaren yrkar betalning. Jag har nyss nämnt att inteckningshavaren härvid kan konkurrera ut utmätningssökanden. Utmätningssökanden skall emellertid tilldelas köpeskillingen "i den mån betalning måste anses obehövlig för att trygga inteckningshavarens och efterföljande inteckningshavares rätt". Enligt ett av HD nyligen meddelat utslag (nr UÖ 604 den 18 maj 1972) skall utmätningsmannen vid prövning av vad som är behövligt för att trygga inteckningshavarens rätt beakta inte bara gäldenärens återstående egendom utan även fordringar med bättre förmånsrätt i konkurs än företagsinteckningen. De i målet prioriterade fordringarna utgjordes av hyres- och lönefordringar. Detta innebär beträffande borgenärer med hyres- och lönefordringar att de å ena sidan inte själva kan konkurrera med utmätningssökanden men att deras fordringar å andra sidan skall beaktas när företagsinteckningshavare konkurrerar med utmätningssökanden. Förhållandet kan te sig motsägelsefullt men är det inte enligt min mening. Det måste sålunda vara angeläget att inte i onödan urholka principen om att företagsinteckning gäller även vid utmätning för annans fordran (13 § lagen om företagsinteckning). Till den ändan bör man så långt det är praktiskt möjligt i ett exekutivt läge söka fastställa värdet hos en belånad företagsinteckning. För att fastställa värdet kan uppenbarligen hyres- och lönefordringar vara av betydelse.
    Ytterligare en fråga bör behandlas beträffande det fallet att utmätningen avsett företagsintecknad egendom. Den fråga jag åsyftar rör tillämpningen av 81 § andra stycket KL. Enligt vad som där föreskrivs skall med ett undantag allmänna konkurskostnader stå tillbaka för särskilda förmånsrätter. Undantaget avser det fallet att den särskilda förmånsrätten grundar sig på företagsinteckning. I så fall får vid behov allmänna konkurskostnader tas ut ur den företagsintecknade egendomen på inteckningshavarens bekostnad.
    Bestämmelsen i 81 § andra stycket KL innebär att allmänna konkurskostnader inte kan konkurrera ut en utmätningsfordran, om den förmånsrätt som vunnits genom utmätningen står fast. Men, kan man fråga sig, gäller detta även om utmätningen avsett företagsintecknad egendom och inteckningshavaren yrkar betalning? Av ordalydelsen i 81 § andra stycket KL kan det i vart fall förefalla som att, om inteckningshavaren konkurrerar ut utmätningssökanden med stöd av 139 § UL, han i sin tur skulle kunna få stå tillbaka för konkursförvaltarens krav på ersättning för allmänna konkurskostnader. Detta torde emellertid inte vara avsikten. Sålunda gäller att 139 § UL inte medger yrkande om ersättning för allmänna konkurskostnader (jfr även 141 § UL angående frågan när efter utmätning av lös egendom sammanträde för fördelning av köpeskilling skall hållas).
    Det anförda innebär att regeln i 81 § andra stycket KL om allmänna konkurskostnaders företräde framför företagsinteckning har så till vida begränsad betydelse, att den gäller endast när konkursboet har företagsintecknad egendom som inte är utmätt eller är utmätt inom trettio dagar

344 Utmätning och konkursföre konkursansökningen. I den mån all egendom som omfattas av konkursboet är utmätt och den genom utmätningen vunna förmånsrätten står fast kan situationen bli prekär för konkursförvaltaren. Han riskerar att bli utan ersättning för allmänna konkurskostnader. Förhållandet kan komma att försvåra rekryteringen av konkursförvaltare. Huruvida det finns fog för en sådan utveckling undandrar sig mitt bedömande.
    Mot det förda resonemanget angående innebörden av 24 och 81 §§ KL har invänts att det inte går ihop med bestämmelserna i 71 § sjunde stycket KL. Dessa innebär att vissa regler om exekutiv auktion på fast egendom under konkurs (70 § fjärde stycket KL) skall äga motsvarande tillämpning, när gäldenären tillhörig lös egendom under konkursen skall säljas i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. Bestämmelserna kan i förstone tyckas gälla lös egendom i allmänhet. Så torde emellertid inte vara fallet. Det finns sålunda knappast möjlighet att låta de åsyftade reglerna om exekution i fast egendom ha motsvarande tillämpning beträffande annan lös egendom än sådan som är jämförbar med fast (fartyg, luftfartyg etc.). En sådan tolkning av bestämmelserna är också den enda som är förenlig med innehållet i 139 § UL.
    Med min syn på innebörden av 24 § KL följer att möjligheten för konkursförvaltare och borgenär att begära uppskov med verkställigheten i mål om utmätning av vanlig lös egendom är av liten betydelse. Innehavare av företagsinteckning kan kanske någon gång ha fog för begäran om uppskov. För konkursförvaltaren kan begäran om uppskov grunda sig på önskan att få påverka själva försäljningen. Att märka är ju att om försäljningen inbringar mera än vad utmätningsborgenären har att fordra, överskottet måste lämnas till förvaltaren.
    Naturligtvis vågar jag inte påstå att min uppfattning om lagens rätta innebörd absolut skall stå sig vid en domstolsprövning. Om den förutsättes vara riktig kan man emellertid fråga sig huruvida den avvägning mellan konkurrerande intressenter som därigenom skett är från alla synpunkter den mest ändamålsenliga. Frågan är svår och jag skall inte försöka besvara den. Jag vill dock påpeka att genom tillkomsten av den statliga lönegarantin har ställningen för innehavare av lönefordringar kunnat försämras utan att det annat än undantagsvis går ut över arbetstagarna själva. F. ö. gäller att det stora reformarbetet på det exekutionsrättsliga området ännu inte är avslutat. I blickfältet kommer i detta sammanhang närmast lagberedningens betänkande Utsökningsrätt X, SOU 1970: 75, som innehåller bl. a. nya bestämmelser om återvinning. Såvitt här kommer i fråga har föreslagits att den nuvarande fristen på trettio dagar för återvinning av den förmånsrätt eller betalning som vunnits genom utmätning skall förlängas till tre månader. En ändring av detta slag får uppenbarligen stor betydelse för frågan om förhållandet mellan utmätning och konkurs. Lagberedningens betänkande är under beredning i justitiedepartementet.
 

Arne Wilhelmsson