Betänkande om ändrad lagstiftning om förtal m. m.
Kommittén för lagstiftningen om yttrande och tryckfrihet (ordf. justitierådet Sven Romanus) har nyligen framlagt förslag om vissa ändringar i 5 kap. BrB (SOU 1972: 88).
    Avvägningen mellan yttrande- och tryckfriheten, å ena, och den enskildes önskan att ha sitt privatliv fredat, å andra sidan, har alltid vållat stora svårigheter. Nu gällande bestämmelser om förtal och förtal av avliden har vid olika tillfällen utsatts för kritik. Kommittén har under utredningsarbetet också kunnat konstatera att den nuvarande utformningen av straffbestämmelserna inte är helt tillfredsställande. Den offentliga debatten, särskilt i frågor av samhällelig betydelse, har under de senaste åren undergått en väsentlig utveckling. Den fria kritikrätten, kravet på ökad insyn beträffande inte bara statliga och kommunala angelägenheter utan också enskilda företags förhållanden, kravet på allt snabbare nyhetsförmedling och liknande intressen motiverar enligt kommitténs mening att en ny avvägning sker.
    Kommittén har inte funnit något skäl till ändring av den i BrB 5: 1 första stycket upptagna beskrivningen av vad som innefattas i begreppet förtal.
    Kommittén har inte heller funnit reglerna i BrB 5: 2 andra stycket om straffrihet i vissa fall av intressekollisioner och i andra fall av privilegierade situationer böra ändras. Såväl i förarbetena som i rättstillämpningen har emellertid uttalats, att regeln om straffrihet inte täcker alla de fall av intressekollision som bör anses medföra straffrihet. Kommittén har därför ansett att de ytterligare situationer av straffrihet som kan räknas förekomma bör komma till uttryck i lagtexten. Den utvidgning som kommittén föreslagit tar främst sikte på att i vissa situationer mildra det i andra stycket uppställda kravet på att den som uttalat sig skall kunna styrka att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den. Det avgörande bör enligt kommittén vara, om det vid en prövning från samhällelig synpunkt kan anses påkallat att uppgiften lämnades. Ett — allmänt eller enskilt — intresse av samhällelig vikt skall med andra ord kräva att uppgiften lämnats och att den lämnats på sätt som skett. Särskilt bör enligt kommitténs mening beaktas sättet för uppgiftens lämnande. Häri ingår också ett krav på att uppgiften lämnats till rätt person eller instans. Om obestyrkta uppgifter lämnas bör de också som regel åtföljas av erforderliga reservationer. Den minskning i integritetsskyddet som kommitténs förslag innebär får enligt kommittén accepteras med tanke på de fördelar som uppnås för den allmänna yttrandefriheten och den offentliga debatten. Att

Notiser 349ange alla de situationer som kommittén ansett böra medföra straffrihet i lagtexten torde inte vara möjligt. Lagtexten måste utformas så att den täcker alla fallen och det får överlämnas till rättstillämpningen att i varje särskilt fall avgöra om situationen var sådan att straffrihet bör inträda. Kommittén har föreslagit att i 1 § införs ett tredje stycke enligt vilket straffrihet för ett uttalande, som i och för sig skulle utgöra förtal, skall inträda också då det med hänsyn till det sätt på vilket uppgiften lämnades samt övriga omständigheter kan anses påkallat från allmän synpunkt att uppgiften lämnades. Ett häremot svarande stadgande föreslås i TF 7: 4 sista stycket.
    Genom den av kommittén föreslagna ändringen av BrB 5: 1 kommer också det straffbara området för förtal av avliden att inskränkas. Kommittén har emellertid inte ansett detta tillfyllest. I gällande rätt fordras enligt BrB 5:4 att gärningen är sårande för de efterlevande eller att den eljest, med beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne. Kommittén har inte ansett att straffbestämmelsen skall motiveras främst av hänsynen till de efterlevandes känslor. Grunden för straffbestämmelsen bör enligt kommittén i stället vara den trygghet beträffande äran efter döden som bör tillkomma medborgarna i ett rättssamhälle.
    Kommittén har föreslagit att BrB 5: 4 och motsvarande stadgande i TF 7: 4 sista stycket formuleras så att förtal av avliden skall vara straffbart, om gärningen, med beaktande av den tid som förflutit sedan han var i livet och omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den avlidnes minne. Detta förslag torde såvitt gäller straffbarheten vid förtal av avliden inte innebära så stor ändring av vad som nu gäller. Är ett uttalande sårande för de efterlevande torde det också som regel få anses kränka den avlidnes minne. Åtalsrätten för de efterlevande bibehålles i kommitténs förslag. Med kommitténs förslag kommer däremot de efterlevandes rätt att enligt 5: 1 skadeståndslagen utfå skadestånd för åsamkat lidande att försvinna. Denna följd har varit ett väsentligt motiv för den nya konstruktionen. Enligt kommitténs mening får de efterlevandes befogade intressen anses vara tillräckligt tillgodosedda genom att de kan erhålla en straffdom på grund av förtalet.
    Den nu gällande regeln att den, som finnes skyldig till förtal av avliden, på yrkande av taleberättigad efterlevande kan förpliktas att ersätta kostnad för tryckning av domen i en eller flera tidningar föreslås skola bibehållas genom ett tillägg till stadgandet i 5:1 skadeståndslagen. Även åklagaren föreslås äga framställa sådant yrkande.
 

P. S.